Svalor

Så har jag då kommit fram till dagen och timmen för årets sommarsemester.
Skönt, mycket skönt att slippa passa en tid varje morgon.
Och i stället få tänka egna tankar flera dagar i rad och själv bestämma vad jag vill göra.

Vid lunchtid idag, då de sista mailen var sända och bordet renare än på länge,
knappade jag in min arbetstid och annonserade min frånvaro på Outlook.
Härliga nedräkningar!
Sa sen hej då och drog.
Ut till landet, ut till fåglarne!

Och här ute i Ytterskog var alla fåglarne församlade.
Förutom de vanliga storsångarna bofink, taltrast, koltrast och flugsnappare samt den lilla blåmesen i diverse holkar och träd runt tomten har vi nu också fått riktiga inneboende.
Ett par svalor bygger frenetiskt på sin drömvilla uppe i nocken ytterst på vår farstubro. 
Och jag kan inte hjälpa att jag värms av deras förtroende, även om de också skitar ner. 
Så långväga gäster har vi inte haft här tididgare under de tio gångna sommarna, 
men nu är det konstflygning över gräsmattan varenda dag.

Ibland kan jag inte låta bli att se fåglar och fjärilar som tecken eller förebud eller nåt sånt. 
Lite så är det nu. Varför kommer dom just i sommar ända från Afrika och hit?  

Och de tänker uppenbarligen bosätta sig här över sommaren. För mig är det alltså helt okey. 
Men en som inte gillar det är vår "gårdvar" och "vakthund", lille Mozart. Han hoppar och morrar så fort han ser inkräktarna och far runt tomten för att jaga bort dom.
Bedårande.

Vi får se hur de gör nu när vi kommer att vara mer här ute. 
Om vi kan samsas om utrymmet menar jag.

Fiske

Dottern med familj har tillbringat midsommarnätterna i vår stuga och lillstuga.
Själva har vi sovit i stan.
Idag, deras avresedag, var vi tidigt på benen.
Körde till stugan för att barnen skulle hinna Fiska!
Vi tog svängen förbi COOP och inhandlade nödig fiskeutrustning.
Masken var grävd och lagd i burk redan igår kväll.
Så nu var det dags.

Efter en styrketår morgonkaffe gav sig fiskargänget iväg.
Det duggade lite och var vindstilla, alltså perfekt fiskeväder.
Vi lade ut från vår hamn i Skogstjärnen, Mikael rodde och jag agnade på.
Redan efter ett par minuter var matchen vunnen:
Ture hade napp!
En liten beskedlig mört som hade fastnat på kroken.
Med lite hjälp från morfar fick han fångsten ombord.
Och han gjorde precis som sin storasyster. Åt upp den.
Nej inte direkt. Men när vi efter en trekvart insåg att det inte skulle bli nåt mer,
vände vi åter till kaj och tömde båten på all sin fångst.
Den bars i triumf upp till stugan, där en stolt moder tog emot sin kämpe till fiskare
och genast rensade och stekte fisken.

Väskorna stod färdigpackade för vidare färd mot norr. Men vad hjälpte det?
Här fanns det som var viktigare!
Med stort allvar och aptit intog dottersonen sin mört på en tunnbrödmacka.
Sen var allt klart. Nu kunde de åka vidare.
- Hej då, barn!
- Hej då Morfar! Hej då Åsa!

En bil rullar bort
men lämnar ett ljus och ett leende
av en midsommar tillsammans.

