Julefriden...

Julefriden bryter just nu lös i östra delen av världen.
Här ska vi sova lite först för att samla krafter att orka med den.
För oss kyrkoarbetare är julefriden helt och hållet något andligt, inget direkt något yttre märkbart.
Under mina yrkesverksamma år fick jag ofta frågan under december,
om jag skulle vara ledig under julen. Mitt svar var alltid detsamma:
Om vi i kyrkan är lediga, då blir det ju ingen jul! Julberättelsen måste leva vidare.

Den här julen firar Åsa och jag tillsammans med Norska sjömanskyrkan här i San Francisco.
På julafton har vi två norsk-svenska julböner. Då ska jag spela cello till Himlen i min famn som norska husmor Liv-Helga ska sjunga. Sen riggar vi om i kyrkorummet och skapar långbord för 70 matgäster som kommer för att äta norskt-svenskt julbord. Åsa har kokat skinka, gravat lax och t.o.m. gjort gravlaxsås ikväll...

På juldagen medverkar vi i norska högmässan. Samt gör ett och annat hembesök.
Sen...
Sedan..!
Sedan bryter julfriden förhoppningsvis ut för vår del.

Jag och hustrun här vid min sida vill önska dig, vem du än är,
känd eller okänd, släkting eller vän,
en riktigt God och Fridfull Jul
i Jesusbarnets närhet.

Fjärde advent

Såja, nu brinner alla fyra ljusen.
Nu börjar det dra ihop sig.
Hemma faller julesnö men barnbarnen på västkusten längtar fortfarande efter snö till pulkan.

Jag pustar ut efter gårdagens julfest i Los Altos.
Den blev så lyckad.
70 pers kom till andakten med julspel, sång och musicerande av barnen och deras föräldrar.

Vi hade fyllt bilen med riktig julskinka, julbockar, saffransbröd, pepparkakor och t.o.m. en liten julgran, så att vi knappt fick plats själva. Och det blev så uppskattat alltsammans.
Så idag tror jag att vi faktiskt ska gå ner på stan och titta på julen kring Union Square.

En liten jeremiad

Nu är vi redan förbi tredje advent.
Bara en vecka så vänder det.
Här är ju inte mörkret att jämföra med det nordiska mörkret, men ändå.
Senhösten är ingen höjdare.
Tur att advent bryter in med sina ljussignaler till det folk som vandrar i mörkret.

Jag har haft en seg förkylning i höst. Den började sedan jag i oktober hade varit hemma i Sverige och kramat alla barnbarnen. Jag blev inte alls förvånad när jag efter återkomsten USA började hosta och svettas och snora. Det har jag fortsatt med sedan dess, och gör så än idag. Så det har inte blivit mycket av min föresats att börja jogga, tyvärr.

Livet har således gått lite på halvfart den här hösten. Jag har svårt för att ta mig för något, vill bara vila och sova. Fast - såå illa är det egentligen inte. Jag måste bara få klaga lite.
I söndags var jag präst och körledare i gudstjänsten och sen köksbiträde under Lucia-kaffet. Vilket var jätteroligt. (Kolla I left my heart-bloggen här till vänster.) Och igår fick jag mig till att julstäda toaletten och hänga upp julhanddukarna. Och idag har jag övat orgel i två timmar, ska ju spela julpsalmer på fredag när SWEA har sin traditionella "Julvesper". Samt fixat några trasiga lampor och öppnat upp avloppen i tre handfat på kyrkan. (Jag har ju fått hedersuppdraget av den norske sjömansprästen "att vaere litt av en vaktmester på kirken".
So life goes visst on trots mitt snorande och harklande och känns stundtals riktigt okey.
Men nog ser jag fram emot att skallen klarnar och ljuset vänder.

Äntligen Hosianna

Det är inte lätt att vara gammal kyrkråtta och sakralnörd.
För då är man fullt övertygad om hur allt Skall gå till i Guds hus.
T.ex. borde det vara lagfäst att få sjunga Hosianna i kyrkan på Första advent.

Denna mänskliga rättighet förmenades mig i söndags.
Jag deltog i en gudstjänst som icke var Svensk,
och där sjöngs icke Voglers Hosianna vare sig av någon församling eller någon kör.

Det enda hosiannat jag fick sjunga var de två ropen som ingår i mässans Sanctus, alltså Helig,
Jag brukar kunna ge mig hän i den högstämda hyllningen Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden. Men i söndags fick jag Icke sjunga mitt kära Hosianna.

Efter gudstjänsten var jag helt upptagen med körövning och luciaövning med tillhörande fika
och efterföljande plock och disk och skura golvet i kyrkan och bära ut soporna.
Så när jag kom hem fanns ingen energi alls kvar för adventets uppriggande i hemmet.

Men igår måndag då hosianna-abstinensen hade bedarrat något, grävde vi fram jullådan
och satte upp ljusstakar och adventsstjärnor i fönstren samt tände det första adventsljuset.
Sedan drack vi adventskaffe avnjutandes hustruns sagolikt goda saffransbullar.

Och idag! kom så Upprättelsen.
Jag gångade mig till Norska sjömanskyrkan.
Och Satte Igång Orgeln.

Slog upp koralboken på psalm Etthundrafem, Samt drog ut alla register.
Sedan dånade Norska sjömanskyrkan av Det riktiga Hosianna, två gånger t.o.m.
Med krydda i pedalen dessutom. Jag spelade som en kratta, men rackarns vad det lät!

Man måste ju kräva ut sin rätt att få fira Första advent, eller hur?

Uppe vid ytan igen

Såja, nu kan jag börja tänka framåt igen.
Min 2015-kalender börjar nämligen med 17 november.
Känns positivt på något sätt, som om vintern snart ska vända typ.

Men jag har också tagit mig igenom en tre veckors dunderförkylning.
Nu klarnar huvudet mer och mer faktiskt,
och det bidrar också till känslan av ett uppvaknande.

Den gångna helgen unnade vi oss två nätter uppe i Napa Valley och sov på ett spahotell vid varma källor. Där simmade vi i badkarsvarmt och fick oss ett Mud bath till och med. Vi packades in i en varm, svart gegga av vulkanisk aska och fick ligga där och må. Härligt.

Idag har jag för första gången på länge övat orgel och piano. Satt ett par timmar med norska psalmbokens tilläggsdel och tränade tjugofem psalmer. Under tiden bakade hustrun saffransbröd och lussekatter uppe i köket. Sen tog jag mig an pianospelet, tränade på Bach och Grieg.

Så - värre kunde det vara.

November

Såja, då är vi i november och livet kan fortsätta.
Helgen uppe kring Chicago blev fin, gripande och avkopplande.
Två dagar tillsammans med många okända familjer kring vår gemensamma saknad.
Samtidigt två dagar med nära och kära.
Sen två dagar med svåger och svägerska i avkopplande samvaro i höstfärger.
Idag hem till SF igen för nya tag inför kommande svenskhelg.

Tjugo år av saknad

Jag gillar inte oktober.
Den här tiden på året är jag ofta nedstämd och det har med flygolyckan att göra,
den som tog mina föräldrars liv. Nu på fredag är det exakt tjugo år sedan det hände.
Och det är märkligt att saknaden fortfarande känns så påtagligt.
Sorgen har väl gått över men saknaden är kvar och är stor.

Det var den 31:a oktober 1994. De var på hemväg från min syster som då bodde i Indianapolis, Indiana och skulle mellanlanda i Chicago. Men under inflygningen mot O'Hare fick det lilla tvåmotoriga Flight 4184 is på vingarna i det bistra vädret och föll till marken från 3000 meters höjd. 33 sekunder tog störtningen. Alla ombord, 68 personer miste livet.
Jag vill helst inte tänka på det.

Nu kommer de berörda familjerna att samlas till en minneshögtid för att hedra de omkomna.
I morgon flyger Åsa och jag upp till Chicago, och syster Ulla med sin vän bilar upp från Asheville, North Carolina. Vi kommer att närvara vid en hearing kring olyckan och hur flygsäkerheten har förbättrats som ett resultat av den. Vi kommer att träffa en massa människor som vi bara har en enda hemsk sak gemensamt med, och med dem åka ut till olycksplatsen i byn Roselawn söder om Chicago. Planet slog ned i ett sojafält där. Där har nu The Families and Friends of Flight 4184 iordningställt ett monument som skall invigas. Det är en mur vid vägen där stenar med namnen på de omkomna har murats in. Jag har redan sett kort på två stenar nära varandra: Sven-Lennart Sjöberg, Sweden, och Eva Maria Sjöberg, Sweden.

Denna flygolycka är bara en av många många. Massor av människor har bryskt ställts inför fullbordat faktum att deras kära ryckts ifrån dem i olika olyckor och katastrofer. Men att generalisera hjälper föga. För mig är den här olyckan mitt livs stora trauma som jag inte hade den minsta beredskap för. Mamma och Pappa flög mycket eftersom vi barn, inte bara Ulla som gifte sig och bosatte sig i Amerika, utan även Annika och jag tidvis bodde utomlands. Att resa var en helt normal ingrediens i deras liv alltsedan deras allra första flygning som nygifta till Addis Abeba i december 1945.  De dog som de levde kan man säga. Och de dog tillsammans och det gick fort.
Jag försöker se det så.

Och de hade båda levt länge, 78 resp 75 år. Mamma var obotligt sjuk och ville hälsa på Ulla en sista gång. Därför for dom. Om de hade levat idag så hade de troligen inte levat idag, tänker jag. Det hjälper mig att släppa dem och själv leva vidare. Men att rationalisera hjälper heller inte mycket. Gör det ont så gör det ont. Och det gör det ibland. Särskilt i oktober.

Jag glömmer aldrig min kollega Birgitta S i Luleå och hennes tröstande ord dagarna efter olyckan:
- Jan, du får tänka att när det där flygplanet störtade, så skyndade sig alla Guds änglar ned till det där sojafältet för att ta emot dina föräldrar och alla andra ombord.
De orden har följt mig nu i tjugo år. Jag tar med mig dem upp till Chicago i morgon.

Motion!

Den här dagen har börjat bra.
Hustrun skulle tidigt upp till kyrkan, så jag steg upp och tog på mig mina motionskläder och klämde "slalombacken" jag med, dragande på en resväska med smutstvätt. Vi har ingen tvättmöjlighet i huset där vi bor, men får tvätta på kyrkan. Sen fortsatte jag uppför Hyde Street till Lombard. Och tror du inte att där stod ungdomar fast klockan bara var halv nio?? Jag begriper det inte, men där står jämt folk, mest asiater, och tittar på "The crookedest street" samt väntar på en kabelvagn att fotografera. I veckan har våra kära kabelvagnar stått stilla på grund av något fel, så alla turister har snöpligen fått åka vanlig buss uppför Hyde. I morse gick det ännu bussar, men nu hör jag kabelvagnar skramla här utanför igen.
Vid Lombard på toppen av Russian Hill vek jag av ner mot Marina och kände att nu ska jag börja springa. Sagt och gjort, jag joggade runt Fort Mason och hem, ja inte hela tiden utan i intervaller. Det låter inte så märkvärdigt. Men kanske någon kan förstå min glädje över att få vara så frisk att jag t.o.m. kan börja löpträna lite. Sen blev det lite blygsam styrketräning och stretching innan en skön dusch.
Så, den här dagen har börjat bra. Mycket bra.

Min värsta mardröm

Tänk om alla glaciärer smälter!
Tänk om världshaven stiger 7 meter!
Tänk den dag då själva grundvattnet tar slut!

Nej, så ska jag nog inte börja ett blogginlägg om jag vill att folk skall läsa det.
Men frågorna tränger sig på, särskilt denna vecka, när världens religiösa ledare har samlats i New York i stor oro över klimatsituationen, och då FN:s klimatkonferens börjar i morgon i NY.

Då och då kommer mardrömmen fram som ett spöke ur garderoben. Den som Al Gore har turnerat världen runt med och som meteorologer världen över förutspår med högre och högre röster. Vi ser det redan: Kebnekajses glaciärer smälter, Kilimanjaros likaså och vad värre är, Antarktis har börjat tina!  Här i Kalifornien borrar frukt- och vinodlarna allt djupare efter vatten till sina fält och jag har sett tidningsrubriker som The Race towards Bottom.

Ja jag vet, man ska inte måla fan på väggen.

