Highway 5

- Nej, ta 101:an, den är mycket vackrare.
Det rådet fick vi inför vår resa till Los Angeles förra gången.
Vi tog mycket riktigt Highway 101 , och ja, den var vacker. Helt okey.
Men också stökig på något sätt. En massa stadsbebyggelse och trafik om jag nu minns rätt.

Den här gången valde vi att köra 5:an i stället. Den går parallellt med 101:an, fast nordost om den. Sträckan mellan San Francisco och Los Angeles präglas av bördiga dalgångar och torra bergsryggar. De två vägarna sträcker ut i sydost - nordvästlig riktning längs varsin dalgång. Highway 101 drar ett streck längs Salinasdalen, som Steinbeck beskrivit i Öster om Eden. Den kommer i söder ut vid havet strax innan S:ta Monica. Sen är det idel stadsbebyggelse de sista två timmarna ned till LA. Highway 5 löper längs St Juaquindalen ovanför Salinas.

- Nej, ta inte 5:an! Den är såå tråkig.
Nähä. Bara därför tar vi 5:an den här gången, både ner och upp.
Och den är toppen. Sådetså.

Vi åker från LA i gryningen. Om vi kommer iväg tidigt är chansen större att slippa helgtrafiken. Det har ju varit Thanksgiving och alla miljoner amerikaner ska ju hem igen, om inte förr så i morgon söndag. Rakt norrut bär färden längs flerfiliga motorvägar. Efter en halvtimme bär det uppför mil efter mil. Vår lilla Nissan Vectra skriker allt vad den kan för att hålla farten i de branta motluten. Men det är spännande och vackert. Under några kilometer i det värsta motlutet korsar körbanorna t.o.m. varandra. Skyltar uppmanar oss som kör norrut att slå av AC:n för att inte hetköra motorn i uppförslutet. Motorvägen slingrar sig som en trög orm längs dalgångarna upp mot bergen, och snart är vi uppe vid vattendelaren. En skylt meddelar att vi befinner oss på 4100 feet över havet, ca 1400 m. Idag ser jag ingen snö på topparna, men då vi körde ner låg det snö över bergen där. Sen bär det utför tills vi landar på en platå som varar i fem timmar. Och en raksträcka som också den varar i fem timmar. Spikrakt åt nordväst. Det kan tyckas långtråkigt och trist, det är väl därför vi blev avrådda från att köra Highway 5. Men det är en spännande färd. I förväg trodde jag att 5:an skulle bjuda på ett öde stäpplandskap. Men icke. Det är ju här den ligger. Fruktträdgården!
Mil efter mil kantas vår väg av fruktodlingar. Allt från vindruvor till apelsiner. I prydliga och snörräta rader står där fruktträd så långt ögat kan nå och förser därifrån Kalifornien med vitaminer. Den ena odlingen avlöser den andra och däremellan flyger en och annan småstad förbi.

Men innan dess ska man förbi ett elände utan all like. Någon påminde mig på Facebook att hålla för näsan längs Highway 5, och nu förstår jag vad som avses. Helt plötsligt, efter mil efter mil av ingenting, kommer man till en jättelik inhängnad med tusen sinom tusen kossor, troligen ditfraktade inför sin egen avlivning. Och Där Luktar Kurt! Något alldeles hemskt. Inte nog med att man måste se de tusentals djuren trampa lera och damm. Luften, för att inte säga atmosfären är fylld av dödsdoft så att man baxnar. Eller vaknar om man till äventyrs håller på att nicka till. Två sådana kreaturs-Auschwitz passerar man innan Fruktträdgården.

Först Inferno, sedan Paradiso. Trafiken flyter som en bred orm från infernot in i paradiset.
Mandariner, apelsiner, citroner och vinrankor kantar vår färd. Här är det tvåfilig motorväg som gäller. Ganska tät trafik får jag säga. För det mesta ligger jag i omkörningsfilen. Men här bryr man sig inte om höger eller vänster utan kör om både till höger och till vänster. Så det gäller att se upp, både till höger och vänster. För fort går det, för det mesta kring 70 miles/hour, vad det nu blir med europeiska mått mätt. Fullt tillräckligt för mig i alla fall.

Efter fem timmar i denna ström av bilar från söder mot nordväst tar vi av från vägen mot Sacramento västerut ut mot kusten och San Francisco. Sista timmen är lätt som en plätt, känns nästan löjligt enkel. Man flyger förbi Livermore's kullar och trafiken tätnar in mot Oakland. Där besinnar sig bilisterna, ty där stundar Bron. Med ytterligt allvar och i högst tjugofem kilometers fart passerar man Gränsen Till Bron, där ett litet "pip" förkunnar att du är godkänd för överfart, samt sex dollar fattigare. Sedan glider du över the Bay Bridge lugnt och värdigt i bredd med fyra andra filer proppfulla med resenärer som alla önskar komma fram innan trafiken korkar igen fullständigt, eller innan jordbävningen slår till eller innan första advent inträffar.

Trött men lycklig hittar jag till slut och för ovanlighetens skull en parkeringsruta alldeles utanför vårt hus på Hyde Street. Och därmed slutar denna reklamfilm för Highway 5.
Och Första advent kan slå upp sina portar.