Jul – Xmas - Navidad

Vi har firat julen med släktingarna i LA.

I dagarna tre. Och det har varit en resa genom tre länder.

Julaftonen avhölls i Sverige med sill och skinka och prinskorv och revbensspjäll.

Juldagen i USA firades med massor av julklappar som Santa hade levererat.

Och idag, Annandag Jul firades familjens ettåring med lunch på en mexikansk restaurang.

En riktig rundresa.

Men varje dag har jag satt mig vid pianot och spelat Nu tändas tusen juleljus.

Jul i LA

Än så länge inget juldagsljus, bara mörker över den stora staden,

hundar som skäller i den ljumma natten, och flygplan som landar över oss.

Änglarnas stad.

Nära Betlehem. Eller..?

Julens budskap: Gud blir människa.

Även i Los Angeles ?

Den misslyckade skådespelaren,

som dränker sina sorger i baren?

Den tilltänkte wannabe-kändisen

som aldrig kom till Beverley Hills?

Den gamle filmjobbaren

som fick sparken från Universal?

Det folk som vandrar i mörkret

skall se ett stort ljus.

Och barnbarnen läggs till sängs.
Och tomten smyger in.

Jul i kyrkan

Jul i kyrkan - så kallades Svenska kyrkans gudstjänst/julfest idag i Los Altos.
Det var en chansning. Hela hösten hade varit en chansning,en satsning på att utvidga verksamheten till dem som bor i South Bay area, alltså söder om själva San Francisco, i det som kallas Silicon Valley-området.

Inför dagen hade vi redan i oktober inbjudit familjerna i området till en Sång och drama-grupp med uppgift att öva in ett enkelt julspel. Så under hösten hade hustrun och jag flera gånger kört ned till Los Altos Lutheran Church, där Svenska kyrkan hyr in sig ibland, och tränat med barnen och deras föräldrar.

Redan från första början kände vi det. Glädjen, intensiteten, den helhjärtade satsningen från både föräldrar och barn. De ställde upp med stor glädje och förväntan. Och vi gav järnet. Åsa ledde övningarna och jag spelade till julspelets sånger. Och under pausen serverade vi saft/kaffe och pratade med föräldrarna, medan barnen härjade i klätterställningarna utanför.

Idag gällde det. Med fullastad småbil körde vi en timme söderut längs vindlande motorvägar, förbi Palo Alto och Stanford till den lilla staden Los Altos och deras underbara lutherska kyrka, som är hur praktiskt som helst för våra behov. Skulle det bli nåt, skulle folk komma? Det här var ju en helt ny satsning och man vet aldrig hur den slår. Vad jag förstod av min lätt nervösa diakon, så hade typ tre barn förhandsanmälts till dagen. Tomten ville ju gärna veta hur många godispåsar han skulle ta med sig...
Ja då blir det ju inte mässfall i alla fall, sa jag när vi svängde in på kyrkans parkeringsplats.

In bars så nybakade rågbröd, skinka, lax, saffransbullar.
In bars rekvisita till vise män, herdar och änglar.
Och in bars kaffe, saft, sångblad och koralböcker, ljus i mängder, samt Jesusbarnet och stjärnan från Betlehem icke att förglömma. De lokalt engagerade församlingsmedlemmarna mötte upp och bar in innanmätet i vår bil samt ställde allt i ordning för en riktig svensk julfest.

En av de engagerade barnfamiljerna hade haft ett bryderi under hösten. De skulle få barn i november och skulle kanske inte kunna satsa så helt på julspelet. Men vi skämtade och sade att då blir det ju inga problem med Jesusbarnet i alla fall... De fortsatte att komma på träningarna, men en lördag var inte mamman med, för familjen hade fått en liten flicka! De två storasyskonen och deras pappa kom däremot plikttroget till övningen. För storebror och storasyster skulle ju vara Josef och Maria.

Idag uppfördes så julspelet. Och många kom. Drygt sjuttio personer, unga och gamla.
Sjuttio pers! Vi trodde inte våra ögon. Här gällde det att breda några extra skinkmackor och koka extra kannor kyrkkaffe...

Vår diakon inledde med att påannonsera psalm 122, Dagen är kommen. Vi sjöng, och sedan bad hon en bön för vår samling och för barnens jul. Sedan välkomnades barnen fram. Där kom Josef och Maria i tidstypiska kläder, och dom hade en så lång väg att gå, och hur skulle Maria orka, för hon hade ju en bäbis i sin mage och skulle snart föda sitt barn. Och så kom dom till Betlehem, och där fick dom inte plats i hotellen. De blev bestämt nekade i dörr efter dörr, för där var så mycket folk. Men till slut lät en hotellägare dem krypa in i ett stall bland djuren. Och där - där föddes Jesus. Och änglarna sjöng Ära vare Gud i höjden. Ära vare Gud! Och visst vill ni alla vara med och sjunga med änglarna: Ära vare Gud i höjden...

Så kom några herdar dit som hade hört änglasången, och då sjöng dom med alla kyrkbesökarna Stilla natt, heliga natt. Medan den sången sjöngs, släppte så två av mammorna ett draperi, och då såg vi Betlehems stall. Och där satt Josef och Maria med den lille Jesus i famnen. Och det hela såg så levande ut. Inför julspelet hade vår diakon lånat ut en älsklingsdocka som skulle få agera Jesusbarn. Men - bäst Maria satt där och pysslade om sin lille son, så var det som om han rörde på en arm - och sen ett ben. Det såg så levande ut att man kunde tro att... Men käre värld, han rör sig ju! Jesusbarnet är ju ett levande barn!

Under spelets gång hade nämligen familjen, Josefs och Marias föräldrar smusslat dit sitt nyfödda barn, en liten underskön varelse vid namn Ellen, och nu var det Ellen som agerade Jesusbarn, och alls inte någon plastdocka!  Ett sus gick genom salen och .med ens så kändes det så nära, att Gud hade blivit människa, en människa precis som vi.

Långt borta i ett annat land såg några visa män en stjärna tändas på himlen som visade att ett kungabarn hade fötts nånstans, och de gav sig ut för att söka barnet. De vise männen, dvs de yrkesarbetande papporna i Silicon Valley, började då gå för att leta rätt på barnet. De gick en stor sväng runt i kyrkan innan de fann stallet där Jesusbarnet låg. Vi hann sjunga Gläns över sjö och strand innan de var framme. Men så kom de rätt, och de bugade sig och frambar sina gåvor, guld, rökelse och myrra. Och Josef blev så trött av alltsammans att han nästan somnade där han satt...
Sen sa diakonen att vi alla i vårt hjärta nu fick gå till Betlehem och hylla Guds son, och därför sjöng vi

När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå.
Guds son i nattens timmar där vilar uppå strå.
Guds son i nattens timmar där vilar uppå strå.

Välkommen hit till jorden i signad juletid!
Du är vår konung vorden som ger oss ljus och fred.
Du är vår konung vorden som ger oss ljus och fred.

Till dig vårt lov vi höjer, du barn i krubban där.
Och våra knän vi böjer för dig, o Jesus kär.
Och våra knän vi böjer för dig, o Jesus kär.
---
Att vi dessutom fick en urtrevlig julfest med lax- och skinksmörgåsar, och saffransbullar och pepparkakor, och dans kring granen och tomten som kom och var så trött så trött, - det blev rena bonusen.
Kvällen blev faktiskt Hellyckad.
Tack Gode Gud!

Alltså, Händels Messias!

Gårdagskvällen blev en höjdare. G F Händels oratorium Messias ges traditionsenligt här i stan under några kvällar före jul. San Francisco Symphony med sin mästerlige kördirigent Ragnar Bohlin bjöd på en oförglömlig konsert. Vi var där med en god vän och fick oss en trevlig och värmande fredagskväll.
Åttio körsångare och trettio orkestermedlemmar höll mig trollbunden i över två timmar. Men allra mest fascinerades jag av dirigenten. Han ledde framförandet med - vad skall jag säga - med skönhet. Jag var helt tagen av hans vackra konstutövning som utstrålade både styrka och ödmjukhet, precision och avspändhet. Med sin egen totala koncentration höll han kören, orkestern och de fyra solisterna helt i sina händer. Den jättelika kören sjön med en precision som om den var en liten kammarkör. För en gammal oratoriesångare som mig var det en fröjd att höra deras snabba sextondelar i t.ex. For unto us a child is born, eller For his yoke is easy. Hela verket strålade av intensitet, dynamik, glädje och högtid. Och allt detta fanns förkroppsligat i Ragnar Bohlins ledarskap där framme.

Sedan är det ju skoj med Ragnars dubbla koppling till Härnösand. Hans farfar Torsten Bohlin var biskop i Härnösand. Och för två år sedan gästspelade han själv i Härnösand med Radiokören och uppförde Requiem av vår dåvarande domkyrkoorganist Fredrik Sixten. Men till vardags är han alltså ledare för San Francisco Symphony Chorus. Som den erfarne organist han också är, spelar han så ofta han kan vid Svenska kyrkans gudstjänster i Norska sjömanskyrkan. Gissa om det uppskattas här i församlingen!

Tack Ragnar, tack Händel!
Och tack Gud för musikkonsten!

Oro för en vän

En mycket kär vän har blivit sjuk.
Min dator.
Den startar med host och krax och en rosslande skorrande fläkt. Högst motvilligt börjar den ett nytt arbetspass. Men när den kommit igång, lugnar den sig och fungerar normalt. Men ibland undrar jag om den har fått besök av liemannen. Om dess timglas håller på att rinna ut.

Min laptop har hängt med länge och varit en ständig reskamrat. Nu drar jag mig för att sätta igång den, rädd för att finna att den har avlidit. Hoppas att den ska kämpa och gå fram till vår sverigeresa om en månad. Då hoppas jag kunna gå med min vän till en datavårdcentral. Fast egentligen är det väl tokigt att tänka så. Det är ju här runt the San Francisco Bay som datakompetensen finns. Men då ska man veta vart man ska gå och söka hjälp och det vet inte jag. Men det vet jag i Härnösand.
Ja det här låter stolligt värre, jag kanske borde tänka tvärtom. Börja och söka för åkomman här där jag är och nicht verschieben auf Morgen was ich schon heute tun kann.

Har i alla fall nu gjort klar en omfattande säkerhetskopiering av bilder, dokument, släktregister. Så - om min vän drar sin sista suck inom kort, så är jag förberedd. Jag hoppas dock att sjukdomen är behandlingsbar.

Behövas och trivas

Man trivs där man behövs. Det är alla ideella entusiasters valspråk. Så ock mitt.
Nu är det inte alltid jag vill behövas, det ska villigt erkännas. Det ska vara måtta med allt.
Ibland är det skönt att efter fyrtio år som präst och femtio som engagerad inom kyrkan inte behöva känna något ansvar alls utan kunna njuta av pensionärens frihet att själv kunna välja.

Men den här helgen har jag verkligen känt mig behövd som frivilligmedarbetare och det har varit roligt. Igår var det lördag. Hustrun och jag körde på morgonen en timme söderut till Los Altos Lutheran Church och två timmars glad sång- och dramaövning med en härlig liten grupp av föräldrar och barn. De ska spela ett julspel nästa söndag kl 16 då församlingen välkomnar svenskarna i Southern Bay till Jul i kyrkan. En pojke som ville vara herde, kom stolt in bärande på världens största herdestav, en riktig stör faktiskt. De klädde ut sig i julkrubbekläder som vi fått låna i en annan kyrka. Och papporna var inte sena att skruda sig till vise män. Med mycket fniss och lite stram högtid agerade gruppen, för att med vår diakon som berättare försöka visa på julens heliga händelser. Själv satt jag vid pianot och ledde sånger och psalmer till spelet. Om en vecka vet vi hur det hela avlöpte. Skoj var det och helt urpumpande.

Efter hemkomst och en välgörande tupplur för min del bar det så av upp till Tiburons lutherska kyrka, där ett svenskt par firade guldbröllopsdag och hade bett oss att hålla en liten andakt så att de fick förnya sina äktenskapslöften. Så då fick jag vara präst en stund. En sådan välsignelseakt är tämligen vanlig här i Amerika, själv hade jag aldrig varit med om det. Men det var så fint, och efteråt bjöds hela gänget på middag i en hamnrestarurang i Sausalito.

Idag söndag, tredje advent hade vi i lugn och ro tänkt gå i kyrkan på den norska gudstjänsten kl 11. Men kl 9 ringde den norske sjömansprästen och hade blivit sjuk, så han undrade om vi kunde rycka ut och ta det hela åt honom. Vi klädde oss i ämbetskläder och gick upp till honom och fick våra instruktioner. Sedan vidtog en spännande gudstjeneste på svensknorska. Till all lycka hade han skrivit en god och tydlig predikan som jag kunde läsa upp för församlingen.

