Höstkänsla

Jag tror att sommaren tog slut igår. Vi anade det när vi gick ner till sjön för ett eftermiddagsdopp. Dagen innan var böljan varm och skön. Men nu kändes den kall efter sommarens första kalla natt. I morse när vi steg upp och tittade ut över vår vackra sommarstugeutsikt så kände vi att Nu är sommaren på upphällningen. Och mycket riktigt, ute på bron var det bara 10-12 grader.
Och tänk, på något sätt hänger man med i årstidernas växlingar och gillar läget. Vad annars förresten? Sommaren har också varit underbar. Jag känner mig tacksam, väl medveten om hur såväl regn som torka har härjat på många andra ställen på vår jord.

Här går vi emot skolstarten. Vildgässen är uppe och provflyger flyttformationen om kvällarna. Igår föll det första gula lövet vid stugan. Småfåglarna har häckat färdigt och håller för närvarande troligen på att äta upp sig inför vintern. Vi plockar hallon, blåbär och kantareller och slutar alltmer att låtsas att det är sommar.

Och ändå är det inte särskilt sorgligt det här, bara lite.
Sensommaren är nystartens tid, tillnyktringens och realismens tid.
Drömmarnas tid är över, verklighetens och arbetets tid är här.
Var sak har sin tid, sina begränsningar och sina möjligheter.
Och nu går vi mot hösten.
Den är inte här än,
men den är på g helt klart.