Edith-resan

Hemma igen efter en underbar helg med min kära familj.

E -dith, du är barnbarn nummer Ett!
D -u, vilken tur att det var Du som föddes och ingen annan. Ditt Dop talar om det.
I -ntresserad av allting, Ivrig att lära och hinna med, Innovativ, påhittig. Inne i dig själv ibland.
T -io år fyller du, stora tjejen, och vi har varit hos dig för att fira dig.
H -urra, hurra, hurra, hurra,hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurraaa!!

Morfar 10 år

Tioårskalas hos E i Uppsala.
Helt ofattbart att hon är så stor.
Och underbart att få träffa alla barn och barnbarn
om än bara för en kväll.

Och roligt träffa H.
Hon är mammas flicka och Mozarts bästis.

Skönt också att göra sjukbesöket på SÖS innan kalaset.

Den här dagen var värd all dim- snö- och regn-körning
igår, idag och i morgon.

Tack!

Jaget och laget

Det är som bekant OS i Vancouver.
Igår kämpade skidstafettlaget, var och en för sig, men ändå tillsammans.
I morse slogs Tre kronor ut ur turneringen, och ikväll damkronorna. Men dom kom ändå till en bronsmatch, vilket inte kan sägas om det stjärnspäckade herrlaget.

En av TV-kommentatorerna ivkäll sa något om laget vs jaget. Mycket handlar om laget i en lagsport, sa han, men var och en måste också var beredd att ge sitt allra yttersta. Likaså kan inte en ensam hockeyspelare vinna en match, hur bra han eller hon än är. Bara i samspelet med andra kommer segern.

En för alla. Alla för en, är väl ett ordspråk som kommer nära denna sanning. I Tanzania säger man Mtu ni watu. Människa är människor, dvs en människa är sitt sammanhang, blir till genom andra människor, definieras av sin omgivning, och klarar sig bara tillsammans med andra. Laget före jaget.

Blott i det öppna har du en möjlighet. Låser du om dig kvävs och förtvinar du, sjunger vi i en älskad psalm.

Jodå, visst är det skojigt med imponerande soloprestationer också, av friidrottare, musiker och andra konstutövare. Men det är nåt visst med laget.

Jaget i laget.

Guld!

Det blev guld till svenska skidstafettlaget ikväll. Man riktigt måår där i soffan när den siste vadhannuheter kör i,mål med flaggan i topp. Och tänk vad sund man känner sig efter ett rafflande stafettlopp på teven. Smärt och stark och målinriktad och Ett med landslaget och Ett med Sverige!
Ja det är förunderligt vad ett OS kan betyda för folkhälsan.

Intranät-utbildning

Min käre far som dog för femton år sedan och tyckte sig vara rätt framåt, skulle inte ha fattat nåt alls av vad jag ska skriva om nu.

Idag har jag varit på intranätutbildning. Svenska kyrkan håller på att lansera landets största intranät. Och idag har jag invigts i den lägsta graden av denna orden.
Genom medlemsskapet i denna hemliga orden som kallas Internwebben eller Intranätet får jag snabb access till alla nyheter inom kyrkan. Min internetstartsida kan jag möblera med favoriter, länkar, RSS-feeds och med mina samverkansrum och andra ytor, så att jag får tillgång till min viktigaste information på en gång när jag loggar in. I detta s.k. intranät finns det många hemliga rum dit endast de invigda äger tillträde. Där kan jag prata ostört med mina förtrogna och lägga in hemlig information som bara dom och jag har tillgång till. Och jag kan lägga ut allmän information här och välja med vilka jag vill dela den med. Helt genialt! Eller?

Från kyrkokansliet kan information snabbt tryckas ut i hela kyrkan, förutsatt att alla församlingar går med i intranätet. Likaså kan stiftsledningen snabbt ge info om viktiga ting. Så allt kommer i morgon att bli mycket enklare. Och mycket av den information som idag är samlad på våra servrar kommer i morgon att finnas till vårt förfogande på intranätet.
Och - det bästa av allt: Jag kan få tillgång till Mitt arbete var jag än är, på jobbet, hemifrån, från en internetuppkoppling på Arlanda, eller ännu längre bort.
Tillgängligheten ökar till all möjlig information för de invigda. Dom andra struntar vi i så klart.