Efter gudstjänsten gick jag hem för min dagliga tupplur. Och stärkt av den återvände jag sedan till norska sjömanskyrkan. Där höll svenska församlingen tillsammans med kvinnoföreningen SWEA i afton en julvesper. I praktiken var det en psalmgudstjänst, där man sjöng julens psalmer. Vår svenska diakon ledde gudstjänsten och jag stod för musiken. Spelade både på orgeln och den nya flygeln. Och tänk att även det gick så bra. Jag kände nog Pappas ande nära mig där jag satt på orgelpallen med Det är en ros utsprungen på notstället. För att inte tala om J G Walthers lilla koralbearbetning Meinen Jesus lass ich nicht. Den spelade Pappa första gången jag hörde den.

Nu har jag kommit hem igen och ska börja med middagsförberedelserna. Efter denna härliga tredje adventhelg tror jag vi är värda en god middag. Jag har förberett rotsaker för ugnen och en köttbit för grillen. Och en svampsås ska vi väl också få till på nåt sätt medan diakonen min plockar och diskar undan uppe i kyrkan.

Man trivs där man behövs.
Det är något stort i att göra en ideell insats, att på sin fria tid få vara med om att göra något för andra, tillsammans med andra.

Lucia

Det är kväll. Klockan är kvart i tio, kvällsandaktstid Vid dagens slut.
Efter en fullmatad dag ämnar jag strax krypa till kojs, men mina tankar går hem till Sverige.
Inte så konstigt eller hur? Det är ju Lucia hemma nu.
Tusentals lucior håller som bäst på att förbereda sina särkar och lampor för årets luciatåg.
SvT sänder strax live från någon kyrka. Något som vi alltid brukat titta på.
Det är inte utan att jag längtar hem lite så här års.

Sen vet jag att där hemma är det storm nu, om inte orkan. 40 m/sek på Högakustenbron enligt en facebookvän. Då misstänker jag att mina granar vid sommarstugan sitter löst rotade just nu... Måtte de stå pall.

Det känns konstigt att vara så långt borta, både från det ena och det andra.

Dagen gav i alla fall mig och hustrun en "julfröjders aning", då vi vid lunchtid bevistade en lunch på tjugofjärde våningen downtown. Där bjöd SACC, Swedish American Chamber of Commerce på jullunch. Förutom mingel med allsköns svenskar kring ett uppdukat svenskt julbord bjöd tillställningen på årets luciatåg. Fånig som jag är och sentimental i överkant, blev jag lite rörd över Sancta Lucia, fastän the setting was so completly different.
Jag sjöng objudd och oblyg understämman till alla sångerna.
Utom! Jingle bells...
Någon heder har man väl ändå..!

Morgonstund

Det är morgon i San Francisco.
Jag sätter på Händels Messias,
tar min kaffekopp och sjunker ned i fåtöljen.
Hustrun har gått upp till kyrkan
och dagen börjar sakta rulla igång.
Ute är det tio grader och en blek sol lyser över vattnen.
Vi ägnade gårdagen åt att köpa julpynt på Nordic House och IKEA.
Nu har vi varma röda färger i vårt hem precis som det ska vara.
Huset fylls av en varm känsla.
Trivsel.

Nelson Mandela

Om Nelson Mandela hade varit katolik, hade han nog redan stått på listan med dem som borde bli saligförklarade. I sinom tid hade han kanske t.o.m. blivit helgonförklarad.
Nu var han inte katolik så det blir inget av det där. Kanske lika bra det.
Men ett helgon var han i mina ögon. En stor människa, en ikon genom vilken Gud visade sin goda styrka för världen. Nelson Mandela fick oss att tro på Jesu budskap, att man kan löna ont med gott, att man kan älska sina fiender och be för dem som förföljer en. Vara villig till försoning med sin motpart, vara störst genom att vara allas tjänare osv osv.
Så mycket av Jesu Kristi sinnelag manifesterade sig i denne man och hans livsgärning, att han om någon hade förtjänat att kallas helgon. Så många människor kan vittna om välsignade möten med Mandela, hur han såg den lilla enskilda människan och visade henne värdighet. Så mycket av tro, hopp och kärlek, av starkt men ödmjukt ledarskap han visade. Han fick ett plågat och kuvat folk att stolt resa sig upp. Jag glömmer aldrig min första resa till Sydafrika 2004. Det året firade nationen 10 år av demokrati. När planet landade, sa flygvärdinnan: "Ladies and gentlemen, we proudly welcome you to South Africa!" Och när hemresan skulle börja, var där med en ungdomskör ombord som skulle till Europa på en körtävling. När flygplanet hade kommit upp i flyghöjd, äskade kaptenen tystnad och välkomnade den stora kören att sjunga för oss andra Sydafrikas nationalsång Nkosi sikel' iAfrica. Jag rös!

Mandelas tal är redan berömda. Utifrån hans tal och handlingar och möten med människor kommer helgonlegender att bildas. Hans ande var så stark som rådgivare, att världens ledare ständigt stod i kontakt med honom när han väl hade blivit en fri man. Mandela var en ledare som Gud placerade där han bäst behövdes och i precis rätt tid. Och han axlade den manteln, förstod att historien var honom given, att utan honom skulle Sydafrika kanske ha närmat sig ett fruktansvärt raskrig. Tack vare hans ledarskap, så envist präglat av tro på samtal och försoning, slapp Sydafrika detta förödande inbördeskrig. Och tack vare att han hade förstånd att inse när han skulle avgå, behövde inte Sydafrika gå Zimbabwes väg.
Mandela visste sin tid. Jag log när jag efter hans avgång som landets president hörde honom säga i ett TV-reportage: "To the leaders of the world I want to say: Don't call me anymore. I will call you." Dvs. Sköt er nu, annars ringer jag.
Han visste sitt värde och sin betydelse. Att hans ord gjorde skillnad. Men, Nelson Mandela ville inte bli helgonförklarad eller beundrad eller till varje pris hålla sig kvar vid makten. Jag tror han helt enkelt ville bara göra det Gud hade kallat honom till. Och på grund av att han var trogen sin kallelse och visade världen på möjligheten av ett lågmält men samtidigt kraftfullt ledarskap, kan jag idag med hans bröder och systrar i Sydafrika känna en enorm stolthet över att vara människa, en människa som har fått leva samtidigt med Nelson Mandela.

Spela orgel...

Idag blev jag sur,
så sur att fula ord bubblade upp inom mig,
och det i Guds hus.
Jag satt och övade orgel, och det är egentligen en rolig sysselsättning.
Men inte idag. Idag blev det bara fel.

Alltså: Sitta där på orgelpallen med min kantorsexamen rodnande i bakfickan och märka att jag har tappat allt och måste börja stava på pedalspelet från ruta ett. Idag var det julpsalmer som gällde. Jag håller nämligen på att spela igenom koralboken, liksom jag gjorde för för tjugofem år sedan. Med den skillnaden att då lärde jag mig nåt, och sedan satt det där.
Nu gäller det att försöka behålla så mycket som möjligt av det jag en gång lärt mig, och förhindra att det lilla som finns kvar rinner mellan fingrarna. Och det går fortare att tappa de gamla förmågorna tycker jag. Det tar längre tid att vinna mark, lära in nytt och behålla det kvar. Om det alls går.

Visst, jag fattar att det beror på åldern och bristande rutin. Men idag var det mycket som irriterade. Jag hade inte riktiga spelskor, för dom har försvunnit nånstans i USA. Jag försökte alltså spela i strumplästen i stället för i skor breda som surfbrädor. Men hur jag än gjorde, så trampade jag för det mesta på två pedaler samtidigt.
Vidare har pedalerna solfjädersform och sitter inte parallellt med klaviaturen i övrigt som hemma i Sverige. Därmed vet jag redan få förhand att jag kommer att trampa fel ungefär varannan ton. Och hur kul är det?
Och sen har jag vänsterhanden som en joker i leken. Den vill locka pedalen åt fel håll, och pedalen vill locka med sig vänsterhanden. Men de ska nu en gång spela olika stämmor.  Helt olika. Det är nämligen så med koralspel, att pedalen ska spela basstämman och vänsterhanden tenoren, medan alt och sopran sköts av högerhanden. Så i varje förgjordade psalm i koralboken ska den högra handen inte veta vad den vänstra gör, och de två händerna inte veta vad de två fötterna gör...
Det där fixar inte jag idag. Med sammanbitna tänder och fula ord i mun tänker jag tillbaka på det gyllene året 1990, då det sjöng om mitt orgelspel i Umeå. Jag fick faktiskt Ba i liturgiskt orgelspel, och det är faktiskt Icke utan beröm godkänd.
Idag har jag långt, mycket långt kvar till ens ett examensförsök.

Och - för att fortsätta att klaga. Varför måste notstället sitta så högt upp på en orgel? Jag får ju böja på nacken som om noterna satt i taket, särskilt om jag har mina progressiva glasögon på mig. Och det har jag. Med de terminalglasögon som jag fick utav jobbet ser jag bara lite tydligare, men då ska man komma ihåg att ta dem med också.

Sammantaget, det är skitkul att spela orgel när allt flyter och fru Musica tar hand om framförandet.
Men det är ack så sällan. Idag definitivt inte.
Men jag har gett mig den på att träna tills jag inte behöver skämmas längre.
Grr...

Första advent?

Jaha - ? Så känns det efter denna mycket annorlunda Första advent.
Snön och adventsstämningen har helt lyst med sin frånvaro.
Jag har ägnat dagen åt att vila ut efter gårdagens sjuttiomila bilkörning.

Har inte ens varit i kyrkan, och när hände det en första advent? Svenska kyrkan hade ingen gudstjänst alls idag. Så valet var ganska enkelt. Ligga länge och vänta in själen. Ägnade förmiddagen åt min bok, Wilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg, en gammal uppsprättad bok från 1952 som jag hittat i bokhyllan här. Den är ingen rolig läsning direkt, men ett angeläget historiskt dokument skrivet av en stor berättare.

I eftermiddags tog jag mig samman och letade fram en jullåda som förra diakonen lämnat efter sig. Den var inte alltför upphetsande. Men jag hittade i lådan en sjulampors elljusstake som jag satte upp. Samt röda små koppar för värmeljus. Och det var den adventspyntningen, det. Ute var det femton plusgrader och jag tänkte att: 1:a december..?

Till slut satte jag mig och lyssnade på dagens radiogudstjänst från Ålidhemskyrkan i Umeå.
Jag inser att det är advent hemma nu, att en massa fint har ägt rum hemma i Svedala förutom en storm som dragit över landet, att Lilla juloratoriet har framförts i Uppsala domkyrka, att Luleå kammarkör har sjungit Messias. Men mer än så har jag inte orkat bry mig.

Jo jag var och köpte svensk glögg och Nyåkers pepparkakor som mötte hustrun när hon kom hem från dagens Luciaövning i kyrkan. Det var riktigt gott och mycket adventiskt.

Highway 5

- Nej, ta 101:an, den är mycket vackrare.
Det rådet fick vi inför vår resa till Los Angeles förra gången.
Vi tog mycket riktigt Highway 101 , och ja, den var vacker. Helt okey.
Men också stökig på något sätt. En massa stadsbebyggelse och trafik om jag nu minns rätt.

Den här gången valde vi att köra 5:an i stället. Den går parallellt med 101:an, fast nordost om den. Sträckan mellan San Francisco och Los Angeles präglas av bördiga dalgångar och torra bergsryggar. De två vägarna sträcker ut i sydost - nordvästlig riktning längs varsin dalgång. Highway 101 drar ett streck längs Salinasdalen, som Steinbeck beskrivit i Öster om Eden. Den kommer i söder ut vid havet strax innan S:ta Monica. Sen är det idel stadsbebyggelse de sista två timmarna ned till LA. Highway 5 löper längs St Juaquindalen ovanför Salinas.

- Nej, ta inte 5:an! Den är såå tråkig.
Nähä. Bara därför tar vi 5:an den här gången, både ner och upp.
Och den är toppen. Sådetså.