Men vad händer om alla världens glaciärer smälter? De är ju våra största sötvattensreservoarer.
Vad händer när Indus, Ganges och Bramaputra sinar, för att det inte finns nån snö och is kvar uppe i Himalaja? Vad ska då Indien, Pakistan och Bangladesh dricka?

Om jorden förlorar alla sina glaciärer på grund av ett allt varmare klimat, lär världshaven stiga med sju meter. Det kommer förstås inte att ske på en gång, jag vet inte hur lång tid det kan ta. Men jag gissar att det går fort nog för att skapa en gigantisk befolkningskatastrof. Jordens stora befolkningscentra ligger alltid nära haven. Hur många storstäder kommer inte att vattenfyllas sakta men säkert. Det blir godnatt för London och Manhattan, för Holland och Maldiverna och många andra länder. Världen kommer att skåda en helt förfärlig våg av klimatflyktingar.  Och vart skall dom ta vägen?

Ja det här är min mardröm. Och då tänker jag: Hur skall det gå för barnbarnsbarnen?
Jag vill inte tänka på det, men ibland kommer drömmen bara över mig och jag tvingas ta in den och darra under den. För den är tyvärr inte bara en ond nattdröm. Den är ett scenario som troligen kommer att bli verklighet, om inte världen går samman för barnbarnens skull och bannlyser kol och olja som energikällor.

Rätta mig om jag har fel, please!

Det finns ju ett ordspråk som säger att det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Klimatångesten kan kännas becksvart. Men den får inte förlama för då är det snart kört. Idag har jag upptäckt ett fint initiativ av troende från många religioner, inte minst naturfolk men också prominenta ledare för världens religioner. Det heter Our voices och är alltså ett upprop till alla världens troende, vad man än tror på, att göra allvar av sin världsuppfattning och sina moraliska värderingar och skrida till aktion för att rädda världen. Så jag har listat mig på Our voices för att förena min röst med de många andras.
Och så fortsätter jag vara så noggrann jag kan med källsorteringen. Inte för att jag vet om det hjälper mot sopberget eller mot min mardröm. Men vad var det Immanuel Kant sa: Om jag vet vad som är rätt och har möjlighet att göra det, då är det min plikt att göra det. Eller som vi sjöng i söndagsskolan: Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. Snart de dyrbara tillfällen fly...

Låt oss be för vår värld.
Och förena våra händer praktiskt och politiskt ansvar
så att mardrömmen betvingas och världens barn får en framtid.

Non je ne regrette rien

Jag är inte så bra på att ångra mig.
Jo, dumma förflugna ord ångrar jag ofta.
Men om jag tänker djupare är det inte mycket jag ångrar.
Ju äldre jag blir, desto mer upplever jag hur det ena i mitt liv har länkat tag i det andra. Och lett framåt. Det blir svårare och svårare att tänka sig några alternativ till mitt livs viktigare val.

Nej, jag ångrar ingenting, sjunger Edith Piaf.
Riktigt där är jag nog inte, men tanken är spännande och välgörande för mig som luthersk präst, som bär syndabekännelsen stelopererad i ryggraden. Jag kanske inte behöver ångra mig hela tiden och be om förlåtelse. Guds nåd bär mig ju, jag behöver inte ägna min dag och min energi åt att ångra mina synder. De är ju ändå förlåtna med samma självklarhet som en pappa eller mamma förlåter sina barn deras felsteg.

Non, je ne regrette rien.  En underbar sång. Som lyfter, hela tiden.
Jag måste få berätta ett minne.

Jag ligger på sjukhus i 14-årsåldern. Lyssnar på mitt favoritprogram på radio.
Det heter Med skrivmaskin och grammofon, med redaktören Barbro Alving. Ett tänkvärt kåseriprogram som vidgar mina vyer och öppnar mina öron för en god berättare.
En kväll spelar hon en sång med en sångerska som jag aldrig hört förut, en fascinerande, betagande sång, vars melodi satte sig smäck i mitt minne. Jag skrev genast ned den i noter så att jag skulle minnas den. Och någon dag senare skrev jag ett brev till Barbro Alving c/o Sveriges Radio Stockholm och frågade om sången:

"Bästa Barbro Alving. I ditt program på radio hörde jag häromdagen en sång som jag undrar över. Den var på franska men jag kan inte ett ord franska. Men orden löd ungefär så här,"
och så skriver jag ned noterna och orden över, som jag hörde dem:
"Nån prödör jä, nån prödör jä..."

Någon vecka senare får jag ett uppmuntrande brev från Barbro Alving, där hon bl.a. skriver så här:
"Du kan inte någon franska, och jag kan verkligen inte något om musik. Men jag tror att den sång som du menar är den här: Non, je ne regrette rien, insjungen av den franska sångerskan Edith Piaf."

Det brevet var min första egna kontakt med den stora världen utanför Ramvik, Högsjö kyrka och Härnösand. Och det betydde mycket för mig. Och gör så än idag.
Här är den.

Labor Day

Ja, idag är det den s.k. Labor Day, vilket betyder en nationell helgdag, amerikanernas Första maj.
Nej jag har inte stavat fel. I detta land stavas det inte labour som i England utan labor, honor, harbor osv.
Dagen har varit strålande varm och vacker. När jag skriver detta har vi 24 grader på balkongen. Vi pustar ut efter en tretimmars promenad bort till bron, dvs Bron. Det var en upplevelse. Hur mycket folk som helst som gick, sprang, lufsade, cyklade eller satt i gröngräset med hela släkten, eller badade eller kastade bollar till hunden och flög med drakar eller kastade frisbee. Hela stan var på strandpromenaden tror jag, och den är magnifik.
Först passerar vi Fort Mason, en bergsklack nära vattnet, där militären haft en utskeppningshamn. Än ligger de gamla pirerna och magasinerna där och minner om de hundratusentals soldater som därifrån utskeppades till ett ovisst öde under stillahavskriget. Nu används pirerna till fredligare ändamål, Farmers' market, utställningar, konserter, fester.
Efter Fort Mason går man en halvmil nästan längs stranden förbi St Francis' Yacht Club med allehanda fina båtar. Passerar Palace of Fine Arts, som är en tempelliknande jätte, byggd i antik stil inför stillahavsutställningen för hundra år sedan. Under en guidning som jag var med på i våras hörde jag att Star Wars-procucenten Georg Lucas hämtade inspirationen till R2D2 från just detta Palace of Fine Arts. Här ser ni den.
Kommer sen till Crissy Field, en jättelång sandstrand med mängder av badare, vadare, solbadare, spännare, tanter och farbröder och tjejer, och killar eller plaskande barn i vattenbrynet. Ja där är det ett enormt folkvimmel, och ett stenkast innanför dynerna står alla deras bilar i långa rader.
Sen passerar man ett marskland eller vad det heter, en blöt sträcka med fågelliv och säkert en unik flora. Därefter öppnar sig en lång lång alldeles platt gräsmatta helt nära bron. Den är nu även den ett rekreationsområde för tjocka släkten och hundar och frisbees och flygande drakar och folk av alla slag och tungomål. Men för hundra år sedan ungefär anlades där västkustens första militära flygfält, som dock fick en kort historia. För när Golden Gate-bron byggdes på trettiotalet blev det för trångt kring startbanan, och dessutom var den nog väl kort. Nu tjänar området som en härlig park öppen för allmänheten.

Där någonstans vände vi medan alla som skulle upp på bron började klättra uppför hundratals trappsteg längs berget upp. Det blev nog en mil idag vilket är helt i sin ordning.
Det var ju labor day, var det inte?

Ettårigt ärr

Jag kommer in efter att ha storstädat bilen.
Då har hustrun förberett världens middag och dukat fint.
- Vad handlar det här om, undrar jag.
- Det är ett år sedan du opererades, minns hon.

Nu, efter den välsmakande ettårsmiddagen sätter jag mig ned.
Ja, den tolfte augusti förra året låg jag på operationsbordet. Dr Christian Olsson på Karolinska var Guds hand för att rädda mitt liv. Tre kranskärl kring hjärtat måste ersättas. De hade så stora förträngningar att en hjärtinfarkt nog skulle ha släckt mitt liv direkt. Allt gick bra och jag fick tilläggstid i matchen så att säga. Hittills ett år, och än har domaren inte blåst game over.

Detta är en märklig insikt för mig som innan operationen var kärnfrisk i sextiofem år.
Och jag vet inte om jag riktigt har tagit in det oerhörda att jag ännu får leva.
Det har ju alltid varit något självklart. Man lever helt enkelt.
Tanken att jag inte skulle ha levt idag går liksom inte att tänka.
Men jag vet utan att riktigt tänka.
Jag är förunnad mer av livet. Och det är stort.
Det är nåd och idel gåva.

Tack vare fjolårets snabba diagnos och åtgärd är jag ännu här och har fått uppleva en skön och varm svensk sommar. Och nu är sommaren snart slut och vi ska resa tillbaka till Åsas arbete i Kalifornien. Jag ser fram emot det tack vare att jag har ett ettårigt ärr på mitt bröst.

Sealed with a kiss

I morse kändes det som om sommaren var slut. Jag vaknade och faktiskt frös och i stugan var det bara tjugo grader! Bara. Här har vi ju vant oss vid att ligga och svettas i 25-gradiga sovrum, och så är det bara 20, dvs kallt.
Alltnog. Dagen drar igång och jag beslutar mig för att klippa gräset på förmiddagen. Åsa och hennes syster tog ned "mygghuset" och stuvade ned det i sin kartong. Medan jag gick där och styrde min maskin tänkte jag att det kanske är sista gången jag klipper gräset i år.
Och då kom den till mig, den gamla tryckarlåten: Sealed with a kiss: I don't want to say goodbye to the Summer... Sentimental så det förslår. Under de yngre tonåren gjorde den mig kär och trånande, men jag visste inte efter vem eller vad. Jag ville bara få vara förälskad och längta efter någon. Jaja, vilken härlig olyckstid det var.
Nu gick jag och trallade på låten och kände på känslan att vi nu nästa vecka ska lämna detta paradis och återvända till San Francisco för nästa period i matchen. Jag har verkligen stortrivts med sommaren i Sverige. Och jag vet att jag också stortrivs med vårt liv i SF. Så det ska nog gå bra att återvända. Det stora uppbrottsvemodet ville inte infinna sig.
Först nu när jag letat fram Sealed with a kiss på Youtube ser jag att texten inte alls handlar om att säga farväl till sommaren utan att säga hejdå för sommaren: I don't want to say goodbye for the Summer. Dvs hur ska jag klara sommaren utan dig?
Jaha. Det är alltså så som texten går. Det hade jag ingen aaning om. Och jag som hade tänkt ut ett smäktande, tårdrypande blogginlägg om att lämna den svenska sommaren. Det sket sig.   I stället blir det: I can't wait to return to California, typ. Tja, varför inte. Då gör det ju ingenting om sommaren snart är slut.

Än så är det sommar

Sverigesommaren rullar på, lite väl fort tycker jag.
Det är snart dags att börja ta farväl igen och säga på återseende.
Vi har varit i Stockholm och fått Mr Obamas ja till fortsatt vistelse i hans land.
Dvs förnyat visum.
Om nu bara våra pass kommer åter i tid (de skickas per post), så återvänder vi till Kalifornien den 14/8. Och det är snart det.

Och vi som ännu inte har hunnit med våra vänner och våra stugprojekt.
Det vi har ägnat sommaren åt stavas f-a-m-i-l-j-e-n.
Och det har känts helt riktigt.
Jag har också som ni märkt lågprioriterat mitt bloggande. Det har också varit skönt.

Nu är det augusti, sensommar, och det känns i luften även om det ännu är över tjugo grader.
Sommaren har varit bedövande varm. Vem behövde Medelhavet..?
Jag har tankat värme inför återkomsten till San Francisco.
Och mår så otroligt mycket bättre än i fjol.
Undrar hur jag hade klarat av denna värme med fjolårets kranskärl..?
En får tacke.

Värmebölja, solsting och jag vet inte vad

Sverige har alltså en enorm värmebölja just nu.
I över en vecka har termometern legat kring trettio grader.
Helt otroligt.

Vi har varit uppe i Luleå. Lika varmt där.
Det var bara att hoppa i Luleälven.
Rena badkarsvärmen.
Men på andra sidan södra hamnen, borta vid malmkajen låg fyra stora isbrytare
och påminde om verkligheten:
Vänta ni, snart nog är det vår tur...