Är det inte fantastiskt, Pappa?!
- Öhh. (Har jag varit död så länge att jag inte ens förstår svenska längre..??)

Om Jesus

Ikväll har jag startat en liten studiecirkel kring Jonas Gardells bok Om Jesus. Jag gör det som ideell medarbetare i domkyrkoförsamlingen. (Tänk att det måste sägas..) Det räcker inte att säga att jag gör det som präst, för jobbar man på stiftsnivån som jag, så är det inte så självklart att man går i kyrkan eller vill göra nåt för sin egen församling. Det är konstigt tycker jag. Är väl lite afrikansk i det hänseendet, och är därför engagerad i lite av varje på min fritid.

Det kom folk, så pass att jag fick plocka fram mer bullar till kaffet.
Och diskussionerna satte igång redan innan jag hann säga välkommen. Så ska det vara. Pang på rödbetan. Till slut fick jag hälsa dem välkomna i alla fall och inleda med att vi har samlats för att vi vill veta mer om Jesus. Det är Jesus som vi ska studera, inte Jonas Gardell. Men det faktum att Gardell var här i höstas och dessutom har skrivit en läsvärd bok i ämnet gör det självklart att ta upp hans tråd.

Egentligen handlar det inte alls om Jonas Gardells uppfattning om Jesus utan om hur vi ska förstå vår Bibel. Den är ju en komplex boksamling som inte öppnar sig så lätt. Nu ska vi försöka dyrka lite i låset.

Vi fick ett mycket intressant samtal. Skönt med en grupp som vågar ställa personliga och kritiska frågor till Bibeln. Det krävs en del moraliskt mod för det. Skönt också att det varken blev en anti-Gardellstämning eller en anti-Bibelstämning. Jag tror vi både kan känna en vördnad i hjärtat inför heliga texter och samtidigt med vårt förnuft ställa kloka frågor till dem. Det är min hållning i alla fall.

Jag tror jag kommer att lära mig mycket av denna grupp.
Gud ge mig lyhördhet för din Ande och för de människor jag möter.

Möte med Gud i domkyrkan

"Ljuvligt att vara, Gud, i din boning. Ljuvt i din boning, Herre."
Kontaktkören slår an tonen till dagens gudstjänst som välsignar mig så.
Den underbara sången av Giombini framförs av stadens pensionärskör med dess duktige solist. Kören sjunger hellre än bra vilket ger ett underbart anslag: Att vi vanliga dödliga får komma inför Gud med vår lovsång!

Psalmerna är så bra idag: Den kärlek du till världen bar, och andra trygga gamla, och en ny.
Många delar på uppgifterna. En av särskolekonfirmanderna bär stolt evangelieboken, och en nyvald kyrkvärd tjänstgör för första gången, nervös och glad.

Predikan uppmanar oss att söka vad som är Guds vilja i våra liv och inte bara vår egen.
Vi ber Litanian, den sjungna förbönen under fastan. Med sitt gamla språk ger den mig känslan av kontakt med många gångna generationer som bett och kämpat för fred och bröd i vårt land.

Och så bjuder Kristus oss sin frid och säger:
- Kom för nu är allt redo.
Ja, han har gjort allt klart mellan mig och Gud, så nu är allt redo.
Jag går fram och tar emot honom i bröd och vin.
Och bönestunden i bänken efteråt öppnar tusen portar och för mig in i Gud.
---

Altaret dukas av och under tiden sjunger Kontaktkören min kära psalm 94:

Du som av kärlek varm blödde för mig,
drag mig för varje dag närmare dig.
Fyll du mitt hjärta så att jag av kärlek må
offra med fröjd också något för dig.

Allt vad jag är och har skänkte du mig.
Hjälp mig att helga det, Herre, åt dig.
Och när jag utan brist en gång dig ser till sist,
blir du, o Herre Krist, allting för mig.

