Tjänsterese-blues

Ikväll packar jag för att åka på tjänsteresa under resten av veckan. En grupp från Härnösands stift åker i morgon till Lincoln, England. Vårt nya vänstifts biskop John Saxbee skall välkomna vår biskop och stiftsstyrelse, och jag följer med i egenskap av vänstiftshandläggare.
Ja jag vet att det är en ynnest att få åka, men ändå känns det som alltid gruvsamt dagen och kvällen innan. Men det blir nog intressant och bra. Vi skall bekanta oss närmare med våra nya vänner och samtala om gemensamma angelägenheter. Ideellt arbete inom kyrkan är ett ämne, ungdomsarbete ett annat och musik ett tredje. Glädjande nog har vi redan sett initiativ till kontakter mellan församlingar här hemma och i Lincoln som är den spännande och urgamla stiftsstaden inom Lincolnstiftet tillhörande den anglikanska Church of England.

Det kan innebära bloggstopp i några dagar.
Bye.

Domkyrkoprojektet del 1

Dagens gudstjänstbesök i Härnösands domkyrka ger syn för sägen att nu har dom börjat. Kyrkan känns mindre och intimare på något sätt. Altare och präst är lite närmare oss än vanligt. Ja frågan är om inte Gud också är lite närmare oss idag..?

Det handlar om domkyrkans ombyggnad. Den inleddes officiellt för två veckor sedan, då jag en måndagmorgon såg en lastbil gunga iväg med fyra kyrkbänkar baktill på flaket. Domkyrkan skall renoveras, byggas om och förhoppningsvis även byggas till. Och nu har arbetet uppenbarligen inletts.

Vad jag ser är detta: De fyra första bänkraderna på båda sidor är avlägsnade för att ge plats åt ett tillfälligt utrymme för koret på golvet väster om predikstolen. Dit har altare, ambo, präst, diakon och kyrkvärd flyttat. Alltså närmare oss i bänkarna.

Kororgeln är borta. Den har visst sålts till en församling i typ Ystad, Skåne, så den ser/hör vi inte mer. Jag tänker med en viss saknad på dess snurrande cymbelstjärna, som särskilt Alexandra P använde under ståverserna. Men på något sätt ser det ändå inte tomt ut där framme. Det ser bara ut som det var tänkt en gång och som det såg ut i min ungdom. Jag minns att flygeln rullades ut och in i koret genom den öppning där kororgeln nu stått. Och i mitt inre spelas minnesfilmer upp.

Walle, dvs klasskamraten och den briljante pianisten Lennart Wallin och jag och kanske någon till sitter runt flygeln där bakom kororgelns plats och spelar, då helt plötsligt domprosten GW kommer inrusande i kyrkan och skäller ut oss efter noter för att vi har lämnat hela domkyrkan olåst. Någon av oss har fått en nyckel, troligen är det jag, eftersom jag tar orgellektioner för domkyrkoorganisten. Och nu har kyrkvaktmästaren ledsnat på att domkyrkan så ofta är upplåst om kvällarna så att han har ringt domprosten. Jag ser den strame prosten GW stå där högröd i sitt värdiga ansikte under en uttrycksfull monolog. Vi ska minsann vara innerligt tacksamma över att vi överhuvudtaget får disponera en nyckel, och om vi inte sköter det förtroendet så kommer vi att förlora det. Amen.
Vi hukar bakom flygeln och nickar och ber om ursäkt och det ska aldrig hända mer. Lovar. Sedan fortsätter vi att öva på Rachmaninoffs pianokonsert på flygel och cello.
Detta minne sitter nu smäck i öppningen där kororgeln stått.

Så småningom skall en tillfällig vägg sättas upp väster om predikstolen och arbetet påbörjas öster därom, alltså framme i koret. Då blir kyrkorummet ännu mindre ända fram till första advent 2011 då domkyrkan skall återöppnas i sin helhet.
Det blir spännande. Jag lär återkomma.

