Nu har jag för första gången firat Thanksgiving. Tidigare hade jag bara hört om dagen. Thanksgiving är en nationell helgdag i USA och en mycket speciell sådan. Den är varken politisk eller religiös och kan därför samla hela nationen. Man åker till sina släktingar och träffas för en kväll kring en traditionsrik kalkonmiddag.
Thanksgiving firas enligt vad man säger till minne av de första pilgrimerna, som i tacksamhet för den säkra överfarten delade med sig av sin mat till de indianerna. Hur det nu än är med det (det finns en mörkare version av berättelsen också), så är sista veckan i november en riktig family get-together weekend. Själva Thanksgivingdagen är på torsdag och sedan passar de flesta på att ta ut fredagen som klämdag.
Här i huset kokades, stektes och reddes det hela dagen för att alla rätter skulle vara färdiga till kvällen. Det ringdes runt till släktingar hela dagen. Själv skypade jag med systern som hade åkt upp till Michigan. Sen samlades den del av släkten som finns här inom räckhåll till den gemensamma kalkonen.
När alla är proppmätta inträder så the Turkey coma och man bänkar sig framför TV:n och ser på amrikansk fotboll. Sådan är traditionen, men i en fyrabarnsfamilj handlar det också om andra saker. Där finns inte riktigt tid för någon koma om man säger så.
Skoj är det att få uppleva gamla traditioner i den nya världen.
29 november 2013
27 november 2013
I änglarnas stad
Idag har jag för första gången kört genom Los Angeles. Hustruns son med familj har ju flyttat dit och bor i Los Feliz, en Hollywoodstadsdel som ligger på en sluttning ovanför megastaden. Därifrån har man en vidunderlig utsikt. Ikväll när jag stod på verandan kunde jag räkna till tio flygplan samtidigt i luften på väg till eller från olika flygplatser. Los Angeles är en jättestad som aldrig verkar ta slut.
Hustrun skulle i eftermiddags till en planeringsträff med de två som utgör hennes SKUT-anställda arbetskamrater i Kalifornien. Vi körde 45 kilometer, hela tiden genom stadsbebyggelse, ned och ut till San Pedro. Ja, köra är tyvärr ett måste, det finns i princip inget annat än bilar här. Det var motorvägar hela sträckan, minst fyrfiliga, ibland sju filer i vardera riktningen med massor av på- och avfarter och skyltar som man ska hinna läsa. Mycket bilar är det och fort går det, minst 110 km/tim. Filerna är inte breda så det gäller att vara helkoncentrerad och ha en god kart- och skyltläsare vid sin sida med en GPS i knäet. Det gick riktigt bra faktiskt. De 45 kilometerna tog oss ändå nästan en timme att köra på grund av den täta trafiken.
I San Pedro, LA:s hamn, samarbetar Svenska kyrkan liksom i San Francisco med Norska sjömanskyrkan. Under tiden den svenska personalen sammanträdde, passade jag på att öva orgel och piano. Roligt att få sådana stunder för mig själv också. Jag hann träna på en massa julpsalmer. När mötet var slut och vi skulle köra upp till Los Feliz igen, hade mörkret lägrat sig över änglastaden och det var rusningstid, så hemfärden tog drygt två timmar. Genom Downtown, den relativt lilla del av LA som har skyskrapor, var det krypköra som gällde kilometer efter kilometer medan vi bytte från Highway 110 till 101. Men vad gjorde det, då hann jag ju beundra den spektakulära skylinen av LA by night.
Efter denna exposure var det riktigt skönt att få parkera bilen och komma hem till något så helsvenskt som köttbullar med potatismos och lingonsylt och lite prat om hur åttaåringen hade haft det i skolan under dagen.
Hustrun skulle i eftermiddags till en planeringsträff med de två som utgör hennes SKUT-anställda arbetskamrater i Kalifornien. Vi körde 45 kilometer, hela tiden genom stadsbebyggelse, ned och ut till San Pedro. Ja, köra är tyvärr ett måste, det finns i princip inget annat än bilar här. Det var motorvägar hela sträckan, minst fyrfiliga, ibland sju filer i vardera riktningen med massor av på- och avfarter och skyltar som man ska hinna läsa. Mycket bilar är det och fort går det, minst 110 km/tim. Filerna är inte breda så det gäller att vara helkoncentrerad och ha en god kart- och skyltläsare vid sin sida med en GPS i knäet. Det gick riktigt bra faktiskt. De 45 kilometerna tog oss ändå nästan en timme att köra på grund av den täta trafiken.
I San Pedro, LA:s hamn, samarbetar Svenska kyrkan liksom i San Francisco med Norska sjömanskyrkan. Under tiden den svenska personalen sammanträdde, passade jag på att öva orgel och piano. Roligt att få sådana stunder för mig själv också. Jag hann träna på en massa julpsalmer. När mötet var slut och vi skulle köra upp till Los Feliz igen, hade mörkret lägrat sig över änglastaden och det var rusningstid, så hemfärden tog drygt två timmar. Genom Downtown, den relativt lilla del av LA som har skyskrapor, var det krypköra som gällde kilometer efter kilometer medan vi bytte från Highway 110 till 101. Men vad gjorde det, då hann jag ju beundra den spektakulära skylinen av LA by night.
Efter denna exposure var det riktigt skönt att få parkera bilen och komma hem till något så helsvenskt som köttbullar med potatismos och lingonsylt och lite prat om hur åttaåringen hade haft det i skolan under dagen.
25 november 2013
Första advent
Första advent har redan varit.
Vi tjuvstartade nämligen idag, dock med vår kyrkoherdes goda minne.
Annars skulle det ju inte bli något första advent för Svenska kyrkan i San Francisco.
Körde en timme söderut till Los Altos Lutheran Church, där vi fick hela kittet eller hur det nu stavas: Bereden väg, Gläd dig du Kristi brud, Hosianna och Gå Sion din konung att möta. Samt lussekatter och Nyåkers pepparkakor till kaffet.
Jag hade glädjen att få dela Ordet i gudstjänsten. Har alltid tyckt om första advent, att Kristus, som är Guds barn och evig avbild, kommer till oss människor på vår nivå, ridande på en cykel typ, helt vardagligt, men ändå med ett outsläckligt Hosianna omkring sig.
