Driving to and from Los Angeles on Thanksgiving weekend is not very smart.
I read somewhere that in California, there are more cars than in the whole of Russia.
True or untrue, but they all were on my roads this weekend.
Today, they for sure were on Highway 5.
All Thanksgiving celebrators were heading for home
and the traffic was nervous, not to say aggressive.
Everyone wanted to come first. (Not me of course!)
Everyone was looking for that little gap where they could pass me and squeeze in.
Verily I say unto you:
Driving from Los Angeles to San Francisco on Thanksgiving weekend
is like driving in a seven hour-lasting hysterical rush hour.
Nothing less.
So after a very blessed Thanksgiving,
I want to give my thanks to God for keeping us safe on the roads,
to Andreas and Keri and their lovely kids who hosted us so warmly.
And last but not least to my wonderful co-driver on the roads of life,
who now, less than ten minutes after our return home
is digging in the Christmas boxes
in order to prepare our home for Advent.
I give you my Thanks!
29 november 2015
25 november 2015
Thanksgiving-rally
Körde söderut idag från San Francisco mot Los Angeles.
Aldrig någonsin förut har jag kört i en så intensiv trafik.
Tusentals bilar kloss efter varandra på flerfiliga motorvägar.
Dessutom drabbades Kalifornien av ett riktigt höstrusk.
Regn, låga moln över bergen och hård blåst.
För första gången på tre år.
Och när vi längs Highway 101 kom till San Luis Obispo blev det totalstopp.
Tänk er själva hur det blir med alla tusentals helgfirare på väg.
Det lackar ju mot Thanksgiving som är höstens stora familje-reunion här i USA.
Krypfart,
meter för meter,
och inte visste man varför.
Som tur var blev vi vägledda av en ung dam i vår GPS.
Hon förde oss på alternativa vägar alltmedan mörkret omslöt vår lilla Nissan Vectra.
Själv hade jag ingen aning om var vi var eller åt vilket håll vår färd gick.
Bara att lita på vägvisaren, den unga damen i telefonen.
Turn right on Sacramento Avenue.
Turn left on Orchard Road. Osv.
Mitt mot sjönk.
Hade sett fram emot en snabb transport ned till Pismo Beach och hotellet där.
Och så - bilköer överallt, även på de alternativa småvägarna.
Måste vara fler som använder telefon-GPS, tänker jag.
Undrar varför dessa omvägar.
Genom dalar och byar, turn left, turn right.
Jag hade tänkt mig en lugn avkopplande kväll på ett strandhotell.
Och så sitter jag krampaktigt vid ratten till hustrun kartläsarens bestämda ledarskap.
Ack Herre, huru länge?
Då - plötsligt:
Pismo Beach,
rakt framför oss!
Vi är framme, men ho vet på vilka vägar.
Inte på Highway 101 i alla fall.
Men tack gode Gud.
Jodå, "vårt" hotell har ett rum ledigt åt oss.
Och det är visst en trafikolycka som orsakat allt trafikkaos.
Vi får ett rum och snart därefter en god middag på Rosa's.
Nu rullar Stilla havets vågor i långa bränningar in mot land här utanför.
Dagen är förbi och i morgon kör vi till barnbarnen i Los Angeles
för att fira Thanksgiving.
Något att tacka för förutom änglavakten i trafikkaoset är ändå regnet.
Det vattnar en bördig men ack så snustorr jord.
Mange takk!
Aldrig någonsin förut har jag kört i en så intensiv trafik.
Tusentals bilar kloss efter varandra på flerfiliga motorvägar.
Dessutom drabbades Kalifornien av ett riktigt höstrusk.
Regn, låga moln över bergen och hård blåst.
För första gången på tre år.
Och när vi längs Highway 101 kom till San Luis Obispo blev det totalstopp.
Tänk er själva hur det blir med alla tusentals helgfirare på väg.
Det lackar ju mot Thanksgiving som är höstens stora familje-reunion här i USA.
Krypfart,
meter för meter,
och inte visste man varför.
Som tur var blev vi vägledda av en ung dam i vår GPS.
Hon förde oss på alternativa vägar alltmedan mörkret omslöt vår lilla Nissan Vectra.
Själv hade jag ingen aning om var vi var eller åt vilket håll vår färd gick.
Bara att lita på vägvisaren, den unga damen i telefonen.
Turn right on Sacramento Avenue.
Turn left on Orchard Road. Osv.
Mitt mot sjönk.
Hade sett fram emot en snabb transport ned till Pismo Beach och hotellet där.