En timme Taube

Har just vaknat efter en fantastisk midsommarafton.
Förutom det mest fantastiska av allt, att vi fick barn och barnbarn på besök, så fick vi ett så roligt firande kring midsommarstången på Nickebo, Härnösands domkyrkoförsamlings sommargård vid Södra sundet.
Hustrun hade huvudansvaret för arrangemanget och hade en stor stab ideella medarbetare vid sin sida. Caféverksamheten sköttes av en annan stab under ledning av Malin.
Det var mycket som skulle fixas, parkeringen organiseras t.ex. Tidigare år har trafiken fullkomligt proppats igen längs den lilla smala vägen ut till Nickebo. Nu bemannade Affe, Nisse och Beloway de strategiska punkterna och lät bara bilar med handikapptillstånd att parkera inne vid gården. Alla andra fick stå längs huvudvägen ned mot området. Därmed undveks ett gammalt irritationsmoment.
Lappar med frågor skulle upp längs naturstigen, en bräda spikas på plats i en trappa, fiskdammen göras klar och bemannas. Paula och Patricia tog hand om den medan Elsa och Anne-Marie tog betalt. Ute på ängen lastades en ponny ur en hästvagn och Linda organiserade kön och tog betalt där. Och vid tipspromenadens slut stod Siv och rättade svaren och utdelade priser.
Peter fixade ljud och elpiano och församlingens anställda Kicki, Mona, Cristina och Arne och Åsa var olja i hela maskineriet. Cristina höll dessutom ett sommartal och Arne sjöng i micken samt agerade notställ.
Lina med familj anslöt lagom tills det skulle börja, och så gjorde även Kerstin med make Johan. Kerstin och jag hängde ihop som ler och långhalm under gymnasiet och mindes båda med glädje surströmmingskvällarna med KGF Lychnos här ute på Nickebo för närmare femtio år sedan.

Min roll i dagens misdommarfirande var att vara musikant. Och här fick jag verkligen utlopp för mitt alter ego, eller är det månne mitt primus ego? Medan folket samlades mellan tolv och ett, satt jag på verandan till det gamla Villa villekulla-huset, och spelade på församlingens fina elpiano. Hade valt ut sjutton Taubesånger som min egen lilla sommarhyllning och njöt av min uppgift. Det kändes så rätt. Strålande sol och hyfsad värme, massor av folk som verkade glada åt att bli mötta med musik.

När klockan var ett började så programmet. Till tonerna av Äppelbo gånglåt restes midsommarstången, och Åsa drog igång dansen. Jag bytte till gitarr och fick en mikrofon nere på gräset. Det var då Arne kom som sänd från ovan och agerade notställ samt hjälpte mig att sjunga i mikrofonen. Inne i ringen härjade Åsa med Små grodorna och med Karusellen och Så gå vi runt kring ett enebärssnår, osv och såg ut att få folket med sig. Ung och gammal trådde dansen och pustade och skrattade. Det var som att alla hade längtat så länge bort från kyla, regn och blåst, att glädjen bara exploderade när nu själva midsommaraftonen bjöd på sol och värme och vindstilla.
Folk bara vällde in. När dansen var slut och kaffeserveringen, fiskdammen och ponnyridningen tog vid, fortsatte även tillströmningen av midsommarfirare, så att vi fick lov att köra midsommardansen i repris efter en stund. Våra parkeringsvakter räknade till 156 bilar och gissningsvis hade vi nog mellan fyra- och femhundra besökare.

"Ormbunken rister sin ringlade topp,
slår opp sina gröna små vingar,
lillkalven kesar och dansar galopp
i hagen där lärksången klingar.
Gökarna gala, ärla och svala
jaga sin föda i flygande fläng.
Fruktträden blomma, fåren de fromma
ströva och beta på sälta och äng.
Solvärmen dallrar kring holmar och skär.
Sommarn är här!"

När vi till slut gör Raketen med alla barnen tar jag sats ända nerifrån tårna och hoppar upp i världens målgest med ett tjut som vore jag fyra och inte sextiofyra. 
Länge leve den svenska sommaren! Jaaaa!

Inför midsommar

Ja då är man redo för midsommar.

Inte tal om jobb idag.
Barnbarnen kommer ju i morgon!
Storhandling. (Iofs inte roligt utan hustrun)
Lämna igen lånat släp.
Hämta ut bilen från service. (Hur jag nu kunde boka service till dan före midsommar..)
Bära tusen kassar.
Köra med hunden ut till stugan.
Bära tusen kassar över bäcken och inse att kylen är för liten.

Tömma lillstugan på vinterns bråte.
Ut med alla sängkläder i solen.
In med sop, dammsugare, dammtrasa, skurborste.
Och en hink med såpvatten!
Och det blir så rent och så fint.
Och ute sjunger alla fåglar eller jagar till och från sina holkar.

På ängen sjunger hundkäx och smörblomma och midsommarblomster.
Och båten är i sjön sedan igår.
Mygghuset är på plats och de ranka trämöblerna från Hällan likaså.