Är så tacksam att jag mår bättre idag och därför kunde leverera det jag hade lovat.
Nu ser jag fram emot morgondagen, då vi ska köra ned till Los Angeles
för Thanksgiving med barnbarnen och några dagars arbete för hustruns del.
Jag gillar våra roadtrips.
Sitta mil efter mil i fil efter fil
på motorväg efter motorväg.
Låter inte så skoj men är väldigt avkopplande.
Man hinner prata så mycket utan stress och jäkt,
eller för den delen slippa prata så mycket utan bara titta framåt tillsammans.
Det är nåt särskilt med det också.
Vi tjuvstartade nämligen idag, dock med vår kyrkoherdes goda minne.
Annars skulle det ju inte bli något första advent för Svenska kyrkan i San Francisco.
Körde en timme söderut till Los Altos Lutheran Church, där vi fick hela kittet eller hur det nu stavas: Bereden väg, Gläd dig du Kristi brud, Hosianna och Gå Sion din konung att möta. Samt lussekatter och Nyåkers pepparkakor till kaffet.
Jag hade glädjen att få dela Ordet i gudstjänsten. Har alltid tyckt om första advent, att Kristus, som är Guds barn och evig avbild, kommer till oss människor på vår nivå, ridande på en cykel typ, helt vardagligt, men ändå med ett outsläckligt Hosianna omkring sig.
Är så tacksam att jag mår bättre idag och därför kunde leverera det jag hade lovat.
Nu ser jag fram emot morgondagen, då vi ska köra ned till Los Angeles
för Thanksgiving med barnbarnen och några dagars arbete för hustruns del.
Jag gillar våra roadtrips.
Sitta mil efter mil i fil efter fil
på motorväg efter motorväg.
Låter inte så skoj men är väldigt avkopplande.
Man hinner prata så mycket utan stress och jäkt,
eller för den delen slippa prata så mycket utan bara titta framåt tillsammans.
Det är nåt särskilt med det också.
22 november 2013
Novemberstämning
En märklig dag.
Har mest legat och tittat i taket.
Och sovit, hur mycket som helst.
Är det möjligen november även i Kalifornien?
Solen går ned redan vid fyra-femtiden nånstans.
Och snart är det dags för vinterjacka och handskar.
Den här hösten har jag fått ett fasligt sjå med mitt hjärta och vad därtill hör:
Kolla puls och blodtryck varje dag.
Och vikten, glöm inte vikten.
Ta mina mediciner, träffa doktorn och hämta ut nya mediciner.
Jag som aldrig behövt ta en alvedon ens, snacka om bortskämd.
Att hela tiden fokusera på kroppens signaler,
inte orka, inte klara av,
det är nåt helt nytt i mitt liv.
Inte särskilt roligt heller.
Sen är dagarna så olika.
Vissa dagar kan jag bestiga berg tror jag, åtminstone Hyde Street hur lätt som helst.
Andra, som den här, känns kroppen bara matt och söker sig till sängen.
Idag vill jag bara fly bort från höstmörkret
och gå i ide,
tills det våras ibland bergen.
Har mest legat och tittat i taket.
Och sovit, hur mycket som helst.
Är det möjligen november även i Kalifornien?
Solen går ned redan vid fyra-femtiden nånstans.
Och snart är det dags för vinterjacka och handskar.
Den här hösten har jag fått ett fasligt sjå med mitt hjärta och vad därtill hör:
Kolla puls och blodtryck varje dag.
Och vikten, glöm inte vikten.
Ta mina mediciner, träffa doktorn och hämta ut nya mediciner.
Jag som aldrig behövt ta en alvedon ens, snacka om bortskämd.
Att hela tiden fokusera på kroppens signaler,
inte orka, inte klara av,
det är nåt helt nytt i mitt liv.
Inte särskilt roligt heller.
Sen är dagarna så olika.
Vissa dagar kan jag bestiga berg tror jag, åtminstone Hyde Street hur lätt som helst.
Andra, som den här, känns kroppen bara matt och söker sig till sängen.
Idag vill jag bara fly bort från höstmörkret
och gå i ide,
tills det våras ibland bergen.
19 november 2013
Om stormen kommer
Man kan ju undra:
En förödande tyfon över Indonesien...
Tornados dammsuger Mellanvästern...
Storm och strömlöshet i mina hemtrakter...
Och en oväntad och dödlig storm över Sardinien...
Bara på några dagar.
Vad händer med vädret??
Inte var det så här när jag var liten.
Är det här avgasernas pris?
Vad händer med teologin i ovädrens spår?
Så här i domssöndagstider, hur ser vår katastrofteologi ut?
Jesus talar rätt mycket om naturkatastrofer i evangelierna.
De är ett tecken på den yttersta tidens början enligt honom.
Så kyrkor och enskilda har i tvåtusen år tolkat in sin tids oväder i det mönstret:
Se bara, nu närmar sig slutet! Vi lever nog i de yttersta tiderna.
Och många sektledare har gått så långt som att räkna ut år, datum och tid för den dagen.
Men det är något som Jesus själv varnar för. Det kan vi inte veta, endast Fadern, säger han.
Andra har sagt att olyckor är en del av Guds plan med mänskligheten.
De är Guds varnande finger: Kom ihåg mina bud! Annars...
Det är en sträng gud som säger så. En farlig och opålitlig fader enligt min mening.
I vårt land har han predikats i århundraden så att människor har darrat i bänkarna.
Inte undra på att våra kyrkor är tomma.
Är det inte något fel på vår lära, vår tro, vår gudsuppfattning?
Ja hur predikar vi i domssöndagstider?
Jag kan inte tänka mig Gud som en fader som låter sin familj gå under utan att ingripa.
Eller ännu mer, Gud som en föräldragestalt som växlar mellan värme och hot om våld.
Kan det vara som många säger, att om Gud är allsmäktig så är hen nog inte god.
Och om Gud är god så kan hen inte vara allsmäktig.
Jag får vara tacksam att jag inte längre behöver predika, för det här är inte lätt.
Men om jag ska försöka formulera min tro lite,
så handlar det om en korsfäst gud som inte sänder olyckor över oss
men som är med oss när det onda drabbar.
Vi lever i en brusten värld där inget är helt eller bara gott.
Livet är en mix av gott och ont, av skratt och gråt, av njutning och av smärta.