Och så - bilköer överallt, även på de alternativa småvägarna.
Måste vara fler som använder telefon-GPS, tänker jag.
Undrar varför dessa omvägar.
Genom dalar och byar, turn left, turn right.
Jag hade tänkt mig en lugn avkopplande kväll på ett strandhotell.
Och så sitter jag krampaktigt vid ratten till hustrun kartläsarens bestämda ledarskap.
Ack Herre, huru länge?
Då - plötsligt:
Pismo Beach,
rakt framför oss!
Vi är framme, men ho vet på vilka vägar.
Inte på Highway 101 i alla fall.
Men tack gode Gud.
Jodå, "vårt" hotell har ett rum ledigt åt oss.
Och det är visst en trafikolycka som orsakat allt trafikkaos.
Vi får ett rum och snart därefter en god middag på Rosa's.
Nu rullar Stilla havets vågor i långa bränningar in mot land här utanför.
Dagen är förbi och i morgon kör vi till barnbarnen i Los Angeles
för att fira Thanksgiving.
Något att tacka för förutom änglavakten i trafikkaoset är ändå regnet.
Det vattnar en bördig men ack så snustorr jord.
Mange takk!
23 november 2015
En helg i utlandskyrkan
Det har varit en välfylld helg.
I fredags hjälpte jag till vid Svenska kyrkans bord under Norska kyrkans basar.
Det var första gången Svenska kyrkan kunde vara med där.
Vi sålde kanelbullar, saffransbullar och lussekatter samt goda böcker.
Igår morse förpackade jag nybakade kanelbullar till basaren.
Packade sen bilen full med barngrupps-, gudstjänst- och kyrkkafferekvisita
och drog till Los Altos där Åsa hade familjelördag med sjutton barn med föräldrar,
som sjöng och övade julspel, fikade och pysslade, bad och sjöng. Sen hej då till dem.
Bort med pysslet, fram med sopkvasten, koka mer kaffe och rigga om till gudstjänst.
En vecka tidigt, men vi sjunger Bereden väg och alla andra adventspsalmer.
Hör om Jesus som vill vara ljuset i världens och vårt personliga mörker.
Ett tjugotal besökare delar gudstjänst- och fikagemenskapen.
Idag söndag hade vi en svensk vigsel i Norska sjömanskyrkan.
En underbar familj på rundresa i Kalifornien avslutade sin USA-vistelse med bröllop.
Sen invaderades kyrkan av en stor luciaövning där Svenska kyrkan håller fika åt föräldrarna.
Därigenom får vi in lite pengar till församlingen samtidigt som Åsa bygger kontakter.
Hann också skölja potatis till Åsas kvällstjänst, en au pair-middag.
Hon rullade köttbullar i morse så det doftar Sverige här hemma ikväll.
Om några timmar kommer hon hem och därmed är denna helg till ända.
Förutom alla härliga möten med människor fick hon visst 500 bullar sålda.
På tisdag åker vi söderut mot Los Angeles och barnbarnen där.
Det stundar nämligen Thanksgiving-vecka här i Amerika.
Det blir skönt.
Människan lever icke allenast av kyrkjobb.
I fredags hjälpte jag till vid Svenska kyrkans bord under Norska kyrkans basar.
Det var första gången Svenska kyrkan kunde vara med där.
Vi sålde kanelbullar, saffransbullar och lussekatter samt goda böcker.
Igår morse förpackade jag nybakade kanelbullar till basaren.
Packade sen bilen full med barngrupps-, gudstjänst- och kyrkkafferekvisita
och drog till Los Altos där Åsa hade familjelördag med sjutton barn med föräldrar,
som sjöng och övade julspel, fikade och pysslade, bad och sjöng. Sen hej då till dem.
Bort med pysslet, fram med sopkvasten, koka mer kaffe och rigga om till gudstjänst.
En vecka tidigt, men vi sjunger Bereden väg och alla andra adventspsalmer.
Hör om Jesus som vill vara ljuset i världens och vårt personliga mörker.
Ett tjugotal besökare delar gudstjänst- och fikagemenskapen.
Idag söndag hade vi en svensk vigsel i Norska sjömanskyrkan.
En underbar familj på rundresa i Kalifornien avslutade sin USA-vistelse med bröllop.
Sen invaderades kyrkan av en stor luciaövning där Svenska kyrkan håller fika åt föräldrarna.
Därigenom får vi in lite pengar till församlingen samtidigt som Åsa bygger kontakter.
Hann också skölja potatis till Åsas kvällstjänst, en au pair-middag.
