Valborgsmäss

Hoppsan, det blev visst vinter igen.
Känner det på förmiddan när jag målar farstubron en andra gång.
Iskallt. Färgen går knappt att smeta ut.

Kör ändå sedan förhoppningsfull ut till stugan och sätter mig i solen.
Öhh- hallå, solen..!
Ingen värme. Däremot blåst.
Går in igen.

Sen blir valborgsmässoafton en innegrej för mej.
Nog så skönt.
Ingen våryra med krattning och glädje och känslor och sånt.
Ingen reparation av taket, eller vädring av lillstugan heller.
I stället stora lugnet så när som på hundens undrande blickar.

Jag börjar känna att jag vill skriva.
Och faktiskt, jag kommer igång.
Har så mycket att berätta.
Det skulle inte ha hänt om våryran fortsatt.

Ikväll noterar jag tre plusgrader ute på bron.
Mörkret har lägrat sig.
Jag vrider upp värmen lite inför natten.

Hur bra får man ha det?

Kompledig idag. Bara det är ju en bra början.
Vaknar utan väckarklocka och stiger upp och kokar kaffe.
Går morgonpromenaden med hunden och känner att dagen blir ljus.
Äter frukost och läser tidningen i lugn och ro.

Tar på slarvjeansen, öppnar en målarburk
och ger mig på de nya fastubro-tak-stagen tills de skiner vita.
Äter en tallrik fil utan flingor och far sen till stugan.
Tar med några hinkar grus som jag strör på vägen in till torpet.

Öppnar stugan och bodan och tar fram kratta och skottkärra.
Räfsar löv och kör undan.
Plockar grenar och kvistar och slänger på kasen.
Och gör precis så mycket som jag vill och orkar.
Vitsipporna öppnar sina nymornade ögon långt före blåsipporna i år.

Nu känner jag för kaffe. Lämnar löven och går in.
Sätter mig med en kaffekopp och ett korsord på min altan
och njuter av solen.

Sen vill jag fara och kolla graven innan helgen.
Kör upp till Högsjö och tar bort fjolårstorven samt gravlyktan
och köper ny plant och jord i Veda.
Hinner sitta en stund och språka med Rainer och de nya ägarna.
Det blir fint med penséer vid graven.
Men stenen måste rätas upp ser jag.

Lövsprickning längs E4:an
Otroligt, flera veckor för tidigt.
Pappa, ser du?
Våren har varit som jag minns den från Tärna:
Vinter, vinter, snösmältning, försommar.

Hinner köra ett lass grus till som jag lägger vid bommen och uppfarten därifrån.
Sen hem, nöjd och tacksam över att kroppen ännu fungerar,
att jag lever och har fått en sån underbar vilodag.

Sätter min köpespizza i ugnen och ringer hustrun i Sydafrika.
Hon har kommit fram och allt är väl.
Jag slår av teven efter nyheterna, skippar alla utsändningar från prinsbröllopet i London.
Sätter mig i stället vid pianot en timme och njuter av Bach-noterna jag köpte i New York.
Tar mig bl.a. igenom första satsen av Italienska konserten,
i halvt halvt tempo visserligen, men ändå.
Det är en magnifik musik, otroligt väl uttänkt och välljudande.

Kvällspromenaden.
Luften sval och stilla.
En granne har vänner på fest på uteplatsen. Därifrån hörs skratt och musik.
Taltrasten pratar högt och ljudligt uppe i en grantopp bortom fotbollsplanen.

Jag fick leva idag med.
En dag som blev helt fantastisk.
Hur bra får man ha det?

Patrik Sjöberg

Sveriges förstasidesnyhet alla kategorier idag.
En bok har överraskande getts ut av höjdhopparen Patrik Sjöberg som visar hur barn och ungdomar i idrottsklubbar lätt kan bli offer för pedofiler. Hans styvfar och tränare, hyllad och uppburen av hela idrottssverige, utnyttjade honom i flera år för egna märkliga sexuella intressen.

Att vara beroende av en vuxen som ens mamma har valt att leva med.
Att vara beroende av en tränare som tror på en och dessutom är duktig på att coacha.
Hur enkelt är det inte för ett sådant barn att hamna i händerna på en skrupellös människa, som vet sin ställning och vet att utnyttja den.

Patrik Sjöbergs avslöjande berör inte bara friidrottare. Alla vi som bedriver barn- och ungdomsverksamhet, skolan, kyrkorna, scouterna, husdjursföreningarna, häststallarna etc. måste besinna sitt ansvar för de unga.

