Stockholmsterror

Gud!
Kyrie eleison!
Ja Herre, förbarma dig!

Efter månader av tystnad
vänder jag åter till min blogg
bara för att konstatera att det visst blev på fel dag.

Idag vaknade jag i sommarstugan efter en lugn natt.
Log åt utsikten och sjöng med i trastarnas kör på väg till bilen.
Körde till stan och ett inplanerat hembesök som slutade med en mycket helig stund.
Intet ont anande for jag sedan runt och gjorde diverse inköp inför hustruns ankomst i morgon
och påskens ankomst om en vecka.
Sedan hem till inplanerad städning och påskpyntning av vårt hus.
Vi går ju emot påsken, Jesu sista dagar, hans död och uppståndelse.

Först ikväll, när allt var färdigt,
först när badrummet var städat, bilen var tvättad, påskdukarna framlagda,
påskriset på plats med gula vippor och allt, satte jag mig med ett gott glas vitt framför teven
och fick höra att det har skett ett terrordåd mitt i Stockholm!
Ett terrordåd!!
En bil som mejat ner oskyldiga människor på Drottninggatan.

Fattar ingenting.
Och sen ingenting.
Söker en tuva, en vilopunkt.
Det var ju så bra, allt var ju så bra!
Okej. Jaså, är det det här som helgen ska handla om??
Veckan före Långfredagens kors triumferar ondskan på våra gator och torg.
Inte i Aleppo, inte i Paris, Bryssel eller London.
Utan här i vårt land.

Känslan ändå.
Vi är ett. Vi håller ihop. Stockholmarna och vi andra.
Dom hjälper varandra, kör varandra hem när kollektivtrafiken står stilla.
Vi är Stockholm, vi är Sverige, je suis Charlie,
vi gör skillnad tillsammans,
och vi är EMOT ER, ni som har gjord det här!

Vi älskar vårt land!
Vi tror på vår nation och dess demokrati.
Och vi lever alla på en gemensam planet.

En enda.