Varför det är så har jag ingen aning om.
Har svårt att se det som man gjorde förr, att det onda är ett syndastraff.
Det finns mycket av straff och hot i Bibeln, men Jesus sa också om en sjuk man:
Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat.
Sjukdomar bara finns där, naturkatastrofer likaså.
Här i Kalifornien lever man i en daglig beredskap för ett stort jordskalv.
De svåra händelserna ingår i förutsättningarna för allt liv i naturen.
Livet förutsätter döden. Inget liv kan finnas utan att något har dött.
Jag behöver kanske inte förstå det. Men jag tror det är så.
Livet är en obegriplig väv av ljusa och mörka trådar.
Vad som är gott eller ont kan vara svårt eller rent av omöjligt att se.
Men det finns ett hopp som bär inför det värsta.
Livet tar inte slut när livet en dag tar slut.
Some die young.
Jesus mötte döden i trettioårsåldern redan.
I Filippinerna är massor av offren barn.
Men ingen dör förgäves.
Jag tror inte att livet tar fullständigt slut när jag dör.
Jag tror att Gud tar hand om mig då.
Jag tror att Jesus genom sin egen död och uppståndelse tar mig med till Livet.
Och jag hoppas på ett himmelskt hem med kära återseenden
och med värme, mat och förlåtande kramar av en älskande Gud.
Där slutar det att storma.
En förödande tyfon över Indonesien...
Tornados dammsuger Mellanvästern...
Storm och strömlöshet i mina hemtrakter...
Och en oväntad och dödlig storm över Sardinien...
Bara på några dagar.
Vad händer med vädret??
Inte var det så här när jag var liten.
Är det här avgasernas pris?
Vad händer med teologin i ovädrens spår?
Så här i domssöndagstider, hur ser vår katastrofteologi ut?
Jesus talar rätt mycket om naturkatastrofer i evangelierna.
De är ett tecken på den yttersta tidens början enligt honom.
Så kyrkor och enskilda har i tvåtusen år tolkat in sin tids oväder i det mönstret:
Se bara, nu närmar sig slutet! Vi lever nog i de yttersta tiderna.
Och många sektledare har gått så långt som att räkna ut år, datum och tid för den dagen.
Men det är något som Jesus själv varnar för. Det kan vi inte veta, endast Fadern, säger han.
Andra har sagt att olyckor är en del av Guds plan med mänskligheten.
De är Guds varnande finger: Kom ihåg mina bud! Annars...
Det är en sträng gud som säger så. En farlig och opålitlig fader enligt min mening.
I vårt land har han predikats i århundraden så att människor har darrat i bänkarna.
Inte undra på att våra kyrkor är tomma.
Är det inte något fel på vår lära, vår tro, vår gudsuppfattning?
Ja hur predikar vi i domssöndagstider?
Jag kan inte tänka mig Gud som en fader som låter sin familj gå under utan att ingripa.
Eller ännu mer, Gud som en föräldragestalt som växlar mellan värme och hot om våld.
Kan det vara som många säger, att om Gud är allsmäktig så är hen nog inte god.
Och om Gud är god så kan hen inte vara allsmäktig.
Jag får vara tacksam att jag inte längre behöver predika, för det här är inte lätt.
Men om jag ska försöka formulera min tro lite,
så handlar det om en korsfäst gud som inte sänder olyckor över oss
men som är med oss när det onda drabbar.
Vi lever i en brusten värld där inget är helt eller bara gott.
Livet är en mix av gott och ont, av skratt och gråt, av njutning och av smärta.
Varför det är så har jag ingen aning om.
Har svårt att se det som man gjorde förr, att det onda är ett syndastraff.
Det finns mycket av straff och hot i Bibeln, men Jesus sa också om en sjuk man:
Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat.
Sjukdomar bara finns där, naturkatastrofer likaså.
Här i Kalifornien lever man i en daglig beredskap för ett stort jordskalv.
De svåra händelserna ingår i förutsättningarna för allt liv i naturen.
Livet förutsätter döden. Inget liv kan finnas utan att något har dött.
Jag behöver kanske inte förstå det. Men jag tror det är så.
Livet är en obegriplig väv av ljusa och mörka trådar.
Vad som är gott eller ont kan vara svårt eller rent av omöjligt att se.
Men det finns ett hopp som bär inför det värsta.
Livet tar inte slut när livet en dag tar slut.
Some die young.
Jesus mötte döden i trettioårsåldern redan.
I Filippinerna är massor av offren barn.
Men ingen dör förgäves.
Jag tror inte att livet tar fullständigt slut när jag dör.
Jag tror att Gud tar hand om mig då.
Jag tror att Jesus genom sin egen död och uppståndelse tar mig med till Livet.
Och jag hoppas på ett himmelskt hem med kära återseenden
och med värme, mat och förlåtande kramar av en älskande Gud.
Där slutar det att storma.
18 november 2013
En händelserik helg
Ja, det är ju ingenting ovanligt att en helg blir händelserik,
men nu ska jag berätta om den här.
I fredags var jag på återbesök hos min hjärtläkare på UCSF-Medical clinic. Efter undersökning och EKG sa han att allt såg mycket bra ut. Hjärtat pumpar lugnt och stadigt utan fladder eller extraslag, och det kunde jag själv intyga. Har inte haft tillstymmelsen till sådant på en hel månad, Gud vare tack. Provsvaren visade på fina värden. Så jag kunde skippa en av medicinerna tyckte han. Bra.
Igår lördag körde vi ned till Los Altos och vår nystartade Sång- och dramagrupp. De slöt upp och vi tränade på ett litet enkelt julspel som ska framföras 22/12. Våra övningar håller till i den lutherska församlingens lokaler, och denna gång hade vi fått en mycket bättre övningslokal. Det är så roligt se hur glada föräldrarna blir över kyrkans initiativ. En sån här grej fyller ju flera behov. Man får träffa andra svenska familjer och göra något roligt ihop, och barnen får svenskträning och lära sig svenska sånger. Och så får de höra om Jesus.
Idag åkte vi till den lilla lutherska församlingen i Tiburon och firade gudstjänst med dem.