Jesus var oerhört skarp ibland. Han talade om kvarnstenar runt halsen och ner i havsdjupet med den som förför en av hans minsta.
Ibland kan man förstå ett sånt utbrott...

Mitt dop

Igår föreslog en av mina bloggvänner att jag skulle skriva något om dopet, varför man ska döpa barn. Det var apropå att min dopdag inföll igår på påskdagen. Ja visst vill jag det. Men eftersom det här är en personlig blogg och inte en troslära eller teologisk text, så får det handla om mitt dop och vad det betyder för mig.

Jag döptes en månad gammal i vårt hem. Fortfarande döps de flesta inom Svenska kyrkan i späd ålder men numera sker del flesta dopen vid en dopgudstjänst i kyrkan. Jag var alltså så liten att jag inte kan minnas det. Men det gör ingenting, jag vet att det har skett och har sett kort från mitt dop. För mig betyder dopet att mina föräldrar i dopet ville tacka Gud för mig och liksom överlämna mig tillbaka till Gud och be om Guds välsignelse över mitt liv. Jag blev då inlemmad i Guds stora barnaskara och liksom "vattenstämplad" med namnet Kristen. Den vetskapen har följt mig under min uppväxt och mitt vuxenliv och gett en oerhört stark grundidentitet. Jag vet vem jag är och att jag är ett Guds barn.

Att jag döptes som barn beror helt på att mina föräldrar själva var döpta och kände att det var en viktig sak. För länge sen var det helt obligatoriskt i Sverige att döpa barnen. Först under 1900-talet fick vi religionsfrihet, och det var mycket på grund av folkrörelsernas kamp, t.ex. baptisterna som krävde att själva få bestämma när de ville döpas. Enligt den baptistiska dopsynen är det viktigt att man själv bestämmer sig för att bli kristen och sedan blir döpt. Jag har träffat många som sagt till mig att Jesus själv ju döptes som vuxen, alltså måste det vara det rätta. Men då blandar man ihop äpplen och päron. För Jesus döptes inte för att bli vare sig kristen eller jude. Han döptes inom judendomen som praktiserade rituella tvagningar som ett sätt att visa ånger och bot. Han blev inte upptagen i den judiska religiösa gemenskapen genom sitt dop i Jordanfloden utan genom sin omskärelse då han var åtta dagar gammal. Och jag blev upptagen i den kristna storfamiljen som vi kallar Kyrkan med stort K när jag döptes. Barndopet är alltså den kristna motsvarigheten till omskärelsen i det gamla förbundet. Det är därför jag själv känner att dopet är så identitetsmarkerande. Min mor födde mig till människa. Kyrkan födde mig genom dopet till kristen. Och vår kyrkas tro är att Gud i dopet sluter ett evigt giltigt förbund med det lilla barnet, eller för den delen även med den som döps först som konfirmand eller som vuxen.
Det tycker jag är stort och mycket bärande.

Påskdag - dopdag

Efter att ha hört en helt lysande påskpredikan av den avgående komministern Annette i Härnösands domkyrka, är jag på nytt övertygad om Kristi uppståndelse.
Går fram för att ta emot nattvarden.
Domprosten har sagt välkommen att möta den uppståndne.

Kristi kropp för dig utgiven.
Kristi blod för dig utgjutet.

Jag tar emot sakramentet och tar sedan min vana trogen ett steg åt sidan och bugar ett tack till Gud och vänder mig sedan om.
Och där står det, Kristusljuset.
Som tändes igår natt när påskens evangelium lästes, att Jesus är uppstånden.
Kristusljuset som i de flesta kyrkor också används vid dopgudstjänsterna.

Jag vänder mig alltså om och står plötsligt nära Kristusljuset, dopljuset.
Och blir med ens påmind om att det är min dopdag idag.
Jag blev nämligen döpt till kristen den 24 april för sextiotre år sedan.
Det var en dryg månad efter min födelse och ägde rum i vårt hem i Addis Abeba.
Idag känns detta speciellt, eftersom min dopdag sammanfaller med påskdagen. Det är lite sällan det händer.

Så - inte nog med att jag fick mig en påskpredikan som jag sällan hört, jag fick den på min dopdag. Tack!

