Både plus och minus

Jodå, gårdagen var okey, kanske till och med bra, fast tekniken fortsatte att spela oss spratt.
För när hustrun gick upp till kyrkan i går morse och i förbifarten tittade till SKUT-bilen som stod parkerad på uppförsbackesidan, upptäckte hon att den hade blivit påbackad och helt intryckt i fronten. Så hela förmiddagen gick åt till att tömma bilen på 40 psalmböcker som bars uppför slalombacken till psalmboksstället i sjömanskyrkan, och hjälpa diakonen att ringa efter en bärgare och ringa försäkringsbolag och AAA och ordföranden och jag vet inte vem. Jag följde förstås med henne i bärgningsbilen till verkstan där hon fick skriva på papper och ta sig till Hertz och skriva på papper och hämta ut en hyrbil. För hon hade en tid att passa en timme utanför stan i ett hem där en minnesstund skulle hållas efter en avliden.

Det blev alltså en något svettig inledning på dagen, särskilt att kånka psalmböcker och sen skynda hem till en inbokad telefonintervju med en tidigare kyrkorådsordförande, och sen upp till hustru och bilen igen. Jag följde henne runt till alla ställen, och när allt var klart och vi satt i den hyrda Nissan Cube-lådan och redan var sena till minnesstunden, insåg jag att jag skulle missa dagens tupplur. Vi slängde in gitarren i baksätet och gav oss genast ut på snabba fyr- eller femfiliga motorvägar till det viktiga sammanträffandet med den sörjande familjen.
När vi kom hem igen var dagen redan över. Men visst blev den helt okey. Utom för killen som backade sönder vår lilla Nissan Versa med sin stora flak-van eller truck som dom säger här. Han, den olycklige men ärlige, hade dock lämnat en lapp på framrutan med namn och telefonnummer och en förkrossad bön om förlåtelse. När Svenska kyrkans diakon så ringde upp honom, blev han helt tagen av att hon inte ens var arg på honom. Nej, sa hon, det skulle ju kunna ha hänt mig lika väl, så jag förlåter dig visst. Och då genmälde mannen: O så bra, det här ökar säkert min karma... Varpå diakonen kontrade med att önska honom Guds välsignelse. Och själv tänkte jag: Vilken tur att Guds nåd och välsignelse inte följer några karmalagar utan ges till idel syndare.

Men -
Kanske på grund av gårdagen så är jag helt matt och slut idag. Har inte gjort några utryckningar alls utan bara suttit med SF-församlingens historia i ett par timmar samt sovit middag en hel timme. Lagade heller ingen mat, utan vi gick ut och åt sushi till middag. Det har varit skönt och helt nödvändigt med denna dag av återhämtning. Det blev nog lite för mycket för mig igår. Jag har känt mig labil och tårögd av all trötthet. Men kanske också för att det är den 31:a oktober i morgon, dvs mina föräldrars dödsdag. Hur gammal jag än blir, så gör det här månadsskiftet ont, det hjälps inte. Om ett år skall 20-årsdagen högtidlighållas i Roselawn utanför Chicago där flygplanet krossades mot sojabönsfältet. Då måste jag dit.

Jag ska försöka ta till mig min föräldrars godnattpsalm som de sjöng också den sista kvällen hos min syster  och hennes familj innan hemresan till Sverige:

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.
Och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner.

Men du förbliver den du var, o Herre full av nåd.
Och våra nätter, våra dar du tecknat i ditt råd.

Trygg i din vård jag lämnar mig när solen från oss flyr.
Och gladligt skall jag prisa dig när dagen åter gryr.

Men om det stilla dödens bud i denna natt jag hör,
det är min tröst att din, o Gud, jag lever och jag dör.

Tekniken, den tekniken!