Vi åker från LA i gryningen. Om vi kommer iväg tidigt är chansen större att slippa helgtrafiken. Det har ju varit Thanksgiving och alla miljoner amerikaner ska ju hem igen, om inte förr så i morgon söndag. Rakt norrut bär färden längs flerfiliga motorvägar. Efter en halvtimme bär det uppför mil efter mil. Vår lilla Nissan Vectra skriker allt vad den kan för att hålla farten i de branta motluten. Men det är spännande och vackert. Under några kilometer i det värsta motlutet korsar körbanorna t.o.m. varandra. Skyltar uppmanar oss som kör norrut att slå av AC:n för att inte hetköra motorn i uppförslutet. Motorvägen slingrar sig som en trög orm längs dalgångarna upp mot bergen, och snart är vi uppe vid vattendelaren. En skylt meddelar att vi befinner oss på 4100 feet över havet, ca 1400 m. Idag ser jag ingen snö på topparna, men då vi körde ner låg det snö över bergen där. Sen bär det utför tills vi landar på en platå som varar i fem timmar. Och en raksträcka som också den varar i fem timmar. Spikrakt åt nordväst. Det kan tyckas långtråkigt och trist, det är väl därför vi blev avrådda från att köra Highway 5. Men det är en spännande färd. I förväg trodde jag att 5:an skulle bjuda på ett öde stäpplandskap. Men icke. Det är ju här den ligger. Fruktträdgården!
Mil efter mil kantas vår väg av fruktodlingar. Allt från vindruvor till apelsiner. I prydliga och snörräta rader står där fruktträd så långt ögat kan nå och förser därifrån Kalifornien med vitaminer. Den ena odlingen avlöser den andra och däremellan flyger en och annan småstad förbi.

Men innan dess ska man förbi ett elände utan all like. Någon påminde mig på Facebook att hålla för näsan längs Highway 5, och nu förstår jag vad som avses. Helt plötsligt, efter mil efter mil av ingenting, kommer man till en jättelik inhängnad med tusen sinom tusen kossor, troligen ditfraktade inför sin egen avlivning. Och Där Luktar Kurt! Något alldeles hemskt. Inte nog med att man måste se de tusentals djuren trampa lera och damm. Luften, för att inte säga atmosfären är fylld av dödsdoft så att man baxnar. Eller vaknar om man till äventyrs håller på att nicka till. Två sådana kreaturs-Auschwitz passerar man innan Fruktträdgården.

Först Inferno, sedan Paradiso. Trafiken flyter som en bred orm från infernot in i paradiset.
Mandariner, apelsiner, citroner och vinrankor kantar vår färd. Här är det tvåfilig motorväg som gäller. Ganska tät trafik får jag säga. För det mesta ligger jag i omkörningsfilen. Men här bryr man sig inte om höger eller vänster utan kör om både till höger och till vänster. Så det gäller att se upp, både till höger och vänster. För fort går det, för det mesta kring 70 miles/hour, vad det nu blir med europeiska mått mätt. Fullt tillräckligt för mig i alla fall.

Efter fem timmar i denna ström av bilar från söder mot nordväst tar vi av från vägen mot Sacramento västerut ut mot kusten och San Francisco. Sista timmen är lätt som en plätt, känns nästan löjligt enkel. Man flyger förbi Livermore's kullar och trafiken tätnar in mot Oakland. Där besinnar sig bilisterna, ty där stundar Bron. Med ytterligt allvar och i högst tjugofem kilometers fart passerar man Gränsen Till Bron, där ett litet "pip" förkunnar att du är godkänd för överfart, samt sex dollar fattigare. Sedan glider du över the Bay Bridge lugnt och värdigt i bredd med fyra andra filer proppfulla med resenärer som alla önskar komma fram innan trafiken korkar igen fullständigt, eller innan jordbävningen slår till eller innan första advent inträffar.

Trött men lycklig hittar jag till slut och för ovanlighetens skull en parkeringsruta alldeles utanför vårt hus på Hyde Street. Och därmed slutar denna reklamfilm för Highway 5.
Och Första advent kan slå upp sina portar.

Thanksgiving

Nu har jag för första gången firat Thanksgiving. Tidigare hade jag bara hört om dagen. Thanksgiving är en nationell helgdag i USA och en mycket speciell sådan. Den är varken politisk eller religiös och kan därför samla hela nationen. Man åker till sina släktingar och träffas för en kväll kring en traditionsrik kalkonmiddag.

Thanksgiving firas enligt vad man säger till minne av de första pilgrimerna, som i tacksamhet för den säkra överfarten delade med sig av sin mat till de indianerna. Hur det nu än är med det (det finns en mörkare version av berättelsen också), så är sista veckan i november en riktig family get-together weekend. Själva Thanksgivingdagen är på torsdag och sedan passar de flesta på att ta ut fredagen som klämdag.

Här i huset kokades, stektes och reddes det hela dagen för att alla rätter skulle vara färdiga till kvällen. Det ringdes runt till släktingar hela dagen. Själv skypade jag med systern som hade åkt upp till Michigan. Sen samlades den del av släkten som finns här inom räckhåll till den gemensamma kalkonen.

När alla är proppmätta inträder så the Turkey coma och man bänkar sig framför TV:n och ser på amrikansk fotboll. Sådan är traditionen, men i en fyrabarnsfamilj handlar det också om andra saker. Där finns inte riktigt tid för någon koma om man säger så.

Skoj är det att få uppleva gamla traditioner i den nya världen.

I änglarnas stad

Idag har jag för första gången kört genom Los Angeles. Hustruns son med familj har ju flyttat dit och bor i Los Feliz, en Hollywoodstadsdel som ligger på en sluttning ovanför megastaden. Därifrån har man en vidunderlig utsikt. Ikväll när jag stod på verandan kunde jag räkna till tio flygplan samtidigt i luften på väg till eller från olika flygplatser. Los Angeles är en jättestad som aldrig verkar ta slut.

Hustrun skulle i eftermiddags till en planeringsträff med de två som utgör hennes SKUT-anställda arbetskamrater i Kalifornien. Vi körde 45 kilometer, hela tiden genom stadsbebyggelse, ned och ut till San Pedro. Ja, köra är tyvärr ett måste, det finns i princip inget annat än bilar här. Det var motorvägar hela sträckan, minst fyrfiliga, ibland sju filer i vardera riktningen med massor av på- och avfarter och skyltar som man ska hinna läsa. Mycket bilar är det och fort går det, minst 110 km/tim. Filerna är inte breda så det gäller att vara helkoncentrerad och ha en god kart- och skyltläsare vid sin sida med en GPS i knäet. Det gick riktigt bra faktiskt. De 45 kilometerna tog oss ändå nästan en timme att köra på grund av den täta trafiken.

I San Pedro, LA:s hamn, samarbetar Svenska kyrkan liksom i San Francisco med Norska sjömanskyrkan. Under tiden den svenska personalen sammanträdde, passade jag på att öva orgel och piano. Roligt att få sådana stunder för mig själv också. Jag hann träna på en massa julpsalmer. När mötet var slut och vi skulle köra upp till Los Feliz igen, hade mörkret lägrat sig över änglastaden och det var rusningstid, så hemfärden tog drygt två timmar. Genom Downtown, den relativt lilla del av LA som har skyskrapor, var det krypköra som gällde kilometer efter kilometer medan vi bytte från Highway 110 till 101. Men vad gjorde det, då hann jag ju beundra den spektakulära skylinen av LA by night.

Efter denna exposure var det riktigt skönt att få parkera bilen och komma hem till något så helsvenskt som köttbullar med potatismos och lingonsylt och lite prat om hur åttaåringen hade haft det i skolan under dagen.

Första advent

Första advent har redan varit.
Vi tjuvstartade nämligen idag, dock med vår kyrkoherdes goda minne.
Annars skulle det ju inte bli något första advent för Svenska kyrkan i San Francisco.

Körde en timme söderut till Los Altos Lutheran Church, där vi fick hela kittet eller hur det nu stavas: Bereden väg, Gläd dig du Kristi brud, Hosianna och Gå Sion din konung att möta. Samt lussekatter och Nyåkers pepparkakor till kaffet.

Jag hade glädjen att få dela Ordet i gudstjänsten. Har alltid tyckt om första advent, att Kristus, som är Guds barn och evig avbild, kommer till oss människor på vår nivå, ridande på en cykel typ, helt vardagligt, men ändå med ett outsläckligt Hosianna omkring sig.

Är så tacksam att jag mår bättre idag och därför kunde leverera det jag hade lovat.
Nu ser jag fram emot morgondagen, då vi ska köra ned till Los Angeles
för Thanksgiving med barnbarnen och några dagars arbete för hustruns del.

Jag gillar våra roadtrips.
Sitta mil efter mil i fil efter fil
på motorväg efter motorväg.

Låter inte så skoj men är väldigt avkopplande.
Man hinner prata så mycket utan stress och jäkt,
eller för den delen slippa prata så mycket utan bara titta framåt tillsammans.

Det är nåt särskilt med det också.

Novemberstämning

En märklig dag.
Har mest legat och tittat i taket.
Och sovit, hur mycket som helst.

Är det möjligen november även i Kalifornien?
Solen går ned redan vid fyra-femtiden nånstans.
Och snart är det dags för vinterjacka och handskar.

Den här hösten har jag fått ett fasligt sjå med mitt hjärta och vad därtill hör:
Kolla puls och blodtryck varje dag.
Och vikten, glöm inte vikten.
Ta mina mediciner, träffa doktorn och hämta ut nya mediciner.
Jag som aldrig behövt ta en alvedon ens, snacka om bortskämd.

Att hela tiden fokusera på kroppens signaler,
inte orka, inte klara av,
det är nåt helt nytt i mitt liv.
Inte särskilt roligt heller.

Sen är dagarna så olika.
Vissa dagar kan jag bestiga berg tror jag, åtminstone Hyde Street hur lätt som helst.
Andra, som den här, känns kroppen bara matt och söker sig till sängen.

Idag vill jag bara fly bort från höstmörkret
och gå i ide,
tills det våras ibland bergen.

Om stormen kommer

Man kan ju undra:
En förödande tyfon över Indonesien...
Tornados dammsuger Mellanvästern...
Storm och strömlöshet i mina hemtrakter...
Och en oväntad och dödlig storm över Sardinien...
Bara på några dagar.

Vad händer med vädret??
Inte var det så här när jag var liten.
Är det här avgasernas pris?

Vad händer med teologin i ovädrens spår?
Så här i domssöndagstider, hur ser vår katastrofteologi ut?
Jesus talar rätt mycket om naturkatastrofer i evangelierna.
De är ett tecken på den yttersta tidens början enligt honom.
Så kyrkor och enskilda har i tvåtusen år tolkat in sin tids oväder i det mönstret:
Se bara, nu närmar sig slutet! Vi lever nog i de yttersta tiderna.
Och många sektledare har gått så långt som att räkna ut år, datum och tid för den dagen.
Men det är något som Jesus själv varnar för. Det kan vi inte veta, endast Fadern, säger han.

Andra har sagt att olyckor är en del av Guds plan med mänskligheten.
De är Guds varnande finger: Kom ihåg mina bud! Annars...
Det är en sträng gud som säger så. En farlig och opålitlig fader enligt min mening.
I vårt land har han predikats i århundraden så att människor har darrat i bänkarna.
Inte undra på att våra kyrkor är tomma.

Är det inte något fel på vår lära, vår tro, vår gudsuppfattning?
Ja hur predikar vi i domssöndagstider?
Jag kan inte tänka mig Gud som en fader som låter sin familj gå under utan att ingripa.
Eller ännu mer, Gud som en föräldragestalt som växlar mellan värme och hot om våld.

Kan det vara som många säger, att om Gud är allsmäktig så är hen nog inte god.
Och om Gud är god så kan hen inte vara allsmäktig.
Jag får vara tacksam att jag inte längre behöver predika, för det här är inte lätt.
Men om jag ska försöka formulera min tro lite,
så handlar det om en korsfäst gud som inte sänder olyckor över oss
men som är med oss när det onda drabbar.

Vi lever i en brusten värld där inget är helt eller bara gott.
Livet är en mix av gott och ont, av skratt och gråt, av njutning och av smärta.
Varför det är så har jag ingen aning om.
Har svårt att se det som man gjorde förr, att det onda är ett syndastraff.
Det finns mycket av straff och hot i Bibeln, men Jesus sa också om en sjuk man:
Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat.

Sjukdomar bara finns där, naturkatastrofer likaså.
Här i Kalifornien lever man i en daglig beredskap för ett stort jordskalv.
De svåra händelserna ingår i förutsättningarna för allt liv i naturen.
Livet förutsätter döden. Inget liv kan finnas utan att något har dött.
Jag behöver kanske inte förstå det. Men jag tror det är så.
Livet är en obegriplig väv av ljusa och mörka trådar.
Vad som är gott eller ont kan vara svårt eller rent av omöjligt att se.

Men det finns ett hopp som bär inför det värsta.
Livet tar inte slut när livet en dag tar slut.
Some die young.
Jesus mötte döden i trettioårsåldern redan.
I Filippinerna är massor av offren barn.
Men ingen dör förgäves.

Jag tror inte att livet tar fullständigt slut när jag dör.
Jag tror att Gud tar hand om mig då.
Jag tror att Jesus genom sin egen död och uppståndelse tar mig med till Livet.
Och jag hoppas på ett himmelskt hem med kära återseenden
och med värme, mat och förlåtande kramar av en älskande Gud.

Där slutar det att storma.