Långfredag

Vaknar kl tio drygt på grund av tidsomställningen. Men hinner ändå till domkyrkan i tid för Jesu korsfästelse. Det begränsade kyrkorummet känns lite mindre främmande idag. Vi sätter oss också så att vi ser bättre.
Domkyrkokören sjunger bachkoraler otroligt snyggt och värdigt.
Domprosten leder gudstjänsten och mediterar kring domkyrkans altartavla och dess gestalter kring den korsfäste.

Och jag berörs som alltid. Kan man förresten göra annat på en så tydlig begravningsakt?
Det är ju dessutom för mig han dör och begravs.
Undrar vad Jesu död betyder? Jag funderar fortfarande på det fast jag har varit präst i snart fyrtio år. Bibeltolkningen ändras ju, bibelöversättningarna avlöser varandra med nya inblickar och tolkningar. Och Jonas Gardell tror inte alls att Jesus dog för våra synders skull. Vad är sanning?

Sant är att Jesus blev avrättad. Vi sjunger Guds rena lamm oskyldig på korset för oss slaktad. Det är kyrkans tolkning och har så varit i två tusen år. Jesus var ett offerlamm vars blod försonade människan med Gud.
Något i mig vänder sig mot denna syn, och samtidigt är det den syn som slår an mina hjärtesträngar. Jag torde aldrig bli riktigt klok på offertanken. Men om min och mänsklighetens ondska nu är så allvarlig, att den kräver ett människooffer, så vet jag vem jag ska gå till, vart jag ska fly: .. Nach Golgata. Jag vet vem som har offrat sig för min skull.
Samtidigt vänder jag mig emot tanken på att ett dödsstraff skulle behövas för att blidka Gud. Med åren har jag blivit mer kritisk till de patriarkala dragen i vår tro och gudstjänst. Och det här är ett sådant. Tanken att Gud är en förorättad kung, vars heder och stolthet blivit sårad så till den milda grad, att någon måste sona brottet med sitt blod och sitt liv känns omöjlig. Totalt omöjligt patriarkal. För mig är Gud en god och kärleksfull förälder, en himmelsk förälder, varken man eller kvinna, utan både och och ändå något mycket mer.
Män har genom världshistorien kunnat köra sina barn ur huset, förneka sin avkomma, och till och med dräpa dem. Men min bild av mödrar är att de mer än män fortsätter älska sina barn trots allt galet de gör. De förskjuter aldrig sina barn, säger aldrig till dem att Du är inte mitt barn längre. De följer med även när de inget kan förstå, som Jesu mor Maria vid korset idag. Mot hennes närhet och omedelbara kärlek till sin son ända in i döden står den nedärvda bilden av Gud som den förorättade fadern, domaren, som låter sin son gå i döden, och som sedan accepterar, godtar offret som botgöring för människans synd.

En god förälder slutar aldrig älska sitt barn. Jag känner på denna punkt att Gardell har rätt i att Gud aldrig lämnar någon enda, att rövaren på korset blev frälst innan han ens hade hunnit börja stava på någon syndabekännelse. Vi behöver inte frukta Gud i den meningen att han/hon skulle kunna förskjuta oss. I den judekristna traditionen, och särskilt före franska revolutionens tid var människans värde inte speciellt högt. Du var utlämnad till din kung och till hans gunst och nåde. Hade du tur så gick det dig väl. Hade du otur miste du hand och huvud, och detta till allmänhetens stora nöje.
Vi lever i en tid helt annorlunda än Jesu tid och tiden före 1789. För oss är människan, varje enskild människa oerhört speciell, unik och värdefull. Gud har skapat oss med omsorg för ett visst syfte, för att foga in varje litet människoliv i sin plan. Livet är okränkbart, heligt nästan som Gud själv. För mig är det därför helt otänkbart att acceptera det Pontius Pilatus gjorde med Jesus. Dödsstraff kan aldrig vara rätt. Om Gud ville visa sitt allvar med människans synd och säga stopp, det här går inte an, det här tar jag inte längre, så hade det kunnat gestaltas på något annat sätt än genom ett människooffer. För tar inte dödsdomen ifrån Gud hans godhet?

Och samtidigt -
Jag kan inte frigöra mig från känslan av budskapet i psalmen 144 O huvud, blodigt, sårat. Det berör mig oerhört att någon så älskade mig att han utgav sin ende son, för att jag skulle få evigt liv. Jag vill säga ja till det, även om jag inte köper den juridiska tolkningen. Kanske jag är mer waldenströmsk än strikt luthersk här. Kristi död visar vad kärlek är, en kärlek som går i döden för den älskade. Och ett därur kommande etiskt imperativ. Gå du och gör sammalunda.