På resan upp dit lade A/C:n av i vår gamla Skoda Fabia.
Mycket lägligt.
Det blev en svettig resa inte minst för 1½-åringen i barnstolen.

Men tackochlov finns det ju bilverkstäder. Dom lovade att laga luftkonditioneringen i slutet av augusti för tusentals kronor... Jag vädjade och bad och fick sedan löfte om att det skulle kunna bli gjort tills om två veckor då vi ska upp till Luleå igen.

Och välsignade släktingar. De ställde en stor fin bil till vårt förfogande så att vi igår kunde ge oss ut på vägarna igen med vår lille 1½-åring. Vi flyttade över barnstol och packning i svägerskans Avensis, lämnade in Fabian på verkstan och körde hemåt med skön svalka i bilen.

Men säg den glädje som varar beständigt.
Ute på E:4 började det efter ett tag höras ett skavande ljud från framvagnen.
Till slut hördes det i varje gupp.

Jag stannade, kollade och såg en lös plastflärp i hjulhuset. Det var säkert den som skavde. Jag baxade in den i sin fals och hoppades på tur. Körde vidare och det var tyst nästan ända till Sävar. Där kollade jag igen och fann då att en stor plastplatta hängde ned bakom kofångaren och släpade i marken.

Efter ett par snabba telefonsamtal med svägerskan och svågern i Luleå fick vi tid på Toyota i Umeå och kunde köra dit. Anlände klockan fem över fyra då alla i verkstan hade slutat för dagen. Men två man var kvar och förbarmade sig. Patienten hissades upp och undersöktes av kunniga kirurghänder. Under tiden roade sig vår lille 1½-åring med lekrummets alla småbilar. Så det gick ingen nöd på oss. Jättebra ordnat på Toyota i Umeå: lekrum, väntrum, gästtoa med skötbord...

-Såja, då var det klart, förkunnade den vänlige förbarmaren. Vi har fäst upp bottenplattan. Det är bara att tuta och köra.
-Och priset?
-Här handlar det inte om pengar utan om att så fort som möjligt komma ut ur den här värmen.
Han längtade nog till badplatsen, helt förståeligt.

Okey, on the road again.
Då!
DÅ!

Var är stugnycklarna?
VAR ÄR STUGNYCKLARNA!!

Vi har två uppsättningar nycklar till vår sommarstuga utanför Härnösand.
Blixtsnabbt står det klart för oss att Helena har den ena, och hon är i Luleå.
Och den andra ligger i askkoppen i Fabian. Som också är i Luleå!
Vi kommer oss alltså inte in i stugan!!

Tankarna snurrar och söker tänkbara lösningar.
Vända om och köra de 27 milen tillbaka?
Lämna av 1½-åringen och dess moder i Härnösand och köra upp igen?
Knacka sönder ett fönster och skynda oss att larma av?
Det måste bara fixa sig, för på söndag kommer nästa omgång barnbarn till oss!!

Detta händer inte!
Vi måste ha fått solsting!
Scheisse!

Så vi får i stor nesa köra förbi avtagsvägen till vårt sommarparadis och härliga badsjö.
Och efter att ha lämnat av den unga familjen
stannar vi till sist skamsna utan för syrrans hus.

Och idag håller vi tummarna för att det kommer ett litet litet bussgodspaket från Luleå med Norrlandskusten.

Sommarminne för en morfar

Går ut på promenad med O, tre år, medan föräldrarna och lillebror är borta några timmar.

- Så därja. Nu har vi alla regnkläder på och stövlarna med. Nu så går vi.
Tror du det finns några hallon än?
- Eeh?
Vi går och ser efter!
- Eeh.

Svänger in bakom häcken där hallonriset finns.
- Nä, inna hajjon. Han skakar på huvudet. Moffaj pocka hajjon!
Och morfar letar frenetiskt och lyckas hitta ett, säger ett, halvmoget hallon.
O plockar det och mumsar i sig.

Går vidare, kommer till några förvildade rödvinbärsbuskar.
- Ä dee?
- Det är vinbär.
-Eeh?
- Dom heter vinbär.
- Maka i-ä?
- Ja, smaka du, men dom är nog lite sura, för dom är inte färdiga än.
- Mmm... Dott.

Vandrar så sakteliga in på skogsvägen.
- Vi måtte titta hää! säger barnbarnet och tar av in i bråten bredvid vägen.
Hittar en mur och några slanor som ligger mot muren.
- Titta Moffaj, en koja!
- Ja, har du sett? Ska vi bygga på den?
- Eeh.
Och vi börjar dra ihop ris till väggar och tak.
- Måtte hämpa meja.
Det tar en god stund innan kojan blir värdig namnet.
Då kryper O in och sätter sig med ryggen mot muren och säger:
- Nu måtte vi fika!
Okey. Jag tar fram vårt fika bestående av kottar och pinnar som får bli bullar och saft.
Han tar några rejäla tuggor, och jag får ett schå att få honom att säga blää och spotta ut skogsprodukterna. Sen bygger vi en stund till, drar fram ris och lutar mot kojan eller lägger ovanpå.
Plötsligt ramlar O mot väggen som säger knak, och sen ligger han där.
- Du måste hjäppa, Moffaj.
- Oj oj, lilla vän, har du fastnat? Får jag din hand så ska jag dra ut dig.

Såja, det gick ju bra.
Men då säger han: - Jen! så där som barn säger Igen!
För det där var roligt, alltså att bli räddad ur kojans bråte.
Och efter typ tretton repetitioner återstår inte så mycket av vårt stolta bygge.

Går tillbaka, för nu är det dags för lunch och sovtimme.
- Tror du Xavi är hemma? Ska vi gå och se efter?
- Eeh.
Och vi går hemåt, där den stora hunden möter i dörren.
Av med regnkläder, fram med maten som är pasta och köttfärssås från gårdagen.
- Mmm, dott!
Och han dricker mycket mjölk till.

Sen tvätta händerna och munnen och sitta en stund på toaletten.
- Nu fädi!
Kalsonger på, tvätta händerna,
och sen uppför trappan till sängen och de väntande nio napparna.

- Sov nu en stund, så ses vi sen.
- Mm.

Och morfars hjärta känns så varmt.

Midsommar

Granen sträcker sina ljusgröna skott ut mot sommaren.

Ljuset städar upp under dess grenar.
Hon ler och minns ingenting av vintern.

Förälskad i sig själv möter oss midsommaren med en kram.
Gräset doftar av aftonens regn.
Natten lovar mycket.

Gräslöken, dillen och persiljan sjunger.
Granen, gräset och natten lyfter stråkarna.
Dags för årets premiär!

En dag i Ytterskog

Den här dagen, dvs en lång förmiddag av dagen, har jag ägnat åt brädhögen.
Kl 8.30 kom Hemab och levererade den container
som ska inrymma magister Strannes gamla uthus, vår gamla boda.
Uthuset i sig ligger ännu till största delen i en ogenomtränglig hög sen i fjol.
Men nu, i och med containerns ankomst, är alltså dess öde beseglat.

Började med att bära bit för bit, bräda för bräda, planka för planka
över gräsmattan över bäcken till grannens sida.
Men insåg direkt bärandets begränsningar.
Körde alltså till Älandsbro för pumpning av två skottkärrehjul.
Det ena lät sig villigt pumpas, det andra icke.
Men med det ena hjulet fastskruvat på den ena skottkärran
ökade sedan mitt tempo betydligt vad gäller leveransen av skrot till den andra sidan.

Tjugofyra vändor presterade jag den första dagen.
Ville inte ta i för mycket. Det kändes faktiskt lite jobbigt, att all denna bråte hade kunnat bli min död i fjol sommar. För strax efter rivningen i fjol av det gamla förrådet lades jag in för en akut bypass-operation utan att en enda stund ha förstått hur hjärtsjuk jag egentligen var.

Men det som egentligen störde mig mest idag var myrorna.
De samlades vid stigen där jag hade trampat, som för att se till sina sårade och döda.
För varje vända samlades fler och fler myror nere vid bron över bäcken, där de har sin passage, med det resultatet att jag körde över eller trampade på fler och fler för varje vända, och till slut kände mig nödsakad att be dem om förlåtelse för min framfart. Tyckte synd om de omsorgsfulla och dödsföraktande insekterna.

Efter fyra timmar kunde jag så med ömmande rygg ställa undan skottkärran
och ägna resten av dagen åt solen, bofinken och gräsmattan.
Och nu när kvällen sänker sig över Ytterskog och nordanvinden släcker grillen åt mig,
känner jag en stor tacksamhet åt Livet, det heliga, som jag ännu är en del av,
åt de tusen myror som satt livet till för min framfart idag,
åt de bofinkar och flugsnappare som sjungit för mig
samt åt denna plats på jorden som bara äär såå vacker!

Summa

Varm och ljus dag.
Fredagsfika på mitt gamla jobb.
Kära ansikten, kära minnen.

Besök hos församlingen på andra sidan domkyrkan.
Samma där, kära möten
och nånstans en längtan efter ett sen då.

Kaffestund hos f.d. grannar.
Prat om barn och barnbarn,
hur livet utvecklar sig.

Sedan via affären ut till stillheten,
till flugsnapparen och trasten.
Grillen.

Solen dalar och försvinner.
Isarna smälter.
Mellanöstern kokar.

Frågor om vår framtid.
Men välsignade människomöten i dagens bagage.
Och en dotter som fyller år.

Bilverkstad

I morse såg jag till att vara på bilverkstan kl 7.15, jag var nämligen orolig för vår gamla Skoda Fabia. Då vi körde hem igår, jag och mina systrar med följe, märkte vi hur det sakta men säkert uppstod ett skavande ljud i framvagnen. Det blev starkare och starkare men avtog då man gasade för att i låga farter låta närmast som ett knackande.
Ställ diagnos på det om ni kan.

Så nåt var det, och det gällde att vara ute i tid om det var något allvarligt. Ljudet hördes som från något av framhjulen men inga vibrationer kändes i ratten. Det hela var mycket mystiskt. Därför for jag till Berners min första dag hemma... Där tog man emot mig direkt, det var som att komma in på akuten med bröstsmärtor. Med en mekaniker körde jag en sväng.
Resultat: Han trodde det kunde vara en drivknut. Sen tog han bilen in  till verkstan medan jag såg tusenlappar flyga. Patienten togs således omhand av kunniga händer, själv välkomnades jag in i ett anhörigrum med morgonteve, kaffe och Tidningen Ångermanland. Wow alltså. Dom tar sig på Berners.

Efter en automatcappucino, ett gratisäpple och två nyhetssändningar kom överläkaren och meddelade att bilen nu var botad från sin åkomma och kunde lämna kliniken.
Vad var det då, frågade jag.
Och verkmästarn svarade, att höger framhjul satt löst och behövde skruvas fast.

Ghaaa!!! alltså. Hjulet höll alltså på att lossna!
Med fem lossnande muttrar susade vi fram längs E4 igår!
Jag blev riktigt rädd när jag tänkte på vad som hade kunnat bli följden.
Men inget hände och jag och Fabian kunde lämna akuten, utan någon kostnad för undersökningen t.o.m.
En får tacke.

Intåg i Sommarstugan

Stannar bilen på en äng
Stegar över bron till paradiset
där bäcken porlar välkommen

Lövsångaren sjunger
taltrasten refererar
och solen lyser i ljusgrönt från träden

Flera vändor packning från bilen
Låser så upp stugan
Stiger in i Sommaren

Spännande öppning av sverigesommaren

Nu har jag varit i Uppsala sedan i lördags.
Och i morgon bär det vidare norrut.
Det har varit en spännande helg:
I förrgår vigdes sonhustrun till präst i Uppsala domkyrka.
Och kören sjöng en hymn skriven av henne själv plus hennes tonsättarmake.
Texten var rak och poetisk:

Sätt er först vid källan.
Drick, drick, drick.
Långsamt res Er.
Gå ut, gå ut, världen behöver Er
Gå med glädje.
Jag är kärleken, som helar brustna världar.
Var frimodiga, jag är kraften, som växer ur er sårbarhet.
Tro trotsigt, jag är livet, starkare än döden.
Sätt er först vid källan, drick,
Långsamt res Er.
Gå ut, gå ut, världen behöver Er.