En händelserik helg

Ja, det är ju ingenting ovanligt att en helg blir händelserik,
men nu ska jag berätta om den här.
I fredags var jag på återbesök hos min hjärtläkare på UCSF-Medical clinic. Efter undersökning och EKG sa han att allt såg mycket bra ut. Hjärtat pumpar lugnt och stadigt utan fladder eller extraslag, och det kunde jag själv intyga. Har inte haft tillstymmelsen till sådant på en hel månad, Gud vare tack. Provsvaren visade på fina värden. Så jag kunde skippa en av medicinerna tyckte han. Bra.

Igår lördag körde vi ned till Los Altos och vår nystartade Sång- och dramagrupp. De slöt upp och vi tränade på ett litet enkelt julspel som ska framföras 22/12. Våra övningar håller till i den lutherska församlingens lokaler, och denna gång hade vi fått en mycket bättre övningslokal. Det är så roligt se hur glada föräldrarna blir över kyrkans initiativ. En sån här grej fyller ju flera behov. Man får träffa andra svenska familjer och göra något roligt ihop, och barnen får svenskträning och lära sig svenska sånger. Och så får de höra om Jesus.

Idag åkte vi till den lilla lutherska församlingen i Tiburon och firade gudstjänst med dem.
De blev så glada över att vi kom och flera kom fram och frågade hur jag mådde. Gudstjänsten leddes av en äldre präst som varit lärare på ett lutherskt seminarium och som bl.a. kände Antje Jackelén. Det var en fin stund, fast jag kommer nog aldrig helt att förstå den amerikanska kyrkomusiken. Lovsången och Helig t.ex. Där får jag uppbringa hela min notläsningsförmåga för att hänga med.

Sedan hem och ryggläge en lång stund. Min skam förbjuder mig att säga hur länge jag sov middag.
Därefter upp till sjömanskyrkan för Lucia-övning med en massa barn och föräldrar. Kyrkan full, typ. Jag stöttade sångerna på flygeln och själva övningen leddes av en kunnig och entusiastisk kvinna vid namn Karin. Under övningen stod min diakon en trappa upp och serverade föräldrarna kaffe och öppnade kiosken så att de fick köpa svenskvaror.

Sist, medan hon hade en träff med de ansvariga, satte jag mig vid orgeln och tränade på advents- och julpsalmer. Kul. Tänk att det håller på att vara dags för det. Nu är dagen och helgen slut. Tack för den!

Lasagne

Det var det första jag tänkte på i morse: Lasagne. Idag ska vi äta lasagne.
Det var beslutat redan igår. Vi har ju präst och kantor här ifrån Los Angeles och firar svenskhelg i norska sjömanskyrkan. Andra söndagen varje månad kommer vår kyrkoherde de sjuttio milen upp hit och leder gudstjänster. Och denna gång har han kantorn med sig. Dom var här hos oss igår kväll, och då bestämdes att i morgon ska vi äta lasagne. Så jag visste det redan när jag slog upp ögonen i morse.

Efter frukost besteg hustrun och jag slalombacken upp till kyrkan. Det går otroligt bra nu mot för hur det var innan sommarens operation. Men visst är det ett morgonpass som sätter igång kroppen. Nyttigt.
Först hade jag ett samråd med kantor Bittan kring lämplig registrering av orgeln inför dagens vigsel och morgondagens gudstjänst. Att registrera en orgel betyder inte att man anmäler den till någon myndighet eller något företag. Det är att bestämma vilka orgelstämmor/register som kan passa till den och den speluppgiften.
Sen dammsög jag trappan från kyrksalen upp till församlingssalen/caféet. Och sen tänkte jag: Lasagne, och gick hem. Personalen skulle sitta i samtal hela dagen, men det slapp jag. Kände mig otroligt privilegierad som bara kunde lämna kyrkan med alla tusen kyrkfrågor och gå ned till vår lilla lägenhet i förmiddagssolen. Bayen, (bejen) som vi kallar SF-bukten, låg så fin och blå bortom de imponerande gamla museiskeppen vid Hyde Street Pier. Och två kilometer där ute vilade Alcatraz på sina klippor. Jag kan aldrig se mig mätt på den här utsikten.

Hemma vid elvatiden tänkte jag att jag går och handlar sen, först ska jag vila. Och det gjorde jag. Hämtade extratäcket och kröp ihop under det och kände att jag nog kommer att somna. En timme senare slog jag upp mina blå igen och tänkte: Lasagne. Nu håller det på att dra ihop sig till dagens inköp. Så jag gick ned till Trader Joe's och handlade nödiga ingredienser till kvällens middag. På vägen till affären passerar jag ett antal trafikljus, och den promenaden har utvecklats till en spännande tävling, typ hockeymatch mellan mig och trafikljusen. Om jag inte behöver stanna för rött ljus får jag ett mål, 1-0. Om jag vid nästa korsning måste stanna och invänta grön gubbe, fast här är den vit, blir det 1-1. Idag förlorade jag med 2-3 på väg till affären men vann på hemvägen med 4-1. Man har inte roligare än man gör sig.

Resten av eftermiddagen har handlat om nedräkning till kvällens lasagne. Det är nu så att jag är dålig på att laga lasagne, därav hela detta meningslösa blogginlägg. Jag har liksom gått och laddat upp för utmaningen hela dagen. Och hoppats att hustrun skall komma hem så pass tidigt att hon hinner laga middagen åt sina arbetskamrater från LA. Men icke. När klockan närmade sig fyra insåg jag att: Lasagna, go for it! Och så grep jag mig verket an.
Och nu, vips lustigt, sitter jag här i min fåtölj med en lasagne under aluminiumfolie borta i köket, och vad var väl det att gruva sig för. Hoppas den bara går att äta.

Det mörknar ute och ute på bayen glider tunga containerfartyg in med kinesiska produkter till hamnen. En cessna flyger över staden och ett utryckningsfordon ylar någonstans långt borta. Snart kommer hustrun och våra vänner hem från sin arbetsdag, och då ska dom få äta lasagne.

Tvätta varandras fötter

Har just sett en utsändning från Busan, där Kyrkornas världsråds generalförsamling håller på att närma sig sitt slut. När jag slog på datorn och klickade fram sändningen, höll just en gudstjänst på att avslutas.
Vad jag fick se var hur företrädare för olika kyrkor, teologier och traditioner tvättade varandras fötter. Jag fick bl.a se hur KV:s generalsekreterare böjde knä framför en an delegaterna och stilla och omsorgsfullt tvättade hans fötter. Två kvinnor från olika traditioner gjorde detsamma, precis som Jesus gjorde med sina lärjungar på skärtorsdagskvällen.
Nog kan man säga en del om såna här kyrkliga jättemöten. Att de är så ordrika, t.ex. Det hålls tal efter tal efter tal, alla måste få komma till tals och säga sin mening om alla frågor. Jag skulle få träsmak i baken om jag var där. Vidare produceras en mängd statements, uttalanden, resolutioner, och man kan undra till vad nytta. Ingen kommer ju att läsa dem, eller väldigt få i alla fall. Och det kostar mer än skjortan att anordna såna här stormöten.

Men - när jag såg fotatvagningen och kände den enorma anda av syskonskap som gudstjänstdeltagarna utstrålade, mindes jag mitt eget stormöte, Världens fest i Åre 2007, där samma känsla infann sig under gudstjänsterna: Här är vi tillsammans kring en vision, en längtan, ett hopp och ett uppdrag. I Busan är det bara så mycket större. Där berörs c:a 7000 på plats av det som sägs och görs, beds och sjungs. De åker snart hem, smittade av omsorg om de andra, dem som tror och ber annorlunda än vi, som formulerar sin tro, sin teologi annorlunda än vi, som inte tycker som vi i samlevnadsfrågorna. Smittade av det gemensamma uppdraget att verka för fred och rättvisa i världen. Och smittade av varandra reser de snart hem och sprider sin smitta i sina kyrkor. Känslan binder samman och föder en solidaritet och bär när vardagen återfinner sig. Vi har varandra, vi fortsätter att be för och med varandra, vi fortsätter att vänta på Guds rike tillsammans och bygga det här och nu med varandra.
Det är mycket värt.

(Rackarns vad jag nu gick igång, fick nästan ett prediko-il...)

Kyrkornas världsråd möts

Just nu pågår ett otroligt viktigt möte, Kyrkornas världsråds 10:e generalförsamling. Det är en bred mönstring av jordens kristenhet, låt vara att långt ifrån alla kyrkor och samfund är representerade. Men 345 medlemskyrkor är nu samlade i Busan, Sydkorea för att be och samtala kring bönen "God of life, lead us to justice and peace." Flera tusen delegater är just nu i färd med att staka ut färdriktningen för världens största ekumeniska nätverk.
Alltsedan jag hade förmånen att besöka KV:s huvudkontor i Genève för några år sedan, är jag ödmjukt tacksam för vad den ekumeniska rörelsen kämpar för, Kristi kyrkas synliga enhet, för förståelse och samarbete mellan kyrkor av skilda slag. Att Svenska kyrkan har intagit en framträdande roll för rörelsens framväxt, gör mig extra stolt. Natan Söderblom initierade ett av de allra första mellankyrkliga mötena 1925. Och 1968 hölls KV:s generalförsamling i Uppsala.

I Busan har KV nu valt åtta nya ordföranden från olika världsdelar. Till europaordförande valdes ärkebiskop Anders Wejryd. Och på dagordningen står också att försöka enas kring ett gemensamt Mission statement. Jag har läst det och det känns inspirerande och även lite utmanande. Men det sägs att förutsättningarna för ett ja till programförklaringen från de 345 medlemskyrkorna är goda.

Jag försöker följa rapporteringarna från Busan.
Det kan du också göra genom denna länk till WCC 10th Assembly.
Och låt oss inte glömma bort att i förbön bära Busan-mötet. För ekumenik är viktigt. Genom samarbete kan kristenheten få slagkraft i sina gemensamma vittnesbörd och hjälpprojekt.

Go' söndag!

Så blir jag hälsad, när jag kommer till norska sjömanskyrkan till gudstjänsten.
Go' söndag!
Det blev en god söndag även denna gång.

Norska församlingen firade Alla helgons dag, och den dagen har jag alltid älskat.
Predikan var så fin och vi fick tända böneljus för våra döda.
Och inte minst fick vi sjunga många hoppfulla och tröstande psalmer om himmelen.

Jag blir så glad av att sjunga och är så tacksam att jag är så frisk och stark att jag kan ge järnet i sången nu. Det kunde jag inte för två månader sedan. Särskilt glad var jag över I himmelen, i himmelen som vi sjöng ur den Norske salmeboken (förstås, det var ju en norsk gudstjeneste). Den melodin är Bara Så Otroligt Vacker i sin nordiska dräkt. Det är samma folkmelodi som Edvard Grieg har arrangerat för kör i Fire salmer.

Överhuvudtaget är jag så glad i min uppgift att vara kyrkbänkssångare, och det av två skäl. Dels för att det är så många som känner sig osäkra i psalmsången och inte vet hur psalmerna går. Och jag har nu en gång fått gåvan att ganska väl kunna ta ut melodierna från notbladet. Med min och andras kyrkbänksångartjänst kan vi hjälpas åt att bära församlingssången. Dels, och det är väl det viktigaste skälet, känner jag mer och mer att mitt psalmsjungande är en viktig tjänst inför Gud. Jag är en del av den stora lovsången till den högste. Min sång blandas med deras psalmsång som gått före under generationer före mig, med Mammas och Pappas och alla andras som nu sjunger i den himmelska kören. Jag får blanda min sång med deras och änglarnas lovsång inför den Evige. Det är en mäktig uppgift för en vanlig kyrkbesökare tycker jag.

Exposure

Nog för att jag har hört om det, men jag trodde nog att det var en skröna tills jag såg det.

Exposure som pedagogisk metod lärde jag mig av mina arbetskamrater, stiftsdiakonerna Boel och LenaMari. De gick ibland "ut i verkligheten" för att se och lära genom mötet med det som skedde där ute. Typ.
Kom att tänka på ordet idag när hustrun och jag stod och väntade på spårvagnen efter en eftermiddag i Castro-distriktet här i San Francisco. Castro är gay-stadsdelen framför andra i denna accepterande, myllrande storstad. För att komma dit åkte vi spårvagn de sex kilometerna genom stan från Fishermans Wharf till slutstationen Castro i änden av stans huvudgata Market Street. I den nordöstra änden av Market ligger hamnen och the Ferry House, och i den andra änden av den flera kilometer långa spikraka gatan mot sydväst står en stor flaggstång med en jättestor regnbågsflagga. Där är Castros centrum och hjärta. Dit åkte vi idag. När vi några timmar senare tog spårvagnen hem, var det många intryck som snurrade i huvudet.
Och nog för att jag hade hört om det, men jag trodde aldrig att jag skulle få se det... Men det fick jag.