Så småningom avklingar gudsmötet.
Vi får Guds välsignelse.
Processionen går ut och säger mig att nu går Jesus Kristus före mig, och med mig ut i vardagen igen, åtföljd av sina lärjungar, kyrkvärdarna med ljusen, pensionärskören, konfirmanden med den röda boken, körledaren, diakonen och prästen.
Och alla vi andra.

Där ute i kylan och snöstormen
ska gudsmötet fortsätta
att tina det frusna...

Blåsig lördag

Faktiskt en helledig lördag för oss båda.
Och en illvillig blåst utomhus som gör de -17 graderna rent giftiga.
Mozart gör bara korta turer ut i drivorna,
och vi häckar inomhus utom en tur till affären.
Jag spelar till och med två pianostycken, vilket var länge sen.
Dvs då är man ledig.

En sorg i rosenrött

W A Mozarts pianokonsert nr 20 i d-moll tonar ut i rummet.
Det är fredag afton och jag kopplar av efter en begravning.

Denna konsert är inte något jag sätter på till vardags, för den kryper under skinnet på mig.
Jag köpte skivan för den 21:a konserterns skull, Elvira Madigan-konserten, beroende på att jag för länge sedan köpte noterna. Men snart upptäckte jag att det fanns en pärla till på skivan, nämligen d-mollkonserten.
Den är ett verk av den store mästaren som faktiskt uttrycker mörka känslor, vilket inte var så vanligt, ej heller särskilt passande på galanteriets tid. Allt skulle smeka furstarnas öron. Men i den här konserten förmår inte Mozart hålla det inne, ungefär som i pianosonaten i a-moll. Här märks det redan från början. En orolig ansats som antyder upprörda känslor. Där finns något jobbigt som kompositören/pianisten måste få ur sig. Samtidigt vävs det in i de vackraste tongångar och helt förföriska avslut.

Första satsen antyder först det jobbiga. Sen exploderar det, bekämpas och bearbetas i genomföringen, för att inte tala om i kadensen. Endast motvilligt lägger det sig till ro i sluttakterna.

Andra satsen är oerhört skir, närmast sårbar i sitt huvudtema, och helt gudomligt vacker. Satsen går i B-dur, en pålitligt positiv tonart. Pianot prövar detta positiva i försiktiga, harmoniska och minimalistiska slingor. Det håller en stund, men sedan förändras karaktären. Det allvarliga och upprörda återkommer och tar över i ett oerhört stormigt mellanspel i g-moll som närmast för tankarna till Beethovens Sturm und Drang.
Känslorna är otroligt starka. Mozart kan inte fortsätta låtsas, han kan inte tiga med vad det nu än är han känner. Det bara kommer och måste ut. Så småningom går utbrottet över. och han återvänder till det skira B-durtemat, som liksom lägger allt det upprörda tillrätta.
Denna sats är bland det vackraste och mest engagerande jag vet. Och huvudtemat är dessutom rätt lättspelat.

Sista satsen fortsätter uppgörelsen i en upprivande Beethoven-inledning som slår fast att problemet verkligen inte är över. Pianisten och orkestern kastar jobbiga saker mellan sig, och jag vet inte om det leder fram till något. Frågorna kvarstår när konserten är över.
Men musiken är helt gudomlig och kan avlyssnas på ytan som en typisk Mozartkonsert.
Det är kanske bäst så...
Eller..?

Som sagt, det är inte till vardags jag sätter på denna musik.
Men idag har jag alltså haft en begravning, vilket inte heller händer så ofta.
Månne det är därför Mozart-musiken sitter som smäck i mig idag?

Sov du lilla videung

Minus 17 idag på morgonen.
Än så är det vinter.

Bara att dra på långkalsingarna och bita ihop.
Dra ner mössan med de fula öronlapparna.

Värre med blåsten. Rakt i ansiktet.
Man grimaserar med både ansikte och händer för att inte vitna.

Tittar inte på en människa. Försöker bara stå ut.
Än så sova björk och ljung, ros och hyacinter.

Jobbar bara halv dag idag. Går sen hem och lägger mig på rygg i idet.
Släcker ögonen och drömmer om våren den oändligt avlägsna.

Vaknar och måste ut med hunden.
Därute är det nu bara femton grader... Yes!

