Bloggar-Dag en vända till

Tack för alla synpunkter som kommit in efter mitt inlägg om Dag Sandahls bloggande!
Innan jag svarar er vill jag säga, att jag inte tycker om anonyma kommentarer.
Stå för den du är, vad du än tycker! Annars känns det oärligt. 
Jag kommer i fortsättningen att radera anonyma kommentarer.
Nu till era synpunkter. Jag väljer att skriva ett nytt inlägg i stället för att fortsätta på kommentarsfältet.

Många av er som skrivit kommentarer verkar känna broder Dag och kan säga: ”Ja men han är ju så där. Vi vet ju alla hur Dag skriver.” Jag gör det inte, och de flesta i vår kyrka som beskådar hans framfart känner honom inte och har därför ingen anledning att urskulda hans buffliga självgoda stil. Men just eftersom jag inte känner honom, bör jag självfallet heller inte ge honom några råd om att lämna kyrkan eller annat. Så det var fel av mig.  Som Andreas H säger: ”Det vore ju puckat om folk både till höger och vänster lämnade SvK på grund av varandra.”  Jag vill naturligtvis inte att någon enda ska känna sig tvingad lämna sin moderkyrka. Men för mig som inte känner bloggaren ifråga kommer frågan ändå osökt: Varför ägnar han sig i inlägg efter inlägg åt rent raljerande och, som i inlägget om biskopen i Härnösand, åt rena otidigheter? Och hur kan han dessutom förbli så påhejad och beundrad för det? Det går inte ihop för mig. Jag vidhåller att ni inte tjänar några röster för Frimodig kyrka genom den flatheten mot honom.
Nu vill jag kommentera en del av det ni sagt.

Lars och Gunvor: DS är säkert en arbetsmyra i vingården om man kan säga så. Han verkar ha stor kapacitet. Jag har inte velat påstå något annat. Sen måste jag visst förtydliga, att jag har flyttat till Kalifornien, eftersom min fru har fått en tvåårig tjänst som diakon inom Svenska kyrkan i utlandet med placering i San Francisco och att jag själv i samband med det har gått i pension.

Torbjörn: DS har förvisso en vass penna och älskar att analysera och dra slutsatser. Men märker du inte att det nästan alltid handlar om att förlöjliga andra människor, typ Helle Klein eller biskop Tuulikki? Jag borde väl känna mig hedrad som har bevärdigats ett med alldeles eget förlöjligande blogginlägg av honom, men jag blir bara sorgsen. Tycker det är tråkigt att han inte vill gå in i ett samtal utan tjuvnyp, utan väljer ironi och raljerande i stället i stället för respekt för sin motpart. Tyvärr rann sinnet på mig, så att jag skrev elakheter jag med. Jag erkänner det och tycker inte det var det bästa jag har skrivit. Men att sätta det i system utan att någonsin ta tillbaka något eller ångra de sår man med sitt tal eller skrivande tillfogar människor, det upplever jag inte rätt. Ironier skapar aldrig förtroende! Eller..?

Sedan, bäste Tobbe, så hoppas jag du tror mig när jag säger att jag blir ärligt glad om du ha framgång i Hertsökyrkan. Under ditt ledaransvar har tydligen den lilla kyrkan blivit en härd att värma sig vid. Sen vet du att jag inte delar din teologi helt, men det har jag aldrig gjort.

Under mina år som stiftsanställd har jag fått möta Church of England något. Jag har fått intrycket att de är mer accepterande mot oliktänkande än vi i SvK. De kan se med humor på sig själva och att kyrkan inrymmer en mångfald traditioner:
Konservativt högkyrkliga – High and dry,
Liturgister – Smells and bells,
och mer evangelikala grupper – Happy clappy...

Den grundsynen av mångfald och acceptans tycks ännu inte ha rönt någon vidare framgång i Sverige. För oss är det tydligen väldigt viktigt att i vår vilsenhet vara väldigt politiskt korrekta och känna av vinden. Och inte konstigt egentligen, eftersom vi har varit en påtvingad enhetskultur i åtminstone femhundra år. Vårt nya mångfaldssamhälle ställer oss kyrkliga inför stora och helt nya utmaningar. Men vi måste vara tålmodiga!