Jo nog var där ett myller minsann av allehanda människor, folkslag, raser och tungomål under himlen. Överallt såg jag två män, mest män faktiskt, gå hand i hand eller stå och hålla om varandra. Och utstråla Frihet: Vi kan gå så här liksom heteroparen kan, och här går det an, här är det helt normalt.
Jag kan inte säga att jag är så van det att jag inte reagerar när jag ser det. Jag gör det, ser det, för det är så sällan jag hittills har mött öppet homosexuella. De går inte precis Storgatan fram och pussas hemma i Härnösand. Ja, jag har inte heller alltid varit positiv till homosexualitet, men om jag har haft tvivel därvidlag så gjorde Jonas Gardell rent hus med sådana tvivel genom sin TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar. Den fick mig att förstå åtminstone lite grand vilken kamp och vilket lidande de har genomgått i vårt land som kände att de inte var hetero, hur mycket de än försökte. Här gick de hand i hand helt öppet.

Men vad jag hade riktigt svårt med var den söta doften av cannabisrök som kändes här och där i hela Castro, utanför caféerna eller från människor som gick förbi. Den gjorde mig otrygg och vaksam. Redan på spårvagnen dit var det en påtänd som gormade åt ett ungt homopar. Och längs gatorna såg jag den ena människospillran efter den andra. De hade samlats här av någon anledning. De kanske inte ens var homosexuella, men de fanns i snart sagt varje gathörn. Tilltufsade, psykiskt illa åtgångna, fattiga, lortiga. En del verkade bara äga cigaretten som de omsorgsfullt rullade till en joint eller vad det heter. Män och kvinnor. Kanske de inte har pallat med de många åren av utanförskap och kamp för sitt människovärde utan hamnat i missbruk i stället. Samhället har inte heller tillhandahållit sanktionerade samlevnadsformer som ger trygga hem, utan i stället sett på gayvärlden som vrickad och fel helt enkelt. Och lämnat den därhän.  Castro kändes lite tragiskt faktiskt.

På vår vandring såg vi också till att besöka den allra första missionsstationen Mission Dolores, en liten kyrka med tillhörande kyrkogård på Dolores Street. Kyrkan restes i slutet av 1700-talet av de allra första spanska munkarna som slog sig ned i Yerba Buena för att med sina liv hedra San Francisco de Asís och värva indianerna för den kristna tron.  Känslan därinne var närmast magisk, liksom vetskapen om att denna med amerikanska mått mätt urgamla kyrka stod pall under den stora jordbävningen och stadsbranden 1906, medan mycket omkring skadades eller jämnades med marken. Munkarna hade försett kyrkan med mycket tjocka stenväggar. Vägg i vägg reser sig numera en katedralliknande kyrka som är församlingskyrka i området. Den var jättefin den med och hade den helige Franciscus stående i fönstret längst bak, bedjande över och välsignande stadsdelen Castro.

På väg mot spårvagnen igen påmindes jag om var jag var, då en stor limousin kom glidande förbi. Nå det var väl inget i sig. Här vimlar det av limousiner i olika längder. Men den här var rosa. Vi pratar Knallrosa här, och på dörren stod det: Homo Limo. Och när vi snodde runt ett gathörn mötte vi plötsligt det som jag visserligen hade hört tals om men hittills trodde bara var en skröna. Det var två män som kom strosande. Den ene såg tämligen normal ut. Den andre var klädd i följande: sandaler, en handväska och ett gyllene penisskydd. Inget annat. Vi höll oss för skratt tills de hamnat bakom oss.
Nog för att reseböckerna säger att man ibland kan möta nudister i Castro-området, men att vi? Helt ofattbart. Det var ju inte ens varmt ute idag. Men tydligen viktigt för honom och helt accepterat i stadsdelen.

De gamla munkarna måtte väl vända sig i sina gravar.
Fast jag hoppas de sover så gott att de inte behöver uppleva denna Exposure.

Både plus och minus

Jodå, gårdagen var okey, kanske till och med bra, fast tekniken fortsatte att spela oss spratt.
För när hustrun gick upp till kyrkan i går morse och i förbifarten tittade till SKUT-bilen som stod parkerad på uppförsbackesidan, upptäckte hon att den hade blivit påbackad och helt intryckt i fronten. Så hela förmiddagen gick åt till att tömma bilen på 40 psalmböcker som bars uppför slalombacken till psalmboksstället i sjömanskyrkan, och hjälpa diakonen att ringa efter en bärgare och ringa försäkringsbolag och AAA och ordföranden och jag vet inte vem. Jag följde förstås med henne i bärgningsbilen till verkstan där hon fick skriva på papper och ta sig till Hertz och skriva på papper och hämta ut en hyrbil. För hon hade en tid att passa en timme utanför stan i ett hem där en minnesstund skulle hållas efter en avliden.

Det blev alltså en något svettig inledning på dagen, särskilt att kånka psalmböcker och sen skynda hem till en inbokad telefonintervju med en tidigare kyrkorådsordförande, och sen upp till hustru och bilen igen. Jag följde henne runt till alla ställen, och när allt var klart och vi satt i den hyrda Nissan Cube-lådan och redan var sena till minnesstunden, insåg jag att jag skulle missa dagens tupplur. Vi slängde in gitarren i baksätet och gav oss genast ut på snabba fyr- eller femfiliga motorvägar till det viktiga sammanträffandet med den sörjande familjen.
När vi kom hem igen var dagen redan över. Men visst blev den helt okey. Utom för killen som backade sönder vår lilla Nissan Versa med sin stora flak-van eller truck som dom säger här. Han, den olycklige men ärlige, hade dock lämnat en lapp på framrutan med namn och telefonnummer och en förkrossad bön om förlåtelse. När Svenska kyrkans diakon så ringde upp honom, blev han helt tagen av att hon inte ens var arg på honom. Nej, sa hon, det skulle ju kunna ha hänt mig lika väl, så jag förlåter dig visst. Och då genmälde mannen: O så bra, det här ökar säkert min karma... Varpå diakonen kontrade med att önska honom Guds välsignelse. Och själv tänkte jag: Vilken tur att Guds nåd och välsignelse inte följer några karmalagar utan ges till idel syndare.

Men -
Kanske på grund av gårdagen så är jag helt matt och slut idag. Har inte gjort några utryckningar alls utan bara suttit med SF-församlingens historia i ett par timmar samt sovit middag en hel timme. Lagade heller ingen mat, utan vi gick ut och åt sushi till middag. Det har varit skönt och helt nödvändigt med denna dag av återhämtning. Det blev nog lite för mycket för mig igår. Jag har känt mig labil och tårögd av all trötthet. Men kanske också för att det är den 31:a oktober i morgon, dvs mina föräldrars dödsdag. Hur gammal jag än blir, så gör det här månadsskiftet ont, det hjälps inte. Om ett år skall 20-årsdagen högtidlighållas i Roselawn utanför Chicago där flygplanet krossades mot sojabönsfältet. Då måste jag dit.

Jag ska försöka ta till mig min föräldrars godnattpsalm som de sjöng också den sista kvällen hos min syster  och hennes familj innan hemresan till Sverige:

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.
Och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner.

Men du förbliver den du var, o Herre full av nåd.
Och våra nätter, våra dar du tecknat i ditt råd.

Trygg i din vård jag lämnar mig när solen från oss flyr.
Och gladligt skall jag prisa dig när dagen åter gryr.

Men om det stilla dödens bud i denna natt jag hör,
det är min tröst att din, o Gud, jag lever och jag dör.

Tekniken, den tekniken!

Milda makter vilken dag!
Den började igår då min nyinköpta iPhone 5c plötsligt krävde ett lösenord av mig.
Jag provade ett, jag provade två, jag letade i pärmar för att hitta de fyra siffrorna, jag provade ett till, då sa telefonen Försök igen efter 1 min. Vid nästa försök sa den Försök igen efter 5 min. Sen 15, sen 1 tim. Då la jag av och insåg slaget förlorat. Återstod att omprogrammera hela telefonen och därmed radera alla data i den. Kul! Innan så skedde hann hustrun iaf ladda över mina kort till sin dator. Nu är vi inne på denna dag måndag och vid det laget hade min egen dator också lagt av. Den bara dog och vägrade komma till sans igen hur jag än bytte vägguttag och tryckte in sladdar. Ingen ström, inget liv.
En viss hetta i hårfästet kan jag gott medge, en känsla av jäkelskap, fanstyg och what not.

Vi läste i bok och vi läste på nätet och lämnade till sist hela skiten och gick på en långpromenad uppför kullarna bort till Cable Car Museum, som samtidigt är maskinrummet för stans alla kabelvagnslinjer. Där snurrade jättestora hjul en 4 cm tjock vajer med vars hjälp stans kabelvagnar drar sig fram i alla riktningar och uppför och nedför backar. Jag blev stående i stum beundran över den riktigt gammeldagsa hederliga tekniken, som bevisligen fungerat i hundra år och tydligen förväntas hålla i hundra till. Det var annat än datateknik det.

Nåväl, den lätt meditativa museala stämningen tog emellertid ett abrupt slut när vi kom hem och mina ögon åter föll på mina ohjälpsamma hjälpmedel av det tjugoförsta århundradet. Men hustrun är nu en gång så att hon formligen älskar olösliga problem typ hötappade knappnålar och sånt. Hon gav sig inte, och efter en timme hade hon säkerhetskopierat och återställt min telefon så att man kunde gå förbi den där förgjordade sifferkoden. Tom var telefonen men den fungerade igen. Glad i hågen satte jag igång att få iTunes att leverera musik. Skrev in användarnamn och Apple-ID på hundratretton ställen men fick det icke att fungera! Telefonen ansåg att jag inte hade angett rätta adressuppgifter. Det stämde inte med de bankuppgifter den tydligen satt inne med. Nähä, inte det också. Jag förberedde mig just för ett nervsammanbrott när husets problemlösare i elfte timmen skyndade till och ryckte ajfånen ur mina opålitliga händer. Den höll ju på att förvandlas till en projektil. Sen satte hon sig lugnt till rätta och löste även detta problem. Man var tvungen ange ett betalningssätt med ett amerikanskt betalkort, inte ett svenskt. Hon lyckades t.o.m. hämta tillbaka all förlorad information!
Och snart flödade en läkande Mozart ur min vackra lilla telefon. Så då kände jag att jag var tvungen förlåta min lilla manick och försöka normalisera vår förhållande igen.

Men så var det ju min avlidna laptop, där jag nu sörjde alla data som inte säkerhetskopierats sedan i somras. Hade jag tur så kunde det ju vara elsladden som gått av nånstans eller kopplingar som nötts ut. Men det var säkert hela hårddisken beslöt jag mig för, och gick fram till den som Marta och Maria till Lazarus' grav för att gråta och sörja. Jag satte i sladden i väggen och i datorn utan minsta hopp om något underverk. Men - tror du inte att miraklet skedde, en liten lampa började lysa, och så en till, och jag kunde trycka på strömbrytaren och den som var död kom ut igen och var vid liv! Och nu sitter jag här med den återuppväckte Lazarus i knäet, och dagen kommer att gå till vila i stor frid.

Hej igen

Ja nu är det fredag igen, en vecka senare.
Jag har varit tyst under veckan.
Har känt att jag liksom inte har något att säga mänskligheten.

Har varit fullt sysselsatt med små nära ting, av föga intresse för världen.
Spelat till sångstund med ett tiotal barnfamiljer i Santa Cruz.
Därefter kört bil ned till Los Angeles och passat Åsas barnbarn under några dagar.

Idag har vi lett småbarnssång här på sjömanskyrkan i San Francisco.
Jätteroligt verkligen, men lika urkramande för mig som konvalescent.
Men jag är så otroligt tacksam över mina egna framsteg.
Att jag nu orkar och får vara med och möta varje ny dag
och de människor som Gud sänder i min väg.

"Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer.
Du käre Gud som är barnens vän, till dig min tanke jag vänder.

Jag är så glad att få tacka dig, och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst att du ser på mig. Och vad jag ber vill du höra.

Tack för allt gott du mig ständigt ger att känna, älska och äga.
Tack gode Fader för mycket mer än jag kan nämna och säga.

Så skydda mig med din starka hand, du Fader god utan like.
Och låt mig växa för livets land, som är ditt himmelska rike."

Psalmboken, nr 210

En välsignad fredag

Dagen började med en underbar papayahalva innan morgonkaffet. Ute såg det lite kallt och dimmigt ut efter den strålande värme som glatt oss ett par veckor. Nåja, 17 grader är ju mer än vad man ser ut att ha hemma i Härnösand. Efter frukost gick hustrun till kyrkan.
Själv hade jag hoppats på ett spännande telefonsamtal om SF-församlingens historia. Har ju åtagit mig att forska lite kring det. Men min telefonintervju fick skjutas upp, och i stället satte jag mig och skrev ned en del fakta som jag kommit över i ärendet.