Alla sängkläder inburna.
Det är bäddat.
Klart.
Rent.

Välkommen kära midsommar!
Välkomna kära barn!

Vigningsdag!

Idag var domkyrkan fullsatt. Inte en chans att få en sittplats med utsikt. Jag hamnade på norra läktaren och såg bara processionerna. Men efter några års erfarenhet av präst- och diakonvigningar njöt jag samtidigt av att få sitta där utan minsta ansvar och bara njuta.
Fast man njuter inte av ljudet i Härnösands domkyrka. Vi på läktarna hörde egentligen ingenting. Och detta trots att domkyrkan är nyrenoverad. Märkligt, mycket märkligt.

In kom en lång procession av medverkande, och bland dem ett gäng blivande präster och diakoner. Bland dem var en präst i den ungerska kyrkan som nu skulle tas emot som präst i Svenska kyrkan.
Beredelsen och evangelieläsningen hölls av biskop Simo Peura från vårt vänstift Lappo i Finland. En teckenspråkskör sjöng psalmerna på teckenspråk. Och domkyrkokören jublade med Vivaldi.

I december blir det fyrtio år sedan min egen prästvigning.
Och nästa år fyller jag sextiofem.
Ändå känns det inte som om jag är riktigt redo för att pensioneras.

Nästan i mål

Min webbvandring har nått till vägs ände. Men inte riktigt till målet.
Jag hade siktat på att som ett realistiskt mål för Korpens stegtävling denna vår vandra från Härnösand till Åre. Därmed var jag tvungen att gå ca 11000 steg om dagen. Nu gick det inte riktigt. Efter att ha knappat in det allra sista resultatet idag som är den sista tävlingsdagen, kan jag konstatera att jag blir ståendes och stannandes vid den långa sjön mitt mellan Mörsil och Järpen 23 km från Åre, dock som god fyra av åtta tävlande på vår arbetsplats. Så jag är jättenöjd. Under perioden 7/5 - 10/6 har jag gått 381303 steg eller omräknat i  längd drygt 28 mil. Snittvärdet har legat på drygt 10000 steg, men jag har haft ett par blanka dagar också. Så please, kan någon, typ Gabrielle, komma och plocka upp mig mig här vid sjöstranden...?

IRL sitter jag ikväll på en campingplats vid en annan sjöstrand, nämligen vid Vänerns norra strand. Har under den gångna veckan tillsammans med hustrun avverkat Vänern runt, fast inte per fot utan i husbil. Idag har vi kört upp längs Dalsland och bl.a. sett Håverudsakvedukten. Dalsland var fint och kuperat lite som hemma. I morgon bär det hemåt. Vi har  sovit över i Falun, Mariestad, Göteborg, Örkelljunga, Torpa/Kungsbacka och idag Karlstad. I morgon hoppas jag vi tar oss hem. Det ska bli skönt. Husbilen har varit bra och rolig att köra. Synd bara att inte värmen fungerat under nätterna. Det har ju inte precis varit någon sommar under vår resa.
Men oj vad Sverige är vackert!

Kvibille 45 år senare

Nu är jag här igen. I Kvibille.
Det är ca 45 år sedan sist.
Kör igenom platsen där min familj tillbringade några sommarveckor i slutet av femtiotalet.
Min far som var skolkantor bytte tjänst en sommar med en kantor i Halland.
Under några veckor tog de varandras tjänst och gavs därmed en möjlighet att se en annan landsända än den vanliga.

Idag kör jag alltså på nytt igenom Kvibille och söker efter något igenkännbart minne.
Stannar vid värdshuset för att beställa en kopp kaffe.
Tycker att en gul tegelvilla mitt emot ser lite välbekant ut.
Går in och beställer två kaffe med wienerbröd och passar på att fråga.
Jodå, den gula tegelvillan på andra sidan vägen var en gång tjänstebostad för kantorn i byn.
Persson hette han. Villan bebos numera av hans barnbarn Magnus.
Kantorns son bor kvar i byn och är klarinettist, får jag veta.
Kantorn själv är död men hans änka lever än.