Än så är det långt till vår innan rönn i blomma står.
Han verkar inte bry sig. Skuttar och rullar runt i snön.

Tur att nån har energi.
Förutom vintern.

Sov du lilla vide.
Än så är det vinter.

Askonsdag

Det blev en fin askonsdagsmässa för mig. Lugn och trygg. Jag kom ihåg alla moment och många kom. Vi fick korset tecknat med aska på vår panna. Den påminnelsen om min dödlighet är ämnad hjälpa mig att prioritera vettigare i mitt liv. Det faktum att jag skall dö en dag behöver finnas med i min livsföring, så att jag väljer det som är viktigt och avstår från sådant som är onödigt och skadligt. Och det är viktigt med försoning i mina relationer, till Gud, till andra människor och till mig själv, för inför dödens möjlighet vill jag inte ha några ovänner.
Ja sånt här rörde sig i mig under morgonens mässa.
Undrar hur mycket av det som jag verkligen kommer att ta till mig. Det är så lätt att jag som präst säger en massa men levererar så lite. Gud hjälp mig vara äkta vara.

Fettisdag

Idag smörjer vi kråset med semlor och OS-segrar.
I morgon börjar fastan, avståendets och prövningarnas tid.
Hoppas ingen har nämnt det för våra atleter i Vancouver...

Dom får gärna fortsätta fira fettisdagar åt oss.
Men nu är det dags för mig att möta askonsdagen och fastetiden.
och rikta mina ögon mot honom som nu börjar gå mot Jerusalem.

Det är jag som i morgon skall leda askonsdagsmässan i domkyrkan.
Det känns lite stort att starta det här loppet som börjar i säck och aska,
men som om fyrtio dagar kommer att sluta med en dunderseger.

Post festum

En präst ifrån Dalsland fick grubbel
när han smygpacka' väskan med bubbel.
För när väskan kom fram
alla kläderna sam.
Tänk vad resor kan sluta i trubbel.

Mellanlandning med möte

Jag slår mig ner med en tallrik gulaschsoppa i väntan på nästa flyg. SKUT-gruppen är på hemväg och mellanlandar några timmar i Wien. Jag sätter mig för mig själv och funderar på det jag sett och hört under dagarna. Jag har lärt mig mycket och fått många fina samtal med erfarna representanter för utlandskyrkan. Vi har diskuterat en hel del problem, och jag har ibland känt att stämningen har varit gnällig i gänget. Det finns en del missnöje, särskilt hos de äldre. Det är som om inget fungerar bra, utan att allt är fel. Jag har själv alltid trott att den här verksamheten fungerar väl. Gör den inte det?
Jag rör runt i min soppa och rotar runt i mina tankar, då en kvinna kommer och artigt frågar om hon kan slå sig ned. Jag hör att du är svensk säger hon, hur det nu hörs. Tänker jag så högt?
- Javisst säger jag.
Hon beställer också en soppa och börjar språka lite. Hon är en framgångsrik yrkeskvinna bosatt i Schweiz sen många år. Hon frågar vart jag är på väg. Jag berättar att jag präst och kommer från en SKUT-konferens på Cypern. Då får jag höra att hon sjunger i kör i svenska församlingen i Zurich. Vi börjar prata körsång och kommer på att vi har en massa gemensamma körbekanta hemma i Sverige. Vi får en riktigt trevlig mat- och pratstund. När vi skrapat ur det sista ur våra tallrikar och druckit ur vår öl, berättar hon att hennes son ska åka till Australien snart.
- Och vet du, när jag var inne på konsulatet i veckan, hittade jag den här. Hon böjer sig ner till sin handväska. Jag ska ge den till honom, man vet ju inte vad som kan hända där ute... Det tar upp ur sin väska är SKUT:s lilla gröna folder med adresserna till alla utlandskyrkor, bl.a. i Australien.
-Vad roligt att du hittade den, säger jag. Ja ge honom den innan han åker. Det är bra.
Och i mitt inre försvinner med ens alla frågor om vad vi håller på med i SKUT.
Det fungerar ju!