Milda makter vilken dag!
Den började igår då min nyinköpta iPhone 5c plötsligt krävde ett lösenord av mig.
Jag provade ett, jag provade två, jag letade i pärmar för att hitta de fyra siffrorna, jag provade ett till, då sa telefonen Försök igen efter 1 min. Vid nästa försök sa den Försök igen efter 5 min. Sen 15, sen 1 tim. Då la jag av och insåg slaget förlorat. Återstod att omprogrammera hela telefonen och därmed radera alla data i den. Kul! Innan så skedde hann hustrun iaf ladda över mina kort till sin dator. Nu är vi inne på denna dag måndag och vid det laget hade min egen dator också lagt av. Den bara dog och vägrade komma till sans igen hur jag än bytte vägguttag och tryckte in sladdar. Ingen ström, inget liv.
En viss hetta i hårfästet kan jag gott medge, en känsla av jäkelskap, fanstyg och what not.

Vi läste i bok och vi läste på nätet och lämnade till sist hela skiten och gick på en långpromenad uppför kullarna bort till Cable Car Museum, som samtidigt är maskinrummet för stans alla kabelvagnslinjer. Där snurrade jättestora hjul en 4 cm tjock vajer med vars hjälp stans kabelvagnar drar sig fram i alla riktningar och uppför och nedför backar. Jag blev stående i stum beundran över den riktigt gammeldagsa hederliga tekniken, som bevisligen fungerat i hundra år och tydligen förväntas hålla i hundra till. Det var annat än datateknik det.

Nåväl, den lätt meditativa museala stämningen tog emellertid ett abrupt slut när vi kom hem och mina ögon åter föll på mina ohjälpsamma hjälpmedel av det tjugoförsta århundradet. Men hustrun är nu en gång så att hon formligen älskar olösliga problem typ hötappade knappnålar och sånt. Hon gav sig inte, och efter en timme hade hon säkerhetskopierat och återställt min telefon så att man kunde gå förbi den där förgjordade sifferkoden. Tom var telefonen men den fungerade igen. Glad i hågen satte jag igång att få iTunes att leverera musik. Skrev in användarnamn och Apple-ID på hundratretton ställen men fick det icke att fungera! Telefonen ansåg att jag inte hade angett rätta adressuppgifter. Det stämde inte med de bankuppgifter den tydligen satt inne med. Nähä, inte det också. Jag förberedde mig just för ett nervsammanbrott när husets problemlösare i elfte timmen skyndade till och ryckte ajfånen ur mina opålitliga händer. Den höll ju på att förvandlas till en projektil. Sen satte hon sig lugnt till rätta och löste även detta problem. Man var tvungen ange ett betalningssätt med ett amerikanskt betalkort, inte ett svenskt. Hon lyckades t.o.m. hämta tillbaka all förlorad information!
Och snart flödade en läkande Mozart ur min vackra lilla telefon. Så då kände jag att jag var tvungen förlåta min lilla manick och försöka normalisera vår förhållande igen.

Men så var det ju min avlidna laptop, där jag nu sörjde alla data som inte säkerhetskopierats sedan i somras. Hade jag tur så kunde det ju vara elsladden som gått av nånstans eller kopplingar som nötts ut. Men det var säkert hela hårddisken beslöt jag mig för, och gick fram till den som Marta och Maria till Lazarus' grav för att gråta och sörja. Jag satte i sladden i väggen och i datorn utan minsta hopp om något underverk. Men - tror du inte att miraklet skedde, en liten lampa började lysa, och så en till, och jag kunde trycka på strömbrytaren och den som var död kom ut igen och var vid liv! Och nu sitter jag här med den återuppväckte Lazarus i knäet, och dagen kommer att gå till vila i stor frid.

Hej igen

Ja nu är det fredag igen, en vecka senare.
Jag har varit tyst under veckan.
Har känt att jag liksom inte har något att säga mänskligheten.

Har varit fullt sysselsatt med små nära ting, av föga intresse för världen.
Spelat till sångstund med ett tiotal barnfamiljer i Santa Cruz.
Därefter kört bil ned till Los Angeles och passat Åsas barnbarn under några dagar.