De blev så glada över att vi kom och flera kom fram och frågade hur jag mådde. Gudstjänsten leddes av en äldre präst som varit lärare på ett lutherskt seminarium och som bl.a. kände Antje Jackelén. Det var en fin stund, fast jag kommer nog aldrig helt att förstå den amerikanska kyrkomusiken. Lovsången och Helig t.ex. Där får jag uppbringa hela min notläsningsförmåga för att hänga med.
Sedan hem och ryggläge en lång stund. Min skam förbjuder mig att säga hur länge jag sov middag.
Därefter upp till sjömanskyrkan för Lucia-övning med en massa barn och föräldrar. Kyrkan full, typ. Jag stöttade sångerna på flygeln och själva övningen leddes av en kunnig och entusiastisk kvinna vid namn Karin. Under övningen stod min diakon en trappa upp och serverade föräldrarna kaffe och öppnade kiosken så att de fick köpa svenskvaror.
Sist, medan hon hade en träff med de ansvariga, satte jag mig vid orgeln och tränade på advents- och julpsalmer. Kul. Tänk att det håller på att vara dags för det. Nu är dagen och helgen slut. Tack för den!
men nu ska jag berätta om den här.
I fredags var jag på återbesök hos min hjärtläkare på UCSF-Medical clinic. Efter undersökning och EKG sa han att allt såg mycket bra ut. Hjärtat pumpar lugnt och stadigt utan fladder eller extraslag, och det kunde jag själv intyga. Har inte haft tillstymmelsen till sådant på en hel månad, Gud vare tack. Provsvaren visade på fina värden. Så jag kunde skippa en av medicinerna tyckte han. Bra.
Igår lördag körde vi ned till Los Altos och vår nystartade Sång- och dramagrupp. De slöt upp och vi tränade på ett litet enkelt julspel som ska framföras 22/12. Våra övningar håller till i den lutherska församlingens lokaler, och denna gång hade vi fått en mycket bättre övningslokal. Det är så roligt se hur glada föräldrarna blir över kyrkans initiativ. En sån här grej fyller ju flera behov. Man får träffa andra svenska familjer och göra något roligt ihop, och barnen får svenskträning och lära sig svenska sånger. Och så får de höra om Jesus.
Idag åkte vi till den lilla lutherska församlingen i Tiburon och firade gudstjänst med dem.
De blev så glada över att vi kom och flera kom fram och frågade hur jag mådde. Gudstjänsten leddes av en äldre präst som varit lärare på ett lutherskt seminarium och som bl.a. kände Antje Jackelén. Det var en fin stund, fast jag kommer nog aldrig helt att förstå den amerikanska kyrkomusiken. Lovsången och Helig t.ex. Där får jag uppbringa hela min notläsningsförmåga för att hänga med.
Sedan hem och ryggläge en lång stund. Min skam förbjuder mig att säga hur länge jag sov middag.
Därefter upp till sjömanskyrkan för Lucia-övning med en massa barn och föräldrar. Kyrkan full, typ. Jag stöttade sångerna på flygeln och själva övningen leddes av en kunnig och entusiastisk kvinna vid namn Karin. Under övningen stod min diakon en trappa upp och serverade föräldrarna kaffe och öppnade kiosken så att de fick köpa svenskvaror.
Sist, medan hon hade en träff med de ansvariga, satte jag mig vid orgeln och tränade på advents- och julpsalmer. Kul. Tänk att det håller på att vara dags för det. Nu är dagen och helgen slut. Tack för den!
10 november 2013
Lasagne
Det var det första jag tänkte på i morse: Lasagne. Idag ska vi äta lasagne.
Det var beslutat redan igår. Vi har ju präst och kantor här ifrån Los Angeles och firar svenskhelg i norska sjömanskyrkan. Andra söndagen varje månad kommer vår kyrkoherde de sjuttio milen upp hit och leder gudstjänster. Och denna gång har han kantorn med sig. Dom var här hos oss igår kväll, och då bestämdes att i morgon ska vi äta lasagne. Så jag visste det redan när jag slog upp ögonen i morse.
Efter frukost besteg hustrun och jag slalombacken upp till kyrkan. Det går otroligt bra nu mot för hur det var innan sommarens operation. Men visst är det ett morgonpass som sätter igång kroppen. Nyttigt.
Först hade jag ett samråd med kantor Bittan kring lämplig registrering av orgeln inför dagens vigsel och morgondagens gudstjänst. Att registrera en orgel betyder inte att man anmäler den till någon myndighet eller något företag. Det är att bestämma vilka orgelstämmor/register som kan passa till den och den speluppgiften.
Sen dammsög jag trappan från kyrksalen upp till församlingssalen/caféet. Och sen tänkte jag: Lasagne, och gick hem. Personalen skulle sitta i samtal hela dagen, men det slapp jag. Kände mig otroligt privilegierad som bara kunde lämna kyrkan med alla tusen kyrkfrågor och gå ned till vår lilla lägenhet i förmiddagssolen. Bayen, (bejen) som vi kallar SF-bukten, låg så fin och blå bortom de imponerande gamla museiskeppen vid Hyde Street Pier. Och två kilometer där ute vilade Alcatraz på sina klippor. Jag kan aldrig se mig mätt på den här utsikten.
Hemma vid elvatiden tänkte jag att jag går och handlar sen, först ska jag vila. Och det gjorde jag. Hämtade extratäcket och kröp ihop under det och kände att jag nog kommer att somna. En timme senare slog jag upp mina blå igen och tänkte: Lasagne. Nu håller det på att dra ihop sig till dagens inköp. Så jag gick ned till Trader Joe's och handlade nödiga ingredienser till kvällens middag. På vägen till affären passerar jag ett antal trafikljus, och den promenaden har utvecklats till en spännande tävling, typ hockeymatch mellan mig och trafikljusen. Om jag inte behöver stanna för rött ljus får jag ett mål, 1-0. Om jag vid nästa korsning måste stanna och invänta grön gubbe, fast här är den vit, blir det 1-1. Idag förlorade jag med 2-3 på väg till affären men vann på hemvägen med 4-1. Man har inte roligare än man gör sig.
Resten av eftermiddagen har handlat om nedräkning till kvällens lasagne. Det är nu så att jag är dålig på att laga lasagne, därav hela detta meningslösa blogginlägg. Jag har liksom gått och laddat upp för utmaningen hela dagen. Och hoppats att hustrun skall komma hem så pass tidigt att hon hinner laga middagen åt sina arbetskamrater från LA. Men icke. När klockan närmade sig fyra insåg jag att: Lasagna, go for it! Och så grep jag mig verket an.