Sen var det dags för dagens promenad. Jag är nu så pass återställd att jag inte alls behöver oroa mig för mina promenader. Stegade backen upp till sjömanskyrkan och tackade Gud för känslan i bröstet. Visst blev jag andfådd, men vem blir inte det i denna backe. Men inget av vårens konditionstäppa, pust och stön och långa återhämtning när jag äntligen kommit upp. Jag konstaterar att mina extraslangar runt hjärtat tydligen fungerar som dom ska, Gud vare tack. Efter en kopp kaffe och en norsk våffla med hustrun fortsatte jag min promenad en timme och gick igenom Fort Mason som är en gammal och numera nedlagd militär befästning på klipporna ut mot Golden Gate-sundet. Fortfarande står ett par kanoner där och låtsas vara farliga. Problemet med detta fort och andra befästningar längs Nordamerikas västkust var väl snarast att de inte behövdes, för det kom aldrig några fiender över Stilla havet. Men överallt på området fanns skyltar och beskrivningar med gamla foton över hur det en gång såg ut. Sånt gillar jag. Till sist hittade jag en lång vindlande och brant trappa ned från klippan till hamnen. Väl nere kunde jag njuta av folkvimlet kring stranden och därifrån gå de två kvarteren upp till vårt hus.

Hemma blev det en tallrik yoghurt och en stunds ryggläge. Middagsvilan har nu blivit en viktig del av min dag. Jag får genast nya krafter om jag får blunda den där halvtimmen.
Med vilostunden i ryggen orkade jag mycket väl med aftonens stadstur. Vi åkte in till centrum och shoppade lite, men det var nog sista gången jag gjorde det en fredag eftermiddag. För där var otroligt med folk. Bussarna såg ut som om dom skulle spricka, folk tog sig ombord med hjälp av skohorn närmast. Samtidigt älskar jag det här vimlet av olika människor. Här är mängder av asiater. Jag tror inte det är fel att säga att kineserna helt dominerar stadsbilden i den här norra delen av staden. Men finns alla sorter, här syns rika och fattiga, här ryms limousiner och uteliggare. Och ingen ände ser man på affärsgatorna.

Och nu är det kväll. Vi har ätit rester av gårdagens kycklinggryta och förbereder oss inför morgondagens "missionsresa". Vi ska köra ned till Santa Cruz för att sjunga med barnfamiljerna där. Det ser jag fram emot väldigt mycket. Resan tar cirka två timmar, en timme längs motorvägen söderut, sedan längs en vindlande väg över bergskedjan och ned till Santa Cruz-bukten.
Tänk att jag får vara med om allt det här!

Två resultat

Ja, nu vet vi det. Vår kyrka får en ny ärkebiskop till sommaren,
och världsekonomin består ännu några månader.
Här i USA har paniken inte känts särskilt stor. Det har varit business as usual, utom förstås för de massor som har en statlig anställning och nu blir utan lön för den tid staten har stått stilla. Man varit cool och hoppats på en sista minutenlösning, att parterna till slut skulle ta sitt förnuft tillfånga och börja förhandla på riktigt. När nu den akuta krisen är löst skakar folk mest på huvudet och håller republikanerna, erkannerligen Teaparty-rörelsen ansvarig för att det gick så långt som det gick. Närmare en världsvid ekonomisk infarkt har man väl aldrig varit.
President Obama och demokraterna går stärkta ur striden. Här är folk nöjda med att han inte vek sig och började förhandla bort vårdprogrammet som ju blivit så populärt, att man knappt kan administrera den efterlängtade reformen.
Nu får vi se vad som kommer i januari. Krisen är inte över än, men Amerika kan nu fira Thanksgiving och jul i väntan på domen.

Hemma i Sverige har vi alltså fått ett valresultat. Det bli Antje Jackelén som tar över som primus inter pares efter biskop Anders i juni. Hur har det landat hemma i Svedala och kyrkan kan jag undra. Skriv gärna och berätta. Vore roligt att höra mer.

Habemus mamam

Så är då ärkebiskopsvalet gjort. Svenska kyrkan får i Antje Jackelén sin nya ärkebiskop när Anders Wejryd om åtta månader går i pension.

Skönt att det är över nu. Kyrkliga val tenderar att locka fram så mycket troll ur vrårna.
När jag var stiftsadjunkt och bl.a. höll i de internationella relationerna i mitt stift, kunde vårt afrikanska vänstift avböja besök från Sverige under ett valår. För då grälar bara prästerna med varandra, menade man.

Jag har under året följt en facebookgrupp kring ÄB-valet, där man har kunnat argumentera och bryta sina åsikter mot andras. Det har oftast varit en frustrerande läsning av missförstånd, ovilja att ta in varandra, hårda domar och eskatologiska hotbilder. Hårklyverier och emellanåt helt obegripliga inlägg. Om jag hade varit röstberättigad i valet, hade jag inte fått någon vägledning alls av denna grupp. Och ändå är jag glad att jag hittade den. Det finns inte så många sätt att hålla sig nära den kyrkliga debatten när man sitter på andra sidan jordklotet.
Nu när det hela är avgjort gjuts genast olja på vågorna. Välsignelser sprids över biskop Antje och alla skall försöka bli vänner igen. Valresultatet var hur tydligt som helst, en storseger för henne, eller skall vi säga för kyrkan, som klart sa ifrån vem man ville se som sin näste andlige företrädare. Hur det än är så har ju ärkebiskopsstolen ett stort symbolvärde, och äntligen kan det väl sägas att den så kallade kvinnoprästfrågan nu har fått sin kanske viktigaste markering sitt slutliga avgörande, då en kvinna för första gången blir Svenska kyrkans ärkebiskop.

Antje Jackelén motsvarar mina personliga önskemål och förhoppningar på en ÄB.
Jag skulle ha röstat på henne. Jag tror hon blir en bra efterträdare till ÄB Anders.

Men nog måste det vara ett problem att det dröjer till i juni nästa år innan hon tar över ämbetet. Jag minns hur det blev i mitt gamla hemstift vid det senaste biskopsvalet. Så fort valresultatet stod klart, slutade det ringa i den sittande biskopens telefon, och slut var det på inbokningar och nya möten. Jag var biskopens adjunkt då och märkte tydligt hur fokus omedelbart flyttades över på den som skulle komma efter. Rent mänskligt känns det nog bättre att välja, utse och installera på en och samma gång. Som när man väljer påve. Då den nye påven träder ut på balkongen föregås han av utropet Habemus papam, Vi har en påve! Och det är han från första stund, inte om åtta månader.
Å andra sidan kan de här åtta månaderna innebära att stridstupparna får en behövlig tid att lugna ner sig och verkligen på allvar börja välsigna vår kyrka och hennes ledarskap. Kanske vi med våra förböner kan vara med och göra den här tiden fram till 15 juni nästa år till en nyttig ställtid för vår kyrka.
Gud välsigne henne.

Ärkebiskopsvalet

I morgon tisdag kommer en ny ärkebiskop att väljas för Svenska kyrkan.
Biskop Antje i Lund ser på förhand ut att vara storfavorit.
Samtidigt verkar rädslan vara stor därhemma över att just hon skall bli vår nya ÄB.
Hon anses ha svävat på målet när det gäller Jesu särställning gentemot Muhammed.
Jag vet inte, är lite långt ifrån de inre kyrkliga bataljerna för närvarande.
Men en stilla undran: Är hon mer luddig än biskop KG var då han blev ÄB?
Handlade det ändå relativt stora förtroendet för honom om att han var en man?
Ställs det andra krav på en kvinnlig ärkebiskopskandidat än på en manlig?
Man kan ju undra.

Biskopshögtid i San Francisco

Vi har storfrämmande.
Biskopen för utlandskyrkan är här,
min gamle studentkamrat Sven-Bernhard Fast.
Som jag redan skrivit insatte han förra helgen vår nye kyrkoherde Staffan Eklund i sin tjänst,
och denna helg gästar de båda San Francisco.

Gårdagen blev fullmatad.
Först deltog biskopen i småbarnssången, den andra för terminen, då föräldrar kommer långväga ifrån för att delta. Igår kom tio föräldrar med minst ett barn var, däribland två nya familjer, så det blev ett härligt myller på kuddarna i kyrkan. Vi sjunger ju rätt mycket samma sånger gång från gång, och det är skoj att se igenkännandets glädje hos barnen. När Åsa tar fram sina hemliga lådor och täckta korgar, vet barnen precis vad de innehåller, men det är lika spännande varje gång det avslöjas. Nu hade vi lagt in ett par nya sånger som vi tror ska passa dem bra.
En liten andakt ingick förstås i halvtimmen, med tänt dopljus och Gud som haver. Dagen till ära fick biskopen sista ordet och välsignade Guds lilla barnaskara. Efter det ville alla barnen vara med om att släcka dopljuset. Ja dom är härliga, dom små.

Efter sångstunden var jag själv så trött att jag gick hem och sov en timme, medan biskopen fikade med familjerna och sedan hade en träff med sin diakon tillsammans med norske sjömansprästen. Staffan hade ett vigselsamtal med ett brudpar, och därefter, när jag hade kvicknat till, satte vi oss i SKUT-bilen,  Åsa lilla Nissan Micra, och körde över GG-bron upp till den lilla staden Tiburon och dess lutherska kyrka. Där infann sig kyrkorådets ledamöter med respektive och deltog i en informations- och samtalsstund kring utlandskyrkans uppdrag och våra mål för verksamheten här. Dagen avslutades med en gemensam middag nere på en yachtklubb nere i hamnen.
En lång och innehållsrik dag således.
Jag hade inte svårt för att somna på kvällen om man säger så.

Los Altos och Los Angeles

Nu har vi varit på turné.
I lördags körde vi en timme söderut till Los Altos och en helt ny begivenhet.
Den svenska församlingen i San Francisco försöker utvidga verksamheten i syfte att nå dem som bor i Southern Bay- och Silicon Valley-området. Och nu var det dags för en nystart av en Sång- och dramagrupp inför julen. Lite nervösa var diakonen och hennes medhjälpare, att ingen skulle dyka upp. Men det kom både barn och föräldrar, och av deras reaktioner att döma, blev samlingen mycket lyckad. Jag skulle tro att fler kommer att dyka upp nästa gång, för nu skulle de hem och berätta för sina vänner om det hela.

Uppmuntrade av detta körde hustrun och jag till flygplatsen SFO och tog ett flyg ned till Los Angeles. Där stundade nämligen en stor högtid. Den nye svenske kyrkoherden för Los Angeles och San Francisco skulle insättas i sin tjänst av Svenska kyrkan i utlandets biskop. Vi togs emot på flygplatsen LAX av assistenten/kantorn Bittan Sixtensson och logerades hemma hos kyrkoherden Staffan Eklund och hans fru Maja och deras dotter Sara. Där hade Maja förberett världens biskops- och personalmiddag.

Söndagen grydde med otrolig värme, det blev säkert över trettio grader under dagen.
I norska sjömanskyrkan i San Pedro som också är hemvist för svenska församlingen, samlades en stor skara från allehanda tungomål och folk, mest svenskar och svenskättlingar förstås. Biskop Sven-Bernhard Fast i Visby stift installerade vår nye kyrkoherde och välsignade honom i hans kommande tjänst. Kyrkokören under Bittans ledning bidrog med flera härliga sånger och även den norska sjömansprästen deltog liksom förstås svenska kyrkorådets ordförande Maj-Lis Aasa.
Att också diakonen i San Francisco var ombedd delta aktivt i gudstjänsten kändes helt rätt om jag får uttala mig helt objektivt. Den arme prästen skall ju räcka till för samtliga svenskar i hela Kalifornien, så det är bra att det får synas att han inte är ensam om att bära oket. Tur att den lilla personalgruppen i detta jättepastorat, präst, diakon och assistent/kantor och alla ideella, stöttade av sin biskop har en stor Gud att räkna med. Om detta vittnade sjömanskyrkans altartavla som är en replik på altartavlan i Linköpings domkyrka. Den uppståndne och levande Jesus Kristus träder fram ur en mandala och möter de sina med utsträckta händer.

Efter mottagningsgudstjänsten bytte vi fokus och följde med en familj hem. Och inte vilken familj som helst. Vi fick glädjen att sova över två nätter hos Åsas son med familj som för en vecka sedan flyttade från New York till Los Angeles.