Idag har vi lett småbarnssång här på sjömanskyrkan i San Francisco.
Jätteroligt verkligen, men lika urkramande för mig som konvalescent.
Men jag är så otroligt tacksam över mina egna framsteg.
Att jag nu orkar och får vara med och möta varje ny dag
och de människor som Gud sänder i min väg.

"Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer.
Du käre Gud som är barnens vän, till dig min tanke jag vänder.

Jag är så glad att få tacka dig, och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst att du ser på mig. Och vad jag ber vill du höra.

Tack för allt gott du mig ständigt ger att känna, älska och äga.
Tack gode Fader för mycket mer än jag kan nämna och säga.

Så skydda mig med din starka hand, du Fader god utan like.
Och låt mig växa för livets land, som är ditt himmelska rike."

Psalmboken, nr 210

En välsignad fredag

Dagen började med en underbar papayahalva innan morgonkaffet. Ute såg det lite kallt och dimmigt ut efter den strålande värme som glatt oss ett par veckor. Nåja, 17 grader är ju mer än vad man ser ut att ha hemma i Härnösand. Efter frukost gick hustrun till kyrkan.
Själv hade jag hoppats på ett spännande telefonsamtal om SF-församlingens historia. Har ju åtagit mig att forska lite kring det. Men min telefonintervju fick skjutas upp, och i stället satte jag mig och skrev ned en del fakta som jag kommit över i ärendet.

Sen var det dags för dagens promenad. Jag är nu så pass återställd att jag inte alls behöver oroa mig för mina promenader. Stegade backen upp till sjömanskyrkan och tackade Gud för känslan i bröstet. Visst blev jag andfådd, men vem blir inte det i denna backe. Men inget av vårens konditionstäppa, pust och stön och långa återhämtning när jag äntligen kommit upp. Jag konstaterar att mina extraslangar runt hjärtat tydligen fungerar som dom ska, Gud vare tack. Efter en kopp kaffe och en norsk våffla med hustrun fortsatte jag min promenad en timme och gick igenom Fort Mason som är en gammal och numera nedlagd militär befästning på klipporna ut mot Golden Gate-sundet. Fortfarande står ett par kanoner där och låtsas vara farliga. Problemet med detta fort och andra befästningar längs Nordamerikas västkust var väl snarast att de inte behövdes, för det kom aldrig några fiender över Stilla havet. Men överallt på området fanns skyltar och beskrivningar med gamla foton över hur det en gång såg ut. Sånt gillar jag. Till sist hittade jag en lång vindlande och brant trappa ned från klippan till hamnen. Väl nere kunde jag njuta av folkvimlet kring stranden och därifrån gå de två kvarteren upp till vårt hus.

Hemma blev det en tallrik yoghurt och en stunds ryggläge. Middagsvilan har nu blivit en viktig del av min dag. Jag får genast nya krafter om jag får blunda den där halvtimmen.
Med vilostunden i ryggen orkade jag mycket väl med aftonens stadstur. Vi åkte in till centrum och shoppade lite, men det var nog sista gången jag gjorde det en fredag eftermiddag. För där var otroligt med folk. Bussarna såg ut som om dom skulle spricka, folk tog sig ombord med hjälp av skohorn närmast. Samtidigt älskar jag det här vimlet av olika människor. Här är mängder av asiater. Jag tror inte det är fel att säga att kineserna helt dominerar stadsbilden i den här norra delen av staden. Men finns alla sorter, här syns rika och fattiga, här ryms limousiner och uteliggare. Och ingen ände ser man på affärsgatorna.

Och nu är det kväll. Vi har ätit rester av gårdagens kycklinggryta och förbereder oss inför morgondagens "missionsresa". Vi ska köra ned till Santa Cruz för att sjunga med barnfamiljerna där. Det ser jag fram emot väldigt mycket. Resan tar cirka två timmar, en timme längs motorvägen söderut, sedan längs en vindlande väg över bergskedjan och ned till Santa Cruz-bukten.
Tänk att jag får vara med om allt det här!

