in i den gamla medeltidskyrkan.
Inifrån hörs rofylld musik.
Fader Bach ljuder tyst från en CD-spelare i koret.
Det känns som om någon är där.
Någon.
Kyrkan är stilla, ren och vacker.
Det har det den alltid varit, men idag är det nåt särskilt.
Det känns som om församlingen har en tanke med öppethållandet.
Som att Gud själv möter och välkomnar mig.
På de gamla bänkarnas dörrposter
finns färska ängsblommor i en liten strut.
Och framme på altaret -
där är bara såå vackert.
Där har någon satt en ödmjuk blomstervas med ängsblommor
till den korsfästes ära.
Jag stannar till inför altaret.
Här har man tillbett i bortåt sexhundra år.
Och här finns ännu liv, omsorg, pietet.
Jag blir med ens en del av något stort, gammalt,
samtidigt så fräscht,
så ungt.
Jag vänder mig om och tittar bakåt.
Det är nåt med bokbordet längst bak i mittgången.
Det känns närvarande på något sätt.
Jag går fram och tittar närmare.
Kyrkors bokbord är ibland lite obsoleta.
Innehåller ofta gamla informationer och gamla skrifter.
Här vid Högsjö gamla kyrkas bokbord blir jag stående.
Det känns aktuellt på något sätt.
Där ser jag ett par intressanta böcker om tro och liv.
Samt en psalmbok till försäljning.
Där ser jag på nästa hylla Frälsarkransen,
denna gudagivna hjälp till bönen för vår tids människor.
Och ett par biblar ligger där till försäljning.
Och flera böcker som jag också skulle vilja läsa.
Och sen, därunder -
en massa biblar.
Jag böjer mig ner och ser
biblar på en rad främmande språk,
Bibeln på arabiska,
Bibeln på tigrinja (eritreanska)
och på flera andra språk som jag inte minns,
men säkert inköpta och ditlagda för de asylsökandes och de nya svenskarmas skull.
Jag känner:
Högsjö församling - i tiden,
Uråldrigt aktuell.
Rotfast vänd mot nutiden.
Den gamla kyrkan lovsjunger den svenska sommarens skönhet
samtidigt som den är fokuserad på den nutida människans längtan efter Gud.
Jag ber en bön för min hembygds gamla kyrka och dess nutida besökare
och skriver en rad i gästboken.
Stiger sen över tröskeln ut till gräset och sommaren.
Tacksam.
