Rosor och bärbuskar

För att göra något vettigt av känslorna av Snart slut semester,
åker vi på utflykt mot Älandsbro och in mot Ramsås.
Har nämligen hört rykten om en handelsträdgård åt det hållet.

Och vi vill få tag på Ölandstok att sätta bredvid altanen.
Och är det vad vi tror så har dom nog också bärbuskar.
Och hittar vi ingen handelsträdgård så blir det i alla fall en utflykt.

Alltså, Ramsåsvägen är en vacker upplevelse nu på sommaren.
Vi häpnar över den böljande grönskan och den omramande skogen men inte ser vi nån handelsträdgård. Vi vänder snart, men det är så vackert att vi fortsätter en krök till.

När asfalten övergår i en synnerligen gropig grusväg sjunker hoppet.
Bara några krökar till så vänder vi. Vi har nu kört sex km från E-fyran.
Just då reser sig ett växthus på höger sida och en skylt: Önskebrunnen.

Mycket anspråkslöst till det yttre, men ett ställe med mycket intressanta växter.
Där finns perenna blommor och bärbuskar och fruktträd m.m.
Vi går en hel timme och tittar och pratar med den sympatiske försäljaren.

Och åker därifrån med bilen full av rosor och vinbärsbuskar.
Nu är dessa planterade, rosorna vid stugväggen
och vinbären nedanför granen där vi redan har ett par buskar.

Och nu får vi börja vänta på nästa sommar.
Ett tecken på tro.
En akt av framtidshopp.

Tio dagar kvar

Tvätta semestertvätten.
Sen järnet ut till stugan.
Sitta i solen på altanen och lösa korsord.
Och ikväll glida ner i ljum sjö för en simtur.

Det gäller att ta vara på tillfällena.
För nu är det bara tio dagar kvar av semestern.

Rubus arcticus

Vi har varit ett dygn ute i Luleå skärgård och plockat åkerbär.
Bären växte i drivor! Vi fick ihop en hel liter på en liten plätt.
Hälften går nu till sylt och hälften till likör.

Åkerbäret fascinerar mig. Skulle vilja skriva en dikt om det.
Bäret är ett mysterium. För vem är åkerbär tänkt egentligen?
Det växer i skymundan på ängsmarker. Syns knappt. Jag måste böja mig ner och söka i gräset för att upptäcka det. Och då, när jag väl ser det, är det en himmelsk syn i färger alltifrån orange till mörkrött närmast svart.
Och den har en doft som är den sötaste naturen har.
För att inte tala om smaken...! En pikant sötma som övergår till och med smultronets.

Tänk att Norra Sverige ger denna exklusiva sommargåva till sina frusna barn!
Inte undra på att åkerbäret är Norrbottens landskapsblomma.

Helg i Luleå

Vi har åkt upp till Luleåsläkten. Gottar oss åt mormorsmaten och alla Åsas syskon och kopplar av. Jag sover mycket, och däremellan håvar jag in erkännande ord från mina svågrar för altanen. Visar kort på den och larvar mig.

Idag har vi gått på stan och shoppat. Och båda två frapperats av att vi inte träffat en enda människa vi känner eller ens känner igen. Jag är ändå född här, säger hustrun. Då hör jag mig själv säga: Men det är faktiskt tolv år sedan vi flyttade härifrån.
Tolv år! Jag menar, mina dopbarn i Örnäset håller på att vara i tonåren! Ofattbart.
Under dessa tolv år har mycket vatten flutit under Bergnäsbron, och så när som på släkten är inte stan den stad vi kände. Vi har flyttat om våra bopålar ordenligt under dessa år och känner oss mycket hemma i Härnösand och Härnösands stift.

En rätt skön insikt egentligen. Man måste släppa en gren för att nå nästa. Man måste lämna några för att kunna möta andra. Livet måste levas framlänges. Gårdagen är förbi, morgondagen har du icke sett, men idag hjälper Herren.

Bygga trappa

Jag vet att det kan låta som skryt, men - jag har byggt en trappa idag.
Tänkte i morse att - jag tror jag tar och bygger en trappa till altanen idag.
Jag menar så att middagsgästerna kommer sig upp på altanen ikväll.

För visst ska vi äta ute ikväll,
när Helena kommer med Pontus familj från Norrbotten?
Då får dom se och prova vår nya uteplats menar jag.

Far du och handla mat,
så bygger jag en trappa under tiden.
Du får nog skynda dig för dom har redan åkt från Luleå.