Minnena slår till.
Jag minns inte riktigt men det kan vara 1957, sommaren då vi flyttar från Tärna till Högsjö.
Vi åker för första gång genom Sverige ända ned till Halland.
Vana vid Tärnabys fjällvegetation blir vi syskon helt betagna av den frodiga naturen,
framförallt att få se och känna på en riktig grön gräsmatta!
I Tärna finns inga gräsmattor, bara klippta fjällsluttningar typ.
Nu kommer vi till ett formidabelt paradis! En villa med världens största trädgård med en gräsmatta som aldrig tar slut. Vi fjällungar blir så till oss att vi rusar omkring på den frodiga gräsmattan hela kvällen, medan byns pojkar stannar sina cyklar på landsvägen nedanför för att beskåda skådespelet och fundera över vilka underliga varelser som kommit till deras by.

Idag ser jag åter villan, den gula tegelvillan snett nedanför kyrkan. Trädgården, gräsmattan, landsvägen där nedanför. Ser syster Ulla springa runt runt på gräsmattan och ser mig själv en bit bakom av naturliga orsaker: Jag är två år yngre och plattfot.
Efter en lång dag i en Volvo PV 444 har vi äntligen nått resans mål, paradiset!

Tomten är mindre idag, gräsmattan ser högst vanlig ut,
landsvägen är asfalterad och tiden har flugit fort.
För att ära minnena av den första sommaren då jag fick uppleva Den Stora Vida Världen,
för att hedra minnena av alla gamla kantorer,
och kiosken icke att förglömma, där min lillasyster bet av en tand mot brädan,
köper jag på värdshuset en riktig Kvibilleost

men lämnar sedan forntiden
för att köra vidare till mitt eget barnbarn i norra Halland.

Husbils-rookies

Vi har hyrt en husbil och turnerar nu i södra Sverige bland barn, syskon, vänner och barnbarn. Rena storslalombanan ned längs fosterlandet.
Det är den allra första resan i husbil/husvagnsbranschen.
Och alla ska veta att det känns ovant - och av nån anledning lite löjligt.

Längs vägarna syns det inte så mycket. Man glider fram som vore man gammal i gejmet.
Hejar liksom vant på andra husbilsförare. Lyfter på handen lite som mc-förare gör när dom möts. Man är tydligen med i husbilsklubben nu. Förväntas hälsa på bröderna...

Efter sjuttio mil är det dags att tanka. Jag glider in på bensinmacken men hamnar lite fel. Stannar och inser att jag måste gå ut för att kolla på vilken sida tanklocket sitter. Får gå två varv runt bileländet innan jag alls hittar något tanklock. Det sitter där så diskret alldeles vid vänstra backspegeln. Där har aldrig något förbaskat tanklock suttit under hela mitt liv. Hoppas vid alla goda krafter att det var tanklocket. Jag fyller iaf i diesel för nästan tusen kronor och kör vidare.

Så kommer det stora avslöjandet. Campingplatsen.
Stämningsbild från incheckningen:
- En natt alltså? Och ni är två personer? Har du campingkortet?
- Ööh neej, vad är det?
Damen tittar roat på mig och förklarar att ett campingkort måste man ha för sin egen och branschens säkerhet m.m. Jag stryker flagg direkt och erkänner att det är den allra första kvällen med husbil på en camping. Damen ler ännu mer men nu med anstrykning av moderlig omsorg:
- Då ska vi hjälpa dig igång. Så här är det...
- Jag skulle nog behöva hela grundkursen...
- Sorry, den gick förra veckan, skrattar hon retsamt.

Därefter kommer vattenprovet.
Jag ska fylla på vatten i färskvattentanken. Hittar en vattenslang och ett lock på bilens vänstra sida där det står Wasser. Jag beslutar mig för att det är vattentanken, låser upp locket och stoppar i slangen. Blir sedan tämligen omedelbart blöt om fötterna. Böjer mig ner och blir varse ett litet handtag under bilen. Det pekar rakt ned. Jag tar tag i vredet och vrider det nittio grader. Då slutar vattenfallet, och vattentanken fylls.