Sen är det dags för uppbrott. Vi betalar, byter visitkort, säger hej då. Jag önskar henne Guds välsignelse och sen skyndar vi åt var sitt håll. En människa som jag kanske aldrig kommer att träffa mer, men som kom i min väg idag och gav svar på mina frågor.
Tack Gud.

Några ord om utlandskyrkan

Några ord om utlandskyrkan.
Med utlandskyrkan menar vi den verksamhet inom Svenska kyrkan som riktar sig till svenskar utomlands. Svenska kyrkan finns på många platser runt om i vår värld och riktar sig till utomlands boende, sjömän, turister, backpackers och studenter. Denna verksamhet finansieras dels genom anslag från rikskyrkan, = kyrkoavgiftsmedel. Dels genom utlandsförsamlingarnas egna lokala intäkter och dels genom det vi samlar in i Sverige. Utlandskyrkan, eller som den officiellt heter, Svenska kyrkan i utlandet, vill följa sina medlemmar utomlands. Därför finns vi på Phuket, i London, Berlin, Paris, Kanarieöarna, Mallorca, Cypern, Melbourne, New York, Sao Paulo, m.fl. platser. På alla dessa orter finns massor av svenskar. De erbjuds genom kyrkans närvaro tillfällen till avkoppling i en skandinavisk miljö, tidningar, kaffe med kanelbullar och vid behov stödsamtal och gudstjänster, sjukbesök eller fängelsebesök.
Många svenskar söker sig till våra utlandskyrkor. Men för att detta ska fungera har vi ett system hemma i Sverige med SKUT-ombud i varje församling som ska jobba för att berätta om verksamheten och samla pengar till den. Därför behöver alla vi som tillhör kyrkan påminnas om och peppas för denna vår uppgift. Därför behöver verksamheten lanseras på hemmaplan, och det var det jag skrev om igår. Om du undrar över det, tag kontakt med din lokalförsamling, eller med Svenska kyrkan i utlandet.

En dag med utlandskyrkan

En heldag fylld med informationer och diskussioner om Svenska kyrkans utlandsarbete. Väldigt intressant. Men tänk att grupper alltid är sig lika. Några tycks veta precis vad dom tycker och lyckas presentera det så att alla nickar. I större grupper, dvs över 15 pers, handlar det mindre om vad man säger än hur det sägs. Någon som framför världens viktigaste åsikt kan bli helt negligerad, medan pratkvarnen mal på och ingen tycks höra hur tomt det skramlar.

Nåja, så är det när kyrkans folk är ute och luftar sig.
Vi har i alla fall haft jätteviktiga samtal om utlandskyrkans situation och hur vi ska kunna saluföra den hemma.

Något som är mycket glädjande är att se den glöd som finns hos många av konferensdeltagarna. De har gett många år av sitt liv för SKUT och har sin hemkänsla där. De förtjänar sina hemförsamlingars aktning och stöd.

Allra sist fick jag ett längre samtal med en kollega från ett annat stift kring kyrkopolitiska frågor. Han är en stillsam och ödmjuk man men som har målat in sig i ett hörn där kvinna inte ska vara präst osv. Jag är glad att jag fick dela med honom, att jag av missionsteologiska skäl anser att kvinnor har rätt till prästämbetet och homosexuella rätt till äktenskapet.
Varför? Jo, om vi som missionärer skall lyckas nå denna stam som kallas svenskar var de nu än bor på vår jord, så kan vi inte presentera evangeliet på ett sätt som stöter deras djupa gudagivna känsla för vad som är rätt, sant och gott, dvs deras moral. Denna "märkliga stam" menar att man och kvinna är jämlika och att homosexuella inte längre får diskrimineras. Så - hur översätts då evangeliet om Jesus till detta folk? Vad är viktigast, att behålla kyrkan som hon alltid har varit, eller att översätta budskapet till den förhandenvarande kulturens språk?
Han hade nog inte tänkt i de banorna förut.

Såna här stilla samtal passar mig bättre än att diskutera i storgrupp.