Sagt och gjort.
Flänger iväg till Norrlands trä i Älandsbro.
Alltså, här pratar vi om underbara killar med brädor i blicken.

Kommer hem med sju vangstycken och tegelstenar samt skruv.
Långplankor har jag redan.
Sen, vips lustigt...

Nehej, här måste vi gräva ner tegelstenen som trappan skall vila på på marken.
Och här måste vi gräva lite till, och nu blev det för djupt.
Då får vi hälla på lite sand och så ska det bli vågrätt och lodrätt både här och där.

Jag gräver och mäter och timmarna går.
Och hustrun kommer hem från stan med tretton kassar för middagen
och klarar fint att jag inte har hunnit längre.

Hon bakar två tårtor medan jag kryper i underjorden och gör fast mina vangstycken.
Hon far iväg igen, denna gång på ett sammanträde i stan,
och nu är det inte mer än två timmar till middagen.

Ännu ingen trappa.
Svetten lackar där jag kryper in och ut under altanen med munnen full av skruv.
Fäster mina sju färdigsågade trappstycken. (Det är dom som kallas vangstycken, det vet ju alla..!)

Sen på med de ratade trall-plankorna.
Den ena är ful, den andra har bit-riv-eller klösmärken, den tredje har en lång flisa lös,
och den fjärde har jag redan flera borrhål i.

Skit samma.
På med skräpet.
Ingen kommer att se det ändå.

Skruvar fast gångbrädorna på de två trappstegen
och det blir så rakt och fint
lagom till att hustrun återvänder.

Och nu är det bråttom.
Undan med verktygen
och in i duschen.

På med potatisen.
På med grillen.
På med trädgårdsborden på altanen!

-Nej men hej. Vad kul att ni kunde komma.
Köttet är strax färdigt.
Ja jag har snott ihop en trappa idag... Men hur gick er resa.....?

Ja visst är altanen stor och fin?
Ja jag är rätt nöjd med den. Men var det mycket trafik...?
Ja det är första gången jag bygger altan och en trappa.

Men sätt er till bords nu vetja...

Månlandningen 40 år

Jag har alltid fascinerats av rymden. Präster gör kanske det, söker Svaret därovan.
När jag bodde i Boden spenderade jag många mörka vinterkvällar på rygg i en solstol och med en kikare för ögonen. Njöt av att lära mig hitta på himlavalvet, stjärnbilderna, de största stjärnorna och planeterna. Eller Andromedanebulosan, och t.o.m. den lilla astrakanröda stjärnan vid Cepheus fot.

Igår var det fyrtio år sedan människan satte sitt fotavtryck på månen. Därför var det skönt att regnet fick oss att stanna i stan där vi har en TV. Så jag fick min fascination tillfredsställd och det med råge. Det var ju en hel temakväll kring jubileet.

Gör såsom Abraham gjorde, blicka mot himmelen opp.
Medan du stjärnorna räknar, växer din tro, ditt hopp.
Så sjunger vi i den gamla sången Löftena kunna ej svika.

Men för mig växer inte min bibeltro av himlaskådandet, utan mitt vetande.
Däremot kan jag säga att min vördnad växer. Inför det till synes oändliga.
Någonstans där ute måste Svaret finnas, jag kan inte tro annat.
Men ju mer vi vet, desto större blir frågorna. Så svaret gömmer sig.

För mig växer det sunda tvivlet av det jag förstår.
Att världen är så stor så stor, och Lasse, Lasse så liten.
Jag får mer och mer problem med de enkla svaren.

Kanske årmiljarderna som gått sedan dag 1 rymmer Svaret,
men för mig döljer det sig.
Jag vill så gärna få in Gud i ekvationen,
men tänk om den går att lösa utan antagandet om en gud.

Fast egentligen försöker jag inte pressa in Gud i naturen, utan det är tvärtom.
I naturen har jag alltid sett den mäktige, påhittige, estetiske skaparen.
Och i den kristna inkarnationens teologi har jag alltid kännt Gud mänskligt nära.
Fast inte alla dagar förstås.
Men jag bärs av det och närs av det - och hoppas att det jag tror är sant.

Snart är vi i augusti. Då kan jag börja leta efter stjärnorna igen efter sommarens ljusa nätter.
Då ställer jag mig och tittar rakt upp, för där finns då Andromeda med sin nebulosa, vår grann-galax i rymden. Det dröjer en stund tills ögat har vant sig och hittat den lilla suddiga fläcken som är en hel stjärnvirvel. Helt nära oss. Bara två miljoner ljusår borta...
Och jag blickar mot himmelen opp och säger:
-Hej Andromeda. Vi har samma Gud, du och jag.