Och nu, vips lustigt, sitter jag här i min fåtölj med en lasagne under aluminiumfolie borta i köket, och vad var väl det att gruva sig för. Hoppas den bara går att äta.
Det mörknar ute och ute på bayen glider tunga containerfartyg in med kinesiska produkter till hamnen. En cessna flyger över staden och ett utryckningsfordon ylar någonstans långt borta. Snart kommer hustrun och våra vänner hem från sin arbetsdag, och då ska dom få äta lasagne.
Det var beslutat redan igår. Vi har ju präst och kantor här ifrån Los Angeles och firar svenskhelg i norska sjömanskyrkan. Andra söndagen varje månad kommer vår kyrkoherde de sjuttio milen upp hit och leder gudstjänster. Och denna gång har han kantorn med sig. Dom var här hos oss igår kväll, och då bestämdes att i morgon ska vi äta lasagne. Så jag visste det redan när jag slog upp ögonen i morse.
Efter frukost besteg hustrun och jag slalombacken upp till kyrkan. Det går otroligt bra nu mot för hur det var innan sommarens operation. Men visst är det ett morgonpass som sätter igång kroppen. Nyttigt.
Först hade jag ett samråd med kantor Bittan kring lämplig registrering av orgeln inför dagens vigsel och morgondagens gudstjänst. Att registrera en orgel betyder inte att man anmäler den till någon myndighet eller något företag. Det är att bestämma vilka orgelstämmor/register som kan passa till den och den speluppgiften.
Sen dammsög jag trappan från kyrksalen upp till församlingssalen/caféet. Och sen tänkte jag: Lasagne, och gick hem. Personalen skulle sitta i samtal hela dagen, men det slapp jag. Kände mig otroligt privilegierad som bara kunde lämna kyrkan med alla tusen kyrkfrågor och gå ned till vår lilla lägenhet i förmiddagssolen. Bayen, (bejen) som vi kallar SF-bukten, låg så fin och blå bortom de imponerande gamla museiskeppen vid Hyde Street Pier. Och två kilometer där ute vilade Alcatraz på sina klippor. Jag kan aldrig se mig mätt på den här utsikten.
Hemma vid elvatiden tänkte jag att jag går och handlar sen, först ska jag vila. Och det gjorde jag. Hämtade extratäcket och kröp ihop under det och kände att jag nog kommer att somna. En timme senare slog jag upp mina blå igen och tänkte: Lasagne. Nu håller det på att dra ihop sig till dagens inköp. Så jag gick ned till Trader Joe's och handlade nödiga ingredienser till kvällens middag. På vägen till affären passerar jag ett antal trafikljus, och den promenaden har utvecklats till en spännande tävling, typ hockeymatch mellan mig och trafikljusen. Om jag inte behöver stanna för rött ljus får jag ett mål, 1-0. Om jag vid nästa korsning måste stanna och invänta grön gubbe, fast här är den vit, blir det 1-1. Idag förlorade jag med 2-3 på väg till affären men vann på hemvägen med 4-1. Man har inte roligare än man gör sig.
Resten av eftermiddagen har handlat om nedräkning till kvällens lasagne. Det är nu så att jag är dålig på att laga lasagne, därav hela detta meningslösa blogginlägg. Jag har liksom gått och laddat upp för utmaningen hela dagen. Och hoppats att hustrun skall komma hem så pass tidigt att hon hinner laga middagen åt sina arbetskamrater från LA. Men icke. När klockan närmade sig fyra insåg jag att: Lasagna, go for it! Och så grep jag mig verket an.
Och nu, vips lustigt, sitter jag här i min fåtölj med en lasagne under aluminiumfolie borta i köket, och vad var väl det att gruva sig för. Hoppas den bara går att äta.
Det mörknar ute och ute på bayen glider tunga containerfartyg in med kinesiska produkter till hamnen. En cessna flyger över staden och ett utryckningsfordon ylar någonstans långt borta. Snart kommer hustrun och våra vänner hem från sin arbetsdag, och då ska dom få äta lasagne.
08 november 2013
Tvätta varandras fötter
Har just sett en utsändning från Busan, där Kyrkornas världsråds generalförsamling håller på att närma sig sitt slut. När jag slog på datorn och klickade fram sändningen, höll just en gudstjänst på att avslutas.
Vad jag fick se var hur företrädare för olika kyrkor, teologier och traditioner tvättade varandras fötter. Jag fick bl.a se hur KV:s generalsekreterare böjde knä framför en an delegaterna och stilla och omsorgsfullt tvättade hans fötter. Två kvinnor från olika traditioner gjorde detsamma, precis som Jesus gjorde med sina lärjungar på skärtorsdagskvällen.
Nog kan man säga en del om såna här kyrkliga jättemöten. Att de är så ordrika, t.ex. Det hålls tal efter tal efter tal, alla måste få komma till tals och säga sin mening om alla frågor. Jag skulle få träsmak i baken om jag var där. Vidare produceras en mängd statements, uttalanden, resolutioner, och man kan undra till vad nytta. Ingen kommer ju att läsa dem, eller väldigt få i alla fall. Och det kostar mer än skjortan att anordna såna här stormöten.
Men - när jag såg fotatvagningen och kände den enorma anda av syskonskap som gudstjänstdeltagarna utstrålade, mindes jag mitt eget stormöte, Världens fest i Åre 2007, där samma känsla infann sig under gudstjänsterna: Här är vi tillsammans kring en vision, en längtan, ett hopp och ett uppdrag. I Busan är det bara så mycket större. Där berörs c:a 7000 på plats av det som sägs och görs, beds och sjungs. De åker snart hem, smittade av omsorg om de andra, dem som tror och ber annorlunda än vi, som formulerar sin tro, sin teologi annorlunda än vi, som inte tycker som vi i samlevnadsfrågorna. Smittade av det gemensamma uppdraget att verka för fred och rättvisa i världen. Och smittade av varandra reser de snart hem och sprider sin smitta i sina kyrkor. Känslan binder samman och föder en solidaritet och bär när vardagen återfinner sig. Vi har varandra, vi fortsätter att be för och med varandra, vi fortsätter att vänta på Guds rike tillsammans och bygga det här och nu med varandra.