Två resultat

Ja, nu vet vi det. Vår kyrka får en ny ärkebiskop till sommaren,
och världsekonomin består ännu några månader.
Här i USA har paniken inte känts särskilt stor. Det har varit business as usual, utom förstås för de massor som har en statlig anställning och nu blir utan lön för den tid staten har stått stilla. Man varit cool och hoppats på en sista minutenlösning, att parterna till slut skulle ta sitt förnuft tillfånga och börja förhandla på riktigt. När nu den akuta krisen är löst skakar folk mest på huvudet och håller republikanerna, erkannerligen Teaparty-rörelsen ansvarig för att det gick så långt som det gick. Närmare en världsvid ekonomisk infarkt har man väl aldrig varit.
President Obama och demokraterna går stärkta ur striden. Här är folk nöjda med att han inte vek sig och började förhandla bort vårdprogrammet som ju blivit så populärt, att man knappt kan administrera den efterlängtade reformen.
Nu får vi se vad som kommer i januari. Krisen är inte över än, men Amerika kan nu fira Thanksgiving och jul i väntan på domen.

Hemma i Sverige har vi alltså fått ett valresultat. Det bli Antje Jackelén som tar över som primus inter pares efter biskop Anders i juni. Hur har det landat hemma i Svedala och kyrkan kan jag undra. Skriv gärna och berätta. Vore roligt att höra mer.

Habemus mamam

Så är då ärkebiskopsvalet gjort. Svenska kyrkan får i Antje Jackelén sin nya ärkebiskop när Anders Wejryd om åtta månader går i pension.

Skönt att det är över nu. Kyrkliga val tenderar att locka fram så mycket troll ur vrårna.
När jag var stiftsadjunkt och bl.a. höll i de internationella relationerna i mitt stift, kunde vårt afrikanska vänstift avböja besök från Sverige under ett valår. För då grälar bara prästerna med varandra, menade man.

Jag har under året följt en facebookgrupp kring ÄB-valet, där man har kunnat argumentera och bryta sina åsikter mot andras. Det har oftast varit en frustrerande läsning av missförstånd, ovilja att ta in varandra, hårda domar och eskatologiska hotbilder. Hårklyverier och emellanåt helt obegripliga inlägg. Om jag hade varit röstberättigad i valet, hade jag inte fått någon vägledning alls av denna grupp. Och ändå är jag glad att jag hittade den. Det finns inte så många sätt att hålla sig nära den kyrkliga debatten när man sitter på andra sidan jordklotet.
Nu när det hela är avgjort gjuts genast olja på vågorna. Välsignelser sprids över biskop Antje och alla skall försöka bli vänner igen. Valresultatet var hur tydligt som helst, en storseger för henne, eller skall vi säga för kyrkan, som klart sa ifrån vem man ville se som sin näste andlige företrädare. Hur det än är så har ju ärkebiskopsstolen ett stort symbolvärde, och äntligen kan det väl sägas att den så kallade kvinnoprästfrågan nu har fått sin kanske viktigaste markering sitt slutliga avgörande, då en kvinna för första gången blir Svenska kyrkans ärkebiskop.

Antje Jackelén motsvarar mina personliga önskemål och förhoppningar på en ÄB.
Jag skulle ha röstat på henne. Jag tror hon blir en bra efterträdare till ÄB Anders.