Hallmöbel

Efter många och långa ikeatimmar idag så står vår hallmöbel fix och färdig där den ska. Monteringsanvisningen var en skräckinjagande lunta, tjock som en 20-poängsuppsats. Men vi betade oss igen om sida efter sida, och innan sol gick i skog var verket färdigt. Nu har vi en fin entré.
Till all lycka hann jag spela lite piano också innan middagen. Jag ville det så gärna. Valde att träna på åtta takter sextondelar i vänster hand av Mozarts variationer på Blinka lilla stjärna. Om och om igen tills jag borde kunna det. Men gud vet om jag minns det i morgon. Vet inte vad det är som gör att det tar tid att lära in något nytt. Kan det vara åldern? Nej säkert inte. Då skulle inte heller vårt hallskåp stå där så färdigt och fint. Det är säkert tiden. Jag övade bara en kvart högst. Motför sex timmar med skåpet.
Jag tar igen det en annan dag.
Fint blev det i alla fall.
Skåpet.

På köpcentrat

- Blir det bra så här? Den trevlige expeditynglingen tittar på mig med sin fråga.
- Ja, tycker du inte att det här räcker, va?? smilar jag.

Vi är alltså på IKEA med världens största vagnskorg-lass och försöker tråckla oss fram i kassan.

- Ja för mig får du gärna köpa mer, säger han.
- Jamen, hur tror du det skulle gå, replikerar jag lite förebrående. Du måste ju tänka på att vi har en mycket liten bil.
- Ja det förstås, ler han och vi skrattar mitt i kassabråten medan han trycker på Enter.

Sen vidtager arton-personer-i-en-folka-testet. Jag backar in vår lilla stackars Skoda Fabia till entrén. Den försvinner totalt mellan de överlägsna ikeamässiga SUVarna och stationsvagnarna som hånler bredvid oss. Först får vi plocka loss hela inredningen och dela på baksätet, sen provlyfta in de två kilometerlånga och lika tunga garderobsmöbelpaketen. För att det ska gå måste vi skjuta fram passagerarsätet ända fram till vindrutan och skruva fram ryggstödet så långt det går. Det ser ut som om en av oss får ta bussen hem. Men vi lyckas faktiskt få in de två jättepaketen med vårt 130x201 cm stora skåp. Tur att Ikea kan förpackningar.
Men så har vi ju köpt mer, bl.a. sex skrymmande plastbackar för återvinningssoporna att ha på golvet i tvättstugan. Med mera, med mera. Vi får pressa och baxa och prova på både den ena och den andra ledden och sist men inte minst pressa in oss själva med skohorn, och snabbt smälla igen dörrarna. Då går det, och sedan glider vi stolt iväg med vårt tunga lass. Bilen ser ut som en surströmmingsburk från i förfjol och plöjer fram som en ubåt i vattenytan ungefär, men vi klarar hemfärden och i morgon vidtager en styv uppgift.
Inte ikväll. Nu är det fredag och vi ska iväg på surströmming!

Skolan

Min pappa var lärare. Hans syskon likaså. Liksom deras mor. Båda mina syskon är lärare, och själv trodde jag länge att jag också skulle gå lärarbanan.
Jag tror jag kan säga att min släkts lärare gjorde vad de kunde för att det skulle bli roligt för eleverna att lära sig det de skulle och att ställa upp för dem. Men enligt det gamla sättet att tänka skola så var det elevens ansvar att nå de uppställda målen, inte skolans. Samhället ställde krav på oss som elever och det var vår uppgift att leva upp till de kraven. Klarade vi det så gick det bra för oss, annars inte. Det var upp till oss.
Min farbror Kjell försökte under sina sista år i skolvärlden odla en pedagogik som utgick från barnens behov och förutsättningar. För det fick han föräldrar och kollegor emot sig och fick lov att sluta. Hans pedagogik ansågs nog för revolutionär - närmast kinesisk. I Kina under Maos tid fick ju barnen lära sig att samarbeta för sina betyg, inte klättra var och en på sin kant. Farbror Kjell ansåg att skolan borde vara till för barnen, inte barnen för skolans skull.

Idag hörde jag ett nyhetsinslag om skolan, där man som en självklarhet hävdade att det är skolans ansvar att eleverna får godkänt, att de klarar av sin skolgång. Om en elev har problem i ett ämne så skall skolan sätta in extra resurser så att han/hon ges en chans att nå målen.
Detta är något helt annat än den syn på skolan som jag växte upp med. Själv hade jag turen att växa upp i en familj som var positiv till skola och lärande, men jag hade problem med matten. Tog på Mammas initiativ en extra hermodskurs i matematik under 2:3an i realskolan. Den hjälpte mig att få godkänt inför gymnasiet. Men den allmänna synen på skolan var att det var en ynnest att få studera, inte en rättighet. Duger du inte till att studera så får du söka dig ett jobb. Lärarna satt där för att bibringa eleverna kunskap. Ve den elev som inte förstod det.