Hon rullade köttbullar i morse så det doftar Sverige här hemma ikväll.
Om några timmar kommer hon hem och därmed är denna helg till ända.
Förutom alla härliga möten med människor fick hon visst 500 bullar sålda.
På tisdag åker vi söderut mot Los Angeles och barnbarnen där.
Det stundar nämligen Thanksgiving-vecka här i Amerika.
Det blir skönt.
Människan lever icke allenast av kyrkjobb.
19 november 2015
Trollflöjten à la San Francisco
Ja käre, vad säger man..?
Mitt i världens ångest och skräck för terror,
mitt i Sveriges fasa inför den politiska utvecklingen,
under USA:s ängslan för inflationssnurrande sedelpressar
fick jag igår en oförglömlig operaupplevelse.
The Magic Flute av W A Mozart.
Min gamle cellolärare skrev på en lapp i min cellobok:
"Man bör se en vacker tavla, höra en vacker dikt
eller lyssna till ett vackert musikstycke varje dag,
för att icke världens sorger och bekymmer
måtte tillintetgöra det sinne för skönhet
som Gud har nedlagt i den mänskliga själen."
Vilken kväll!
Vilken föreställning!
Vilken upplevelse!
Mina ögon tårades vid varenda aria.
Det är ju en så gripande historia.
Banal, javisst, men vad gör det?
Det är ju i det riktigt naket mänskliga som vi känner igen oss.
Dessutom är ju den musikaliska gestaltningen så himmelskt fulländad,
att jag blir totalt överväldigad, nästan tillintetgjord.
Eftersom det här var första gången jag bevistade en opera live,
kan jag inte alla de fina ord som man beskriver en opera med.
Men så här upplevde jag det.
Dekoren var animerad och förändrades hela tiden
och kändes som skolbarns olikfärgade kritstreck över ett papper.
Streck i olika färger ritades på kulisserna hit och dit, upp och ner
och suddades ut igen.
Eller ersattes av bjärta färger i olika rutor och mönster.
Det var på ett sätt som om dekoren var gjord av barn.
Och sen kostymerna.
De var fantasifulla till tusen.
Aktörerna kändes som lite från Kina,
lite som från Alice i Underlandet, lite som barnboksillustrationer.
Djuren i skogen såg hur tokiga som helst ut.
Och Papagenos och Papagenas barn i slutscenerna var runda kycklingar som trippade runt dem.
Kanske allt det här var till för att försätta oss i ett barnsligt, öppet och nyfiket sinnestillstånd.
Inte vet jag. Som sagt, jag vet ju ingenting om opera irl.
Föreställningen gavs på det engelska språket,
vilket alla uppskattade utom en och annan tysknörd...
Samtidigt som sångarna sjöng sina partier, skrevs deras sångtexter uppe ovanför scenen.
Så på ett sätt fattade jag mer av handlingen än av den tyska ursprungsversionen.
Men i programbladet framgick också att man hade valt att förhålla sig rätt fritt ifrån originalet när det gäller talade dialoger. Därigenom bjöds vi på en och annan nutida referens, som när Tamino och Pamina genomgår sin prövovandring och tar hjälp av den magiska flöjten för att finna väg.
Då ser jag att inte bara Tamino går före utan att också Pamina tar trollflöjten och går före och spelar med den ängslige Tamino bakom sig.
Eller att Papageno sjunger om sin längtan efter fish and chips and of course a girl's beautiful lips.
Sådant väckte munterhet i auditoriet.
Om det är någon som jag inte tycker om i Trollflöjten så är det Monostatos.
Tillsammans med Nattens drottning är hans uppgift att gestalta människans lägsta begär av makt, våld och kontroll. Han väcker avsky, och det är väl det som är meningen.
Men självklart måste till sist all djävulskap vika för kärleken, troheten och uthålligheten.
Slutet gott, allting gott.
Jag kunde inte prata under hela den 3 km långa promenaden hem.
Jag var så tagen av det jag hade upplevt,
att!
Mitt i världens ångest och skräck för terror,
mitt i Sveriges fasa inför den politiska utvecklingen,
under USA:s ängslan för inflationssnurrande sedelpressar
fick jag igår en oförglömlig operaupplevelse.
The Magic Flute av W A Mozart.
Min gamle cellolärare skrev på en lapp i min cellobok:
"Man bör se en vacker tavla, höra en vacker dikt
eller lyssna till ett vackert musikstycke varje dag,
för att icke världens sorger och bekymmer
måtte tillintetgöra det sinne för skönhet
som Gud har nedlagt i den mänskliga själen."