Anonym: Jag håller helt med om att radions och tevens gudstjänster liksom många församlingsgudstjänster har blivit väldigt urvattnade med åren. Om jag är på resa och inte har tillfälle att gå till kyrkan en söndag, så blir jag oftast besviken när jag slår på radion eller teven. Allt är så tillrättalagt och ofarligt, att det luktar performance mer än dramatisk liturgi och äkta tillbedjan. Vi har ju världens bästa budskap att gå ut med: Att det finns nåd för syndare och glädje bortom graven. Varför sticka under stol med det!? Jag menar på intet sätt att vi skall frångå det. Tvärtom!
Min poäng ligger i att jag inte tror på DS:s bloggmetod att förlöjliga sina teologiska motståndare och vägra ett ödmjukt samtalsklimat mellan jämlikar på sin blogg.

Och jag vill utmana er i Frimodig kyrka att för trovärdighetens skull våga ta spjärn mot er banérförare DS och hans metoder. Fler än jag skulle ta er på allvar och till och med bli intresserade, om det inte vore för den raljanta och förment överlägsna tonen i hans framträdande som talesperson. Fler nomineringsgrupper har gått på huvudet på grund av en alltför tongivande och oklok företrädare. Se bara på POSK i Härnösand. Inför höstens kyrkoval finns nu där ett enormt demokratiskt underskott efter POSKs kollaps.

Välsignad söndag

Det är en fröjd att gå i Norska sjömanskyrkans gudstjänster.
De är gedigna, liturgiskt helgjutna, och med en god preken.
Samt nattverd vergang.

Idag när jag satte mig i kyrkbänken inför min Herre och samlade mig i bön,
kom bara en enda sak för mitt inre, inte helt okomplicerad:
Jag måste be för honom som jag skällde ut i mitt förra blogginlägg.

Samvetskval eller Guds Ande..?.
Tack i alla fall, broder Anders Moruti!
Sällan har jag bett så intensivt för någon.

I eftermiddags ledde min diakon en svensk musikgudstjänst i Tiburon.
En stråkgrupp av ungdomar från Sycamore Strings Academy spelade.
Och hon knöt ihop de olika delarna till en givande helhet.

Pachelbels kanon, t.ex.
(Jag visste inte ens att hon var inne på det spåret.)
En trevande fiol börjar och får stöd av flera som letar sig fram efter samma väg.

Det lugna ostinato-ackompangemanget säger
att Gud tryggt bär oss i vår osäkerhet, och alltid bär oss vidare,
mot nya öppningar, nya infallsvingklar, nya världar.

Den inbjudna stråkgruppen leddes av en utvandrad svensk vid namn Göran Berg.
Han har lyckats bygga upp en imponerande violinskola
byggd på suzukimetoden.

Barnen spelade oerhört rent och fint, fast de flesta var under tonåren.
Bach, Sjostakovitch, Dvorak,
allt kunde dom.

Och här har en annan tragglat med sin cello i femtio år,
och ännu inte hunnit upp till dessa ungdomars nivå!
Det sa jag också till dem efteråt.

Nu ikväll när jag sitter och skriver,
kommer Louis Armstrong
och sjunger vad jag känner:

"I hear babies cry.
I watch them grow.
They learn much more than I´ll never know.

And I think to myself:
What a wonderful world.
Ohh - yeah."

Dag Sandahls vämjeliga blogg

Ibland förstår jag att människor väljer att lämna Svenska kyrkan.
Präster borde ägna all sin tid åt församlingsvård med Jesu tjänarsinne som förebild.
Men några verkar tro att att det är en Gudi behaglig gärning att svinga svärdet blodigt som Simon Petrus genom att med de fräckaste medel skriva oförskämdheter om sina ledare.
En som verkligen har tränat upp det intill fulländning är kollegan Dag Sandahl i södra Sverige. Han drar sig inte för att bruka de skarpaste vapen för att visa att det är han som är hela Svenska kyrkans herreman på täppan när det gäller att skriva bitska ironier om sin kyrka i allmänhet och sina kvinnliga kollegor i synnerhet. Jag tror att biskopsmötets ansvarsnämnd har viktigare ärenden att behandla än broder Dags bedrövliga karikatyrer av upprördhet.