Altanen del 6

"Och på den sjätte dagen fullbordade han sitt verk.."

Den är klar.
Sommarens skräckmardröm är över.
Jag kan konstatera att kroppen höll men under stora protester.
Och att: Jag klarade det!
Vi klarade det tillsammans som bron över bäcken för några år sedan.

Idag har jag dragit i ca 500 trallskruvar och därmed fullbordat altandäcket.
Trappa återstår, men vad gör det.
Nu är verket fullbordat och jag kan andas ut.
Kom och se.
Det blev dessutom välgjort och gediget. Mycket tack vare hustruns kloka synpunkter och uppmuntran. Och hon var en hejare på att mullvada bland stenarna i underjorden.

I morgon är det söndag.
Gissa om jag ska ta en sabbatsdag.
Gå i högmässan och tacka Gud för att jag klarade provet.
Och sen inte göra annat än sitta på mitt verk och lyssna på Sommar.
Så det så.

Jobb och bad

Vi tassar ner till sjön i baddräkter och med handdukar över axeln.
Det är varmt och vi har jobbat hela dagen.
Vår lille hund anar fröjden och skyndar på oss.

Nere vid sjön är vattnet spegelblankt i aftonsolen.
Vattnet känns först väldigt kallt,
men det är nog min hud som är varm.

Jag dyker i och tar min vanliga simtur ut och tillbaka.
Börjar träna vår fegis, Mozart som inte vågar bada än.
Ger honom pinnar att ta en bit ut i vattnet.

Efter en stund känns vattnet varmt och dagen räddad.
Det får inte bli för mycket arbetsläger för min själsfrid.
Idag räddade mig skruvdragaren då batteriet tog slut.

Efter badet satte vi upp gardinstänger och gardiner i stugan.
Tänk vad det ger hemkänsla.

Fin dag och cirka en meter färdigskruvad altan.

Altanen del 5

Trots alla framgångar när det gäller att som ett par bygga en altan,
kan jag inte låta bli att undslippa mig en synpunkt.
Det har sina sidor att min arbetskamrat har en viss begränsning i sitt ordförråd.

- Kan vi ta den där brädan och lägga den där?
- Menar du plankan eller...?

Eller:
- Tror du att brädan ryms nere i hålet nu?
- Du menar cementplattan eller hur? Ja, jag tror cementplattan får plats nu.

Eller:
-Ska vi ta den långa brädan eller..:?
- Den kallas planka, men jag tror vi tar den kortare.

Eller:
-Nu har vi burit över nästan alla brädor över bäcken.
- Man brukar säga virke när det handlar om olika slags brädor.

-Borde vi inte höja den här brädan lite?
- Du menar den här syllen eller bärlinan? Jo jag tror det.

Det finna olika ord för olika brädor:
Bräda, planka, regel, syll, bärlina eller virke.

Men även om hustrun inte verkar kunna vokabulären,
så kan hon minsann alla uträkningar och många tekniska lösningar på vårt projekt.

Vid dagens slut har vi tillsammans lyckats montera de två bärlinorna, de åtta reglarna
och provisoriskt lägga på allt trallvirke
så att det ser ut som en riktig altan.

Det fantastiska är att gångbrädorna verkar hålla våg,
dvs vara vågräta åt alla håll.
Vårt altandäck är helt plant och ser ut som om det vore byggt av en förståsigpåare..

Otroligt.
Vi lyfter upp trädgårdsmöbeln på vår nya altan och tar en kaffe.
Och tror inte våra ögon.

Vi!!
har en altan
nästan färdig!!!

Ont i kroppen eller Altanen del 5

Tolv timmar bland mina sex gropar.
Det blir två timmar per grop.
Allt under stekande sol.

Idag handlar det om att få ner plintarna på rätt djup
stående på en trädgårdsplatta.
Plintarna är 50 cm höga och plattorna 5.

Med förenade krafter, massor av vätskepauser,
ett svalkande bad i sjön när solen är som värst
har vi faktiskt lyckats få ner alla sex plintarna på exakt rätt djup.

För ev. amatörer kan jag utifrån min stora erfarenhet berätta,
att detta inte är lätt.
För det handlar om att få de balkar som läggs på plintarna i våg och på rätta avstånd.

Efter mycken möda och stort besvär ligger bjällaget där precis där det ska,
som en kvadrat på 4,8 m,
och allt i perfekt våg!

