Värk!

Sitter här med värkande muskler i hela kroppen.
Går styv och stel som en gubbe.
Okeydå - en mycket gammal gubbe...
Oerhört smärtsam men nöjd.

Sommarens värsta utmaning är avklarad.
Dvs altanen är fixad, den som jag skrev så mycket om i fjol sommar.
Nu spände den helt ohyfsat uppåt i ena änden och krävde omedelbara åtgärder.
Hela sommaren krävde den det. Hela sommaren har vi fikat och solat och ungåtts i uppförsbacke.
Och tiden har krympt för varje dag.

Nåväl. Detta nödvändiga tortyrliknande nöje genomled jag således igår kl 8-17,
krypande och krälande ovan och under verandan till hustruns benägna uppmuntringar, vätskekontroller och löften om en god middag sen.
Skruvade loss hur många skruvar som helst, varav säkert tjugotre procent hade gått av under vinterkölden. Grävde upp plintar, hämtade domkraften och hissade upp och hissade ner, pallade upp och släppte ner och kollade med vattenpasset. Lade på plank igen och skruvade i hur många skruvar som helst medelst femtusentvåhundrasextio knäböjningar säkert!

Men!

Nu!
är
den
förbaskade
altanen
vågrät
igen.
Alltså!

Så nu kan jag kanske börja visa omvärlden lite uppmärksamhet igen.
Har förresten inget val, för semestern är strax slut.
Men vad gör det att tiden är ute och att kroppen värker,
när tillvaron nu är vågrät igen..?