Det upprör mig också att min käre bloggkollega i Luleå tar eländet i försvar, dessutom med hänvisning till Laestadius’ språkbruk. Nej vänner kollegor, det handlar inte alls om egenrättfärdighet utan om hyfs. Det som du, Dag gör, är att göra kyrkan och Jesu sak en björntjänst. Det väcker inget förtroende. Du verkar njuta åt varje fel du hittar hos din kyrkas företrädare, tar varje tillfälle som ges till att förlöjliga kyrkan, ungefär som om du verkligen vill att kyrkan går under. Om det är så, vilket kanske inte är så otroligt, ta då konsekvenserna av det och lämna den kyrka du avskyr i stället för att spy galla över dina trossyskon och det andliga hem i vilket du blivit döpt.

Jag känner inte igen den äkta profetiska glöden i det ni skriver, bröder.
Jag känner inte igen Jesu herderöst!

Hur någon alls kan vilja stödja Frimodig kyrka i höstens kyrkoval fattar jag inte.
På den väg de nu för sin kamp, vinner de absolut ingen respekt.

I Haight-Ashbury igen

Lugn och fin gled vi in på den stora öppna parkeringen.
Parkerade i en ruta, smög oss ut och spejade:
- Nu ska vi se hur dom gör, var dom börjar och hur dom sen kör.
Smög omkring bland bilarna och upptäckte så en, som verkade vara dom!
Bilen kröp försiktigt mot en av utfarterna från parkeringen och smög iväg ut och till höger.
Vi nickade viskande åt varandra och återvände till vår bil. Så gör dom.

Vi ska nämligen köra upp för kaliforniskt körkort till veckan.
Idag körde vi därför upp till Trafikverket som här heter DMV, Department of Motor Vehicles. Det ligger i Haight-Ashbury-området nära den stora Golden Gate Park.
Vi såg alltså en uppkörande bil smyga iväg ut mot trafiken, och då visste vi att där kommer vi troligen att börja vår egen uppkörning. Tillbaka i bilen körde vi så själva ut och kände oss för på gatorna runt DMV.  Alla här säger att uppkörningarna är väldigt summariska, mellan tio och tjugo minuter. Det är lustigt, jag har haft körkort i 47 år, och hustrun i 35, men ändå är vi spända på uppkörningen som vore vi tonåringar.
Därför smög vi och viskade och tjuvtittade och irrade runt med stirrig blick i hippiekvarteren i Haight-Ashbury idag.
Fast det såg troligen ut som en kvalificerad knark-noja.

Efteråt gick vi upp till Haight Street och köpte leksaksinstrument på en musikaffär.
Låter galet det med, men vi ska ha dem till småbarnssången i morgon.
Och sen avslutade vi med ett väldigt gott kaffe
på ett jättemysigt café som hette Coffee to the People och ligger längs Masonic Streeet.
Inredningen, besökarna, stämningen var som på Café Trädgårn hemma i Härnösand.
Kan rekommenderas. Rättvisemärkt och miljömedvetet t.o.m.
Och med en massa peacemärken och stickers runt väggarna,
typ Military solutions are always problems.
Ja där trivdes den gamle pacifisten.

The Gold Trail

Vi hann inte långt idag förrän vägen svängde till höger och vi kom in på Highway 49.
Det visade sig ödesdigert. Visserligen var vi inställda på att följa den gamla guldtrailen öster om Sacramento och söderut. Något måste vi ju ändå göra som besökare i the Gold country. Vi gruvade oss in i det längsta, men fann till slut ingen ursäkt. Så idag blev det av. Vi körde österut till Placerville och tog där 49:a söderut som tog oss längs de gamla gruvorterna Sutter creek, Jackson och fler.
Men redan efter en mil blev vi stoppade av en clash mellan indianer och vita som tvingade oss att vända om. En massa polisbilar kom dit och tog hand om kollisionen. En brandbil likaså. Vi hamnade således på helt okända vägar för att komma runt olycksplatsen och fick sällskap av en karavan av hästar och vagnar på väg till lyckans land. I den lilla staden Sutter Creek pausade vi, snustorra av vägens damm, och steg in på huvudgatans saloon. Jag gick fram till bardisken och beställde en doubble whiskey medan jag med handen på hölstret lät blicken svepa över den rökfyllda lokalen. Nu blev det visserligen bara två koppar kaffe i stället och en delad blåbärsmuffins, men okey då. Jag skulle ju ändå ta över tyglarna i diligensen efter vårt stopp. På väggen innanför caféets bardisk läste jag i en inramad tavla: "Give me coffee and nobody gets hurt." True, very true.