Med mig i den gudstjänsten var mina barn och barnbarn och mina två systrar. Vilken känsla!
Efteråt samlades familj och vänner till en fin mottagning lite utanför staden.
En stark upplevelse, alltihop.

Igår måndag hade jag ett annat uppdrag, nämligen att hålla en andakt vid nedsättande av aska i havet utanför Stockholm. Vädret kunde inte ha varit bättre. Det var 26-28 grader och en lätt bris bara. En beställningsbåt tog oss, ett 30-tal anhöriga och vänner ut på fjärdarna vid Åkersberga, där vi höll en liten ceremoni och lät havet utanför den dödas morfars gård bli hennes grav. Det var så vackert alltsammans.

Sedan på kvällen anslöt jag till min egen släkt som var samlad till doktorsdisputation.
Min systerdotter disputerade med den äran och inbjöd sedan till gemensam middag på kvällen. God mat, trevliga, fyndiga tal och gott sällskap förgyllde kvällen. Själv fick jag äran ha mitt äldsta barnbarn till bordsdam. Det ni!

Idag har vi alla pustat ut, dvs ingen. Det har varit en vanlig arbetsdag för de flesta. Jag har tagit farväl av barnbarn som skulle söderut. Men skönt att jag hann busa lite och knåda dom lite först... Resten av dagen har jag jagat ett nytt mobilt bredband till vår sommarstuga. Provade på fyra återförsäljare här i Uppsala men fick tji. Så jag ringde till slut till Härnösand, och där fanns det jag ville ha.

Kvällen har nu ägnats åt familjär samvaro med släktens nya präst och hennes prästman samt barn, och det i sällskap med min amerikasyster och hennes vän. Så man kan nog med fog säga att jag har rivstartat min sverigesommar. Ingen tid för jet lag här inte..

Världens fest i Karlstad

Efter en månad med tre härliga släktbesök från Sverige börjar jag nu så smått se fram emot min egen sverigeresa om en vecka. Det är inte utan att jag längtar hem till sommarstugan med bofinken och bäcken och gräset och björken.
Annars hade jag gärna varit i Karlstad den här helgen. Där firar Svenska kyrkan internationellt riksmöte. Jag försöker följa Välrdens fest så gott det går på facebook och den kyrkliga pressen. Jag får känslan av en väl planerad och fungerande storsamling för vår kyrkas internationella ombud och SKUT-ombud. Vibbarna från Världens fest i Åre 2007 känns pirrande tydligt. Det var så roligt!
I Karlstad lyser tydligen sola över en härlig försommarfest. Grattis Lena J:son Olsson!

Sightseeing i San Francisco

Så mycket som jag har sett av San Francisco med omnejd under de senaste dagarna har jag inte sett på ett helt år tror jag. Och än är det inte slut.
Vi har nämligen två av mina svägerskor här på besök, och de är väldigt nyfikna på vår stad.
I förrgår besökte vi vingården Viansa längst ned i Sonoma Valley och råkade hamna i en BBQ för dess klubbmedlemmar. Jag blev medlem där så sent som för två veckor sedan, så jag hade inte fått info om begivenheten. Men jag var så välkommen med hela min billast! Det var bara att ta för sig av den goda maten och provsmaka de nysläppta vinsorterna. En hellyckad överraskning.

Igår tisdag knatade jag runt med våra gäster på Petaluma outlet. Inte riktigt min grej, men jag kom faktiskt därifrån med en hel stass motionskläder inklusive skor och keps för under tusenlappen. På hemvägen körde vi sedan svängen ut till den fantastiska redwooddalen Muir Woods, där världens största levande ting reser sig mot skyn och bildar en enorm katedral. Mäktigt också att tänka på att dit samlades alla delegaterna i samband med FN:s bildande 1945, vilket skedde i SF. De talade om platsen som a cathedral of peace.

Och idag har vi suttit med våra gäster i typ sju timmar på buss i tre olika sightseeingturer runt vår stad. Först en intressant downtowntur, därifrån direkt till en Golden Gatetur över bron och ned till den pittoreska sovstaden Sausalito. Där hoppade vi av och intog en välbehövlig lunch på en hamnrestaurang. Sen hoppade vi på nästa buss och åkte tillbaka till stan för att bara byta buss igen och ta den sista eftermiddagsturen mot Golden Gate Park, dvs via Haight-Ashbury och Pacific heights och Japantown.

Fullmatade med våra guiders kunskaper och allehanda galenskaper och tokigheter vacklade vi av den sista bussen och tog oss hemåt på gungande ben. Det är som om vi har varit en dag på havet. Ansiktet hettar, man känner sig lite kall om kroppen och sömnigheten smyger på. Men än kan vi inte blåsa faran över, för svägerskorna hotar nu med en kvällsrunda ned till Buena Vista som var först i USA med att servera Irish coffee år 1952. Nu vet dom minsann var ställena finns...

I morgon blir det en båttur ut till the Rock, dvs fängelseön Alcatraz. För oss som varit här snart 1½ år blir det faktiskt vår allra första båttur ut i San Francisco-bukten.
Vi behöver tydligen nöjeslystna släktingar för att få något beskådat här.
Kom, flera!

Värme och fosterlandskärlek

Ja nu får jag allt sluta gnälla på San Francisco-vädret. Visserligen är det inte det man tror om Kalifornien. Vanligen är det är rätt rått och kallt, ofta med kalla havsdimmor som kyler ner, särskilt på sommaren. Ofta är det inte mer än 17-18 grader. Mark Twain lär ha sagt: The coldest winter I ever had was a summer in San Francisco.

Men idag har vi haft 31 grader! Luften har stått stilla, solen har stekt och vi har svettats och mått. Precis som man vill ha det på en solresa. Utom att det inte har varit en dag på beachen utan en dag med samhälleliga plikter. Vi har varit på generalkonsulatet och röstat. Kändes nödvändigt på något sätt även om vi är långt hemifrån för tillfället. Men man måste ju tänka på barnbarnens samhälle också och försöka behålla ett öppet och tolerant Sverige.

Annars har jag numera övergått till den norska sidan. Den norske sjömansprästen har värvat mig att hjälpa dem med 17:e maj-firandet på lördag. Jag skall spela två stycken processionsmusik på orgel och två nationalsånger och två fosterlandspsalmer samt två solostycken, ett på piano och ett på cello. Så denna vecka är mitt motto: Broderfolkets väl! Jag har övat på såväl den amerikanska som den norska nationalsången. Men min röst har jag lagt på Sverige.

Fascinerande

Vad kan man inte få vara med om i dessa datoriserade tider!
Från vår veranda här i San Francisco kan vi sitta och se flygplan på väg att landa eller på väg att lyfta mot okända mål. Det är en enorm trafik i luftrummet över vår stad.
Ikväll kom vi hem efter att ha vinkat iväg sonen Mattias mot Sverige. Han skulle flyga med Lufthansas flight 459 mot Munich. Vi satte oss med våra datorer och sökte på SFO och Flighttracker och Flightaware och lyckades till slut hitta hans flyg just som det lyfte. Jag kunde se hur planet lyfte mot väster och passerade motorvägarna söder om stan, vände upp åt  norr, följde kusten upp till San Francisco. Där svängde det åt höger, eller styrbord som det heter, över Golden Gate och Alcatraz och styrde vidare åt nordost. Vid det laget var vi ute på verandan och började spana mot himlen. Och - jodå, ett flygmuller avslöjade att DLH 459 var på gång, och sedan kunde vi se Mattias flyg över oss i mörkret. Vingspetsarnas lanternor plus dånet från motorerna var det enda vi såg. Men oj vad jag vinkade och sa hej då och grät och vinkade medan flygplanet snabbt försvann uppåt Sacramento och Nevada och Idaho och Montana och Canada och...
Nu när han har 9 timmar kvar till Munchen lämnar han USA och fortsätter åt nordost uppöver Canada.
Vad vår värld har blivit liten!

Släktbesök

Jodå, det händer visst saker här.
Det är i själva verket så intensivt att jag inte tycker mig ha varken tid eller ork att blogga.
Vi har släktbesök sedan två veckor.
Först syster och svåger från Härnösand.
Och nu sonen från Uppsala.
Och det är sååå roligt!

En liten roadtrip i norra Kalifornien

Med en syster och svåger i baksätet kör vi norrut, över Golden Gate-bron.
Vi ska på en tvånätters övernattningsroadtrip och tar genast av mot Highway 1.
Över berg och djupa dalar ned till resans första sevärdhet, Muir Woods.
Det är en trång liten dal full av jättehöga redwoodträd, bara en halvtimmes väg från SF.
När man går in i den trånga bäckravinen känns det som att komma in i en katedral med tusenåriga pelare.

Sen kör vi vidare nån timme norrut till Olema, en liten ort belägen precis på den fruktade San Andreasförkastningen. Där finns lämningar efter den stora jordbävningen 1906;
bland annat kan man se hur jordskalvet flyttade ett staket hela sex meter!

Resan går längs kusten på en vindlande liten väg, välasfalterad och mysig att köra.
Man lär kunna se valar så här års, då de vandrar längs Nordamerikas västkust.
Men vi ser inga, bara ett vackert brusande hav som kastar bränningar uppför klippbranterna. Och det är inte så illa det heller.

Dagens resmål är en halv kilometer lång by vid namn Gualala. Där har vi bokat rum på ett trevligt hotell vid namn Breakers Inn, som hustrun och jag gästat tidigare. Hotellrummen är högst individuella. Ett heter Sweden, ett annat Holland och är inredda med olika länders typiska kännetecken. Vi får Washington och San Francisco och bär in våra väskor och kopplar av. Utanför brusar havet upp på sandreveln där Gualala river flyter ut i Stilla havet. Mycket vacker syn, och avkopplande.
Vi gör oss en trevlig kväll så länge vi orkar efter en dag full av intryck.
Störtar sedan i säng och vaggas snart till sömns av bränningarna.

Dag två börjar med att solen väcker oss och lovar en fin dag.
Så bultar det på dörren och in rusar syrran.
- Har ni sett dom, har ni sett dom?? Valarna!
Jag springer till balkongen och spanar, och för sanning!
Alldeles utanför stranden pustar minst tre valar, kanske en hona med två ungar, och skickar upp fontäner med jämna mellanrum samtidigt som de rullar lite i ytan så att man ser hur stora de är. Vi följer dem en stund tills de drar sig utom synhåll.
Och vi känner att vi varit med om något stort.

Efter frukost intar vi vår lilla Nissan Versa igen och kör vidare norrut. Kommer till Point Arena Lighthouse som är en fyr dramatiskt placerad på niporna ned mot havet. Där är tvärbrant så att det känns i magen. Stora rovfåglar seglar över oss.

Vidare norrut en bit. Sen tar vi av och följer väg 128 uppför Navarrafloden över ett skogklätt berg som helt är beklätt med redwoodträd. Det blir en trolsk stämning och en spännande slalomkörning runt de skyhöga portarna.
Sen kommer vi ut i Anderson Valley, en böljande och vacker dal full av vingårdar. Våren är ju här, det blommar överallt, rosor har slagit ut och pryder vägrenarna längs vingårdarna. De är ditplanterade för att varna för ohyra. Om skadeinsekter hotar vinodlingarna så sätter de sig först i rosorna.
Vi stannar på en liten vingård som erbjuder Wine tasting. Men tumlar snart ut under fnitter och skratt, för en sån purken kvinna har vi sällan mött. Vi är tydligen enbart till besvär, hon svarar högst kort och motvilligt på våra frågor kring det som serveras. Det blir inget köpt där inte.

Den andra dagen slutar i staden Calistoga längst uppe Napa Valley. Vi tar in på ett enkelt men rent hotell, Sunburst Hotel, och går in till centrum och kollar runt samt äter middag. Sen är den dagen gången.

Tredje dagen börjar med att mina passagerare får sig en riktig vinprovning på en lokal vingård vid namn Vincent Aroyo i Calistoga. En mycket charmerande och intresserad man förevisar och berättar om gårdens vinproduktion. Mycket givande. Eftersom det är hustruns födelsedag får hon dessutom önska sig en välsmakande present ur deras sortiment.

Därifrån börjar vi rulla hemåt. Resans sista stopp görs vid en fabriksoutlet i Napa town, där diverse kläder och skor inhandlas. Sedan glider vi ut ur det vackra vindistriktet med dess gröna kullar och blommande vägrenar. Rullar snart över Högakustenbr..., förlåt, Golden Gate-bron och det känns riktigt gott att komma hem igen.