Det är mycket värt.
(Rackarns vad jag nu gick igång, fick nästan ett prediko-il...)
Vad jag fick se var hur företrädare för olika kyrkor, teologier och traditioner tvättade varandras fötter. Jag fick bl.a se hur KV:s generalsekreterare böjde knä framför en an delegaterna och stilla och omsorgsfullt tvättade hans fötter. Två kvinnor från olika traditioner gjorde detsamma, precis som Jesus gjorde med sina lärjungar på skärtorsdagskvällen.
Nog kan man säga en del om såna här kyrkliga jättemöten. Att de är så ordrika, t.ex. Det hålls tal efter tal efter tal, alla måste få komma till tals och säga sin mening om alla frågor. Jag skulle få träsmak i baken om jag var där. Vidare produceras en mängd statements, uttalanden, resolutioner, och man kan undra till vad nytta. Ingen kommer ju att läsa dem, eller väldigt få i alla fall. Och det kostar mer än skjortan att anordna såna här stormöten.
Men - när jag såg fotatvagningen och kände den enorma anda av syskonskap som gudstjänstdeltagarna utstrålade, mindes jag mitt eget stormöte, Världens fest i Åre 2007, där samma känsla infann sig under gudstjänsterna: Här är vi tillsammans kring en vision, en längtan, ett hopp och ett uppdrag. I Busan är det bara så mycket större. Där berörs c:a 7000 på plats av det som sägs och görs, beds och sjungs. De åker snart hem, smittade av omsorg om de andra, dem som tror och ber annorlunda än vi, som formulerar sin tro, sin teologi annorlunda än vi, som inte tycker som vi i samlevnadsfrågorna. Smittade av det gemensamma uppdraget att verka för fred och rättvisa i världen. Och smittade av varandra reser de snart hem och sprider sin smitta i sina kyrkor. Känslan binder samman och föder en solidaritet och bär när vardagen återfinner sig. Vi har varandra, vi fortsätter att be för och med varandra, vi fortsätter att vänta på Guds rike tillsammans och bygga det här och nu med varandra.
Det är mycket värt.
(Rackarns vad jag nu gick igång, fick nästan ett prediko-il...)
05 november 2013
Kyrkornas världsråd möts
Just nu pågår ett otroligt viktigt möte, Kyrkornas världsråds 10:e generalförsamling. Det är en bred mönstring av jordens kristenhet, låt vara att långt ifrån alla kyrkor och samfund är representerade. Men 345 medlemskyrkor är nu samlade i Busan, Sydkorea för att be och samtala kring bönen "God of life, lead us to justice and peace." Flera tusen delegater är just nu i färd med att staka ut färdriktningen för världens största ekumeniska nätverk.
Alltsedan jag hade förmånen att besöka KV:s huvudkontor i Genève för några år sedan, är jag ödmjukt tacksam för vad den ekumeniska rörelsen kämpar för, Kristi kyrkas synliga enhet, för förståelse och samarbete mellan kyrkor av skilda slag. Att Svenska kyrkan har intagit en framträdande roll för rörelsens framväxt, gör mig extra stolt. Natan Söderblom initierade ett av de allra första mellankyrkliga mötena 1925. Och 1968 hölls KV:s generalförsamling i Uppsala.
I Busan har KV nu valt åtta nya ordföranden från olika världsdelar. Till europaordförande valdes ärkebiskop Anders Wejryd. Och på dagordningen står också att försöka enas kring ett gemensamt Mission statement. Jag har läst det och det känns inspirerande och även lite utmanande. Men det sägs att förutsättningarna för ett ja till programförklaringen från de 345 medlemskyrkorna är goda.
Jag försöker följa rapporteringarna från Busan.
Det kan du också göra genom denna länk till WCC 10th Assembly.
Och låt oss inte glömma bort att i förbön bära Busan-mötet. För ekumenik är viktigt. Genom samarbete kan kristenheten få slagkraft i sina gemensamma vittnesbörd och hjälpprojekt.
Alltsedan jag hade förmånen att besöka KV:s huvudkontor i Genève för några år sedan, är jag ödmjukt tacksam för vad den ekumeniska rörelsen kämpar för, Kristi kyrkas synliga enhet, för förståelse och samarbete mellan kyrkor av skilda slag. Att Svenska kyrkan har intagit en framträdande roll för rörelsens framväxt, gör mig extra stolt. Natan Söderblom initierade ett av de allra första mellankyrkliga mötena 1925. Och 1968 hölls KV:s generalförsamling i Uppsala.
I Busan har KV nu valt åtta nya ordföranden från olika världsdelar. Till europaordförande valdes ärkebiskop Anders Wejryd. Och på dagordningen står också att försöka enas kring ett gemensamt Mission statement. Jag har läst det och det känns inspirerande och även lite utmanande. Men det sägs att förutsättningarna för ett ja till programförklaringen från de 345 medlemskyrkorna är goda.
Jag försöker följa rapporteringarna från Busan.
Det kan du också göra genom denna länk till WCC 10th Assembly.
Och låt oss inte glömma bort att i förbön bära Busan-mötet. För ekumenik är viktigt. Genom samarbete kan kristenheten få slagkraft i sina gemensamma vittnesbörd och hjälpprojekt.
04 november 2013
Go' söndag!
Så blir jag hälsad, när jag kommer till norska sjömanskyrkan till gudstjänsten.
Go' söndag!
Det blev en god söndag även denna gång.
Norska församlingen firade Alla helgons dag, och den dagen har jag alltid älskat.
Predikan var så fin och vi fick tända böneljus för våra döda.
Och inte minst fick vi sjunga många hoppfulla och tröstande psalmer om himmelen.
Jag blir så glad av att sjunga och är så tacksam att jag är så frisk och stark att jag kan ge järnet i sången nu. Det kunde jag inte för två månader sedan. Särskilt glad var jag över I himmelen, i himmelen som vi sjöng ur den Norske salmeboken (förstås, det var ju en norsk gudstjeneste). Den melodin är Bara Så Otroligt Vacker i sin nordiska dräkt. Det är samma folkmelodi som Edvard Grieg har arrangerat för kör i Fire salmer.