Men nog måste det vara ett problem att det dröjer till i juni nästa år innan hon tar över ämbetet. Jag minns hur det blev i mitt gamla hemstift vid det senaste biskopsvalet. Så fort valresultatet stod klart, slutade det ringa i den sittande biskopens telefon, och slut var det på inbokningar och nya möten. Jag var biskopens adjunkt då och märkte tydligt hur fokus omedelbart flyttades över på den som skulle komma efter. Rent mänskligt känns det nog bättre att välja, utse och installera på en och samma gång. Som när man väljer påve. Då den nye påven träder ut på balkongen föregås han av utropet Habemus papam, Vi har en påve! Och det är han från första stund, inte om åtta månader.
Å andra sidan kan de här åtta månaderna innebära att stridstupparna får en behövlig tid att lugna ner sig och verkligen på allvar börja välsigna vår kyrka och hennes ledarskap. Kanske vi med våra förböner kan vara med och göra den här tiden fram till 15 juni nästa år till en nyttig ställtid för vår kyrka.
Gud välsigne henne.

Ärkebiskopsvalet

I morgon tisdag kommer en ny ärkebiskop att väljas för Svenska kyrkan.
Biskop Antje i Lund ser på förhand ut att vara storfavorit.
Samtidigt verkar rädslan vara stor därhemma över att just hon skall bli vår nya ÄB.
Hon anses ha svävat på målet när det gäller Jesu särställning gentemot Muhammed.
Jag vet inte, är lite långt ifrån de inre kyrkliga bataljerna för närvarande.
Men en stilla undran: Är hon mer luddig än biskop KG var då han blev ÄB?
Handlade det ändå relativt stora förtroendet för honom om att han var en man?
Ställs det andra krav på en kvinnlig ärkebiskopskandidat än på en manlig?
Man kan ju undra.

Biskopshögtid i San Francisco

Vi har storfrämmande.
Biskopen för utlandskyrkan är här,
min gamle studentkamrat Sven-Bernhard Fast.
Som jag redan skrivit insatte han förra helgen vår nye kyrkoherde Staffan Eklund i sin tjänst,
och denna helg gästar de båda San Francisco.

Gårdagen blev fullmatad.
Först deltog biskopen i småbarnssången, den andra för terminen, då föräldrar kommer långväga ifrån för att delta. Igår kom tio föräldrar med minst ett barn var, däribland två nya familjer, så det blev ett härligt myller på kuddarna i kyrkan. Vi sjunger ju rätt mycket samma sånger gång från gång, och det är skoj att se igenkännandets glädje hos barnen. När Åsa tar fram sina hemliga lådor och täckta korgar, vet barnen precis vad de innehåller, men det är lika spännande varje gång det avslöjas. Nu hade vi lagt in ett par nya sånger som vi tror ska passa dem bra.
En liten andakt ingick förstås i halvtimmen, med tänt dopljus och Gud som haver. Dagen till ära fick biskopen sista ordet och välsignade Guds lilla barnaskara. Efter det ville alla barnen vara med om att släcka dopljuset. Ja dom är härliga, dom små.

Efter sångstunden var jag själv så trött att jag gick hem och sov en timme, medan biskopen fikade med familjerna och sedan hade en träff med sin diakon tillsammans med norske sjömansprästen. Staffan hade ett vigselsamtal med ett brudpar, och därefter, när jag hade kvicknat till, satte vi oss i SKUT-bilen,  Åsa lilla Nissan Micra, och körde över GG-bron upp till den lilla staden Tiburon och dess lutherska kyrka. Där infann sig kyrkorådets ledamöter med respektive och deltog i en informations- och samtalsstund kring utlandskyrkans uppdrag och våra mål för verksamheten här. Dagen avslutades med en gemensam middag nere på en yachtklubb nere i hamnen.
En lång och innehållsrik dag således.
Jag hade inte svårt för att somna på kvällen om man säger så.

Los Altos och Los Angeles

Nu har vi varit på turné.
I lördags körde vi en timme söderut till Los Altos och en helt ny begivenhet.
Den svenska församlingen i San Francisco försöker utvidga verksamheten i syfte att nå dem som bor i Southern Bay- och Silicon Valley-området. Och nu var det dags för en nystart av en Sång- och dramagrupp inför julen. Lite nervösa var diakonen och hennes medhjälpare, att ingen skulle dyka upp. Men det kom både barn och föräldrar, och av deras reaktioner att döma, blev samlingen mycket lyckad. Jag skulle tro att fler kommer att dyka upp nästa gång, för nu skulle de hem och berätta för sina vänner om det hela.