Och nu är vi alltså hemma igen. Jag har orkat bara bra men har sett till att få mina vilostunder mellan varven.
Jag kan bara tacka min Skapare för en glädje- och innehållsrik helg.
En särskild krydda (jag måste bara få säga det) gav mig den inledande flygstarten från SFO i lördags. Då startade ett annat plan på startbanan till höger om vår och gjorde det precis samtidigt som vår pilot drog på full gas. Jag kunde sitta och se det andra planet accelerera, lyfta, stiga och till sist tippa åt styrbord bort ur min åsyn medan vi styrde åt babord.
Vilken treat!

Lite gnäll

Hemma i Sverige verkar folk vara upptagna av två saker, eller tre, iaf enligt Facebook.
Trattkantareller, ärkebiskopar och höst- och egobilder.
Man plockar trattisar till tusen och suckar över att det blir så mycket jobb med dem.
Som om man måste plocka svamp.
Själv har jag aldrig ens sett en trattkantarell, och livet har ändå varit meningsfullt...

Det andra gruppen diskuterar det kommande ärkebiskopsvalet och den hearing som har gjorts med de aktuella kandidaterna. Här får jag känslan av att man till varje pris vill komma fram till att alla kandidater har fel och man själv har rätt i alla aktuella frågor.
Ett sätt att hävda och lansera sig själv alltså.

Och den tredje gruppen lägger ut förföriska bilder på hösten och sig själva.
Förgänglig fägring typ. Förgätmigej!
Men varför lägger kyrkans folk ut bilder på sig själva bara och inte på församlingsarbetet eller annat som tyder på vår grundläggande uppgift som kyrka?

Sign. Gnällspik.

Söndag på Hyde Street

Idag besteg jag Hyde Street-backen för tredje dagen i rad.
Och jag märker faktiskt en skillnad mot för förut. Gruvar mig inte för backen längre.
Blir inte så flåsig även om pulsen visst stiger, blir inte så omåttligt svettig som tidigare.

Jag öppnade kyrkdörren och steg in med min tacksamhet för att delta i den norska gudstjänsten. Det var så kärt att komma tillbaka. Folk kom fram och kramade om och var så glada att se oss igen. Och sedan började gudstjenesten. Seriös, lugn och människonära som alltid när norske sjömansprästen Hans-Jörgen Svartvasmo leder. Jag blev så välsignad.

Men sedan blev jag trött, mycket trött. Orkade knappt med kirkekaffet och alla fina mennesker. Och ändå hade jag slumrat till en stund innan vi gick till kyrkan.
Så är det, så dubbelt, både uppmuntrande framgång och ingen kraft alls.
Hem till sängen, och där sov jag en stund till faktiskt.
Ja jag vet att vi också är i en besvärlig tidsomställning ännu.

Sedan när jag hade kvicknat till igen, gick vi ner till turiststråket kring Fisherman's Wharf och beskådade folkvimlet och satte oss i solskenet en stund på en trottoarrestaurang.
Då log livet igen.
Men nu ikväll längtar jag bara till sängen igen.

Jag ska nog inte gå uppför kirkebakken i morgon
utan ta det lugnt och vänta in kropp och själ lite i stället.

Soluppgång över San Francisco

Jag vaknar kl 6 och, natten är över för min del.
Smyger upp i mörkret och letar rätt på glasögonen och morgonrocken.
Häller upp ett glas juice, tänder en lampa över matbordet och tar fram ett korsord.

Utanför det breda österfönstret ligger vår lilla trädgård i dunkel.
Stadens ljus gör att det inte är alldeles mörkt där ute.
Och där borta mot den mörka horisonten lyser lamporna från Bay Bridge.

Jag tar mig an morgonens korsord.
Har laddat upp med en hel packe korsordstidningar hemma i Sverige,
så att jag ska klara vintern.

Sakta börjar det synas och höras att det är morgon.
Kabelvagnen börjar skramla uppför vår gata
och pendlarbåtarna börjar pendla pendlare till och från stan.

Jag förvånas över att det är mörkt så länge.
Men vid halv sju börjar en rodnad sprida sig över horisonten.
Den blir mer och mer djupröd och himlen därovan mörkblå.

Efter några nappatag med korsordet tittar jag upp igen.
Nu är syns regnbågens alla färger på himlen.
Men mest gult.

Och närmare sju börjar skogskanten glöda.
Det ljusnar mer och mer.
En lyxkryssare smyger sakta in i hamnen för att inte störa skådespelet.

Så med ens börjar skogen brinna.
Och upp stiger tusengradiga lågor i form av ett gult klot.
Soluppgången sker snabbt, på en minut bara.

När hela solskivan är uppe kan jag inte titta längre.
Ser på klockan i stället,
den visar 7.07

och en ny dag slår upp portarna.

America's Cup

Nu är hustrun och jag framme i San Francisco och hemma. Ja det kändes faktiskt som att komma hem hemma när vi igår kväll kunde stiga in till vår lilla lägenhet på 2632 Hyde Street. Men visst var jag också mör av resan även om den gick bra. Försäkringsbolaget hade kostat på oss Business Class så jag kunde ligga mest hela resan. Men när vi kom fram hade vi varit på resa i tjugotvå timmar. Under taxifärden in till San Francisco såg jag affischer om America's Cup och konstaterade att vi hade missat hela grejen. Det stod ju att båtracet skulle sluta 21/9.

Men tänk att dom sparade sista racet tills jag var åter i stan. Idag avgjordes alltså den stolta segelbåtstävlingen mellan USA och utmanarbåten från Nya Zeeland. Här pratar vi 40 meter höga katamaraner som flyger fram i 90 km/tim, fast det heter nåt annat på sjöspråk. Så jag kunde sitta på altanen och se Amerikas båt Oracle forsa fram till segern omgiven av hundratals småbåtar som stod guppande på rad vid sidan av banan.
Så nu är det fest i stan. Segern var ju inte given. Oracle hade jobbat upp sig från ett underläge på 1-8 till 8-8, och nu avgjordes det hela till amerikanernas favör. Bra kämpat. Fast nog hade jag hellre sett den svenska utmanarbåten Artemis i finalen.

Sommaren 2013

Det är sista kvällen på länge i Ytterskog.
I morgon sover vi i stan för att på tisdag morgon anträda resan västerut.
Känns bra. Det är verkligen dags nu.

Men nog blev sverigesemestern helt annorlunda än våra drömmar.
Vi har egentligen ingen känsla av att ha fått någon rekreation.
Och detta fastän jag inte har gjort annat än vilat under de gångna veckorna.

I morgon är det sex veckor sedan min bypass-operation.
Då kan jag lägga stödvästen från Karolinska åt sidan.
Den har hittills suttit på dag som natt.

Då känns det som om första perioden av min konvalescens är avverkad.
Fortfarande måste jag ta det mycket försiktigt med allt vad jag gör.
Inte lyfta tungt eller vrida och bända på överkroppen.

Men jag får så smått börja köra bil igen och utföra enklare sysslor
som att gå och handla.
Men om kroppen säger ifrån så är det bara att lyda.

Det är jobbigt det här att jag ännu inte kan lita på min kropp.
Som idag på morgonen. Jag bar lätta kassar två vändor till bilen.
Sen satt jag där med dubbelslag och lätt obehag medan hustrun körde oss in till kyrkan.

Högmässan blev vår sista i Sverige på länge.
Domkyrkokören sjöng vackra anglikanska hymner
och domkyrkoorganisten Fredrik Sixten avtackades.

Och Jesus var där och ingav hopp i mitt inre.
Dagens ämne talade också starkt.
Det gäller att vara rik inför Gud, för allt jordiskt måste vi en dag lämna.

Själv stod jag för 1½ månad sedan helt ovetande på gravens kant.
Jag hade faktiskt kunnat stupa vilken dag som helst och dö.
Dock, Gud ville annorlunda och sparade mig ett tag till.

För detta är jag enormt tacksam,
liksom för en hustru som hela tiden hjälpt mig igenom.
Plus att jag den gångna veckan har fått mitt sjätte barnbarn.

Nu ställer jag om siktet mot framtiden.
Kanske lite ödmjukare inför livet och människorna omkring mig.
Fortfarande trött och lite undrande.

Men jag lever.

Startutrop

Idag flyger tranorna över byn.
Trumpetar och förkunnar
att det är dags att samlas i utrikeshallen.

Lisa för själen

Jag återkommer alltid till den.
Fångas åter och åter av den och tas med på dess resa.
Fascineras av värmen, varsamheten och vikten av budskapet vilket det nu är.
Känslan av ett fungerande förhållande mellan två parter.
Ge och ta, låta den andre få plats,
komma och gå, visa ömhet och omsorg
och skapa något riktigt vackert tillsammans,
något riktigt meningsfullt.

Vad jag menar?
Bachs dubbelkonsert för två violiner i d-moll, den andra satsen i lugn och trygg F-dur.

Höstrusk

Medan skyfallen i veckan har smattrat över Mittnorrland,
har jag legat tre dagar på sjukhus.
Det föranleddes av några blinkande varningslampor i mina provsvar i måndags.
Två steg framåt och ett steg bakåt brukar man ju säga.

Idag blev jag äntligen utskriven.
Fick helt och fullt klartecken för återresa till Kalifornien till veckan.
Otroligt skönt.

Och här ute i Ytterskog hälsade bäcken med ett mäktigt brus.
Vi har faktiskt en fors här och inte bara en bäck.
Denna vecka har visat med bestämdhet
att sommaren är över, att det är höst nu
och dags för de sista flyttfåglarna att lyfta vingen.

Kyrkovalet

För första gången sedan min myndighetsdag har jag inte deltagit i kyrkovalet. Känns konstigt måste jag säga. Men så går det då man inte är kyrkoskriven i riket. Så om ni undrar hur valet kunde gå som det gick så har ni förklaringen här. Jag fick inte vara med och vrida utgången rätt. Valutgången beror således på mig. Nu vet ni det.

Skönt att det är över, så att Facebook kan återhämta sig. Där har ju alla hetsat varandra att gå och rösta, det har inte funnits några andra ämnen värda mediet verkar det som.

I Härnösand minskade valdeltagandet något till skillnad från stiftet i övrigt. Tror jag det. POSK som vid förra valet gjorde succé med sitt opolitiska alternativ, kastade denna gång in handduken och deltog överhuvudtaget inte. Det tycker jag och säkert många med mig var minst sagt märkligt. Även om man troligen var tvungen välja en ny profilfigur för nomineringsgruppen, hade man tillräckligt många spännande namn som kunde ha fortsatt kampen för en mer opolitisk beslutsoranisation i kyrkan. Nu blev det närmast tvärtom. S och C var de enda nomineringsgrupperna i församlingen, så vart skulle då alla besvikna poskare lägga sina röster? Vilken tur att även S och C har vettiga människor som dessutom är beredda att ta ansvar för sin kyrka och församling.
Kanske lika bra att valet inte blev aktuellt för min del.

11:e september

Det blev en lite väl maxad dag igår. Maxad på tankar och intryck.
Vissa dagar har oddsen emot sig. Det var ju elfte september och tankarna gick till terrorattentatet i New York för tolv år sedan. Det var också tio år sedan utrikesminister Anna Lindh dog efter knivattacken på NK i Stockholm. Och det var fyrtio år sedan militärkuppen i Chile med all död och statsterror den förde med sig.
Puh. Vad gör man av en sån där dag som kryper under skinnet på en?
Ser på minnesprogram, ber för och tänker på alla oskyldiga offer och deras familjer förstås.
Däremellan försöker jag skaka av mig bilderna. Det händer ju annat också.

Tänker på goda och glada saker,
att jag faktiskt nu blir bättre och bättre efter min hjärtoperation,
och att jag går här och väntar på att bli morfar igen.
Härligt var det också att få inleda dagen med att gå i morgonmässan i domkyrkan.
Biskop Tuulikki ledde den och predikade så bra.
Och utanför kyrkan sken den numer riksbekanta regnbågstrappan
och talade om förståelse och förlåtelse, om plats för olikheter,
och om Guds löfte till Noa: Jag skall aldrig mer fördärva marken för människans skull.

Men nog är jag glad att det är den 12:e idag.
Och att solen ännu en dag skiner över vår lilla plats på jorden.

Morgon

Östersolen stiger upp och färglägger skogen.
Älgjägarna sitter redan på sina pass.
Mig väcker mitt hjärta med bultande slag.

Jag har sovit länge nog, vad gör det att klockan bara är sex.
En ny dag tar sin början, andra söndagen i september.
Hemma i San Francisco blir det svensk gudstjänst.
Men vi är inte där.

Ett par veckor till får jag ge mig till tåls och kämpa på för att bli flygfärdig.
Har gjort min morgongymnastik, tagit mina tabletter och bubblat i vattenflaskan.
Kaffet är kokat och inväntar vår frukost.

Lite senare ska vi plocka upp syster yster och åka upp till Viksjö på gudstjänst,
där Härnösands landsförsamlingar samlas till Gränslös mässa
som avslutning av helgens prostvisitation.