Skärtorsdag 2014

Jag har aldrig gillat Skärtorsdag.
Man står inför så mycket lidande.
Den sista måltiden innan avrättningen.
Avskedet från de älskade.
Sånt som händer i San Quentin här norr om stan.

Men ikväll fick vi en fin mässa med våra norska vänner.
Tröstande och varm. Och inget hjärtskärande avsked.
Vi vet ju att han lever, att det här bara är en helig ritual.

Men ändå, jag har varit trött idag,
kanske efter de senaste dagarnas många uppgifter:
Fredag: Delta i Småbarnssången.
Lördag: Spela på ett dop och på en vigsel.
Söndag: Spela på gudstjänsten och på en vigsel.
Måndag: Spela på en vigsel.
Tisdag: Delta i påskvandring i Palo Alto.
Onsdag: Delta i påskvandring i Tiburon.
Och idag: Spela på skärtorsdagsmässan.

Inga stora uppgifter som tog lång tid.
Inget som krävdes av mig, endast frivilliga åtaganden.
Men ändå inbokningar som pockar på och kräver skärpa.
Det gäller att öva och vara koncentrerad.
Här handlade det om såväl orgel som piano och gitarr.
Men det gick bra. Jag får vara nöjd med min insats.

Idag har jag varit trött.
Fler lärjungar än jag verkar ha svårt hålla sig vaken på skärtorsdagen.
Det var skönt att få sova middag innan mässan.
Då orkade jag vara koncentrerad på orgelpallen
och hålla mig någorlunda vaken där ute i Getsemane.
Än så länge.

Stilla veckan

Stilla veckan inleddes i söndags med en hejdundrande palmsöndagsfamiljemässa
i sjömanskyrkan. Den var så härlig att jag inte har kommit över den än.
Idag påskvandrade vi i Palo Alto, och i morgon sker en liten påskvandring
 i Tiburons lutherska kyrka.
På Skärtorsdag firas en gemensam kvällsmässa med Norska sjömanskyrkan.
På Långfredag kör vi till Svenska skolan i Los Gatos
och berättar om påskens händelser.
Sen - enligt god kristen sed, gör vi inget kristligt på påskafton, för då är Jesus död.
Men på Påskdagen kommer det att bli stor uppståndelse
tillsammans med den lutherska församlingen i Tiburon.

Så - här vankas Påsk.
Dessutom hottas veckan upp redan i morgon, för då anländer syster och svåger från Sverige.

Rapport från en orgelpall

Just nu är jag inne i en period av mycket orglande.
Har fått uppgifter som kräver sin man, och därför gäller det att öva.
Var och varannan dag sitter jag där på orgelpallen i Norska sjömanskyrkan.
Och jag tycker det är såå roligt.

Nej, det är inte så att det låter särskilt bra, egentligen inte alls.
Den minnesgode drar sig måhända till minnes mitt inlägg från 131204.
Där klagade jag rejält på mitt orgelspel. Hur fel jag trampade
och helt hade tappat koordinationen mellan händer och fötter.

Egentligen är det inte så konstigt.
Alltsedan prästkallelsen slog rot i mig, har musicerandet kommit i andra hand.
Fast många gånger har det förvisso kunnat kombineras.
Som musikintresserad präst är det ändå ett kort avstånd mellan altaret och orgelläktaren.

Men visst funderar jag på hur långt jag hade kunnat komma som musiker
om inte Gud hade kommit emellan.
Under tonåren blev det mycket av sång och spel.
Orgel, piano, cello, körsång.

Men jag märkte också hur jag låg efter flera av mina kamrater.
Lennart W, Bengt L och Anders W när det gällde piano.
Ingrid N och Hasse N på orgel.
Det var nog bara inom körsången som jag hade min starka sida.

Därför satsade jag på körsång och körledning.
Och orgeln fick vara.
Jag satsade ändå och avlade kantorsexamen 1990,
men körsången hade mitt hjärta.

Så förflöt mina 40 år som präst, förvisso med mycket av sång och musik.
Men jag uppehöll aldrig den nivå jag tillkämpat mig i Umeå,
på orgel och piano vill säga.
När det gäller kördirigerandet tror jag jag nog att jag förvaltade mitt pund.

Nu, som pensionär, har jag åter fått tid och lust för orgeln.
Nu kan jag sitta så mycket jag vill och öva, det blir en eller två timmar om dagen.
Och i december hade jag kommit igång så pass att jag upptäckte hur lite jag kunde.
Men nu, snart ett halvår senare, kan jag konstatera följande.

Det låter fortfarande allt annat än bra, trots uppmuntrande tillrop från andra.
Men det går faktiskt framåt.
Jag kan nu åter känna hur en koral ska komma ut ur händer och fötter.
Notbilden får snabbare än i höstas sin kroppsliga tolkning.

Än kan jag inte spela en koral så bra att den egentligen kan bära församlingssången.
Men det blir bättre.
Förra månaden spelade jag i den svenska gudstjänsten,
och kunde då spela två psalmer med pedal, 135 och 45.

Det gäller att bita huvudet av skam och glömma min examen.
Det papperet hjälper mig inte det minsta.
Endast träning leder framåt.
Men nog är det skillnad på nu och då:

Det jag lärde mig i unga år satt kvar, jag mindes vad jag hade lärt mig.
Nu är det lika nytt varje dag, nästan.
Framstegen tar längre tid, måste nötas fram.
Jag får inget gratis längre.

Men - efter det konstaterandet får jag ändå tillstå:
Vilken nåd, att ha fått denna möjlighet på äldre dar!
Att ha fritt tillträde till en orgelpall fem minuter från hemmet.
Och att ha hälsa och krafter till att jag göra det jag älskar.

Och ännu tycka det är roligt!

Flight 4184

Man slutar aldrig att fråga.
Har man varit med om en traumatisk förlust, så finns alltid frågorna där.
Som nu det malaysiska flygplanet, som försvunnit med hundratals passagerare.
Deras anhöriga kommer att fråga och fortsätta fråga. Och om det kommer en dag då man vet vad som hänt deras kära, så kommer de ändå att fortsätta fråga. För man nöjer sig aldrig med svaren. Varje svar skapar nya frågor, varför-frågor. Idel varförfrågor.

Idag mötte jag en man som aktualiserade mitt livs största förlust. Han var pilot och för tjugo år sedan arbetade han för American Eagle, det flygbolag som mina föräldrar åkte med när de störtade och dog. Så han kände mycket väl till Flight 4184 den 31:a oktober 1994, flyget från Indianapolis som störtade under inflygning till Chicago med 68 personer ombord, bl.a. mina föräldrar.

Det kommer ofta in flygfolk till Norska sjömanskyrkan, ibland piloter och ibland kabinpersonal. De är de nya sjömännen i sjömanskyrkan. Människor som landat i San Francisco och skall tillbringa en dag eller två  här, innan nästa avgång. Precis som sjömännen förr låg och väntade på att på nytt hissa segel mot nya mål. Så dagens pilot kan vara vem som helst. Den här mannen kom in medan jag satt och tog en kaffe i caféet, slog sig ned och började prata med oss.

Rätt snart kom samtalet in på flygfrågor, och sen dröjde det inte många minuter förrän han förstod att mina föräldrar var med olycksplanet från Indianapolis den där oktobereftermiddagen 1994. Han kände alltså mycket väl till händelsen. Han hade till och med tankar och teorier om vad som skedde, liksom han hade tankar kring det nu försvunna malaysiska planet.

Han visste att när det gällde Flight 4184 så var olycksorsaken icing, alltså nedisning av vingarna och därmed förlorad flygförmåga. Jag frågade honom om det, och sedan började han förklara det ena och det andra medan mitt hjärta började banka och jag kände tårarna stiga i ögonen. När han förklarade vad som troligen hade hänt, kom dagen och stunden så nära. Jag kunde nästan se framför mig vad som möjligen hände.

På Åsas fråga vad man har lärt sig av olyckan kom det ett intressant svar. Efter olyckan har man utfärdat ett förbud mot att ligga i s.k. holding pattern i icy conditions. Flight 4184 fick köra runt i molnen utanför Chicago i väntan på sin tur att landa, ett s.k. holding pattern. Och att det rådde risk för nedisning blev alltför uppenbart. Det var tunga moln med regn och kring noll grader.

Piloten jag träffade idag trodde att det under tiden byggdes upp is på vingarna, kanske inte främst på framkanten, för där fanns en boot, en uppblåsbar gummikant som skulle kunna spräcka ev is på vingens framkant. Utan isen satte sig på resten av vingen, på vingklaffen, the flap, och inte minst på den eller de klaffar som fälls upp uppåt över vingen för att bromsa farten. Om detta händer och klaffarna låser sig på ena sidan, tippar planet runt och störtar mot marken. Vilket var precis vad som hände.

Jag lutade mig framåt och lyssnade, samtidigt som mitt inre virvlade runt i fasan av vad som hände mina föräldrar. En fråga fick jag fram:

- Om planet har tippat uppochned, är det nå något piloterna kan göra för att häva en störtning?

- Jo vi är tränade att då försöka räta upp nosen för att stabilisera luftflödet över vingarna igen. Men om någon vingklaff i det läget var fastfrusen av is, så gick det kanske inte.

…så gick det kanske inte.

Trettiotre sekunder av desperat kamp framme i cockpit. Och vad som försiggick inne i kabinen vill jag inte ens tänka på. Men dagens möte med den erfarne piloten fick mitt tjugoåriga minne att kännas i huden, ja under huden.

Man slutar som sagt aldrig att fråga.

Nu gäller hårdträning

Ett vårtecken så gott som något är att brudparen börjar avisera sin ankomst till San Francisco. Eller att norrmännen börjar planera för 17:e Mai. Nu är det så att jag har sagt ja till den ideella uppgiften att spela när så behövs i kyrkan. Det är nu inte så ofta som tur är, och det finns också andra spelemän med anknytning till svenska och norska församlingen, dock ingen anställd. Så gigen kommer lite då och då för min del.
Och eftersom jag aldrig har jobbat som musiker, känns det bra att få göra det på ideell basis. Jag ser mina små insatser som att jag ger kollekt till kyrkan helt enkelt. Tänker ofta på president Kennedys devis: "Don't ask what your country can do for you. Ask what you can do for your country." Eller på svenska: Fråga inte vad din kyrka kan göra för dig, utan fråga efter vad du kan göra för din kyrka!

Nu när vi nu går in i vårmånaderna, vårterminens andra period, börjar uppdragen hopa sig. Skoj förstås, men det gäller också att börja hårdträna. Jag har lovat spela på ett dop och en vigsel samt en familjemässa i april. Brudparet har önskat Mendelsohns brudmarsch som inte är helt lätt att exekvera, ens om jag fuskar lite. Och så vill de få en väldigt fin Taube-sång, som jag aldrig har spelat och knappast hört. Men jag ska försöka. Så den månaden kräver sin man. 

Sen har norska sjömanskyrkan önskat musik till sitt 17:e Mai-firande. Och eftersom jag gillar Norge och faktiskt inte har särskilt mycket självkritik, så har jag lovat hjälpa dem. De har beställt den norska och amerikanska nationalsången, samt två solostycken. Nationalsångerna må väl vara. I värsta fall blir det Du gamla du fria.
Fast - jag vill ju inte bli orsak till några diplomatiska förvecklingar mellan Stockholm och Oslo, så jag får väl titta på Ja vi elsker och försöka lära mig den. Och the Star Spangled Banner går väl på nåt sätt, bara jag dundrar på. 

Sen var det solostyckena. Jag har två, som ligger något så när inom möjligheternas gräns: Våren av Grieg på cello, och hans Sarabande ur Holbergssviten på piano. 

Milda makter, vad har jag lovat..?! Kan ingen stoppa mig..??
Nu blir det jobbigt...
Det måste ju finnas många som kan göra det här bättre!
Hallå..! Någon??

Vårtecken

Nu har vi avverkat vårens första familjebesök.
Det blir vad vi vet inalles fyra före sommaren.
Denna helg har hustruns son varit här med hustru och fyra barn.
Till påsk kommer min syster och svåger från Sverige.
Och sen hakar min son på och avlöser dem.
Sist, i maj månad tar vi emot två svägerskor från Luleå.