Överhuvudtaget är jag så glad i min uppgift att vara kyrkbänkssångare, och det av två skäl. Dels för att det är så många som känner sig osäkra i psalmsången och inte vet hur psalmerna går. Och jag har nu en gång fått gåvan att ganska väl kunna ta ut melodierna från notbladet. Med min och andras kyrkbänksångartjänst kan vi hjälpas åt att bära församlingssången. Dels, och det är väl det viktigaste skälet, känner jag mer och mer att mitt psalmsjungande är en viktig tjänst inför Gud. Jag är en del av den stora lovsången till den högste. Min sång blandas med deras psalmsång som gått före under generationer före mig, med Mammas och Pappas och alla andras som nu sjunger i den himmelska kören. Jag får blanda min sång med deras och änglarnas lovsång inför den Evige. Det är en mäktig uppgift för en vanlig kyrkbesökare tycker jag.
Go' söndag!
Det blev en god söndag även denna gång.
Norska församlingen firade Alla helgons dag, och den dagen har jag alltid älskat.
Predikan var så fin och vi fick tända böneljus för våra döda.
Och inte minst fick vi sjunga många hoppfulla och tröstande psalmer om himmelen.
Jag blir så glad av att sjunga och är så tacksam att jag är så frisk och stark att jag kan ge järnet i sången nu. Det kunde jag inte för två månader sedan. Särskilt glad var jag över I himmelen, i himmelen som vi sjöng ur den Norske salmeboken (förstås, det var ju en norsk gudstjeneste). Den melodin är Bara Så Otroligt Vacker i sin nordiska dräkt. Det är samma folkmelodi som Edvard Grieg har arrangerat för kör i Fire salmer.
Överhuvudtaget är jag så glad i min uppgift att vara kyrkbänkssångare, och det av två skäl. Dels för att det är så många som känner sig osäkra i psalmsången och inte vet hur psalmerna går. Och jag har nu en gång fått gåvan att ganska väl kunna ta ut melodierna från notbladet. Med min och andras kyrkbänksångartjänst kan vi hjälpas åt att bära församlingssången. Dels, och det är väl det viktigaste skälet, känner jag mer och mer att mitt psalmsjungande är en viktig tjänst inför Gud. Jag är en del av den stora lovsången till den högste. Min sång blandas med deras psalmsång som gått före under generationer före mig, med Mammas och Pappas och alla andras som nu sjunger i den himmelska kören. Jag får blanda min sång med deras och änglarnas lovsång inför den Evige. Det är en mäktig uppgift för en vanlig kyrkbesökare tycker jag.
03 november 2013
Exposure
Nog för att jag har hört om det, men jag trodde nog att det var en skröna tills jag såg det.
Exposure som pedagogisk metod lärde jag mig av mina arbetskamrater, stiftsdiakonerna Boel och LenaMari. De gick ibland "ut i verkligheten" för att se och lära genom mötet med det som skedde där ute. Typ.
Kom att tänka på ordet idag när hustrun och jag stod och väntade på spårvagnen efter en eftermiddag i Castro-distriktet här i San Francisco. Castro är gay-stadsdelen framför andra i denna accepterande, myllrande storstad. För att komma dit åkte vi spårvagn de sex kilometerna genom stan från Fishermans Wharf till slutstationen Castro i änden av stans huvudgata Market Street. I den nordöstra änden av Market ligger hamnen och the Ferry House, och i den andra änden av den flera kilometer långa spikraka gatan mot sydväst står en stor flaggstång med en jättestor regnbågsflagga. Där är Castros centrum och hjärta. Dit åkte vi idag. När vi några timmar senare tog spårvagnen hem, var det många intryck som snurrade i huvudet.
Och nog för att jag hade hört om det, men jag trodde aldrig att jag skulle få se det... Men det fick jag.
Jo nog var där ett myller minsann av allehanda människor, folkslag, raser och tungomål under himlen. Överallt såg jag två män, mest män faktiskt, gå hand i hand eller stå och hålla om varandra. Och utstråla Frihet: Vi kan gå så här liksom heteroparen kan, och här går det an, här är det helt normalt.
Jag kan inte säga att jag är så van det att jag inte reagerar när jag ser det. Jag gör det, ser det, för det är så sällan jag hittills har mött öppet homosexuella. De går inte precis Storgatan fram och pussas hemma i Härnösand. Ja, jag har inte heller alltid varit positiv till homosexualitet, men om jag har haft tvivel därvidlag så gjorde Jonas Gardell rent hus med sådana tvivel genom sin TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar. Den fick mig att förstå åtminstone lite grand vilken kamp och vilket lidande de har genomgått i vårt land som kände att de inte var hetero, hur mycket de än försökte. Här gick de hand i hand helt öppet.
Men vad jag hade riktigt svårt med var den söta doften av cannabisrök som kändes här och där i hela Castro, utanför caféerna eller från människor som gick förbi. Den gjorde mig otrygg och vaksam. Redan på spårvagnen dit var det en påtänd som gormade åt ett ungt homopar. Och längs gatorna såg jag den ena människospillran efter den andra. De hade samlats här av någon anledning. De kanske inte ens var homosexuella, men de fanns i snart sagt varje gathörn. Tilltufsade, psykiskt illa åtgångna, fattiga, lortiga. En del verkade bara äga cigaretten som de omsorgsfullt rullade till en joint eller vad det heter. Män och kvinnor. Kanske de inte har pallat med de många åren av utanförskap och kamp för sitt människovärde utan hamnat i missbruk i stället. Samhället har inte heller tillhandahållit sanktionerade samlevnadsformer som ger trygga hem, utan i stället sett på gayvärlden som vrickad och fel helt enkelt. Och lämnat den därhän. Castro kändes lite tragiskt faktiskt.
På vår vandring såg vi också till att besöka den allra första missionsstationen Mission Dolores, en liten kyrka med tillhörande kyrkogård på Dolores Street. Kyrkan restes i slutet av 1700-talet av de allra första spanska munkarna som slog sig ned i Yerba Buena för att med sina liv hedra San Francisco de Asís och värva indianerna för den kristna tron. Känslan därinne var närmast magisk, liksom vetskapen om att denna med amerikanska mått mätt urgamla kyrka stod pall under den stora jordbävningen och stadsbranden 1906, medan mycket omkring skadades eller jämnades med marken. Munkarna hade försett kyrkan med mycket tjocka stenväggar. Vägg i vägg reser sig numera en katedralliknande kyrka som är församlingskyrka i området. Den var jättefin den med och hade den helige Franciscus stående i fönstret längst bak, bedjande över och välsignande stadsdelen Castro.