En tolkning som också känns bra är den som beskrivs i psalmen 38, För att du inte tog det gudomliga. Den psalmen av Olov Hartman bygger på Filipperbret kapitel 2, där Jesus beskrivs som den gud som gör det omöjliga, nämligen lägger av all himmelsk glans och makt och blir människa och underkastar sig mänsklighetens villkor ända till det allra bittraste, till döden på ett kors. Denna syn ger mig mycket tröst, att Jesus är med mig i mina svårigheter, att Gud vet hur det är att vara människa, går med mig genom livet, och går före mig ner i dödens mörker för att leda mig igenom till ljuset igen.

Jag förstår inte Långfredagen, men känner starkt att det var för mig det skedde på något sätt. Jesus har dött för mig. Ja gärna, bara det inte innebär att vissa är i nåd och andra i onåd inför Gud. Visar inte Jesu kors egentligen att:

Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga.
Alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga.
Då vi bröders bördor bära, med och för varandra lida,
är oss Kristus åter nära, vandrar osedd vid vår sida.

Hur tänker du?

Skärtorsdagsmässa

Var går man in, undrar jag när jag närmar mig domkyrkan.
Ett präktigt gunnebostängsel spärrar vägen upp till kyrktrappan när jag är på väg till Skärtorsdagens mässa. Men så inser jag att vi nu har flyttat över till östra sidan, kor-sidan, för att långskeppet skall kunna restaureras det med. Med spänning söker jag mig runt kyrkan och ser Lasse S slinka in genom en dörr. Jag beslutar mig för att följa efter.
Kommer in i det som borde vara sakristian. Men där är inte någon sakristia längre. Dess ena vägg är öppnad ut mot kyrkorummet och utrymmet är fyllt med kyrkbänkar. En vägg är uppförd mellan koret och långskeppet, så det som många tror är Sveriges minsta domkyrka är nu helt säkert det. Vi ryms fast vi får tränga ihop oss. Utrymmet är inte optimalt planerat. Många ser dåligt. Både prästen och textläsaren skyms av en pelare.
Och ovant och provisoriskt och obekvämt känns alla förutsättningar.
Dessutom drar det från sakristiedörren.
Men så börjar mässan. Och jag glömmer var jag är och hur disharmonisk kyrkan känns.
Ett drama i tre akter tar sin början.

Lila.
Beredelsen, skriftermålet, bönen om förlåtelse.
Och här har jag gått och tyckt att jag minsann inte har så mycket att bekänna.
Men under den lila gudstjänsten öppnar sig något där inne,
och jag inser hur lite jag älskar Gud, hur perifer Jesus kan vara i mitt liv.
Och det känns plötsligt viktigt, kanske eftersom påsken och därmed Jesu lidande börjar nu.
Och där jag sitter minns jag biskop Tuulikkis skriftermål från ifjol nån gång.
Hon sa att syndabekännelsen är ett Barmhärtighetens sakrament.
Jag gillade formuleringen då.
Jag upplever något av den ikväll.

Vi sjunger 451, När över Kidrons bäck du går.
En fin efterföljelsepsalm på melodin Så går en dag än från vår tid.
Den kvällspsalmen var mina föräldrars kvällspsalm.
Mina tankar går till de längesedan döda och hur släkten följa släktens gång,
och att jag kanske får ett barnbarn till nu i påsk.
Det blir så stort alltsammans, så ljust.

Heliga texter läses.
Domkyrkokaplanen predikar insiktsfullt, balanserat och bibliskt om Judas (av alla arma människor). Litanian sjungs, denna gamla förbön för oss själva och våra kära och för hela världen. Bara såå underbar. Även den för mig tillbaka, till Högsjö kyrka under ungdomsåren, till Uppsala, Boden, Fredrika, Umeå, Luleå...
Allt knyts samman på något sätt, får mening och sammanhang.

Vitt.
Vi sjunger O Jesu än de dina du vill omkring dig se. Prästerna och diakonen byter om till vita stolor och en vit skrud till celebranten. Den underbara gamla nattvardspsalmen 70 har följt mig varje skärtorsdag så länge jag kan minnas.
Jesus mer och mer i centrum.

