Exposure

Nog för att jag har hört om det, men jag trodde nog att det var en skröna tills jag såg det.

Exposure som pedagogisk metod lärde jag mig av mina arbetskamrater, stiftsdiakonerna Boel och LenaMari. De gick ibland "ut i verkligheten" för att se och lära genom mötet med det som skedde där ute. Typ.
Kom att tänka på ordet idag när hustrun och jag stod och väntade på spårvagnen efter en eftermiddag i Castro-distriktet här i San Francisco. Castro är gay-stadsdelen framför andra i denna accepterande, myllrande storstad. För att komma dit åkte vi spårvagn de sex kilometerna genom stan från Fishermans Wharf till slutstationen Castro i änden av stans huvudgata Market Street. I den nordöstra änden av Market ligger hamnen och the Ferry House, och i den andra änden av den flera kilometer långa spikraka gatan mot sydväst står en stor flaggstång med en jättestor regnbågsflagga. Där är Castros centrum och hjärta. Dit åkte vi idag. När vi några timmar senare tog spårvagnen hem, var det många intryck som snurrade i huvudet.
Och nog för att jag hade hört om det, men jag trodde aldrig att jag skulle få se det... Men det fick jag.

Jo nog var där ett myller minsann av allehanda människor, folkslag, raser och tungomål under himlen. Överallt såg jag två män, mest män faktiskt, gå hand i hand eller stå och hålla om varandra. Och utstråla Frihet: Vi kan gå så här liksom heteroparen kan, och här går det an, här är det helt normalt.
Jag kan inte säga att jag är så van det att jag inte reagerar när jag ser det. Jag gör det, ser det, för det är så sällan jag hittills har mött öppet homosexuella. De går inte precis Storgatan fram och pussas hemma i Härnösand. Ja, jag har inte heller alltid varit positiv till homosexualitet, men om jag har haft tvivel därvidlag så gjorde Jonas Gardell rent hus med sådana tvivel genom sin TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar. Den fick mig att förstå åtminstone lite grand vilken kamp och vilket lidande de har genomgått i vårt land som kände att de inte var hetero, hur mycket de än försökte. Här gick de hand i hand helt öppet.

Men vad jag hade riktigt svårt med var den söta doften av cannabisrök som kändes här och där i hela Castro, utanför caféerna eller från människor som gick förbi. Den gjorde mig otrygg och vaksam. Redan på spårvagnen dit var det en påtänd som gormade åt ett ungt homopar. Och längs gatorna såg jag den ena människospillran efter den andra. De hade samlats här av någon anledning. De kanske inte ens var homosexuella, men de fanns i snart sagt varje gathörn. Tilltufsade, psykiskt illa åtgångna, fattiga, lortiga. En del verkade bara äga cigaretten som de omsorgsfullt rullade till en joint eller vad det heter. Män och kvinnor. Kanske de inte har pallat med de många åren av utanförskap och kamp för sitt människovärde utan hamnat i missbruk i stället. Samhället har inte heller tillhandahållit sanktionerade samlevnadsformer som ger trygga hem, utan i stället sett på gayvärlden som vrickad och fel helt enkelt. Och lämnat den därhän.  Castro kändes lite tragiskt faktiskt.

På vår vandring såg vi också till att besöka den allra första missionsstationen Mission Dolores, en liten kyrka med tillhörande kyrkogård på Dolores Street. Kyrkan restes i slutet av 1700-talet av de allra första spanska munkarna som slog sig ned i Yerba Buena för att med sina liv hedra San Francisco de Asís och värva indianerna för den kristna tron.  Känslan därinne var närmast magisk, liksom vetskapen om att denna med amerikanska mått mätt urgamla kyrka stod pall under den stora jordbävningen och stadsbranden 1906, medan mycket omkring skadades eller jämnades med marken. Munkarna hade försett kyrkan med mycket tjocka stenväggar. Vägg i vägg reser sig numera en katedralliknande kyrka som är församlingskyrka i området. Den var jättefin den med och hade den helige Franciscus stående i fönstret längst bak, bedjande över och välsignande stadsdelen Castro.

På väg mot spårvagnen igen påmindes jag om var jag var, då en stor limousin kom glidande förbi. Nå det var väl inget i sig. Här vimlar det av limousiner i olika längder. Men den här var rosa. Vi pratar Knallrosa här, och på dörren stod det: Homo Limo. Och när vi snodde runt ett gathörn mötte vi plötsligt det som jag visserligen hade hört tals om men hittills trodde bara var en skröna. Det var två män som kom strosande. Den ene såg tämligen normal ut. Den andre var klädd i följande: sandaler, en handväska och ett gyllene penisskydd. Inget annat. Vi höll oss för skratt tills de hamnat bakom oss.
Nog för att reseböckerna säger att man ibland kan möta nudister i Castro-området, men att vi? Helt ofattbart. Det var ju inte ens varmt ute idag. Men tydligen viktigt för honom och helt accepterat i stadsdelen.

De gamla munkarna måtte väl vända sig i sina gravar.
Fast jag hoppas de sover så gott att de inte behöver uppleva denna Exposure.