Tänk att vi idag har kommit så långt att vi kan anse det som en rättighet att få gå i skola och få lärarnas stöd med det som vi har svårt för! Att det är skolans skyldighet att se till att eleverna får godkänt. Jag tycker det är fantastiskt.
Det gick bra för mig, men var hade mina skolkamrater varit om dom fått dagens support: Göte som kissade på sig av hemlängtan i Tärna, Ann-Christin på Dals skola som inte kunde lära sig psalmverser utantill, Ove som bullrade och rapade i bänken och tidigt visste att han ansågs omöjlig, eller Carina i realskolan som var så osäker på sig själv att ingenting fastnade?

Sedan, när jag kom till universitetet och var med om 1968-revolten, var jag så hjärntvättad att jag helt försvarade det rådande systemet, ovetande om att de som tjänade på det var etablissemanget, inte vi eller våra framtida barn. Jag ansåg att man enligt Romarbrevet 13 skulle vara överheten underdånig, inte protestera och kverulera. Nåja, jag tog också intryck och vägrade vapen och tog spjärn emot samhälle och kyrka. Men rätt lamt ändå får jag säga.

Och nu är jag snart för gammal för att lära mig någonting. Jag har ofta känt att min helklassiska gymnasieutbildning missade målet. Att jag fick lära mig en massa som jag inte haft någon som helst nytta av, utom i korsorden. Tänk om jag hade fått gå i skola idag?
Nääe förresten, då hade jag inte vetat vad Non scolae sed vitae discimus betyder eller när westfaliska freden var, eller när Karl XII dog och vad supinumformen av verbet lära är. Och aus bei mit nach seit von zu. Eller Jakobs söner: Rubensimonlevijudadannaftaligadasserisaskarsebulonjosefochbenjamin.
Och jag hade inte fått uppleva den sprängfyllda revolution som The Beatles startade och den mer suspekt politiska som Mao startade eller den varma, översvallande som Jesusrörelsen startade. Dessa revolutionsskolor öppnade mina ögon och lärde mig mycket, var och en på sitt sätt faktiskt.
Allt var inte bättre förr.

O vilken djup insikt!

Idag gjorde jag en insikt på jobbet. Har under några dagar slitit med en arbetsuppgift som jag känner för och är motiverad till. Men som gått i stå. Det ville sig inte för mig. Jag såg bara ett stort berg, helt obestigbart och visste inte hur jag skulle angripa det. Provade den vägen och den vägen men hamnade bara i snår. En blick på almanackan sa att tiden går väldigt fort, att jag bara måste komma igång nu. Det var bara det att jag inte förstod hur.

Idag kom det till en kris i mitt yrkesliv. Jag bet av alla naglarna. Jag gick på toan sjutton gånger. Jag vattnade blommorna och möblerade om lite på skrivbordet, gick och fikade och kom tillbaka, men började bara tugga på nagelbanden vid bergets skräckinjagande åsyn.

Tills jag kallade på min kära arbetskamrat Stödet och sa som det var. Och efter en halvtimmes coaching insåg jag att jag i rena entusiasmen hade börjat mitt projekt i helt fel ända. Jag hade börjat med att garnera tårtan innan kakan var gräddad ens. Försökte måla huset innan väggarna var resta.
Att det finns ett litet men dock viktigt ord som jag hade glömt men som stavas b-u-d-g-e-t.

Pling! alltså...
Och god morgon..!

Och med denna upplysta insikt visste jag precis vad jag skulle göra. Ja, mina ögon öppnades, och jag såg som i en syn vad som saknades på mitt välordnade skrivbord. Reste mig med hast och for genast ner till Alriks och köpte -

en miniräknare.

Fin söndag

Det är inte många dagar som känns toppen helt igenom, men frågan är om inte den här dagen klarar det omdömet. Vi börjar soft med en skön frukost och lite P2 före kyrkan. Sen går vi faktiskt inte till vår kyrka utan till en av stans frikyrkor, nämligen Pingstkyrkan. Vilket blir en mycket omväxlande och angenäm erfarenhet.