Uppmuntrade av detta körde hustrun och jag till flygplatsen SFO och tog ett flyg ned till Los Angeles. Där stundade nämligen en stor högtid. Den nye svenske kyrkoherden för Los Angeles och San Francisco skulle insättas i sin tjänst av Svenska kyrkan i utlandets biskop. Vi togs emot på flygplatsen LAX av assistenten/kantorn Bittan Sixtensson och logerades hemma hos kyrkoherden Staffan Eklund och hans fru Maja och deras dotter Sara. Där hade Maja förberett världens biskops- och personalmiddag.

Söndagen grydde med otrolig värme, det blev säkert över trettio grader under dagen.
I norska sjömanskyrkan i San Pedro som också är hemvist för svenska församlingen, samlades en stor skara från allehanda tungomål och folk, mest svenskar och svenskättlingar förstås. Biskop Sven-Bernhard Fast i Visby stift installerade vår nye kyrkoherde och välsignade honom i hans kommande tjänst. Kyrkokören under Bittans ledning bidrog med flera härliga sånger och även den norska sjömansprästen deltog liksom förstås svenska kyrkorådets ordförande Maj-Lis Aasa.
Att också diakonen i San Francisco var ombedd delta aktivt i gudstjänsten kändes helt rätt om jag får uttala mig helt objektivt. Den arme prästen skall ju räcka till för samtliga svenskar i hela Kalifornien, så det är bra att det får synas att han inte är ensam om att bära oket. Tur att den lilla personalgruppen i detta jättepastorat, präst, diakon och assistent/kantor och alla ideella, stöttade av sin biskop har en stor Gud att räkna med. Om detta vittnade sjömanskyrkans altartavla som är en replik på altartavlan i Linköpings domkyrka. Den uppståndne och levande Jesus Kristus träder fram ur en mandala och möter de sina med utsträckta händer.

Efter mottagningsgudstjänsten bytte vi fokus och följde med en familj hem. Och inte vilken familj som helst. Vi fick glädjen att sova över två nätter hos Åsas son med familj som för en vecka sedan flyttade från New York till Los Angeles.

Och nu är vi alltså hemma igen. Jag har orkat bara bra men har sett till att få mina vilostunder mellan varven.
Jag kan bara tacka min Skapare för en glädje- och innehållsrik helg.
En särskild krydda (jag måste bara få säga det) gav mig den inledande flygstarten från SFO i lördags. Då startade ett annat plan på startbanan till höger om vår och gjorde det precis samtidigt som vår pilot drog på full gas. Jag kunde sitta och se det andra planet accelerera, lyfta, stiga och till sist tippa åt styrbord bort ur min åsyn medan vi styrde åt babord.
Vilken treat!

Lite gnäll

Hemma i Sverige verkar folk vara upptagna av två saker, eller tre, iaf enligt Facebook.
Trattkantareller, ärkebiskopar och höst- och egobilder.
Man plockar trattisar till tusen och suckar över att det blir så mycket jobb med dem.
Som om man måste plocka svamp.
Själv har jag aldrig ens sett en trattkantarell, och livet har ändå varit meningsfullt...

Det andra gruppen diskuterar det kommande ärkebiskopsvalet och den hearing som har gjorts med de aktuella kandidaterna. Här får jag känslan av att man till varje pris vill komma fram till att alla kandidater har fel och man själv har rätt i alla aktuella frågor.
Ett sätt att hävda och lansera sig själv alltså.

Och den tredje gruppen lägger ut förföriska bilder på hösten och sig själva.
Förgänglig fägring typ. Förgätmigej!
Men varför lägger kyrkans folk ut bilder på sig själva bara och inte på församlingsarbetet eller annat som tyder på vår grundläggande uppgift som kyrka?

Sign. Gnällspik.