Den här dagen, dvs en lång förmiddag av dagen, har jag ägnat åt brädhögen.
Kl 8.30 kom Hemab och levererade den container
som ska inrymma magister Strannes gamla uthus, vår gamla boda.
Uthuset i sig ligger ännu till största delen i en ogenomtränglig hög sen i fjol.
Men nu, i och med containerns ankomst, är alltså dess öde beseglat.
Började med att bära bit för bit, bräda för bräda, planka för planka
över gräsmattan över bäcken till grannens sida.
Men insåg direkt bärandets begränsningar.
Körde alltså till Älandsbro för pumpning av två skottkärrehjul.
Det ena lät sig villigt pumpas, det andra icke.
Men med det ena hjulet fastskruvat på den ena skottkärran
ökade sedan mitt tempo betydligt vad gäller leveransen av skrot till den andra sidan.
Tjugofyra vändor presterade jag den första dagen.
Ville inte ta i för mycket. Det kändes faktiskt lite jobbigt, att all denna bråte hade kunnat bli min död i fjol sommar. För strax efter rivningen i fjol av det gamla förrådet lades jag in för en akut bypass-operation utan att en enda stund ha förstått hur hjärtsjuk jag egentligen var.
Men det som egentligen störde mig mest idag var myrorna.
De samlades vid stigen där jag hade trampat, som för att se till sina sårade och döda.
För varje vända samlades fler och fler myror nere vid bron över bäcken, där de har sin passage, med det resultatet att jag körde över eller trampade på fler och fler för varje vända, och till slut kände mig nödsakad att be dem om förlåtelse för min framfart. Tyckte synd om de omsorgsfulla och dödsföraktande insekterna.
Efter fyra timmar kunde jag så med ömmande rygg ställa undan skottkärran
och ägna resten av dagen åt solen, bofinken och gräsmattan.
Och nu när kvällen sänker sig över Ytterskog och nordanvinden släcker grillen åt mig,
känner jag en stor tacksamhet åt Livet, det heliga, som jag ännu är en del av,
åt de tusen myror som satt livet till för min framfart idag,
åt de bofinkar och flugsnappare som sjungit för mig
samt åt denna plats på jorden som bara äär såå vacker!