Skandinaviska kyrkan

Idag har jag tillsammans med trettio andra från Svenska kyrkan besökt den Skandinaviska kyrkan i Ayia Napa på Cypern. Den drivs av Svenska kyrkan i utlandet i samverkan med Norska kyrkan. Här finns ett svenskt präst Björn Rydberg och en diakon Ulla Handell Rydberg, samt ett par norska medarbetare. Kyrkan har också några lokalanställda svenskor som är gifta med cyprioter och bosatta här.

Över vintern finns ett par tusen svenskar på Cypern, och antalet ökar dramatiskt under sommarsäsongen. Kyrkan som ligger centralt i staden fungerar som samlingspunkt för alla skandinaver. Här firas gudstjänster och regelbundna aftonandakter. Möjligheter finns till enskilda samtal, och personalen rycker ut när det händer något tråkigt bland turisterna eller långtidsfolket. Sjukbesök och fängelsebesök, och däremellan bullar och våfflor och torsdagsärtsoppa. Och svenskarna kommer och njuter och lånar böcker och deltar i olika grupper.Här delar man på ett självklart sätt ansvaret för sin församling.

Det finns mycket i utlandskyrkan som vi skulle behöva ta med oss hem.

Ut med utlandskyrkan

Dags för nästa resa.
Denna gång till Cypern.
Åker med Svenska kyrkan i utlandet på arbetskonferens.

Har ikväll mellanlandat på Arlanda och tagit in på Ibis.
Träffat gamla och nya kamrater
och kommer i morgon bitti att flyga via Wien till Larnaca.

Sen vidtager arbete, inte solstolar.
Tio grader, inte trettio.
Föredrag, diskussioner och studiebesök till på söndag.

Nog får jag säga att jag är priviligierad som får åka på sånt här.
Samtidigt är det ett ruskigt stort ansvar.
För det jag ser, hör och lär ska förvaltas och skickas vidare ut till församlingarna.

Det gäller att ta till vara dagarna.
Vi får se om jag får tid och möjlighet att höra av mig där nerifrån.
Vi hörs.

Carola och Haiti

På ett sätt kan hon ha rätt, Carola. På ett annat absolut inte.
Knepigt.
Det är sant att Jesus har förutsagt geologiska och klimatologiska förändringar som tecken på den yttersta tiden.
Det är inte sant att himlens nålsöga är så smal att ingen syndare slipper igenom.

Jag känner på mig att den omhuldade sångerskan har blivit rejält missförstådd. Men om så är fallet är det tyvärr inte första gången. Hon borde vid det här laget veta, att man inte kan trösta en drabbad människa genom att hänvisa till en högre mening med det som inträffat. Om, säger om, det finns någon mening, så måste den upptäckas inifrån av den drabbade själv. Som priviligierad rik västerlänning har man i princip ingenting att bidra med i tolkningsväg. Endast empatin har ett gångbart språk.

Kanske hon inte menade så illa som det lät. Men det som citerats i pressen idag har låtit kallt. Att det som nu har drabbat Haitis folk är tecken på de yttersta tiderna. Och att Jesus skall komma tillbaka för att hämta de sina, sitt folk till sig, och lämna de övriga åt domen.

Själv tror jag på en gud som lider med oss, som stiger ner till de allra mest drabbade och ger dem hopp, inte för att de kan skryta med att vara frälsta och förvandlade, utan för att Gud älskar sin mänsklighet och inte vill lämna den åt vedergällningen. Som en god förälder som aldrig lämnar ett utsatt barn utan ger sitt liv för barnets väl, barnets räddning.
Om Gud är god, lämnas ingen utsatt människa åt vreden. Ingen enda.
Jag vet att det skorrar emot väckelsens budskap: Endast till den ångrande räcks frälsningen.

Men de tvåhundratusen på Haiti som nu har förpassats från de levandes land till de dödas, tas de emot i himlen av lovsjungande änglaskaror? Ja jag tror det, inte för att de har förtjänat det, utan för att Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Det är det som bär när olyckan slår till.

Kort summering

Dagens tre ingredienser:
1. Jag hyr en bil av virriga damer på Hertz biluthyrning, och kör till Örnsköldsvik för ett viktigt sammanträde med SKRUV (H) kring det internationella arbetet. Det blir mycket bra, och vårt land är verkligen vackert i vinterskrud.