De verkar likt domkyrkan vara fullt igång med en renovering, så gudstjänsten hålls i källarvåningen. Ledig stämning, alla pratar tills det börjar. Då säger pastorn: Nu kör vi igång! (Det är visst temat för hösten) Och så gör dom det. Liturgin är minimal, dvs obefintlig. Det som är är lovsånger, predikan, lovsånger och lite bön, men det hela tar över en timme.

Lovsångerna låter likadant allihop. Det är liksom ingen idé att försöka sjunga med. Och det finns tydligen fler som tycker det, för inte så många verkar kunna sångerna. Nåja, på något sätt funkar gudstjänsten, mycket tack vare gudstjänstledarens och pastorns avspända, ärliga och chosefria framtoning.

Predikan är jättebra: bibelnära, aktuell, humoristisk, tydlig och avspänd. Ämnet är generositet. Man märker inte alls att tiden går.
Jo kanske lite. Syret. Vi är ca hundra personer i källarlokalen.

Kollektupptagning till kyrkorenoveringen: Över 50 000 kr bärs fram!
Femtiotusen kronor alltså. Okey, det handlade visst om generositet...
Gudstjänsten avslutas med att man ber för en kvinna som med sina barn nu ska avflytta till USA för att återförenas med maken, pappan.

Familjekänsla, enkelhet, ansvar. De orden har jag med mig när vi går därifrån.

Eftermiddagen tillbringar vi vid stugan, i solen på altanen, med en god bok, en kopp kaffe och sensommarens stillhet, som ger plats för det där viktiga samtalet som kanske inte uppstår så ofta.

Det blir också en roddtur på den lugna sjön, som vi åtminstone idag verkar ha helt för oss själva. Kanske för att skolorna börjar i morgon, kanske bara en nåd.
Jag tar ett dopp innan vi går upp igen. Och sen åker vi in till stan igen.

Matlagning, ibland är det jätteroligt. Som idag. Jag gör Anitas pastagratäng fast byter ut räkorna mot kantareller, vilket blir succé. Vi äter så att vi storknar, och dricker ett glas rött till det.

Sedan måste vi se hur det går för våra vänner på Solsidan. En DVD-kasett har lämnats i vårt hus i helgen och pockar på en fortsättning. Timmen som följer ger oss många goda skratt.

Sist går jag en runda med hunden under fullmånen.
Och - ja,
därmed är dagen liksom - fullständig.

Tack.

Förebud

Det hela går så fort, men är oerhört vackert och så starkt som om det betyder något.

Det hörs högt och gällt. Ljudet kommer plötsligt och från mycket nära håll.
Ett ödesmättat rop ungefär som storlommens, från andra sidan bäcken bara.
En trumpetande härold, typ. Eller två. Ropet är två toner med en kvarts intevall.
Vi stannar av i våra sysslor och ser på varandra. Sen börjar vi smyga över bron till andra sidan.

- Dom måste vara på Wiks äng! Och vi som inte har sett eller hört tranor på hela sommaren.

Vi smyger fram ur lövverket och ser ut över den vackra utsikten ner mot sjön.
Jajamen. Ett vakande föräldrapar spatserar där med två ungar mellan sig, ivrigt betande. Ungarna i princip fullvuxna men ljust beigegrå.

Andlöst står vi och ser på familjen. Då de ropar hör jag att ena fågeln har den lägre tonen och den andra den högre. Men ropen kommer så tätt att man kan tro att de kommer från samma fågel. En mycket stark trumpetfanfar. Tadaa! i en klockren kvart, fast ödesmättad och uppfordrande.

Luften står stilla. Fanfarerna fyller hela byn.
Vad vill de säga? Och varför skrika ut åt räven att de är här..?

Känslan. Inte förväntansfull som talgoxen i snösmältningen.
Inte kär och svartsjuk som bofinken i maj.
Inte trolsk som göken om försommaren.
Inte hemmapratig som flugsnapparen efter midsommar,
utan som det överraskande och lite skrämmande första startutropet i avgångshallen.

-Oj, det är visst dags. Nu måste vi visst säga hej då...

Och medan den känslan far igenom mig, blir vi upptäckta av tranorna. De börjar taxa ut längre ned på ängen för att sedan på en given signal slå ut sina vingar och lätta från ängen.

-Hallå! Synd att vi inte fick längre tid tillsammans. Tack ändå för i sommar. Roligt att ni kom förbi. Hej då. Sköt om er. Flyg försiktigt! Hejdå...