Vi strollade en stund längs gatan och slank in på en och annan damekipering. Jag menar, det var ju ändå hustruns birthday. Hon kom sedermera ut med två fina dresses med krås och fina vidbrättade artonhundratalshattar. Stadens slödder vek undan för henne där hon gick fram. Framme vid vår diligens var det alltså min tur att fatta tyglarna. Jag ställde in backspeglarna, och Yihaaa..!

So, we set out on the trail again. The road took us down to a little creek, where I saw a dozen men bowing down in the water with a shovel and a pan hoping to get a golden nugget or two. Climbing the hill on the other side, we met a Wells Fargo stage coach, drawn by two horses. I had to hit the break, or else I would have hit it.
Finally we reached the little town of Mokelumne Hill and could feed our horses. The gas costed some 37 bucks. I thought it was dammed to much and started to argue with the owneer. But quick as a viper he hold me at gunpoint until it all was paid. You know, I tried to pay with Wild Cat Money, but that he didn't like at all... He unsecured his gun and said: Hey man, you don't fool me. So I took up dollars and paid, and luckily he then secured his gun and smiled. But what the heck, its cheeper than in Sweden.
After that we fled the Wild West as fast as we could
hoping to reach San Francisco before the sunset.

Och nu känner jag att jag iaf lite grann har varit i Vilda västern.

Vilda västern får vänta

Det är märkligt med hur man fungerar.
Alltså - här är jag nu med hustrun i Sacramento en hel dag.
I ett område av Kalifornien som fullkomligt dryper av historia.
Det var i det här området som guldruschen började 1848.
Året efteråt kom alla tusentals fourty-niners hit för att söka lyckan med vaskpannan.
Här finns hur mycket som helst att besöka av gamla gruvor och muséer.

Men - Vi får så otroligt många intryck hela tiden här i vårt nya land.
Huvudet snurrar hela tiden och processar allt det vi ser och upplever.
Jag vet inte om jag orkar med guldruschen just nu.

Det lockar mer med den underbara värmen runt poolen.
Och den gamla boken som jag har tagit med mig:
Hemmingways Farväl till vapnen.
Den boken betydde mycket i min ungdom då jag brottades med värnplikten.
Man kan behöva processa sin egen historia också.

Jag tror jag bestämmer mig för att smöjra in mig med sololja,
och ta min bok ut till solstolen
och stå för det.

Roadtrip

Här är ett litet livstecken från mig och hustrun.

Vi är på en liten tripp för att få se lite mer av norra Kalifornien.

Den gångna natten tillbringade vi i vindistriktet och småstaden Lodi.

De hade ett lugnt och behagligt visitor's center vid namn Wine & Roses.

Där tog vi in, smakade på viner och kopplade av.

Vid entrén hade man en visningsträdgård med de vanligaste vinsorterna.

Ännu så länge är årets druvor bara i sin linda,

om man nu kan säga så om druvor.

 

Därifrån har vi idag tagit oss upp till Sacramento

och tagit in på ett mycket fridfullt hotell med pool och Luftvärme!

 

Fullständig avkoppling från plikter är det som gäller.

Här är en som är djupt försjunken i en bok.

Det här är precis vad vi längtat efter.

SWEA

Något som har överraskat mig och hustrun här i San Francisco är de många svenskföreningarna som finns. Här finns den anrika Svenska klubben som nyss har firat 100 år, Svenska patriotiska klubben som anordnar midsommarfirandet, här finns Silicon Vikings, en förening för dem som arbetar i Silicon Valley-området, och flera andra. En av dessa föreningar fick jag stifta bekantskap med igår, nämligen SWEA. Det är en förening för svenska kvinnor i utlandet och har förgreningar runt hela jorden. Här i SF anordnar SWEA bl.a. ett gigantiskt Luciafirande varje år, och deltar ofta med kyrkkaffen efter de svenska gudstjänsterna.  Svenskföreningarna i USA fyller ett stort socialt och kulturellt behov av möten och tankeutbyten människor emellan. Där får man vara svensk, prata svenska och knyta kontakt med andra svenskar. I SWEA möts kvinnor från alla olika håll, yrken och livserfarenheter och stärker varandra på olika sätt. Föreningen tillhör en av de få som faktiskt växer.