2. Hustrun och jag går till vår mäklare och skriver på försäljningen av vår lägenhet till den kvinna som budade högst medan vi latade oss i Thailand. Två månader till dagen Ut.

3. Årets första volontärträff på Café Trädgårn. Mat och planering av vårterminen med 20 volontärer. Trevlig kväll.

Och nu hägrar sängen, den fjärde ingrediensen.

Vårvinter-aning

Körde ut till stugan idag för att skotta taken.
Där var nästan en meter snö.
Nu är det inte det längre.

Benka hade plogat upp vägen så vi kunde köra in.
Solen sken och där var gudomligt vintervackert.

Älgspår t.o.m.
Och vid vår stuga hade älgen ätit upp alla våra rönnar.
Dom hade fått stå i fred lite för länge tydligen.
Så dom var nog jättegoda.

En styv timme tog det att skotta taken, men vad gör det?
Det ger en härlig motion och massor av sol på hypofysen.
Man börjar tro på solen och värmen.
Det droppar faktiskt från granarna, och blir det inte lite dagsmeja på taken där taket skiner igenom?

Genomsvettig dråsar jag ner i fåtöljen och skalar en blodapelsin. Den gör gott.
Sen byter jag kläder från topp till tå, lägger det blöta i en plastkasse och gnider min halvfrusna stortå.

Kaffestund!
Och sen en oemotståndlig tupplur i tystnaden.
Kan man ha det bättre?

Och som lök på laxen:
Sex ståtliga älgar som värdigt går över sjön från vår sida till södra stranden.
Med vårens rönnblom i magen.

Inspirationsdag

Jag känner igen knapparna som man tänder estradbelysningen med på scenen i församlingshemmet. De är desamma som för femtio år sedan. Då var det jättelyxigt att kunna belysa draperiet där framme. När det drogs åt sidan visade sig två unga kvinnor, Ulla och Ulla, iförda rokokoklänningar och framförde en hövisk dans till tonerna av Beethovens menuett. Minnet sitter smäck när jag ser knapparna.

Nu tänds belysningen igen, klick, klick, klick, men utan draperi och hövisk menuett. I stället en heldag 2010 omkring vårt ansvar i den världsvida kyrkans gemenskap. Tjugofem pers från Härnösand-Kramfors kontrakts församlingar har samlats för att peppas inför fasteaktionen som börjar om en vecka.

"Se jag vill bära ditt budskap, Herre,
av hjärtat sjunga ditt lov och pris.
Med glädje vill jag ditt ord förkunna
som gör den svage vis.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda,
att andra där din kärlek kan se.
Ja låt ditt ord i mitt liv få råda,
då kan din vilja ske."

Vi sjunger psalm 89 och inleder dagen.
Entusiasterna Lena, Åsa och Ragnhild har samlat ihop oss
och ser nu till att föda oss till kropp och själ.

Min uppgift är att ge den teologiska motivationen till vår kyrkas internationella arbete. Och att leda den avslutande mässan i Högsjö kyrka. Men resten sköter våra entusiaster.
Dagen blir mycket givande. Samtidigt pågår liknande samlingar i Sollefteå och Örnsköldsvik.

Tack Herre för att du är mitt ibland oss
och Andas på oss.
Välsigna vårt stifts församlingar.

"Gud, låt oss känna din Andes ledning,
så att vi vet att din väg vi går.
Låt elden brinna i våra hjärtan, till dess vi målet når."

Jetlag

Jo, det gick bra att åka de tolv timmarna tillbaka till vår tideräkning, och direkt på det köra i fem timmar hem till Härnösand. Vi kom fram vid ettiden på natten efter att ha bemästrat snöyran längs efyran. Men sedan somnade jag innan huvudet kom på kudden.
Och sedan har det fortsatt så. En enorm trötthet på grund av tidsomställningen.

Nu är det fredag kväll. Jag såg på På spåret, där jag kände igen vägen från Umeå till Övik. Men sen small jag av och vaknade först när det var dags att tömma tvättstugan.
Egentligen är jag utsövd och pigg men känner mig allt annat än det.