Sakta, sakta lyfter fyra jättefåglar med långsamma, värdiga vingslag bort över sjön och försvinner ur vår åsyn.

Uppgörelse

Storstädning i bodan ikväll.
Närmast sanering.
Ut med all bråte!

Hyrsläp framkört.
Bära, släpa, dra,
kånka, rulla, styra.
Lasta tippkärret och köra över bäcken,
lasta in i hyrsläpet, och köra tillbaka.

Slita, bära, slänga,
lyfta, böja, pressa.

Kartong och kartong och kartong
från inköpta apparater och möbler och apparater.
Tjugofyra grillkolpåsar och sjutton tändvätskeflaskor,
kablage från gammstugan, rostiga burkar,
spikar, bräder och råttätna säckar,
och halvruttna pinnar och hockeyklubbor från Strannes tid.

Ut med skiten.
Sommaren är över.
Den blev inte evig i år heller.
Måste ge plats för hösten.

Skönt göra upp med gårdagen,
med sommaren,
med de gångna åtta åren,
med Strannes tid,
och med forntiden innan dess.

Ge plats åt hösten,
klarhetens och nyansatsernas tid!
Vässa skolpennorna, slå in böckerna,
börja nästa årskurs och väx en decimeter!

Luften klar och ren
men utlovar ingen värme.
Inga myggor, bromsar eller getingar stör.
Till och med luften är storstädad.

Bodan töms mer och mer,
sommar efter sommar åker ut.
Fiskspön och gamla åror.
Vinter efter vinter åker ut,
ispikar och snöskyfflar och gamla kronskidor.

Vad har inte alla saker att berätta?
Strunt samma, deras tid är ute.

Skottkärra efter skottkärra rullar över bron över bäcken och upp till det väntande hyrsläpet. För varje tur samlas fler och fler myror vid bäcken för att ta farväl. Men de blir bara överkörda av hjul och av trampande av skor, så att myrstigen till sist liknar rena katastrofplatsen. Fler myror skyndar till och blir nedtrampade. Det bekommer mig illa.
Som om de samlades för att sörja och ta hand om sina egna offer och samtidigt ta farväl av alla kära saker från alla år som gått sedan bodan tömdes sist.
Vem vet vad dom tänker, tystnadens myror som ger sitt liv för en enda sommar.

Själv har jag förunnats åtta somrar här nu
i detta paradis.

Moment 22

Jag har ikväll varit på en mycket intressant information i domkyrkoförsamlingens församlingsgård. Den gällde det som här i staden kallas domkyrkoprojektet. Församlingen vill bygga om och bygga till domkyrkan så att den blir mer funktionell. Och från och med i söndags är domkyrkan stängd och det invändiga arbetet skall påbörjas inom kort. Men under sommaren kom det helt otippade förhandsbeskedet att vår kommun föreslår avslag på församlingens ansökan om bygglov för en utbyggnad, och detta trots att den överprövande myndigheten länsstyrelsen redan har godkänt hela projektet. Så vad göra?

Vi fick ikväll en gedigen och mycket väl framförd presentation av det moment tjugotvå-läge som uppstått mellan församlingen och stadens myndigheter. Kyrkorådets ordförande ledde kvällen med den äran och berättade lugnt om ärendets handläggning fram till idag. Projektledaren visade bilder och förklarade hur ombyggnationen är tänkt, och domprosten förklarade församlingens intentioner med det hela. Alla tre måste egentligen vara rätt upprörda och rädda för att projektet, i det låsta läge som är, skall börja ticka pengar, eller ännu värre, gå i stöpet. Men de var imponerande sakliga och gav inte minsta gliring mot den trilskande samhällsnämnden. Till sin hjälp hade de folk från stiftet och en f.d. stadsarkitekt som hjälpte till att förklara de invecklade turerna. Och sedan fick auditoriet ställa frågor.

Jag kände att jag fick veta det jag kom dit för, och kvällen uppvisade en seriös och enig församlingsledning. Mycket lovvärt särskilt som det inte alltid varit så. Jag tror att de närvarande kommunpolitikerna fick sig en hemläxa av en församling som inte ville raljera men i stället vädjade om lösningar för att kunna utveckla verksamheten i stadens pärla, vår vita domkyrka.

Bravo domkyrko!