Morgonen rullar igång dagen så sakteliga.
Och jag får vara med.

Obama

Sommarvärmen dröjer sig envist kvar i veckan.
Synd bara att jag inte riktigt orkar njuta av den.
Men jag ska inte klaga, inte alls.
Tar mina myrsteg framåt, såren läker och jag orkar promenera lite.

Idag har Air Force One lyft från Sverige mot St Petersburg.
Naturligtvis var det roligt att president Obama kom till vårt land.
Men det kändes helt sjukt overkligt att han med sitt tungt beväpnade entourage
faktiskt belägrade och behärskade vår huvudstad under ett helt dygn.
Till och med en utryckande ambulans fick vänta medan presidentbilarna susade förbi.

Vad säger man?
Hoppas att det inte blir någon vana,
kanske.

Good luck i Ryssland! Där behövs du bättre just nu, tror jag.

Läget andra september

Nu har jag mått bättre i två dagar, kunde gå i kyrkan igår t.o.m.
Enormt skönt, hoppas det fortsätter.

Har varit så pass alert att jag hunnit bli orolig för vad USA ska ta sig till i Syrien.
I stället för att åka till Sverige nu skulle president Obama ha behövt all tid tillsammans med Rysslands ledare för att prata sig samman. Men i stället tackade han nej till Putin för en viss Snowdens skull och kommer hit. I brist på bröd får man ta limpa.

Jag noterar också att det blir alltmer hysteriskt på Facebook kring kyrkovalet om två helger. Folk pläderar för sig och sina olika nomineringsgrupper så jag blir rent trött av det. Men jag håller med dem alla i ett: Gå och rösta så att röstdeltagandet hålls uppe och därmed något slags demokratisk representativitet.

I morgon är det tisdag, och veckan skall visst bli varm.
Skönt för oss som missade hela augusti.
Mindre skönt för mina älgjaktsvänner och deras hundar. Men lycka till!

Möda

Hemma javisst, men ingen direkt avkoppling.
Idel möda och frustration.
Uppförsbacke.

Jag kan  inte göra någonting.
Får inte lyfta mer än ett kilo, får inte ens dra på stödstrumporna själv,
har ingen ork alls och måste vila efter minsta ansträngning.
Igår tänkte jag diska. Kom bara till glasen. Där tog det stopp.
Gruvar mig för nätter och mörker, hittar ingen bekväm sovställning.
Har en liten stödväst runt bröstet som klämmer åt dag och natt. Den ska jag ha i sex veckor.
Hjärtat slår obehagliga dubbelslag på morgnarna mest, men det lär kunna gå över med tiden.
Och så alla dessa piller. Jag som aldrig förut har medicinerat. Känns konstigt, onaturligt.

Så vad gör jag.
Jag löser korsord, andas djupa andetag och inväntar bättre tider.

Det är över

Såja, det var Stockholm det.
Den här gången blev det inget roligt besök i huvudstaden. Det blev hjärtoperation.
Nu är hustrun och jag åter hemma i Ångermanland och kan pusta ut.
Den långa om än snabba tågresan upp gick bättre än jag trodde. Jag intog strömsparläge i min stol och sparade på energin så gott det gick. Satt mest och vilade blicken på de förbirusande skogarna och ängarna, hur man nu gör det. Men det gjorde jag, tröttlycklig över att allt har gått så bra.

Hemma i sommarstugan togs vi emot av två systrar och en svåger med leende famnar
och med Hemlagad Mat. Efter tre veckor av sjukhusmat smakade det himmelskt.
Och vi fick berätta.

Idag skiner en blekare sol över vår gräsmatta än sist jag såg den.
Det blåser och löv faller hela tiden.
Jag har helt missat augusti månad känns det som. Och den som lär ha varit så strålande.
Men jag hade kunnat missa mer,
mista allt.

Tänker på mina medpatienter på Karolinska och Rehab och är glad över hur vi kunde stötta varandra i den gemensamma bedrövelsen. Tänker på all den kvalificerade vård jag har fått och på den förmånen jag haft av en aldrig svikande hustru vid min sida. Och på barn och vänner som hört av sig på olika sätt.

Jag har sagt det förr här på bloggen, men jag säger det igen.
Jag är tacksam.

"Bjuder en mänska till stilla kärleksfest
oss kyliga och tröga som folk är mest,
lägger som himmelsk läkning för djupa själasår
en vän, fri från beräkning, sin hand i vår,
synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd,
då sitter vid vår sida en gud förklädd."  (Hjalmar Gullberg)

Sjukgymnastik

Nej, det blev ingen hemresa till Ytterskog idag. Doktorn skickade mig i stället tillbaka till Karolinska för en kompletterande undersökning. Men jag lyckades slippa därifrån utan att bli insydd igen. Och här på Saltsjöbadens rehabavdelning verkar man nu nöjd med mig och tycker att jag kan åka hem i morgon. Biljetter är köpta och tåget går 14.22 från Stockholm C. Men nu har jag lärt mig att inte ta ut några segrar i förskott, så nu ordar vi inte mer om det.

I stället för hemresa blev det sjukgymnastik på eftermiddagen, d.v.s. gruppgympa med tio andra halta och lytta nere i källaren. Egentligen har jag ett stort inre motstånd mot företeelsen.
Men jag hade inget att skylla på, kom tillbaka lite för fort från KS... Det handlar säkert om att jag irriteras åt att tvingas inse min egen dåliga ork. Vi tar hissen tre trappor ner och tassar sen ut i korridoren tysta och krokiga som fattighjon till världens tråkigaste gympalokal. Där finns i princip ingenting men i alla fall pallar som vi kan sjunka ned på. 

- Välkomna! Vad roligt att så många kunde komma idag. Sitt nu skönt på pallarna och så lyfter vi benen ett och ett till musiken. Och ni som har operationssår på magen, var försiktiga med att lyfta benen för högt, och ni som har västar efter en thoraxoperation, kom ihåg att inte sträcka armarna i sidled längre bakåt än till öronen, så att ni inte sträcker i såret.
Såja, då börjar vi.

Och vi börjar. Det blir benlyft och bensträck till Nu tändas åter ljusen i min lilla stad. Och det blir simtag och sidvridningar till The winner takes it all, och andningsövningar och äppelplockning till Twighlight time. Och bresa till tonerna av Thank you for the Music. Och vi lyfter och bänder och sträcker ut och sjunker ihop och reser oss upp och sätter oss igen och ingen tittar på den andra, för det är lika pinsamt nyttigt för oss allihop. Dessutom har jag fullt schå med att ta ut ackorden på låtarna som spelas. Det är jobb det med.

Sist kommer den Stora Skräcken. Trappträningen. Då utmanas vi i mycket milda ordalag av vår milda sjukgymnast att försöka ta de tre trapporna i stället för hissen. Eller så långt vi orkar.
Jag biter ihop och går tillsammans med halva gänget med mycken möda och stort besvär de 72 trappstegen upp till avdelningen. Långsamt, långsamt och pust och stön som om det handlade om Mount Everest. En våning upp väntar två stolar, så det gäller att planera loppet. Jag pausar och tompratar lite med de andra gubbarna och vi försöker skratta åt oss själva fast våra ögon skriker. Och sen traskar vi vidare. På nästa våning väntar en härlig bonus för dem som hinner först, nämligen två jättesköna fåtöljer. Och sen är det bara själva toppbestigningen kvar och den har ju sin egen triumferande energi.

Yes, det gick idag med!

Tre veckor

Tanken stiger med solen.
Jag har varit på sjukhus i tre veckor nu.
Och det har troligen på sikt räddat mitt liv.
En stor tanke att ta in.
Men jag vet, och jag tackar.

Blodkärl har flyttats till nya positioner
och sedan har det nya bärarlaget kring hjärtat trimmats ihop.
Personalen här på Saltsjöbadens rehabavdelning har varit helt fanastisk.
Doktor Ulrika har med olika undersökningar och ordinationer lyckats bemästra både flimmer och extraslag och fått de nya blodkärlen att ta sina platser och roller.

Det har alltså handlat om att lära det arma nyopererade hjärtat att gå i takt igen.
Det hade mitt hjärta visst glömt, det gick obeslutsamt.
Men nu verkar laget samlat och redo för världen där ute.
Idag blir min sista dag på rehab och i morgon åker vi hem, hustrun och jag,
dvs hem till vår sommarstuga utanför Härnösand.
Gissa om det skimrar?

Bara jag tar mig över bäcken.

Uppvaknande

"Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.
Fri från den krävande virveln sjunker resenären mot morgonens gröna zon."
Orden är Tranströmers.

Jag drar ifrån gardinen från mitt franska fönster.
Och jag får en ny dag.
Vet inte alls vad jag har drömt, har hoppat från den nivån.
Men landar mjukt i den nya gåvan.

Det är bara tre veckor sedan jag förstod att det inte handlade om dålig kondition.

I am back!

Sakta sätter sig vår lilla grupp i rörelse. Nu gäller det. Alla är lika spända inför utmaningen.
Uppgiften synes oss svår, men det sluttar ju i alla fall utför till att börja med.

Jag är i Saltsjöbaden på rehab efter min hjärtoperation, och nu ska vi se hur mycket jag tål.
Den vänliga lilla sjukgymnasten påminner om att det inte är någon tävling det här, var och en går så långt hen kan. Tur det. Även om flera i gruppen likt mig har ett nyrenoverat och väl klappande hjärta så är vi minsann inga duracellkaniner. Uppgiften är att gå hundra meter från sjukhusets entré längs bilparkeringen ner mot vattnet och sedan tillbaka. Det är på den nivån jag nu rör mig. Inget blåställ, inga gamla förråd som ska rivas, inget mer slit i ris och bråte för min del i sommar. Men nu ska jag försöka gå etthundra meter till att börja med.

Vi lullar iväg ner mot vattnet och fortsätter till en gul brevlåda. Vid orienteringskontrollen vänder jag lydigt tillbaka.  Några som varit här längre fortsätter längs vattnet. Men inte jag och de andra nykomlingarna. Vet inte hur mycket vi orkar. Men det går bra. Och med dessa tvåhundra meter börjar min väg tillbaka till livet.

 

 

Vanans makt...

Som jag berättade igår så revs vår gamla boda igår.
Innan dess bar vi in dess innehåll i lillstugan.
Och sedan jobbades det på som bara den, tills vår gråning låg där med pannan mot marken.
I morse var jag tidigt där och fortsatte att riva och slita i bråten.
Sedan handlade dagen om annat.

När vi sedan kom hem ikväll och jag skulle tända grillen för fredagsmiddagen,
vad gjorde jag då?
Jo, jag tog bodanyckeln och gick bort till bodan med nyckeln i handen.
Först när jag var där och skulle stoppa nyckeln i låset,
såg jag att där icke finns någon boda mer.
Alltså, hur disträ får man vara?

Vilket dagsverke!

Augusti inleddes med en heldagsrivning av den gamla bodan från 50-60-talet nånstans.
Åldringen skulle inte klara en vinter till.
Taket bågnade som en nersutten sadel och golvet var nu mer mylla än trä,
så det var dags att skicka den ärevördiga gråningen ut på sin sista färd.
Med hjälp av vännen Peter samt hustrun avlövades och avlivades förrådet samt jämnades med marken.
Det hela tog sex timmar, men nu är det gjort.

Den gamla bodan var det sista från Strannes tid.
Må stugan liksom gymnastikmagister Stranne vila i kärt minne bevarad.
Snart ska en ny byggnad uppstå som Fågel Fenix ur askan.

Tomt!

Efter två dagar med grått regn
och efter tre veckors intensivt familjeliv
har det plötsligt blivit så tyst i vår stuga.
Inga barn kring middagsbordet ikväll.

Lillstugan står tom.
Den lilla gröna barnskottkärran står sysslolös,
övergiven och fylld med regnets tårar.

Hoppas att sommaren inte är slut nu.

Höstaning

Nej, inte på riktigt, bara på låtsas.
Idag satt jag och tittade på gräsmattan vid vår sommarstuga.
Den är härligt grön.
Men i det gröna såg jag väl spridda gula löv, vad dom nu hade där att göra mitt i sommaren...
Vackert i och för sig. Men onödigt tyckte jag. Gula löv är höstens förebud.

Så kisade jag lite, och då tyckte jag att löven såg ut som kantareller,
gulglänsande goda kantareller som får mina smaklökar att känna Ahh!
Vi har en härlig tid framför oss med svamp och annat gott från naturen.

Så kisade jag ännu mer, och då blev de gula löven till stjärnor på en mörk himmel.
Med ens kände jag att hösten är nära och vintern likaså
i och med att vi nu övergår från juli till augusti..

Fast - just idag var sommaren ljuvlig,
och badvattnet i Skogstjärnen likaså.
Man ska inte kisa för mycket.