Och - jo visst.
Måste erkänna att jag saknar vilan, stranden, palmerna, maten.
Här råder kung Bore.
Och alla björnar sover djupt i sina iden.

För det är bara februari än.

Hemresa

Mitt på dagen, strax före tolv lyfter vi från Phuket International Airports enda start- och landningsbana. Palmerna vinkar adjö och värmen likaså, även om den både känns och syns i huden. Färden går norrut längs Khao Laks stränder, där tre jättevågor brakade in för fem år sedan. De sköljde bl.a. en stor tiometers polisbåt 2 km in på land. Vi var dit och besåg den. Ligger ännu kvar som ett minnesmärke och ett bevis på det ohyggliga som hände. Det mesta av förödelsen är borta nu. Thailändarna verkar tro på framtiden och bygger överallt upp nya strandnära hotell. Och det är ju tydligen där vi soldyrkande svenskar vill vara. Trots allt.

Vi passerar en massa hav och Andamanöarna och en massa hav igen och får äntligen land i sikte, Indien. Skönt. Indien är stort. Tar ett par timmar att passera. Men där är det molnigt, så jag ägnar mig åt läsning och sudoku. På tevemonitorn ser jag att skolkartans namn har blivit ersatta av Mumbai, Kolkata och Varanasi.

När vi kommer in över Pakistan gör vi en stor lov för att komma runt Islamabad. Tro varför det? Om det är av säkerhetsskäl så är jag bara tacksam. Det ser i alla fall ut som om vi inte får flyga direkt över huvudstaden utan får göra en lång vid omväg.

Därefter kommer vi in över snöklädda spetsiga berg. Afganistan. Brungrått, kalt och vintrigt. Ser vindpinat och kallt ut. Kaptenen meddelar att vi passerar rakt över Kabul. Jag ser gator och jordiga hus. Hela huvudstaden ser ut som små ruiner bara, från 11 kilometers höjd.

Uzbekistan och Långtbortistan och allt vad det heter. Men jag ser faktiskt ett bekant namn på skärmen: Samarkand. Staden ligger så långt bort man kan komma typ och har ändå blivit en symbol för den stora drömmars mål, människans stora längtan. Samarkand lär inte alls vara så särskilt märkvärdig egentligen. Nej verkligheten är sällan lika bra som drömmarna. För min del tror jag att Samarkand fått så stor positiv laddning helt enkelt för att namnet är så vackert.

Efter en stund passerar vi över Aralsjön, denna mycket speciella sjö i södra Sibirien som bara krymper och torkar ut mer och mer. Nu är den helt vit av is och snö liksom allt under resten av vår resa. I skymningen ser jag att stäpperna eller vetefälten ovan Kaspiska havet genomkorsas av fyra jättelika rörledningar som parallellt slingrar sig fram i nord-sydlig riktning. Det måste vara oljeledningar, Rysslands trumfkort gentemot sina fattiga peiferistater i bistra vintertider.

Ryssland är maxistort. Det är som om flygplanet kör in i en seg kola. Efter en evighet passerar vi söder om Moskva och går in över Vitryssland. Och då är det helt plötsligt bara någon timme kvar av alla tolv. Vi susar över Baltikum nånstans mellan Riga och Tallinn, och de stora öarna där. Men då är det redan mörkt och vi sjunker ner från vår höga utsiktsplats, ner mot molnen och verkligheten därunder. Det guppar rejält under inflygningen. Och snöar så att ingenting går att urskilja förrän vi är nere. Puh.

På Arlanda kör tolv snöröjningsvidunder omkring i perfekt formation som flyttfåglar och sopar snö än hit och än dit. Här vinkar inga palmer och här har vi ingen överblick. Här gäller överlevnad och det närmaste steget. För du kan halka och du måste in innan du fryser till is. Här måste vi in för att få värme.

Skönt i alla fall att vara välbehållen nere och hemma i det land som ändå är mitt, där jag hör hemma, tänker jag och blir glad över snön och kylan och den svenska tryggheten.
Och är mycket tacksam över veckan i solen.