Tankar efter en begravning

Höstens crescendo är magnifikt.
Träden tävlar i gult, orange och rött.
Björken, rönnen, aspen och lönnen brinner i kapp.

Prognosen talar om höstrusk och nazisthelg.
Oro ligger i mikaeliluften.
Vem vinner striden?

Och ändå
en tydlig aning av påsk
trots höstlöv, stormar och avlövade träd,

Våren väntar!
Ljuset segrar.
Livet!

Höstvindar

Jag känner en oro i luften.

Hösten är vacker
Men kalla vindar blåser över världen

Kim Jong Un i Nordkorea
Donald Trump i USA

Orkaner i Karibien
Svält i Östafrika

Förföljelse av folkgrupp i Burma
Separatism i Katalonien

Jordskalv i Mexico
Mullrande vulkan på Java

Bruna högervindar i Tyskland
och nazistdemontrationer här hemma

Kyrie eleison!

Första semesterdagen

Första semesterdagen.
Börjar med mässa kl 8 i domkyrkan.
Sen väntar en volontärinsats på Café Trädgårn.

Kör skrot och blommor från caféet som ska tömmas för en grundlig renovering.
Lagom till föreståndarens förestående semester sprutade härom dagen vatten ur ett element.
Det visade sig vara något som pågått länge. Hela väggen var och är sur.

Idag bärs all inredning ut av starka flyttgubbar från Härnösands stadsbud.
Utom det som behövs för det provisoriska caféet i domkyrkans körrum.
Dit forslas blommorna.

Sen - hem för dagens första tupplur.
Pang, helt borta en halvtimme.
Sen ut till stugan.

Där pang, en tupplur till
och sedan ett nappatag med gräsklipparen.
Välbehövlig timslång motion.

Inför hustruns hemkomst, eller ska vi säga utkomst till stugan
tänds grillen och stoppas pommes frites i ugnen.
Då öppnas himlens portar och regnet öser ner.

Hustrun anländer och grillen står ut tills köttet blir klart.
Glädjen är stor över allt som blivit gjort idag.
Och regnet, blåsten, oron, och semesterdagen lägger sig till vila.

Gamla till sig

Idag var Dagny Carlsson, 105 år värd för Sommar i P1.
Hon sa bland annat att man ska inte gamla till sig.
105 år och mänskan säger att man ska inte gamla till sig!

Ljuvligt, tänkvärt, för att inte säga beundransvärt.

Jag tar till mig orden och tänker att jag inte skall ge upp livsgnistan bara för att jag på femte året är pensionär. Livet slutar ju inte förrän det slutar. Det fortsätter ända in i kaklet så att säga.
Och jag torde få ut mer av den tid som återstår genom att leva på. Leva framåt i stället för bakåt.

Men helt klart är att jag är tröttare än förut, mindre sugen på nya upplevelser, mindre av musiker än förr om åren. Är medveten om att jag genom min lyckade hjärtoperation för fyra år sedan "fått tilläggstid i matchen".

I nio månader har jag nu varit havande med fem församlingar.
Som tf kyrkoherde för Ådalsbygdens pastorat kan jag konstatera att det inte blev något av med min pensionering. Jag tvingas leva på och ges inte minsta chans att varva ner och gamla till mig.
Bredvid dagens sommarpratare kan jag ju ha fyrtio år kvar till kaklet.
Således inte dags för något ritardando ännu.

Söndag

Idag en heldag i stugan.
Ingen gudstjänst, inga plikter.
Bara sol, ogräsrensning och sommarens första bad.

I morgon fortsatt nedräkning mot semestern.

Torsåkersdagen

Jag håller på med nedräkningen till årets semester.
Ja, jag vet, jag är ju pensionär och borde ha femtiotvå veckor av den sorten.
Men, som jag brukar säga, det sket sig med min pensionering,
och nu är jag sedan september ifjol tf kyrkoherde i Ådalsbygdens pastorat.
Vilket är roligt. Meningsfullt. Utmanande. Ryggradsstärkande.

Idag inföll den årliga Torsåkersdagen.
Torsåker är en liten församling på södra stranden av Ångermanälven
där älven fordom mötte havsviken mitt emot Styrnäs som också ingår i pastoratet.
Båda församlingarna har enormt djupa historiska rötter.