Igår bjöd man sina medlemmar med respektive till en mycket välsmakande middag och ett intressant föredrag av psykiatern David Eberhardt: I trygghetsnarkomanernas land. Vi var ca 100 personer i en klubblokal i Berlingame inte långt från flygplatsen.
Föredraget: Det var ett roligt, närmast ståuppmässigt, dock träffande och mycket tankeväckande anförande om hur vi i världens kanske tryggaste land närmast hysteriskt omger oss med tänkta faror och överbeskyddar våra barn så att de inte ska fara illa. Och hur det får den närmast motsatta effekten, att de också skyddas mot själva livet och dess oberäknelighet, ja t.o.m. skräms för det.

Tack, SWEA!

Måndag - och vi är lediga

Efter den maxade svenskhelgen var min vän ledig idag,
och det till den grad att frukosten blev först kl. 10.
De morgnar då hon är ledig och inte har några väntande plikter, förvisso få,
de är en försmak av himmelriket, av Friden!

Själv vaknade jag utsövd redan vid sex, då den första kabelvagnen slamrade förbi därute till vänster på Hyde Street. Men jag låg kvar en timme medan det ljusnade. När solen så småningom hotade med att visa sig ovan horisonten, steg jag upp och kokade dagens första kaffetår. Och åtnjöt den i min fåtölj i under soluppgången medan datorn gäspade igång.

Nej, det var inte riktigt sant, för däremellan kommer Guillou.
Jag satte mig mycket riktigt i fåtöljen med en kopp kaffe med mjölk och slog upp Jan Guillous senaste bok Dandys, inte datorn. Så skall en dag begynnas. Synd bara att det blir så sällan.

Efter frukost med tillhörande datastund, - vi är ju nio timmar efter Sverige och har varje morgon en hel del att hämta igen på eposten, facebook och nyhetsmedia, - packade vi upp vår inköpta skrivare och installerade den i vårt nätverk och på våra två laptops.
Det gick förvånansvärt bra.

Sedan intog vi varsin läskande portion yoghurt, fast vi kallar det fil och flingor,
och bestämde oss därefter för att ta en långpromenad. Det blev en rundvandring runt Russian Hill, dvs Polk, Pacific, Columbus och Bay Street ungefär. I sakta mak tog vi oss uppför Polk Street och tittade i skyltfönster, njöt av solskenet och av att husen mildrade den mycket skarpa blåsten från havet. Pratade om den gångna helgen, om gudstjänsterna och folket och framtiden för oss och Svenska kyrkan i the Bay Area.

Hamnade så småningom på en italiensk gaturestarurang och avnjöt ett glas vitt i solskenet vid pass klockan fyra, innan det blev dags att fullborda dagens cirkelvandring runt vårt centrum i världen och slå in på North Point och Hyde Street igen.

Vår egen lägenhet.
Lugn, välrustad
om än liten.

Och fortsatta diskussioner om vår uppgift här
medan kycklingsalladen växte fram i miniköket.

Nu lägger sig mörkret kring San Francisco.
Det mesta stillnar av.
Då och då kan jag höra en bil gasa iväg därute,
eller en polisbil tuta på avstånd.

Jag lägger alla mina kära i Guds hand
och natten tar sin början.

Herdesöndag i San Francisco

Svenska församlingen i San Francisco firade idag en välbesökt högmässa i sjömanskyrkan.
Kyrkoherde Pernilla Håkansdotter Olsson ledde gudstjänsten och kören Zaida singers medverkade med sång. Efter gudstjänsten hölls församlingens årsmöte, och därefter intogs under mycket gemytliga former en kyrklunch med kycklingsallad och gott kaffebröd.

Usch vad tråkigt det där låter. Tidningstorrt. Jag försöker igen.