Vilken kväll!
Vilken föreställning!
Vilken upplevelse!
Mina ögon tårades vid varenda aria.
Det är ju en så gripande historia.
Banal, javisst, men vad gör det?
Det är ju i det riktigt naket mänskliga som vi känner igen oss.
Dessutom är ju den musikaliska gestaltningen så himmelskt fulländad,
att jag blir totalt överväldigad, nästan tillintetgjord.
Eftersom det här var första gången jag bevistade en opera live,
kan jag inte alla de fina ord som man beskriver en opera med.
Men så här upplevde jag det.
Dekoren var animerad och förändrades hela tiden
och kändes som skolbarns olikfärgade kritstreck över ett papper.
Streck i olika färger ritades på kulisserna hit och dit, upp och ner
och suddades ut igen.
Eller ersattes av bjärta färger i olika rutor och mönster.
Det var på ett sätt som om dekoren var gjord av barn.
Och sen kostymerna.
De var fantasifulla till tusen.
Aktörerna kändes som lite från Kina,
lite som från Alice i Underlandet, lite som barnboksillustrationer.
Djuren i skogen såg hur tokiga som helst ut.
Och Papagenos och Papagenas barn i slutscenerna var runda kycklingar som trippade runt dem.
Kanske allt det här var till för att försätta oss i ett barnsligt, öppet och nyfiket sinnestillstånd.
Inte vet jag. Som sagt, jag vet ju ingenting om opera irl.
Föreställningen gavs på det engelska språket,
vilket alla uppskattade utom en och annan tysknörd...
Samtidigt som sångarna sjöng sina partier, skrevs deras sångtexter uppe ovanför scenen.
Så på ett sätt fattade jag mer av handlingen än av den tyska ursprungsversionen.
Men i programbladet framgick också att man hade valt att förhålla sig rätt fritt ifrån originalet när det gäller talade dialoger. Därigenom bjöds vi på en och annan nutida referens, som när Tamino och Pamina genomgår sin prövovandring och tar hjälp av den magiska flöjten för att finna väg.
Då ser jag att inte bara Tamino går före utan att också Pamina tar trollflöjten och går före och spelar med den ängslige Tamino bakom sig.
Eller att Papageno sjunger om sin längtan efter fish and chips and of course a girl's beautiful lips.
Sådant väckte munterhet i auditoriet.
Om det är någon som jag inte tycker om i Trollflöjten så är det Monostatos.
Tillsammans med Nattens drottning är hans uppgift att gestalta människans lägsta begär av makt, våld och kontroll. Han väcker avsky, och det är väl det som är meningen.
Men självklart måste till sist all djävulskap vika för kärleken, troheten och uthålligheten.
Slutet gott, allting gott.
Jag kunde inte prata under hela den 3 km långa promenaden hem.
Jag var så tagen av det jag hade upplevt,
att!
15 november 2015
Tro trots allt
Tro trots allt, det var en boktitel av en tvivlande troende biskop för fyrtiofem år sedan.
Då gällde det den intellektuella debatten efter Hedenius' angrepp på tron på Gud.
Idag kommer titeln för mig rätt osökt.
Denna helg har Paris och därmed hela världen än en gång drabbats av diaboliskt våld.
Jag själv sitter här i San Francisco efter två fullmatade dagar och kopplar av
och lyssnar just nu på Beethovens intensiva Allegretto ur 7:e symfonin.
Om man bortser från reklamen och alla de photoshoppade bilderna,
Hur kan inte musik sätta ton på det mänskliga tros-trotset!
För min del har de här dagarna handlat om intensiva kontakter
med det uppväxande svenska släktet. På grund av hustruns envetna förkylning
har jag ensam haft ansvar för två familjesamlingar i San Fancisco med omnejd.
Igår babysång på svenska i Norska sjömanskyrkan här i staden.
Och idag familjelördag i Danville en timmes bilfärd österut över Bay bridge
längs fyrfiliga motorvägar över berg och genom böljande men torra dalar.
I två dagar har jag fått se in i små barnaögon, sjunga och be med familjer,
hålla i varma små barn medan deras mammor eller pappor tagit för sig av kaffebordet,
hjälpa lilla Miranda bygga upp träklossar
eller bara försöka tolka den outgrundliga tilliten i Florence's blick.
Tro trots allt.
Jag menar
Tro trots allt!
Tro, trots hatets illdåd mot allt vi har kärt.
Tron att det vi sår av tillit i de små barnens ögon
en dag skall ge fredens frukt!