Jag kör sedan till plats 582 som vi utsett till vår plats på jorden denna natt. Parkerar och pluggar in elen.
Ja jag vet att det där lät enkelt. Kan bara säga att det var inte så enkelt som det låter.
Ut med en stor kabel-härva och försöka hitta en ända som ser ut att passa till eluttaget på bilens sida. (Vänstra sidan även denna gång) Det blir rena ormboet på gräset utanför bilen tills jag hittat rätt och fått kontakt med Sydkraft.
Slår på huvudstömbrytaren och vattenpumpen och öppnar en vattenkran.
Torrt. Inget vatten. Icke en enda droppe.
Jag går ut och hör att det droppar någonstans. Böjer mig ner och kontrollerar bilens underrede. Kryper från höger och från vänster och bakifrån till mina kollegor husbilsägares stora nöje...
Hittar ett hål mitt mellan bakhjulen varur det flödar en källa så klar.
Messar uthyraren och får veta att jag ska lyfta på sängen och kolla en liten ventil där nere i underjorden bland slangar och pumpar och grejs. Det är kanske den som spökar. Den sitter i en liten liten tråd, ser du den..?
Jo jag ser tråden och följer den ned till en minimal ventil. Trycker ned ventilen för att vattnet inte ska fortsätta rinna ut enligt uthyrarens anvisningar. (Han ringde mig ända från Riga för att rädda mig ur min nöd...)
Så! Då är det klart.
Campinglivet kan börja!
Jag känner att jag börjar kunna det här.

In glider en annan husbil och söker sin plats.
- Ha! Dom är säkert nybörjare! Har ingen aning. Syns på långt håll.
Jag lutar mig mot min husbil med en pondus, en självklarhet som jag inte visste att jag mäktade.
- Dessa husbils-rookies...

Sånger till Frälsarkransen

Det är ganska märkligt egentligen.
Jag menar hur det kan stämma ibland.
För ett par år sedan fick jag frågan om jag ville skriva musik till några texter som anslöt sig till Martin Lönnebos Frälsarkransen. Två diakoner runt Härnösand jobbade med konfirmationsundervisning för ungdomar med behov av särskilt stöd och saknade sånger som passade till frälsarkransmaterialet. Under en retreat satt de båda och skrev ned små texter kring flera av pärlorna. Texterna är väldigt enkla och korta men oerhört innehållsrika.
T.ex. till jagpärlan:
Jag är glad för att jag lever. Jag är glad för att jag finns.
Jag är glad för att du ser mig. Tack min Gud för att jag finns.

Eller doppärlan:
En gång blev jag ditt barn. Jag får vila i din famn.
I Guds familj jag lever. Du känner mig vid namn.

Ökenpärlan:
Ingen kan fatta, ingen förstår. Ingen kan fatta hur dåligt jag mår. Tänk om det aldrig tar slut!
Gud du som fattar, Gud du förstår. Tack att du hör mig och vet hur jag mår.

Hemlighetspärlorna:
Tack o Herre för denna dag. Förlåt mig alla jag gjort illa. Hjälp mig leva varje dag nära dig.

Tystnadspärlorna:
Tystnad, ro och stillhet. Jag får vila i dig.
Du säger: Kom jag tar din hand.
Jag kommer till din kärleks famn.

De här texterna och några till fick jag med frågan om jag kunde sätta musik till dem.
Och då hände det märkliga. Jag satte mig vid köksbordet med ett notpapper och en blyertspenna, och så kom det. Bara kom, som det aldrig gjort förut. Inom en timme hade jag tonsatt alla sju eller åtta texterna och det utan att ens ha provat melodierna till piano eller gitarr. Jag skrev helt enkelt ned dem som de kom i huvudet. Rakt av.

Nu har jag just kommit hem från ett konfirmandläger för en liten grupp särskoleungdomar som under året har jobbat med Frälsarkransen som metod och material. I gruppen har Berits, Åsas och mina sånger sjungits. Och nu fick jag själv vara med och sjunga.
Och som dom sjöng, ungdomarna! De ville inget hellre. Till min förvåning märkte jag att mina små tre-ackordssånger fungerade, lyfte och bar de fina texterna och satte sig direkt hos ungdomarna.

Det är nästan så att jag skulle vilja säga som en del sa under den karismatiska väckelsen:
Jag fick en sång i morse...