Idag,  en blåsig men solig aprilsöndag i San Francisco, kom en stor församling till månadens svenska högmässa i norska sjömanskyrkan. Femtio personer var tycker jag en stor skara med tanke på att säkert mer än hälften av dem hade en timmes bilresa in till stan för att komma till kyrkan. Och väl där gällde det att hitta en ledig parkeringsficka i de branta backarna runt Russian Hill. Sedan skall de åka en timme hem också. Man kan förstå att församlingen har satsat på en stadigare kyrklunch numera. Säga vad man vill, men angelägenheten är stor att komma till svenskgudstjänsten i San Francisco den andra söndagen i månaden.

Det var lite bättre, men låter fortfarande som ett sämre referat i en landsortstidning.
Jag kanske skulle pröva en helt annan infallsvinkel.

Vad fick jag med mig från den svenska gudstjänsten i San Francisco idag?
Jo några intressanta tankar om den gode Herden.
T.ex. att han både vill samla sina får i fållan men också se till att de kommer sig ut ur den, till  det jobb dom har, att söka bete. Eller den här tanken: Ibland går herden före sin hjord, och ibland efter den. Som vi sjöng i slutpsalmen 59: ..Oss följer ju Herden, vi känner hans röst. Och i andra versen: ..Men före går Herren med segerns banér.
Men det som slog mig under Pernillas predikan var, att hur mycket Jesus än talar om sig själv som dörren in till fåren och att vi människor behöver honom som vår gode herde, så påstår han ändå i slutet av dagens text liksom i förbifarten, att jag har också andra får som inte hör till den här hjorden. Också dem måste jag dra till mig.  Alltså, här sprängs det slutna rummet. Gud har många fållor på vår jord. Den fårahjord som jag/vi hör till är bara en av dem. Utan den avslutningen av dagens evangelietext blir det lätt en enda sluten herdeidyll av alltihop.

Okey, nu fick jag fram nåt personligt och viktigt. Bra.
Kanske jag skulle runda av med något roligt.

Dagens gudstjänst överraskade med en svensksjungande körgrupp som jag äntligen fick stifta bekantskap med. Gruppen övar och sjunger mest nere i the Southern Bay area, men kom idag till sjömanskyrkan för ett uppskattat framträdande. Zaida, deras ledare hade valt fina sånger, t..ex. Öhrwalls O Gud all sannings källa. Vid kaffet efteråt började vi kring mitt bord prata om en idé som Åsa framfört i församlingsbladet, att kanske det finns fler församlingsbor som också skulle vilja sjunga. Kanske vi kunde stanna kvar någon söndag och sjunga i kör en timme, dom som vill. För att sedan helt anspråkslöst medverka med sång i nästa månads gudstjänst. Jag märkte att det visst fanns ett intresse för detta kring bordet. Kul tycker jag.

Och en kul grej till.

Efter gudstjänsten idag fick jag faktiskt prata swahili med en församlingsbo som jobbat i Tanzania för Lutherhjälpen. Hur kul som helst. Och där satt en annan som med sin man hade engagerat sig i ett utvecklingsprojekt i Malawi. Och ännu en berättade för mig om sin tid i Liberia. Då jag sa att jag förutom några år i Tanzania faktiskt också är född i Afrika, nämligen i Etiopien, svarade hennes man som hade jobbat åt Lamco i Liberia, att han också hade besökt Etiopien som gruvexpert vid ett tillfälle. Rena Afrikagruppen alltså!

Ja, det får kanske räcka nu.

Jo, årsmötet, ja. Det måste jag bara kommentera.
Där ligger svenska kyrkofullmäktige i lä.
Det gick så här! snabbt.