På väg mot spårvagnen igen påmindes jag om var jag var, då en stor limousin kom glidande förbi. Nå det var väl inget i sig. Här vimlar det av limousiner i olika längder. Men den här var rosa. Vi pratar Knallrosa här, och på dörren stod det: Homo Limo. Och när vi snodde runt ett gathörn mötte vi plötsligt det som jag visserligen hade hört tals om men hittills trodde bara var en skröna. Det var två män som kom strosande. Den ene såg tämligen normal ut. Den andre var klädd i följande: sandaler, en handväska och ett gyllene penisskydd. Inget annat. Vi höll oss för skratt tills de hamnat bakom oss.
Nog för att reseböckerna säger att man ibland kan möta nudister i Castro-området, men att vi? Helt ofattbart. Det var ju inte ens varmt ute idag. Men tydligen viktigt för honom och helt accepterat i stadsdelen.
De gamla munkarna måtte väl vända sig i sina gravar.
Fast jag hoppas de sover så gott att de inte behöver uppleva denna Exposure.
Exposure som pedagogisk metod lärde jag mig av mina arbetskamrater, stiftsdiakonerna Boel och LenaMari. De gick ibland "ut i verkligheten" för att se och lära genom mötet med det som skedde där ute. Typ.
Kom att tänka på ordet idag när hustrun och jag stod och väntade på spårvagnen efter en eftermiddag i Castro-distriktet här i San Francisco. Castro är gay-stadsdelen framför andra i denna accepterande, myllrande storstad. För att komma dit åkte vi spårvagn de sex kilometerna genom stan från Fishermans Wharf till slutstationen Castro i änden av stans huvudgata Market Street. I den nordöstra änden av Market ligger hamnen och the Ferry House, och i den andra änden av den flera kilometer långa spikraka gatan mot sydväst står en stor flaggstång med en jättestor regnbågsflagga. Där är Castros centrum och hjärta. Dit åkte vi idag. När vi några timmar senare tog spårvagnen hem, var det många intryck som snurrade i huvudet.
Och nog för att jag hade hört om det, men jag trodde aldrig att jag skulle få se det... Men det fick jag.
Jo nog var där ett myller minsann av allehanda människor, folkslag, raser och tungomål under himlen. Överallt såg jag två män, mest män faktiskt, gå hand i hand eller stå och hålla om varandra. Och utstråla Frihet: Vi kan gå så här liksom heteroparen kan, och här går det an, här är det helt normalt.
Jag kan inte säga att jag är så van det att jag inte reagerar när jag ser det. Jag gör det, ser det, för det är så sällan jag hittills har mött öppet homosexuella. De går inte precis Storgatan fram och pussas hemma i Härnösand. Ja, jag har inte heller alltid varit positiv till homosexualitet, men om jag har haft tvivel därvidlag så gjorde Jonas Gardell rent hus med sådana tvivel genom sin TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar. Den fick mig att förstå åtminstone lite grand vilken kamp och vilket lidande de har genomgått i vårt land som kände att de inte var hetero, hur mycket de än försökte. Här gick de hand i hand helt öppet.
Men vad jag hade riktigt svårt med var den söta doften av cannabisrök som kändes här och där i hela Castro, utanför caféerna eller från människor som gick förbi. Den gjorde mig otrygg och vaksam. Redan på spårvagnen dit var det en påtänd som gormade åt ett ungt homopar. Och längs gatorna såg jag den ena människospillran efter den andra. De hade samlats här av någon anledning. De kanske inte ens var homosexuella, men de fanns i snart sagt varje gathörn. Tilltufsade, psykiskt illa åtgångna, fattiga, lortiga. En del verkade bara äga cigaretten som de omsorgsfullt rullade till en joint eller vad det heter. Män och kvinnor. Kanske de inte har pallat med de många åren av utanförskap och kamp för sitt människovärde utan hamnat i missbruk i stället. Samhället har inte heller tillhandahållit sanktionerade samlevnadsformer som ger trygga hem, utan i stället sett på gayvärlden som vrickad och fel helt enkelt. Och lämnat den därhän. Castro kändes lite tragiskt faktiskt.
På vår vandring såg vi också till att besöka den allra första missionsstationen Mission Dolores, en liten kyrka med tillhörande kyrkogård på Dolores Street. Kyrkan restes i slutet av 1700-talet av de allra första spanska munkarna som slog sig ned i Yerba Buena för att med sina liv hedra San Francisco de Asís och värva indianerna för den kristna tron. Känslan därinne var närmast magisk, liksom vetskapen om att denna med amerikanska mått mätt urgamla kyrka stod pall under den stora jordbävningen och stadsbranden 1906, medan mycket omkring skadades eller jämnades med marken. Munkarna hade försett kyrkan med mycket tjocka stenväggar. Vägg i vägg reser sig numera en katedralliknande kyrka som är församlingskyrka i området. Den var jättefin den med och hade den helige Franciscus stående i fönstret längst bak, bedjande över och välsignande stadsdelen Castro.
På väg mot spårvagnen igen påmindes jag om var jag var, då en stor limousin kom glidande förbi. Nå det var väl inget i sig. Här vimlar det av limousiner i olika längder. Men den här var rosa. Vi pratar Knallrosa här, och på dörren stod det: Homo Limo. Och när vi snodde runt ett gathörn mötte vi plötsligt det som jag visserligen hade hört tals om men hittills trodde bara var en skröna. Det var två män som kom strosande. Den ene såg tämligen normal ut. Den andre var klädd i följande: sandaler, en handväska och ett gyllene penisskydd. Inget annat. Vi höll oss för skratt tills de hamnat bakom oss.
Nog för att reseböckerna säger att man ibland kan möta nudister i Castro-området, men att vi? Helt ofattbart. Det var ju inte ens varmt ute idag. Men tydligen viktigt för honom och helt accepterat i stadsdelen.
De gamla munkarna måtte väl vända sig i sina gravar.
Fast jag hoppas de sover så gott att de inte behöver uppleva denna Exposure.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)