Kroppen skriker
och jag vet mig aldrig ha varit så slut efter en arbetsdag.
Men insikten! Kvadraten ligger här bakom i perfekt harmoni!

Det kanske blir en veranda i alla fall?

Altanen del 4

En dag i stenbrottet.
Kring en storsten som vägrar ge med sig.
Längst ner i hålet 60 cm under grästorven sitter den som berget och vill icke upp.
Och rund är eländet också så att det inte går att få grepp om den.
Jag frågar mig flera gånger som Torgny Lindgren:
Säj mej Vårherre, du som vajt. Jer'n jordfast..?

Det tar oss tre timmar att röka ut räven!
Fast inte ens osande eder hjälper.
Men han jer icke jordfast, bara så in i norden tjurig.
Till sist får dock tjurskallen ge sig för den intelligenta och starka övermakten.

Tekniken? Baxa och knixa med kofoten, och så in med en sten där bakom. Till slut har vi säkert trettio stenar under jävulsstenen, och upp kommer den så sakteliga. Och hålet för plinten har vid det laget blivit säkert tre gånger så stort som tänkt var, så vi har en ramp att baxa upp stenen på.

Triumfen: Rulla och tvinga bumlingen den sista decimetern upp på marken ovan hålet.
Med blodsprängda ögon ser jag den ligga där för mina fötter.
Jag vacklar upp och ställer mig med ena foten på den besegrade och gör världens Tarzanvrål och trummar på bröstet: Aaaa-i-aaa-i-a-i-aaaaa!!
Hustrun stirrar förfärad på mig och tittar sig generat omkring...

Efter dusch och lunch kör jag sen och lämnar igen borren och köper resterande virke till altanen.
Så vore det inte för de gapande sex hålen i marken utanför stuggaveln ikväll, så skulle jag tycka att vi hade kommit riktigt långt nu. Men den första syllen är faktiskt fäst vid stuggaveln, med 11 skruvar och helt i våg, uppmätt med det nya långa vattenpasset. Så- nu är altanen på gång. Men ack vad det känns i den arma kroppen som nu har slitit i tre dagar i stenbrottet.

Altanen del 3

Kära bloggvänner, tack för era kloka råd!

Nu har vi kommit igång på allvar.
Idag har vi grävt sex hål i marken för plintarna.
Jo, marken var något medgörligare efter regnet. Men efter några tag med spettet idag, nedlade jag detsamma och körde till stan och hyrde en markborr. Visste knappt att sådana fanns. De fungerar som en motoriserad isborr. Stort as, behöver två pers på var sin sida medan den gräver sig ner i moder jord. En intressant iakttagelse var att när den stötte på en sten, så var det vi som snurrade runt i stället för borren...

Nu är vi nästan nere dit vi ska i alla hål. Det blir lite grävning också i morgon. Sen vidtager operation Mätning. För då ska alla sex plintarna mätas in utifrån den bärlina som ska skruvas fast i stuggaveln: Vinkelrätt och vågrätt åt alla håll.
Det ni.

Jag håller på att tro på mitt projekt.
Mycket tack vare min kära arbetskamrat
och stora påhejare.

Fyra veckor

Så har vi då tagit farväl av barnbarnen och är ensamma i stugan.
Det var ledsamt att säga hej då till dem som nu flyttar till Amerika.
Men också till dem som stannar inom landet.
För det känns som om dom rycks ur ens famn.

Vi har fått ett tröstande kaffe hos våra kära grannar
och sen åkt ut till stugan,
där den stora tystnaden har mött oss och hälsat välkommen.

Nu har vi fyra veckor framför oss av idel lugn och ro.
Samt knog med altanen.

Tack för det.

Lufthål

Men hallå,
vem kan skriva kloka, fyndiga bloggar
och samtidigt vara farbror Melker
som har barnbarn kryllande runt fötterna??
Vad begär ni..?

Kallfront och ändå inte

Skjutsade Åsa till Stockholmsbussen i morse.
Det blev så tomt och kallt att jag körde tillbaka till stugan och la mig under en filt.
Sov i en timme, och missade högmässan.

Det blev alltså kyligt idag, säkert tio grader mindre än förra veckan.
Men så lystes eftermiddagen upp av två härliga barnbarn som stormade in med sin mor.
Och då var allt bra igen.

Altanen del 2

Det tar mig flera undanflykter innan jag kommer igång:
melodikrysset, två kaffestunder med hustrun, och en tupplur.
Sedan repar jag mod och reser mig upp som en man, kliver i den blå overallen, drar på mig stövlarna, greppar tumstocken och börjar mäta ut platsen för vår nya altan. Hur man nu gör det, när man inte har en modern lasermätare eller en jättevinkelhake? Jo här kommer mig realskolans geometrilektioner till hjälp och undsättning.