Påsk i repris

Känner mig ikväll så upplyft av en jättefin gudstjänst idag.
Med vår kyrkoherde Pernilla körde vi en timme ned till Los Altos inte långt ifrån San José och firade svenskspråkig lördagsgudstjänst i den fina Los Altos Lutheran Church."Påskens budskap i ord och ton". Svenskarna i området fick sjunga idel kända psalmer, som tog oss genom påskens händelser ända till Den gode herdens söndag som är i morgon: Jesus för världen givit sitt liv, Du bar ditt kors o Jesu mild, Jesus Kristus är uppstånden, Var jag går i skogar berg och dalar, och som slutkläm Dina händer är fulla av blommor. Och en solist bidrog med bl.a. Where you there when they crucified my Lord, samt  I know that my Redeemer liveth ut Händels Messias. Däremellan var det stilla stunder av bön, läsning av psalmen 38 i psalmboken, För att du inte tog det gudomliga, en påskdikt av Ylva Eggehorn, och en god predikan om den gode herden. Det hela blev så givande att flera satt tårögda och tacksamma.
Det är så sällan svenskarna som bor här får sjunga och be på sitt modersmål. Så det betyder desto mer när det sker. Gudstjänsterna där nere är ett uttryck för  SF-församlingens vilja att nå ut till svenskarna runtom i the Bay area. Det blir spännande att se vad denna nysatsning kan leda till. Än så länge finns det plats för fler i den fina kyrkan om man säger så. Men vi som var där idag fick verkligen en fin känsla av påskens budskap i ord och ton.

Hemkomst

Jag visste det redan när jag vaknade klockan halv sju.
Solen visste det då den strax därefter hoppade upp över Oakland.
Hela dagen visste det,

Duvorna visste det som kuttrar på vår veranda,
möblerna här i vår lägenhet förstod det,
grönsakerna i kylen,
sängkläderna, tandborsten,
telefonen,
allt visste det.

Och nu är hon här.

Ett liv att minnas

Ibland tränger tiden sig på och vill bli ihågkommen.
Fakta och minnen som skall sorteras, värderas och läggas på sin plats.
Så har den gångna helgen varit för mig.

Jag har varit helt absorberad av min pappas livsberättelse.
Och nu, sexton sidor senare,
känner jag att jag har sparat något viktigt till barnbarnen.

Skönt, men också väldigt berörande.
Är lite hudlös ikväll.
Närhet och saknad, men också stolthet.

Lördagkväll i San Francisco

Det skymmer över San Francisco.
Sakta faller mörkret, men inte så sakta som hemma i Sverige.
Ljusen tänds allteftersom i min lilla glugg österut.
Där långt borta ser jag Yerba Buena Island, ön som genom Bay Bridge förbinder San Francisco med Oakland. Under bron glider just nu ett jättestort containerfartyg ut åt vänster för att runda den halvö som vår stad är byggd på, och genom nålsögat Golden Gate Bridge stäva ut på Stilla havet med kurs mot Kina. Här är en oerhört livlig handelsförbindelse med Kina, Sydkorea och Japan. Varje dag anlöper och avgår enorma fartyg i en jämn ström.

På andra sidan det stora havet ligger först Japan, sen Koreahalvön och sen Kina.
Som jag skrev häromdagen, finns där en liten ettrig fjällämmel som fullständigt suicidal är beredd att attackera även den största jätte. Det skrämmer. Och inte blir det bättre av att signaler kommit idag, att Iran nu är beredd att sluta upp bakom Nordkorea för att bekämpa USA. Tur att Fidel Castro tagit till brösttoner mot sin frände där borta.

Nu är det nästan helt mörkt här. Det spektakulära ljusspelet på Bay Bridge syns tydligt.
Så har det inte varit under dagen. Här har varit en riktig gråvädersdag med dimma och ett envetet duggregn. Kalifornien behöver förvisso regn, mycket regn. När dagen började såg jag ingenting alls av utsikten mot Yerba Buena och broarna. Men nu ser jag desto mer.

Det beror till en del på mitt dagsverke!
Jag hade i förväg bestämt att denna gräsänklingsdag skulle fyllas av Vårstädning.
När jag såg gråvä're i morse höll jag på att finna en anledning att inte!
Men det sket sig, regnet slutade, så till slut tog jag sats.

Fyra timmar senare kunde jag konstatera under intagandet av en välsmakande öl av märket Peroni, att verandan var sopad och skurad, räckena likaså. Och perspektivfönstren ut från vår matplats sken nytvättade och glada. Arbetet krävde säkert tjugo vattenbyten. Spindelvävarna och sotet visste ingen ände. Jag undrar när den verandan utsattes för makeup sist. Men nu var det dags.