Vi prisar Gud som Helig. Fader, Son och Ande.
Bröd och vin välsignas.
Adoramus te Christe.
Han kommer till mig.
Ser mig i ögonen genom Cristinas och Anne-Maries ögon som ger mig brödet och vinet.
Adoramus te Christe.
Vi tillber dig Kristus, tillsammans med alla andra församlingar runt om i vårt land just nu,
och med hela den värlsvida kyrkan dygnet runt.
Hela tiden.
Vi tillber dig, Kristus.

Gud, låt fler människor känna hunger efter det som nattvarden ger.
All närhet.
Alla öppna dörrar.

Svart.
Jesus har instiftat nattvarden och tvättat lärjungarnas fötter.
Slavgörat visar vad äkta ödmjukhet och tjänarsinne är.
Sen mörknar det. Han tar oss med ut till Getsemane örtagård och sin ångestnatt.
Vill att vi skall vaka med honom där, hålla honom sällskap.
Altarljusen släcks och bärs bort. Altarduken likaså.
Nattvardskärlen bärs ut, belysningen släcks.
Psaltaren 22 läses, Jesu egen dödspsalm:
Min Gud, min Gud!! Varför har du övergivit mig??
Allt blir mörkt.
Vi lärjungar försöker hålla oss vakna, inte så lätt när man sitter där med jetlag i kroppen.

Och där slutar skärtorsdagsmässan.
I mörkaste mörkt, och svartaste svart.
Ibland är det så.

Och ändå -

Jag är
inte
ensam.

I USA

Har varit I USA i över en vecka nu. Hälsat på systern i Asheville och firat den andra systerns födelsedag.
By the way så är hon nu för gammal för ordet lillasyster.
Vi har besökt stadens sevärdheter och även dess vackra omgivningar i värme och vårsol.

Och nu är hustrun och jag i New York och hälsar på hennes barn.
Här är tio grader svalare, tio gånger mer folk och tio gånger högre hus.
Tänk så ledig man kan känna sig på gator där ingen känner en, i folk- och trafikvimmel med spännande upplevelser.
Vi njuter i fulla drag av alltihop, av North Carolinas natur och av storstadsbruset.

Idag slank vi in på Svenska kyrkan på 48:e gatan och fick oss ett fika. Där har en ny kyrkoherde och en komminister just installerats. De kommer att ha ett styvt jobb med att med sina medarbetare serva alla svenskar. För det vimlar av svenskar överallt här. Roligt också att kyrkan ligger så centralt på Manhattan, bara något kvarter från Rockefeller Center. Överallt i lokalerna fanns affischer och församlingsblad med info om att utlandskyrkan har fått en ny biskop och att han, biskop Sven-Bernhard Fast redan har varit hit.
Svenska kyrkan i utlandet - en kyrka som följer sina medlemmar ut i världen.
Det verkar stämma här i alla fall.

Kanske bloggpaus

Efter midfastosöndagen lutar det mot påsk.
Vi går in i passionstiden, en fin, innerlig tid i vårt kyrkoår.
Jag kommer nog inte att blogga så mycket fram till påsk.
Vissa av mina frommare bloggvänner avstår helt och kallar det bloggfasta.
Jag säger bara att jag åker på två veckors semester och att jag inte tar med datorn.
Men vem vet, jag kanske hör av mig någonstans ifrån.
Stillhet i hjärta och själ önskar jag envar.
Vi hörs.

Brödsöndag

En alltid lika fin söndag, midfastosöndagen.
Jesus står där och ger oss bröd, ger oss sig själv.
Idag på en byggarbetsplats t.o.m. bland ställningar och golvarbeten.
Härnösands domkyrka under renovering,
en underbar bild av Gud i vår vardag,
Jesus på arbetsplatsbesök för att dela liv och dela bröd.

Bröd i handen,
doppa i vinet.
Jesus i mig.

Kyrkkaffe med brödförsäljning.
Ulla N hade bakat flera kassar fulla.
Många skänkte bröd.
Många köpte, matbröd, sockerkakor, småkakor, lotter.
Varför är det alltid så roligt!

Femtusen kronor till fastekampanjen
för att bekämpa hungern i världen.

Brödsöndag.

Äntligen uppe

Härlig känsla.
Krafterna återvänder.
Magen tveksam på förmiddagen.
Lunch med riktig mat.

Sen en maxiduktig arbetseftermiddag.
Kroppen säger ja.
Ingen tupplur idag.
Magen okey.

Fredagsmiddag som smakar gott.
Efterfest kring diskbänken.
Jag verkar vara uppe nu.

Tack.