Vad är detta om inte vårtecken?
Verkliga som fåglalåten på vår bakgård.
Och de allt ljusare morgnarna.

Välkommen, kära vår!

Födelsedag

Ojdå, jag trodde det här inlägget redan var publicerat.
Har inte haft minsta möjlighet att kolla bloggen under helgen.
Men så här blev torsdagen.

"Såja, nu är födelsedagen avverkad, och jag är såå nöjd.
Ända sedan morgonens sång och frukostbricka på sängen och kram av hustrun till sena kvällen har jag njutit. Jag har ägnat mycket tid åt allt facebook-grattande. Troligen är jag lite fånig, men jag älskar att fylla år. Blir så glad åt alla som i hör av sig på vad sätt det vara må. Jag har svårt att se ned på Facebook-kulturen. Det är visserligen inte några djupheter som avhandlas där. Men bakom varje Gilla döljer sig en vänlig tanke, ett leende, en välgångsönskan. Facebook ger mig en chans att ha lite kontakt med människor som jag annars lätt skulle förlora ur min närhet. Och det betyder mycket för mig.

Efter förmiddagens fejsbookande och skypande med barn och barnbarn och telefonsamtal från Sverige, gick jag med hustrun upp till Norska sjömanskyrkan. Och där möttes jag i dörren av en varm hyllning av den norska personalen, som stod där med famnen full av tårta och ljus, presenter och svenska flaggor. Och de sjöng till min ära.
Ja jag säger det igen. Jag älskar att fylla år.

Och nu ikväll har huset invaderats av barnbarnen från Los Angeles som kommit upp till oss för första gång. Jätteroligt. Lille H, 2 år, stegade uppför trappan och frågade helt kaxigt: Where is my room?! Och lilla A, 1 år, kände igen mig och log så kärt, fast vi inte setts sedan i julas.

Nu sover alla barn och snart alla vuxna. Jag konstaterar att jag nu är sextiosex år gammal och att det inte känns ett dugg mer än alla tidigare födelsedagar. Så det så."

Krimkriget?

President Putin har i veckan tagit tillbaka Krim. 

Tidningarna målar upp det ena scenariot hemskare än det andra.
Beskrivningarna luktar Ragnarök i min näsa, och kanske handlar det om det.

Vad ska man tro?
Kan det bli en storkonflikt av detta?
Jag har idag svårt att tro det.

Men börjar han annektera också det ryskvänliga östra Ukraina,
och sen vänder blicken mot Baltikum för att rädda den ryska befolkningen i Kaliningrad,
då har vi det kalla kriget tillbaka med allt sitt kärnvapenskrammel.

Dessutom helt nära Sverige.

Jag och hela min generation växte upp med ett hotfullt ordkrig mellan öst och väst.
Vi minns känslan av Kubakrisen, Vietnamkriget och Pragvåren.
Vi tror någonstans på en rättfärdig, fredlig socialism, men har aldrig hittills sett den irl.

Vi tror på frihet och allas lika värde, på en man en röst.
Vi är skeptiska till militära lösningar på mellanfolkliga konflikter.
Vi tror mer på protestsånger än på vältaliga presidenter.

Men vad hjälper det?

Nu håller vi andan och ber med den lidande Kristus för Ukraina och världsfreden.
Kyrie eleison, Christe, eleison, Kyrie eleison.

Fullmåne

En fullmåne stiger upp från öster,
smygande och blek i kvällssolen.
Nästan osynlig, men samtidigt tydlig.

Samtidigt försvinner dagens sol och ger plats åt natten.
Jag ska vakta säger månen.
Och stiger klarare upp över himlen.

Däruppe vajar den amerikanska flaggan liksom här.
Fast nej, det gör den inte.
Där finns ju ingen luft, ingen vind att vaja i.

Men jag ser på månen och tänker att dit flög man och satte upp en flagga,
som om den planeten därmed blev något lands territorium.
Som om den därmed blev detta lands femtiotredje stat.

Men kvällens fullmåne tillhör ingen jordisk nation.
Dess flagga står där stum och stilla som på ett fotografi.
Land kan bara inmutas där människor kan leva.

Fullmåne, du tillhör oss alla.
Du vänder ditt ansikte till oss
och ger oss ofrid inför natten.

Men vacker är du
och majestätisk
där du långsamt intar din himmel.

Jordskalv

Igår skedde ett rätt stort jordskalv uppe i norra Kalifornien. Det var ute till havs utanför Eureka som ligger över 40 mil norr om San Francisco. Vi kände ingenting trots att det var starkt, 6.9.

Igår skedde också ett större jordskalv inom den svenska kristenheten. Många skribenter har använt den terminologin och den äger nog relevans här. Pastor Ulf Ekman och hans fru lämnar Livets Ord och konverterar till katolska kyrkan. Uppbrottet verkar, i alla fall av det jag kunnat utläsa på nätet, vara noga förberett och iscensatt så att den jättekyrka han grundat skall klara skalvet. Han har nog varit på väg en tid men väntat med sitt beslut till efter sin pensionering. Så församlingen fick tid på sig att sörja för ledarskapet efter Ekman. Men ändå, vore jag livetsordare skulle jag ha blivit hur chockad som helst.

Som min bloggkamrat Torbjörn påminner om, skedde ett liknande uppbrott i Luleå stift på åttiotalet. Prästen Bengt Pohjanen predikade som ingen annan, och ingen var likgiltig för hans förkunnelse. Kyrkans Ungdom i stiftet var mycket präglat av honom under några år. Han fick bli många unga till vägledning och välsignelse. Och flera av oss unga präster var starkt berörda av hans förkunnelse, det skall jag villigt erkänna. Det blev väckelse runt BP, men rätt snart började han ta avstånd från oss kollegor, isolera sig från stiftet, och det slutade med en effektfull sorti ur kyrkan för hans del. Han övergick till rysk-ortodox tro och lämnade en stor skara unga i stor förvirring.

Men jämfört med gårdagens jordbävningsnyhet om Ulf Ekman så var ändå Bengt Pohjanens uppbrott högst en 1:a på richterskalan. I fallet Livets Ord handlar det faktiskt om miljoner människor inte minst i Östeuropa som har satsat allt på att följa Ulf Ekman. Jag anar att en liknande reaktion kommer nu bland hans efterföljare. Det är gott och väl om makarna Ekman kan lämna sitt livsverk utan bitterhet och besvikelse. Väl också om församlingen klarar jordbävningen. Men borde inte en andlig ledare avkrävas lite mer än en liten ursäkt när han går vidare och lämnar sina får. Kan han verkligen bryta upp så här utan ruelse och sorg över alla de andliga övergrepp som skett på unga människor under hans ledarskap. Det är ju som att starta en skogsbrand och sen inte behöva ta ansvaret för de skador den orsakat.
Eller så har jag fattat fel. Jag känner ju inte Ekman och har aldrig förstått mig på trosrörelsen.

Hoola Bandola band sjöng Vem i hela världen kan man lita på?
Ja så är det. Människor är människor och inga Jesusar.
Bibeln varnar och säger Lita inte på människor utan bara på Gud.
So, who's next?
Kommer nästa konvertit från Bjärka-Säby månne?
Och kommer det ekmanska jordskalvet att skaka om fler gudshus i vårt land?
Helt klart är att det Ulf Ekman har gjort är en remarkabel teologisk u-sväng.

Inför svenskhelgen

Det har visst gått en hel vecka sen mitt förra inlägg.
Men nu har jag ju också två bloggar att ansvara för.

Vi närmar oss med stormsteg mars månads svenskhelg.
I morgon kommer kyrkoherde Staffan hit för att delta i vårens fundraising-middag.
Och på söndag blir det svensk gudstjänst i norska sjömanskyrkan.
Då ska församlingens nystartade kör sjunga, och det ser jag fram emot.
Jag ska leda kör och även spela i gudstjänsten, så här gäller att hålla reda på hur noterna ska stå på notstället efter litanian och den efterföljande psalmen, samt att ha registrerat orgeln så att vi får lämplig styrka på Helig sen. Med mera...
Ja det är mycket som prästerna och församlingsborna inte har en tanke på, men som kantorn måste förbereda. Och så är det med alla som har olika ansvarsuppgifter i en gudstjänst. Allt måste synkas med det övriga för att en gudstjänst skall flyta på och inte haka upp sig och skapa irritationsmoment.

Det blir riktigt spännande på söndag. Dels vår nystartade kör, dels gudstjänstspelet.
Jag har ju som vissa bloggläsare redan vet, övat orgel en del under vintern, och även krisat åt att jag har så svårt att lära mig nåt numera. Hursomhelst så får vi se på söndag, då är det upp till bevis. Då ska jag både spela till psalmerna såväl på flygel som på orgel, samt leda kören som ska sjunga fyra sånger. Det kommer att bli jätteroligt, hur det än går.

Glädjeämnen en torsdag

Det är första gången jag har planterat om blommor i februari, på verandan och iklädd shorts.
Det brukar handla om åtskilliga minusgrader och en blek om än förhoppningsfull sol.
Men idag, efter en heldags regnande igår, var det riktigt varmt ute idag, ca tjugo grader på vår verandra. Så jag skrudade mig som för att möta sommaren och gav i kast med blomomplanteringen.
Onekligen under distraktioner visserligen, men det gick riktigt bra och jag fick 1½ säck jord över som pockar på mer plantering... De arma blomstren stod alla på en förfärlig svältkost och var svårt medtagna. Nu fick de nytt hopp tror jag.
Distraktionerna stod flygtrafiken för. Det har blåst sydvind idag. Därför flögs i landningsvarv precis över mig, och flygnörd som jag är var jag ju tvungen kolla in varenda plan som kom in över sundet från väst och sen svängde åt styrbord söderut för att landa på SFO eller kanske Oakland. Snyggt var det, och mäktigt. Kan inte hjälpa att jag fascineras så av flygplan.

Dagen har dessutom gett ett icke oväsentligt glädjeämne till. I förmiddags, vid orgelpallen i Norska sjömanskyrkan upptäckte jag att jag faktiskt har gjort framsteg i mitt klavertrampande. Jag började öva fastetidens psalmer, och faktiskt kändes det som om såväl händer som fötter emellanåt visste precis vart de skulle. Men inte lär jag mig lika fort som för fyrtio år sedan, det är bara att konstatera.

Men Jan, vad gör det? Unna dig bara att njuta,
fortfarande inte åt hur det låter, utan hur det är skrivet, hur det skulle kunna låta.

Nu har jag hackat ihop grönsaker och stekt köttfärs till en tacosmiddag. Väntar bara på att hustrun ska komma hem från sin verksamhetsberättelse, så ska vi ha lite torsdagsmys.
För i morgon jobbar hon kväll.

Våraningar

Det händer varje år när ljuset återvänder och vinterns järngrepp släpper för solens värme. Jag får musikaliska våraningar och börjar leta fram Grieg och Sinding bland mina gamla pianonoter. Nu kan jag inte så mycket av Grieg, egentligen ingenting alls ordentligt. Och jag kan absolut inte Sindings Frühlingsrauchsen. Den är långt över min förmåga. Men jag har noterna och har även tagit med dem hit till San Francisco.

Här har vintern inte precis hållit någon i ett järngrepp. Men ändå. Nu när dagarna tydligt blir längre, och fågelkvitter hörs och grödan återvänder till förbrända marker, då tar jag fram mina nordiska noter och lyssnar in vårtonen. För den finns hos Grieg, inte bara i Våren utan i allt vad han skrivit.

Idag satt jag en stund vid Norska sjömanskyrkans nyligen donerade flygel och slog upp mina fyra fem griegnoter. Och njöt. Inte för hur det lät, men för hur det var skrivet. Skönheten och vårljuset kändes och värmde min nordiska själ och mina klavertrampande, vinterfrusna och ljustörstande händer.

Sen, bara för att inte försvinna totalt i naturromantik och sentiment, tog jag också fram en annan norrman, Harald Sæverud och hans Kjempeviseslåtten och hamrade igenom den. Den reser borst emot nazisternas ockupation av Norge och är alltid bra som korrektiv till allt det nordiska känslosamma och ibland nästan alltför vackra...

Låt barnen komma till mig...

Vilken härlig dag!
Jag har fått träffa härliga barn och spelat och sjungit med dem.

