Hemresa

Mitt på dagen, strax före tolv lyfter vi från Phuket International Airports enda start- och landningsbana. Palmerna vinkar adjö och värmen likaså, även om den både känns och syns i huden. Färden går norrut längs Khao Laks stränder, där tre jättevågor brakade in för fem år sedan. De sköljde bl.a. en stor tiometers polisbåt 2 km in på land. Vi var dit och besåg den. Ligger ännu kvar som ett minnesmärke och ett bevis på det ohyggliga som hände. Det mesta av förödelsen är borta nu. Thailändarna verkar tro på framtiden och bygger överallt upp nya strandnära hotell. Och det är ju tydligen där vi soldyrkande svenskar vill vara. Trots allt.

Vi passerar en massa hav och Andamanöarna och en massa hav igen och får äntligen land i sikte, Indien. Skönt. Indien är stort. Tar ett par timmar att passera. Men där är det molnigt, så jag ägnar mig åt läsning och sudoku. På tevemonitorn ser jag att skolkartans namn har blivit ersatta av Mumbai, Kolkata och Varanasi.

När vi kommer in över Pakistan gör vi en stor lov för att komma runt Islamabad. Tro varför det? Om det är av säkerhetsskäl så är jag bara tacksam. Det ser i alla fall ut som om vi inte får flyga direkt över huvudstaden utan får göra en lång vid omväg.

Därefter kommer vi in över snöklädda spetsiga berg. Afganistan. Brungrått, kalt och vintrigt. Ser vindpinat och kallt ut. Kaptenen meddelar att vi passerar rakt över Kabul. Jag ser gator och jordiga hus. Hela huvudstaden ser ut som små ruiner bara, från 11 kilometers höjd.

Uzbekistan och Långtbortistan och allt vad det heter. Men jag ser faktiskt ett bekant namn på skärmen: Samarkand. Staden ligger så långt bort man kan komma typ och har ändå blivit en symbol för den stora drömmars mål, människans stora längtan. Samarkand lär inte alls vara så särskilt märkvärdig egentligen. Nej verkligheten är sällan lika bra som drömmarna. För min del tror jag att Samarkand fått så stor positiv laddning helt enkelt för att namnet är så vackert.

Efter en stund passerar vi över Aralsjön, denna mycket speciella sjö i södra Sibirien som bara krymper och torkar ut mer och mer. Nu är den helt vit av is och snö liksom allt under resten av vår resa. I skymningen ser jag att stäpperna eller vetefälten ovan Kaspiska havet genomkorsas av fyra jättelika rörledningar som parallellt slingrar sig fram i nord-sydlig riktning. Det måste vara oljeledningar, Rysslands trumfkort gentemot sina fattiga peiferistater i bistra vintertider.

Ryssland är maxistort. Det är som om flygplanet kör in i en seg kola. Efter en evighet passerar vi söder om Moskva och går in över Vitryssland. Och då är det helt plötsligt bara någon timme kvar av alla tolv. Vi susar över Baltikum nånstans mellan Riga och Tallinn, och de stora öarna där. Men då är det redan mörkt och vi sjunker ner från vår höga utsiktsplats, ner mot molnen och verkligheten därunder. Det guppar rejält under inflygningen. Och snöar så att ingenting går att urskilja förrän vi är nere. Puh.

På Arlanda kör tolv snöröjningsvidunder omkring i perfekt formation som flyttfåglar och sopar snö än hit och än dit. Här vinkar inga palmer och här har vi ingen överblick. Här gäller överlevnad och det närmaste steget. För du kan halka och du måste in innan du fryser till is. Här måste vi in för att få värme.

Skönt i alla fall att vara välbehållen nere och hemma i det land som ändå är mitt, där jag hör hemma, tänker jag och blir glad över snön och kylan och den svenska tryggheten.
Och är mycket tacksam över veckan i solen.