Jag menar, nästa veckoslut kommer vår kyrkoherde som gäst i vårt hus. Då måste vi ju visa upp oss! Men det må väl vara: På tisdag redan kommer kärestan tillbaka från New York och barnbarnen, lagom korsögd måhända för att till fullo se och inse hur vacker vår utsikt har blivit. Men då ska det vara snyggt här.

Nu är vårstädningen klar och vi kan börja inta vår uteplats. Temperaturen stiger sakta upp mot +20 om dagarna, vilket blommor och buskar och fåglar har märkt. Vi har en kolibri här som svävar omkring mellan sina näringsställen på vår lilla bakgårdsträdgård. Och två små söta duvor som vill bygga och bo alldeles mellan vår uteplats och grannens. Och på den lilla inneträdgården växer buskar och bananträd i en prunkande sämja.

Nu är det alldeles mörkt ute.
Jag ser bara ljusen från husen närmast och från bron därborta.
Och i förgrunden - en skinande ren veranda,
beredd att möta solen och våren.

Nordkorea

Ja, inte är det roligt att tänka på vad som kan hända.

På andra sidan havet härifrån ligger ett litet land,
ettrigt som en liten fjällämmel.
Helt beredd på att attackera inte bara sina bröder i söder
utan även stormakten långt borta.

Man siktar hitåt, mot Amerikas västkust.
Men jag har svårt att tro att dom når ända fram.
USA:s antimissilvapen skulle möta dem direkt.

Men om dom tar till kärnvapen mot sitt brödrafolk i söder,
eller mot de amerikanska stillahavsöarna,
då har världen förändrats i ett slag,
och vi står med ens i något ohyggligt och svårstoppat.

En fjällämmel skriker och hotar även om den möter en jätte.
Den kan gorma i fullt raseri tills den får en hjärtattack och dör.
Ger aldrig upp.

Vad skall behövas för att Nordkoreas folk skall få bli ett fritt folk?
Kyrie eleison.

Halleluja for påskedag!

I dagens ingångsprocession i Norska sjömanskyrkan deltog en amerikan, en islänning, en dansk, två svenskar och tre norrmän. På väg till "graven den tomma där Jesus låg." Kvinnorna bar påskliljor. Männen sjöng frågan: "Dina händer er fulle av blomster, vem var det du tenkte att gi dem till?" Och efter kvinnornas svar bröt lovsången ut. En härlig gudstjänst följde med en inspirerad predikan av sjömansprästen Hans-Jörgen Svartvasmo, och med ett uruppförande av en nyskriven psalm. Norska församlingens nestor, Dagfinn Kvale hade skrivit en fin text som tonsatts mycket bra av församlingens organist Håkon Södal.
Jag är fascinerad av texten. Den består av två verser:

Påskemorgen
Idag stod jeg opp fra de döde.
Langfredagens angst forsvant,
smeltet som is for solen da påskemorgen opprant.
Idag stod jeg opp fra graven,
er fri som i paradis,
leker blant blomster i haven og synger min frelsers pris.

Fordi Du gikk inn i angsten,
fordi Du ble plaget og led,
fordi Du fullbrakte verket er det min sjel har fred.
Fordi Du stod opp av graven
og vant i det store slag
er det jeg tror på livet: Halleluja for påskedag!"


Jag trodde först att första versen handlar om Jesus,
att det är han som är "jeg". Men andra versen visar att jeg är jag, och att Jesu uppståndelse är min uppståndelse. Idag stod jag opp från de döda. En spännande tanke som också uttrycktes i en annan av dagens psalmer: "Jesus uppstod, också vi uppstod då till evigt liv. Halleluja."
Jag är kristen inte för att jag känner mig kristen eller har gjort en frälsningsupplevelse, alltså något subjektivt, utan för att Krisus har uppstått och gått ur graven, och för att jag genom mitt dop förenats med hans död och uppståndelse. Alltså något utanför min egen känsla eller upplevelse, något objektivt. Denna objektiva kristna sanning är grunden till min subjektiva lovsång. Psalmtextens fyrfaldiga Fordi Du... är grunden till min tilltro till min egen uppståndelse.

Tack Dagfinn og Håkon for deres kjempefine salme!