Och jag har som ideell medarbetare i SF-församlingen fått döpa ett litet barn.
Berätttelsen om det barnet är så ljuvlig att ni bara måste läsa den.
Den finns här.

Oj vilken konsert!

Ända sedan tonåren har jag känt till och älskat verket.
Min far köpte LP:n på 60-talet och den skivan gick varm hemma hos oss. Det är ett mycket fascinerande och fantasieggande verk för stor symfoniorkester byggd på sagan Tusen och en natt. Nu kanske det plingar till hos någon..?

Jag och hustrun gick alltså till SF Symphony på lunchkonsert idag och fick smaka idel godsaker. Först en halvtimmes rolig och instruktiv introduktion till konserten med korta inspelade snuttar av de verk som skulle framföras. Sedan mingel och sorl i foajéerna. Sen klättrade vi upp under taket och satt där och nästan fick svindel både av höjden men också av det vi fick höra under den två timmar långa konserten.

Två verk av Haydn inledde, hans symfoni Le matin och hans cellokonsert i C-dur.
Cellisten Alisa Weilerstein var helt virtuos och rev ner långa applåder.

Och efter en paus kom det. Verket.
Scheherazade, en symfonisk svit av ryssen Nikolai Rimsky-Korsakov. Den jättelika 90-mannaorkestern leddes av en mycket gammal man som nästan stapplade in på scenen. Han hette Raphael Frühbeck de Burgos och var 81 år. Han hade en famlande dirigentstil. Armarna såg tunga ut, och ibland tog han stöd mot ryggstödet under konserten. Men vilken örnkoll han hade på verket och orkestern. Missade aldrig att peta in de olika instrumenten, och han lyckades på något underligt sätt få orkestern att glöda. Vi fick förskräckas åt den grymme sultanen. Vi fick följa med i Sindbad sjöfararens böljegång ute till havs, höra och känna hur underbart vacker sultanens unga hustru Scheherazade var. Vi kunde nästan känna den exotiska lukten över Bagdads folkmyllrande gator. Och sist men inte minst upplevde vi en vacker och böljande men ödesdiger storm till havs. Allra sist lade sig så friden över den arma Scheherazade.

Det var en enormt stark konsert. Nog var verket fantastiskt även på Pappas LP-skiva.
Men detta var en totalupplevelse av mycket stora mått.
Hur skall jag kunna somna ikväll!

Gräsänkling

Nu har jag varit gräsänkling några dagar.
Men i morgon kommer hustrun hem igen.
Så, här gäller att köpa nya fiskar för dom gamla har tatt slut.
Och vattna cissusen och hinna in till banken före klockan tre osv.

Nej, kanske inte det, men det är märkligt hur man fungerar.
Ensamheten kan vara vilsam ett par dagar. Man rår sig själv och brer ut sig i sängen.
Gör vad man vill och är lite egennyttig. Samtidigt är man halv och försöker få tiden att gå.

Nej jag behöver inte köpa några nya fiskar eller någon ny cissus.
Men nu börjar nedräkningen.
Har handlat idag och tänkt ut en välkomstmiddag. Och i morgon förmiddag ska här städas.
Med små små steg trappas stämningen upp inför
Återkomsten.

Jag är nog ingen ensamvarg.

Fokus i gudstjänsten

I norska kyrkan handlade det idag om Sådd och skörd. 

Predikan hölls kring Jesu liknelse om sådden, 

eller som vi sa förr: Fyrahanda sädesåker i Luk 7. 

Prästen sa på ett bra sätt att vi kan ha de olika jordmånerna (heter det så?) inom oss själva: 

okänslighet för Guds ord, dålig uthållighet, världsliga omsorger eller ett lyssnande hjärta.

Det fick mig att fundera på med vilken inställning jag deltar i gudstjänsten. 

Vilket fokus har jag när jag öppnar kyrkdörren? 

Det kan vara väldigt olika och resultera i mycket olika upplevelser av kyrkobesöket.

Gruppen
Tro om jag är rätt klädd idag? 

Ja se, där är Olle. Han har också kavaj men ingen slips. Bra.
Men där är Kalle, han är lika korrekt klädd som alltid.
Och där är Malin. Henne har jag inte sett på länge. 

Tro varför hon har varit borta? Kanske på resa?
Skönt att ingen sitter nära mig idag. 

Skönt i alla fall att Pelle hälsade på mig.
Nu reser dom på sig. Javisst ja, här ska man stå och här ska man sitta.
Nu går vi till nattvarden. I nattvardkön nickar jag åt dom jag känner 

och trycker kanske någons hand.

Formalia
Det är ett tryckfel i gudstjänstagendan, förresten två.
Har dom verkligen rätt färg på antependiet idag, det ska ju vara grönt, eller?
Och nu hoppade prästen över ett moment. Glömde han, eller var det meningen?
Ska vi verkligen sjunga mej när det står mig och är ett rim på evinnerlig?
Nu reser jag mig först av alla, så att de andra ser att man ska stå här.
Varför blir det alltid så kaotiskt kring nattvardsutdelandet?

Musiken
Oj vad härligt med en riktig orgel!
Nu spelar hon lite väl långsamt. Den här psalmen ska gå fortare.
Idag ska vi tydligen sjunga en ny variant av Lovsången. Den kan inte jag.
Oj vad kyrkokören sjunger falskt/bra idag!
Härligt med lite musik under nattvardsgången. Det känns så inbäddat då.

Wow, vilket postludium!

Organisation
Värst vad dom springer omkring där framme före högmässan! Vet dom inte vad dom ska göra? Det ser ut som om prästen har glömt nåt, för nu försvinner hon ut i sakristian.
Varför kan inte textläsarna gå fram lite tidigare så att vi slipper vänta.
Tänk att det ska ta sån tid att be för kollekten!
Det hade varit bra med en nattvardsstation till idag när det är så mycket folk.

Professionalism
Idag har kantorn nog inte övat så mycket i förväg. Och där spelade han fel igen.
Den här prästen älskar att svänga sig med latin och teologiska uttryck. Är det nödvändigt?
Den här prästen är bra på att leda en gudstjänst. Det flyter och är innehållsrikt.
Varför är det så mycket hokuspokus kring nattvarden?

Nu drog vaktmästaren inte på mikrofonen i tid, igen! 

Folklighet
Vår präst kan verkligen ta folk. Vilken tur att det är hon idag.
Härligt med gamla invanda psalmer.
Nu ska prästen ta i hand igen och tacka för gudstjänsten. Men vet han vad jag heter?

Diakoni
Vad bra att dom säger ett välkommen innan klockringningen. Det liksom samlar oss.
Bra också att vi får hälsa på varandra under fridshälsningen.
Men varför har vi inte alkoholfritt nattvardsvin? Olle är ju här idag. Och barnen?
Inte ett ord i predikan idag om vårt uppdrag i samhället. Bara om själen.
Bra att förbönen är lokalt fokuserad och inkluderar dem som har det svårt.
Hur ska dom sörjande se när vi tänder ljusen för de avlidna?
Borde vi inte sitta lite mer mot varandra i stället för bakom varandra?

Såna här tankar och andra liknande kan jag ha när jag sitter i kyrkan, och säkert gäller det fler än mig. Det blir lätt olika olika söndagar vilket kan bero på mycket. Men jag försöker skärpa till mig när jag upplever att jag inte har rätt fokus. För fokus måste jag ha på det som verkligen gäller, det som gudstjänsten handlar om. Fokus måste ligga på mitt och de andras möte med Gud, visserligen i ett socialt rollspel, i ett liturgiskt skeende, men allt skall ju främja det viktigaste, eller hur? Och då måste även jag själv främja mitt gudsmöte! 

Det handlar då inte alls om det yttre, hur det eller det fungerar idag, hur den och den uppför sig och hur prästen eller kantorn har förberett sig. För om sådant hamnar i mitt fokus, så kommer Gud i bakgrunden, och det viktiga blir dolt bakom en massa annat.

Är vi så andligen döva eller ofokuserade,
att vi blir förvånade när någon sitter försjunken i bön innan gudstjänsten,
eller efter nattvarden?
Jag får inte glömma det viktigaste: 

Jag är här för att möta en Gud som älskar mig och vill ta emot mig och min tillbedjan idag. 

Ingenting yttre är viktigt när det kommer till gudstjänstens insida. 

Där är det jag och Gud tillsammans med hela den världsvida kyrkan. 

När jag går fram till nattvarden, gör jag det med vännerna här i kyrkan, 

men också med alla dem i Härnösand, Luleå, Tanzania, Umeå, Sydafrika, Fredrika och Boden. 

Om jag börjar där och  har mitt gudstjänstfokus där, 

så kommer jag att slippa många irritationsmoment i gudstjänsten. 

Och då kan Gud lättare bli det levande centrum kring vilket hela gudstjänsten rör sig.

Stadsvandring

Det är en fascinerande stad vi bor i.
Idag hade jag ett ärende igen till andra sidan San Francisco.
Tog bussen åt söder genom de italienska kvarteren i North Beach och Chinatown,
bytte buss inne på Union Square och åkte sedan vinkelrätt västerut genom Japantown ut till Laurel Heights. Där inköptes en ny sladd till min dator.

Sedan promenerade jag tillbaka, men sneddade nu diagonalt längs "hypotenusan" för att komma direkt hem till Russian Hill. Det blev en 1½ timmes vandring genom intressanta neighborhoods med fantasifulla husfasader, spännande gatucaféer, mysko gränder, möbelaffärer, kvartersbutiker och restauranger. Och hela tiden uppför och nedför över de böljande kullarna med sina hänförande utsikter.
Det var solsken och vårvärme idag, så promenaden blev riktigt angenäm. Inte förrän jag kom närmare norra hamnen där vi bor, drog dimmorna in kyla från havet.

Jag fascineras över att denna stad har så många identiteter, kulturer, stilar och spännande ställen. Till och med vädret växlar inom stadens hank och stör.
Nu är det kväll och mörkt, och brosirenen ljuder med sitt a-mollackord i dimman över Golden Gatesundet. Good night, SF.

Återställd

- Så - jag har inga restriktioner nu..?
- Nej, du kan göra vad du vill hädanefter.
- Jag skall alltså ta mina mediciner, men annars inga begränsningar.
- Ja det stämmer.
Jag är hos en hjärtdoktor på koll ett halvår efter min hastiga hjärtoperation i augusti.

Hur kan man tacka Gud?
Det här är bara alltför stort!
Jag som har varit rädd för överansträngning, för hjärtarytmier, för det ena och det andra.
Det doktorn nu säger betyder vad jag förstår,
att jag från och med nu är att betrakta som frisk..?

Vad gör man då?
Tackar doktor och Gud och trofast hustru och oroliga barn.
Och sen gäller det att våga leva. Som om inte...

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
det är medicinen hädanefter
on top of the others.

Thank you, Lord.

Körsång igen!

Länge har jag varit som en varg utan flock. Men idag fick jag mig en flock igen.
Kände pirret redan i morse: Idag är dagen K som i körsång. Idag ska vi börja sjunga tillsammans i svenska församlingen. Om nu någon kommer vill säga. Visionen var att försöka samla sångintresserade till en stunds övning efter högmässan och kyrkkaffet och sikta på att sjunga ett par sånger i nästa månads gudstjänst. Och efter den här dagen vågar jag tro på en liten kyrkokör den 9/3. Tolv personer dök upp till övningen, fler än jag alls vågade tro på. Och ändå vet jag om några till som hade velat vara med. Det var ju busväder, så några fick vända hem eller kom sig aldrig iväg.
Jätteroligt att få leda sång igen. Det här var ju en helt öppen match. Skulle alls några komma, hade de körvana eller var de nybörjare? Skulle repertoaren som jag hade valt vara för lätt eller för svår osv? Tusen frågor.
Vi började med en liten uppsjungning och tog oss sedan in i flerstämmighet via ett par kanons som står i psalmboken. Sen sjöng vi både tre- och fyrstämmigt, och helt plötsligt hade jag en skönsjungande blandad kör framför mig.
Detta är något stort som händer när människor kommer samman och öppnar sig och provar att sjunga ihop. Och så stämmer det, och det blir så roligt! Och så låter det så bra till och med!
Att få vara med och locka och hjälpa människor att skapa något vackert tillsammans med andra, det är fantastiskt.