Men visst undrar jag.
Gud, förbarma dig.
Jesus Kristus, kom snart tillbaka
och ställ allt tillrätta som vi har fördärvat.
Men tack Gud, att alla de kära barnen redan är i din varma famn!
Då gällde det den intellektuella debatten efter Hedenius' angrepp på tron på Gud.
Idag kommer titeln för mig rätt osökt.
Denna helg har Paris och därmed hela världen än en gång drabbats av diaboliskt våld.
och lyssnar just nu på Beethovens intensiva Allegretto ur 7:e symfonin.
Om man bortser från reklamen och alla de photoshoppade bilderna,
Hur kan inte musik sätta ton på det mänskliga tros-trotset!
För min del har de här dagarna handlat om intensiva kontakter
med det uppväxande svenska släktet. På grund av hustruns envetna förkylning
har jag ensam haft ansvar för två familjesamlingar i San Fancisco med omnejd.
Igår babysång på svenska i Norska sjömanskyrkan här i staden.
Och idag familjelördag i Danville en timmes bilfärd österut över Bay bridge
längs fyrfiliga motorvägar över berg och genom böljande men torra dalar.
I två dagar har jag fått se in i små barnaögon, sjunga och be med familjer,
hålla i varma små barn medan deras mammor eller pappor tagit för sig av kaffebordet,
hjälpa lilla Miranda bygga upp träklossar
eller bara försöka tolka den outgrundliga tilliten i Florence's blick.
Tro trots allt.
Jag menar
Tro trots allt!
Tro, trots hatets illdåd mot allt vi har kärt.
Tron att det vi sår av tillit i de små barnens ögon
en dag skall ge fredens frukt!
Men visst undrar jag.
Gud, förbarma dig.
Jesus Kristus, kom snart tillbaka
och ställ allt tillrätta som vi har fördärvat.
Men tack Gud, att alla de kära barnen redan är i din varma famn!
02 november 2015
Allhelgona på norsk
Var i norska gudstjänsten idag.
De firade Alla helgons dag och tände ljus för avlidna församlingsbor.
Vi sjöng Den store, hvite flokk på den underbara norska folkmelodin,
och en annan folklig psalm som även den var jättevacker.
Det var nr 249 i Norsk salmebok och jag njöt åt den lättsjungna, värdiga och innerliga koralen.
Värre var det med texten. Ho vet vad den betyder, den var på nynorsk.
Det var säkert vacker den också, tror den handlade om hur det blir i himlen.
Psalmen börjar med orden Solrenning saele som stiller all lengsel.
Här är koralen med en vilsam cello.
Norrmännen har många fina psalmer i folkton.
Slutpsalmen var Dei skal gå til den heilage byen, dei skal samlast i himlen ein gong.
Också den var på nåt slags nynorsk, men den svenska texten satt ju i ryggmärgen.
Jag sjöng för full hals,
men under sista versen stockade det sig i halsen,
av evighet, närhet, saknad och hopp.
Efter gudstjänsten kom en svensk-japansk familj till kyrkan och jag fick döpa deras lille son.
Det blev också en gränsöverskridande och helig stund.
Jag kände starkt hur Jesus välsignade barnet och betygade lille Noa sin kärlek.
Så har november börjat för mig.
Tack.
De firade Alla helgons dag och tände ljus för avlidna församlingsbor.
Vi sjöng Den store, hvite flokk på den underbara norska folkmelodin,
och en annan folklig psalm som även den var jättevacker.
Det var nr 249 i Norsk salmebok och jag njöt åt den lättsjungna, värdiga och innerliga koralen.
Värre var det med texten. Ho vet vad den betyder, den var på nynorsk.
Det var säkert vacker den också, tror den handlade om hur det blir i himlen.
Psalmen börjar med orden Solrenning saele som stiller all lengsel.
Här är koralen med en vilsam cello.
Norrmännen har många fina psalmer i folkton.
Slutpsalmen var Dei skal gå til den heilage byen, dei skal samlast i himlen ein gong.
Också den var på nåt slags nynorsk, men den svenska texten satt ju i ryggmärgen.
Jag sjöng för full hals,
men under sista versen stockade det sig i halsen,
av evighet, närhet, saknad och hopp.
Efter gudstjänsten kom en svensk-japansk familj till kyrkan och jag fick döpa deras lille son.
Det blev också en gränsöverskridande och helig stund.
Jag kände starkt hur Jesus välsignade barnet och betygade lille Noa sin kärlek.
Så har november börjat för mig.
Tack.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)