Torsåkersdagen bjöd på värme och strålande sol.
Byborna i Prästmon med omnejd gick man ur huse och bjöd på utställningar av hantverk, konstverk och visade prov på gammal kunskap. Bland församlingshemmets utställningar visade Torsåkers församling upp tre kyrkliga textilier. Till höger framme på scenen en svart silverbroderad sjuttonhundratalslångfredagsskrud. Till vänster en modern skrud i typ tovat garn och med motiv som kändes lite Sapmi. Och i mitten, det senaste tillskottet, ett röcklin draperat med en regnbågsstola som församlingen införskaffat detta år.
Jag tror inte det är många som förstår hur fantastisk denna stola är. Ulla F drev frågan i församlingsrådet att inköpa en stola som kan användas vid det hon kallar "regnbågsvigslar". Och hon gjorde det självklart och utan politisk korrekthet, bara för att hon tyckte att församlingen behövde en regnbågsstola. Och nu hängde den där i församlingshemmet i all sin anspråkslöshet, mitt i blickfånget som en egen predikan om Guds kärlek till hela sin skapelse.

Torsåkersdagen bjöd på olika aktiviteter på byn. Många bybor passade på att ha loppis eller försäljning av grönsaker. Det var full aktivitet på hembygdsgården i Hämra, och i medeltidsbyn Styresholm såldes keramik, smide, mattor, kolbullar, bagarstugebröd medan några visade hur man spann garn av lin. Och mitt i allt detta fann jag Ulla F, nu helt engagerad i att sälja Sackeusvaror till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete.

Klockan gick mot tre, och då höll vi en musikandakt i Torsåkers medeltida kyrka, en av Sveriges allra äldsta ännu aktiva kyrkor, ett andrum för båd kropp och själ, omgiven av grönskande åkrar och berg.
Vi sjöng sommarpsalmer, hörde morgondagens evangelietext och tackade för sommarens skönhet.
Sist spelande jag PB:s Sommarsång och det gick sådär. Undrar om det är åldern som gör att fingarna slinter i bukter och finter...

Iaf är jag mycket tacksam för dagen och alla dess möten med församlingsbor och sommargäster.
Gud välsigne Ådalen.

Stockholmsterror

Gud!
Kyrie eleison!
Ja Herre, förbarma dig!

Efter månader av tystnad
vänder jag åter till min blogg
bara för att konstatera att det visst blev på fel dag.

Idag vaknade jag i sommarstugan efter en lugn natt.
Log åt utsikten och sjöng med i trastarnas kör på väg till bilen.
Körde till stan och ett inplanerat hembesök som slutade med en mycket helig stund.
Intet ont anande for jag sedan runt och gjorde diverse inköp inför hustruns ankomst i morgon
och påskens ankomst om en vecka.
Sedan hem till inplanerad städning och påskpyntning av vårt hus.
Vi går ju emot påsken, Jesu sista dagar, hans död och uppståndelse.

Först ikväll, när allt var färdigt,
först när badrummet var städat, bilen var tvättad, påskdukarna framlagda,
påskriset på plats med gula vippor och allt, satte jag mig med ett gott glas vitt framför teven
och fick höra att det har skett ett terrordåd mitt i Stockholm!
Ett terrordåd!!
En bil som mejat ner oskyldiga människor på Drottninggatan.

Fattar ingenting.
Och sen ingenting.
Söker en tuva, en vilopunkt.
Det var ju så bra, allt var ju så bra!
Okej. Jaså, är det det här som helgen ska handla om??
Veckan före Långfredagens kors triumferar ondskan på våra gator och torg.
Inte i Aleppo, inte i Paris, Bryssel eller London.
Utan här i vårt land.

Känslan ändå.
Vi är ett. Vi håller ihop. Stockholmarna och vi andra.
Dom hjälper varandra, kör varandra hem när kollektivtrafiken står stilla.
Vi är Stockholm, vi är Sverige, je suis Charlie,
vi gör skillnad tillsammans,
och vi är EMOT ER, ni som har gjord det här!

Vi älskar vårt land!
Vi tror på vår nation och dess demokrati.
Och vi lever alla på en gemensam planet.

En enda.