Det kanske ligger något i det en av nybörjarna sa när jag för ca tjugofem år sedan startade Ersbodakören i Umeå:
- Jag vill vara med och lära mig sjunga i kör, för jag har märkt att körsångare är gladare än andra människor.

En prick i universum

I Psaltaren 8 sjunger sångaren:
När jag ser din din himmel, din fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom?

Och nu kan vi se jorden på längre avstånd än någonsin förut.
Tanken svindlar.
Men tur att det inte är så här som Gud ser oss...

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18313454.ab

Träningsvärk

Efter att i två dagar ha skruvat ihop en ny dubbelsäng från Ikea har jag nu en sån våldsam träningsvärk att jag knappt kan gå. Mer än pinsamt. Så matt blev jag av jobbet att jag sov middag två gånger idag. Jag fruktar att det här har att göra med min ålder. Att kondis blir mer och mer färskvara ju äldre jag blir. Kanske någon klok människa kan svara på om det är så.
Kanhända jag också har blivit lite väl harig vad gäller att ta i efter förra sommarens hjärtoperation. Kanske jag borde sluta identifiera mig som konvalescent och börja träna ordentligt, inte bara tänka vila och promenader.
Tror jag ska ta ett snack med mågämnet mitt som kan det här med gym och fys och sånt.
Men först ska gubben stappla till sin nya sköna nya säng.
Godnatt.

Intelligenta bilar

Slog på tevenyheterna ikväll.
Fick höra att man nu har utvecklat en teknik som gör det möjligt
för min bil att kommunicera med din bil så att de inte krockar.
Eller för den delen med ett barn som springer ut i gatan, så att jag inte kör på ungen ifråga.
Bilindustrin lär stå på tå för att införa den tekniken.
I förlängningen skall den göra bilproduktionen billigare, genom att vi inte kommer att behöva samma robusta bilkonstruktioner längre, när sannolikheten för en bilkrock minskar genom de radarstyrda datavarningssystemen.

Men -
Kommer det inte att medföra att Storebror ser mer av våra privata förehavanden,
vart vi kör, hur vi kör?
Jovisst. Och då kan företag följa oss på vägen och skicka reklam och informationer som vi kan behöva just där just då. Är det inte smart så säg..?!

Tänk att det alltid skall vara så att ett plus motsvaras av ett minus.
Att alla Guds gåvor kan användas till människans gagn eller fördärv,
till trygghet eller hot,
till frihet eller tvång,
till hjälp eller stjälp,
till ont eller gott...

Och ändå måste vi följa med i utvecklingen...

En dag av ljus

Och ändå har det inte varit Kyndelsmässodag idag här i USA.
Men en dag av ljus har det varit.
Och ändå har inte solen skinit.
Kanske just därför.
Men inte bara därför.

Det har varit min första söndag sedan återkomsten från nära och kära i Sverige.
Så jag har haft mycket att tacka för i dagens gudstjänst:
Barnen, mina kära barn!
Och hustruns barn, mina kära bonusbarn.
För att inte tala om alla våra gemensamma barnbarn,
åtta stycken i Sverige plus de fyra som finns på den här sidan jorden.

Men inte bara därför.
Det regnade i morse,
och det har det inte gjort på ett helt år, förutom de tre dagarna som jag minns.
Kalifornien är snustorrt och behöver väta.
Kanske det inte blir några viner eller apelsiner det här året?
Det pratas om vattenransonering i vår.
Jag har själv börjat spara på vattnet i diskhon, men vad hjälper det?
Vi behöver en rejäl rotblöta!

Dagens gudstjänst i Norska sjömanskyrkan leddes av deras utlandschef i Bergen, en präst som hette Jan-Tommy och som var väldigt behaglig, samtidigt utmanande. Jag gillar ju de norska gudstjänsterna, de känns så seriösa och omges av så mycket glädje och gemenskap.
Men inte bara därför.

Någon var där som rörde vid mitt hjärta.
Och det var varken prästen eller pianisten eller predikan eller musiken eller kyrkkaffet eller alla de goe norske mennesker. Det var någon Annan. Någon som frågade mig varför jag går förbi alla tiggarna på gatan med försvaret att jag ger min kollekt i kyrkan. Någon som betygade mig sin kärlek, trots alla mina tvivel. Någon som (jag vet det) har löst mina svåraste livsfrågor, men som jag ägnar så lite av min tid.

Det kallas Nåd.
Oförtjänt värme och ljus,
i kyrkan ofta kallad Kärlek.

Ett stråk av denna Nåd föll över mig idag vid nattvardsgången
och fyllde min dag av ljus.
Ja även förkunnelsen, musiken, gemenskapen, samtalen, alltsammans.
Det blev så ljust.
Kyndelsmäss!

Och vi går mot vår.

En dag i luften

Stiger upp kl 06.30 och låtsas att jag inte ska lämna barn och barnbarn idag.
Borstar tänderna och bär sen ut väskorna till den väntande taxin.

Har aldrig någonsin åkt så långsamt ut till Arlanda. Högst nittiofem, ofta åttio i fint väglag.
Tur att det var fast pris på resan.

Incheckning och sedan frukost i lugn och (o)ro.
De sista meddelandena till barn och syster, så att de vet flighterna.

Och så iväg. Men något så tomt plan! Nästan ödsligt.
Jag gör ett överslag och finner att endast var fjärde säte är upptaget.

Får mindre angenäma funderingar på SAS:s bärighet.
Men känner också att det finns rymd i kabinen och extra god service.

Det betyder också att jag några timmar senare kan sträcka ut mig på ett helt säte
och ta en lång skön tupplur.

Annars handlar resan om ett antal korsord, säkert fyra.
Samt Hundraåringen. En helskruvad underhållningsbok.

Mellanlandning i Chicago.
Där är det snö på marken och stränga 20 minusgrader.

Promenadpaus ett par timmar i terminalernas oändligheter.
Samt en caesarsallad och en kall öl.

Sen tar United vid och flyger oss de sista fyra timmarna till resans mål.
Mera korsord och hundraåringar.

Och vita vidder där nere.
Klippiga bergen.

Efter en oändlighet och halva hundraåringen
landar vi så efter solnedgången i San Francisco, och är framme

så när som på en taxiresa in till SF och Hyde Street.
Där låser jag upp dörren och bär upp våra väskor efter 21 timmar på resande fot.

Hemma!
Hemma..?

Hemma, var ligger det nånstans,
kan nån ge svar?

Jag packar i alla fall upp,
och jag är tacksam.

Fem dygn i Härnösand

Jag är tillbaka i cyberrymden!
För att tvaversera Pippi Långstrump: Utan uppkoppling i två dagar, nej fem dygn, försmäktar vi på denna ö. Så har det känts lite grann. Men bara lite. För vi har haft så späckade dagar med barn och barnbarn och stugan och släkt och vänner och bekanta,
att jag mycket väl har klarat av den öde ön.

Ankomsten till Skogen och Stugan var mäktig. Allt var inbäddat i vintersnö, vägen plogad av allas vår Benka, och gångvägen över bäcken uppskottad av kär svåger och syster.
Själva hade vi endast sms:at stugan och slagit på värmen, så det var bara att stiga in i värmen!

Innan dess tumlade vi om två dagar i uppsalafamiljernas hägn, träffade barnbarnen och lyssnade på deras entusiastiska berättelser. Sedan fick vi låna vi en Volvo som var jättebra, (förlåt, Skoda..) och med den körde vi upp till Härnösand och Ytterskog.

Under några dagar där har vi hälsat på folk och umgåtts med barn, barnbarn och syskon och syskonbarnbarn. Och det har varit sååå värmande mitt i kylan. (Som lägst hade vi -18 grader.)

Idag, innan vi styrde kosan söderut, deltog vi med hundratals andra i prästvigningshögmässan i Härnösands domkyrka. Det var hur roligt som helst att se så många kära vänner och bekanta, trycka glada händer och krama leende ansikten. Vi missade lika många som vi mötte, jag vet det. Många såg jag som jag sedan aldrig kom att hälsa på. Men vad gör det? I kyrkan hade vi ju delat fridshälsningen med våra bänkgrannar. Den hälsningen nådde säkert till alla dem jag inte hann hälsa på personligen plus alla som inte kunde komma till kyrkan idag.

Sju präster vigdes till tjänst av biskop Tuulikki. Redan i somras sa en av dem, Cecilia, att vi var välkomna till hennes vigning. Men då kändes det omöjligt. Nu drev oss vår längtan efter barnbarnen till att boka en flygresa som gjorde det möjligt för oss att bevista hennes prästvigning.
Biskopen höll en jättebra predikan, och tillsammans med många andra lade hon så händerna på de sju och sände dem åstad till olika församlingar i det stora stiftet. Vi sjöng Med Gud och hans vänskap och sändes iväg allihop med Guds välsignelse, somliga till ny tjänst, andra till sitt vardagliga liv, och vi till vårt liv och uppdrag i Svenska kyrkans tjänst i San Francisco.
Tidszoner och kontinenter knöts ihop.
Jesus sände ut sina lärjungar.
Och jag fick ännu vara med.

I Sverige

Sitter på tåget från Göteborg mot Stockholm och Uppsala.
Det är vintervitt ute och snön yr i snålblåsten.
Jag har inte sett den svenska solen ännu.
Den har väl gått i ide som björnen.

Oerhört tacksam för de första sverigedagarna.
Har bekantat mig med yngsta barnbarnet och lekt med hans storebror.
Har byggt legoflygplan och kört cable car med en annan ljuv treåring i släkten.

Nu stundar nya möten.
Man kanske skulle slumra en stund först...

Kufunga safari

I Tanzania hade man ett bra uttryck för att packa och ställa allt i ordning inför en resa.
Kufunga safari betyder ordagrant att stänga resan, alltså knyta ihop packningen och ställa in sig på avfärd.
Där är vi nu. Tunafunga safari ya kwenda Sweden. Vi packar för att resa till Sverige.
Hustrun har varit ledig idag och vi har knatat runt stan idag för att köpa presenter. Gick genom Little Italy och Chinatown in till centrum. Men det blev buss hem med fylld ryggsäck och ömmande fötter. Nu vidtar själva packningen, skoj.

Vi har sett fram emot det här. Har varit här i San Francisco sedan i september men har hela tiden känt att vi nog vill hem någon gång under vintern. Barnbarnen växer ju så fort och den senaste knodden Ville har vi inte alls sett ännu. Det blir en turné till Kungsbacka, Uppsala, Härnösand, Uppsala. Förutom att krama barnbarn, barn och syskon ska vi kolla hur sommarstugan mår samt bevista prästvigningsmässan i Härnösands domkyrka den 26/1. Sedan är det inte annat än att packa igen och återvända till Amerika: Halafu inabidi kufunga safari tena na kurudi Marekani.
Bra, ni förstod ju!

Vart tog de vise männen vägen..?

Trettondedag jul brukar i min värld vara en av årets största kyrkdagar.
Ända sedan KGF:tiden strålar dagen i ljus.
Under gymnasietiden handlade det om årliga förklaringsberg i Själevads kyrka.

Nu femtio år senare i ett land långt borta är allt helt annorlunda.
Man firar överhuvudtaget inte Epifania,
och om man gör det görs det på en närliggande söndag.

Här i landet är inte Trettondagen någon allmän helgdag som hemma
utan en vanlig arbetsdag.
Och detta trots att Jesusbarnet ligger där och väntar på de vår hyllning.

Idag har jag därför varit i kyrkan och lyssnat på den femte evangelisten.
Under en djupdykning i församlingens historia satte jag på Bachs juloratorium,
bladade i gamla papper medan kantat 4-6 ljöd i bakgrunden.

Det blev min trettondagshelg,
min tillbedjan vid krubban,
min åsyn av Jesusbarnet.

Jag blir alltid så gripen av kantat fyra som handlar om nyårsdagen.
Jesus blir omskuren och namngiven.
Immanuel, o sysses Wort.

Femte: Rabba dammdamm, diggedii damm.
Fest och glädje, för nu nalkas de vise männen.
Men de går vilse och måste fråga sig fram.

Sjätte: Herodes försöker lura de vise männen.
Men han genomskådas, och Guds son överlever.
Den sista körkoralen vet inga gränser i sitt jubel.

Allt detta fick jag mig till livs genom min lilla laptop
som har ett bedrövligt ljud.
Men vad gör det, när innehållet är så underbart.

 Danke!