Höstkänsla

Jag tror att sommaren tog slut igår. Vi anade det när vi gick ner till sjön för ett eftermiddagsdopp. Dagen innan var böljan varm och skön. Men nu kändes den kall efter sommarens första kalla natt. I morse när vi steg upp och tittade ut över vår vackra sommarstugeutsikt så kände vi att Nu är sommaren på upphällningen. Och mycket riktigt, ute på bron var det bara 10-12 grader.
Och tänk, på något sätt hänger man med i årstidernas växlingar och gillar läget. Vad annars förresten? Sommaren har också varit underbar. Jag känner mig tacksam, väl medveten om hur såväl regn som torka har härjat på många andra ställen på vår jord.

Här går vi emot skolstarten. Vildgässen är uppe och provflyger flyttformationen om kvällarna. Igår föll det första gula lövet vid stugan. Småfåglarna har häckat färdigt och håller för närvarande troligen på att äta upp sig inför vintern. Vi plockar hallon, blåbär och kantareller och slutar alltmer att låtsas att det är sommar.

Och ändå är det inte särskilt sorgligt det här, bara lite.
Sensommaren är nystartens tid, tillnyktringens och realismens tid.
Drömmarnas tid är över, verklighetens och arbetets tid är här.
Var sak har sin tid, sina begränsningar och sina möjligheter.
Och nu går vi mot hösten.
Den är inte här än,
men den är på g helt klart.

En aning av evighet

Äntligen gudstjänst igen!
Det har varit lite si och så med det i sommar.
Men idag är det åter domkyrkan som gäller.

Jag har till uppgift att fixa ett enkelt kyrkkaffe på kyrkbacken
och har fullt schå med det timmen före högmässan.
Men sedan ringer kyrkklockorna och det hela börjar.

Ett sextiotal har kommit för att söka Gud.
Och Gud är där.
Undrar om vi ser det?

Med gudstjänster är det så olika.
Man fokuserar olika saker varje söndag.
Det är en del av liturgins rikedom.

Förutom predikan som idag är rannsakande och bra
känner jag att förbönen talar så starkt.
Alltså den s.k. kyrkans förbön som beds efter predikan och före nattvarden.

Kyrkans förbön är för mig en viktig del av högmässan.
Ger mig tid och ro att närma mig det heliga
och lägga fram mina egna böneämnen.

Vi ber för våra gemensamma böneämnen, kyrkan, samhället och världen.
Vi ber för Pakistans översvämningsoffer,
Vi ber för oss själva och vår kallelse att förena tro och liv, att leva enhetligt, sant.

Bönen avslutas med att vi ber för de nyligen döpta, vigda och döda.
Och när vi ber för de döda och deras sörjande,
då öppnas för mig valv på valv i den gamla katedralen.

Mina föräldrar, morfars och farfars, mina syskon, mina barn och barnbarn.
Kära ansikten som fladdrar förbi och blir välsignade.
Barnens mor och deras gamla morfar, och Åsas mor och syskon, barn och barnbarn.

Sedan, i en sekund av något slags gränsöverskridande,
ber jag för de längesedan bortgångna som jag håller på att lägga in i släktregistret,
just nu min morfars syskon, deras liv, deras efterkommande.

Eftersom bönen sker i Guds eviga nu, är det som om min bön på något sätt når dessa västerbottensbonddöttrar och -söner i det liv som de levde för hundra år sedan
och välsignar dem där och då.

Jag ber för Mammas faster Signhild, faster Anna, faster Matilda, faster Hedvig, faster Ida, faster Teresia, min morfar Willehad och hans bror Jonas.
Under bråkdelen av sekund välsignar jag dem alla och deras efterkommande.

Och det känns väldigt rätt.

Augusti

Ingen babyboom i våra holkar längre.
Ingen invasion av mygg eller bromsar eller getingar.
Inget besök längre av barn och släktingar.

Det är bestämt augusti.

Vi börjar ställa om till normalt liv igen - fast ändå inte.
Vi grillar frenetiskt för att besvärja sensommaren.
Vi plockar hallon och blåbär och även kantareller

men tänker ändå Sommar.

Vi ställer om till arbetstid och stiger upp tidigt.
Vi jobbar fast vi låtsas att vi har sommarlov.
Vi hänger oss fast vid väderleksrapporten och tar ut varje soltimme.

Men vet innerst inne att tiden är kort.
Mycket kort.
Bara idag.

Nu.

Själavård

Även en gammal bagge kan behöva klippas ibland.
Behovet kan vara stort även om det bär emot.

Latmasken och gammeladam gillade det inte.
Men känslan efter sommaren var entydig:
Jag behöver prata med en präst.

Gick till vårt avtalade möte idag
och kom därifrån en och en halv timme senare
utan besvärande svettig ull.

Tack!

Åter på jobbet

Alltså. Här glider man in i fikarummet kl 9.30 iförd sommarens nya ljusa byxor och vita skjorta och med höga mungipor och d:o förväntningar inför återseendet av arbetskamraterna. Och där är det som vanligt, prat och skratt och Hans och Lena i högform vid var sitt bord. Dvs mycket trivsamt.
Dock, ingen märker min stolta snygga entré. Ingen gör vågen. Jag glider in så lätt och så smidigt i mina ursnygga blå sommarskor att man nog tror att jag jobbat länge sedan semestern. Ack vilket öde.
Så varför spänna sig och komma till jobbet i sommarstassen..?
I morgon tar jag smutsigjeansen och den slitna prästskjortan tror jag...

Blåbär

Sista semesterdagen,
lite grådaggregnsdrypande efter gårdagens skyfall.
Jag går ut i skogen ovanför vårt radhusområde
och andas in den svenska efterregnsdoften.
Barren har lagt sig i prydliga rader av regnet.
Här och där vittnar små minierosioner om hur det flödade igår.

Jag följer elljusspåret med en röd bytta i handen till ett bra ställe. Där är blåbären stora och hänger nästan i klasar. Över riset ligger små vackra vattenskimrande spindelnät liksom för att skydda mot intrång. Jag försöker plocka in under näten utan att sabba, men till slut kommer spindeln och jag överens om det blir sabb i alla fall, och att han nog kan svänga ihop ett nytt nät rätt så fort.

Plocka bär, det är att böja rygg, böja knän, stå lutad och halvsitta när ryggen börjar värka. Men jag blir så girig efter bären att att jag bestämmer mig för att dissa ryggen och träningsvärken. Och lite bråttom är det om vi ska hinna få ihop en blåbärskaka innan gästerna kommer.

Efter en halvtimmes handplockning är byttan halvfull och jag får slita mig från blåbärsskogen med dess regnvackra dager och våta dofter. Rätar försiktigt upp min nonchalerade rygg, unnar mig ett blåbär och börjar stega hemåt.
Kakan är räddad.

Släktingar

Har ikväll suttit med mitt släktregister och fört in drygt femtio nya släktingar på min mors sida. Och när det är gjort räknar jag ut att de yngsta av dem, Jon, Freja, Eira, Viktor och Axel är femt-männingar (säger man så?)med mina barnbarn.
Tanken svindlar. Tro om de liknar Edith, Ture och Elsa något..?

Värk!

Sitter här med värkande muskler i hela kroppen.
Går styv och stel som en gubbe.
Okeydå - en mycket gammal gubbe...
Oerhört smärtsam men nöjd.

Sommarens värsta utmaning är avklarad.
Dvs altanen är fixad, den som jag skrev så mycket om i fjol sommar.
Nu spände den helt ohyfsat uppåt i ena änden och krävde omedelbara åtgärder.
Hela sommaren krävde den det. Hela sommaren har vi fikat och solat och ungåtts i uppförsbacke.
Och tiden har krympt för varje dag.

Nåväl. Detta nödvändiga tortyrliknande nöje genomled jag således igår kl 8-17,
krypande och krälande ovan och under verandan till hustruns benägna uppmuntringar, vätskekontroller och löften om en god middag sen.
Skruvade loss hur många skruvar som helst, varav säkert tjugotre procent hade gått av under vinterkölden. Grävde upp plintar, hämtade domkraften och hissade upp och hissade ner, pallade upp och släppte ner och kollade med vattenpasset. Lade på plank igen och skruvade i hur många skruvar som helst medelst femtusentvåhundrasextio knäböjningar säkert!

Men!

Nu!
är
den
förbaskade
altanen
vågrät
igen.
Alltså!

Så nu kan jag kanske börja visa omvärlden lite uppmärksamhet igen.
Har förresten inget val, för semestern är strax slut.
Men vad gör det att tiden är ute och att kroppen värker,
när tillvaron nu är vågrät igen..?