Altanen skall bli stor, 4.8 x 4.8 är det tänkt. Och si, då minns jag med ens att diagonalen i en kvadrat är sidan x 1,4. En kunskap som legat förborgad i ett halvsekel och nu ploppar fram som en självklarhet. För säkerhets skull går jag in och kollar med ungdomen som bekräftar att jo, diagonalen i en kvadrat är roten ur 2. Och det vet jag att roten ur 2 är 1,424629 i runda tal så där.
- Varför kan du inte komma ihåg andra viktiga saker också..? hör jag från kärestan när jag skyndar ut igen.
Jag skruvar alltså ihop två plankor till den uppmätta längden 6,72 m och mäter av där diagonalen skär sidolinjen. Och så likadant åt andra hållet.
Sen vidtager mysteriet. Det stämmer inte. Altanen blir smalare längst ut än inne vid väggen. Jag blir stående i stupor så att flickorna innanför sommarstugefönstret undrar hur det står till. Tittar ner, tittar mot väggen, tittar åt vänster och åt höger, men mest rakt ner. För efter noggranna mätningar har jag 4,8 m inne vid väggen men 4,7 m ute vid altanens ytterkant. Jag mäter om säkert fjorton gånger och kommer till samma resultat. Till slut börjar jag undra om det kan ha att göra med jordens rundning, eller rumtidens krökning eller kvantfysikens oförutsägligheter. Min altan blir med ens ett olösligt filosofiskt problem.

Till all lycka kallas patienten in för kaffe med hustru och ungdomar. Jag får tala ut om mina tvivel på Newton och på hela jädra altanidén. Genast tar Pontus upp sin mobil och klickar fram dess kalkylator och säger sen mycket ödmjukt och försiktigt, att Jan, 4,8 x 1,4 blir 678 och inte 672.
Okey, där torskade mitt sifferminne på altanprojektets allra första uträkning. Hur sned och vind ska inte den här altanen bli i slutändan när det börjar så här?
Jag tackar för kaffet och för Newtons återupprättelse och går ut och mäter upp den rätta diagonalen (varför vill jag hela tiden skriva diakonalen?) och sen ligger den där i kvadratisk harmoni, vår nya altan, om än endast som nedslagna hörnstolpar.

Innan mygg och sviare tar kål på mig hinner jag börja gräva tre hål för plintar.
Marken vägrar och är stenhård.
Men det är jag också...

Så nu är
första spadtaget
taget.

Altanen del 1

Den första dagen av årets semester har jag kört till Älandsbro och köpt trä till vår altan.
Jag ska nämligen bygga en sådan. Det har varit min skräck i ett par månader nu.
Köpte även cementfundament till sex plintar och körde det hela till Ytterskog.

Så nu har projektet inletts.
Jag måste säga att det kyrkliga riksmötet Världens fest 2007 var en barnlek jämfört med projektet Altan 09.

Min skräck är total.
Och dock tror jag någonstans att jag kanske kommer att klara av det.
Bara jag förstår snacket: bärlina och tvåtumsex och trallskruv och ankarskruv och...

Vi får se.

Sommar-ritual

Under dagen jobbar jag mig ner till skrivbordsskivan!
Slänger gamla papper, skriver de sista mailen,
sorterar de sista högarna.

Därefter vidtager en högtidlig rituell tvagning.
Under den fyrtionde minuten före semesterns inbrott
ses en enmansprocession skrida bort genom korridoren

och tillbaka
medförande en av såpa indränkt trasa
och siktet inställt på skrivbordet.

Mässande på passande toner (typ Jag tror, jag tror på sommaren...)
bestryker en offerpräst sitt altare med såpa och torkar bort vintern och våren
för att ge plats åt sommaren och ledigheten och en god äring.

Hoppsan vad trasan blir smutsig.
Reningen är uppenbarligen av nöden.
Men snyggt blir det.

Offret av ordning, såpa och vällukt är fullgjort.
Processionen skrider tillbaka genom korridoren
lämnande gårdagen i ett mörkt och tyst rum.

Under största allvar knappas, ristas stororden in på dataskärmen:
"Jag har semester och är åter 10 augusti.
I have summer vaccation and will be back on Aug 10. / Jan"

Likaså vänder sig offerprästen emot telefonen,
lyfter luren mot himlen och knappar in kod 6:
Semester. Se-mes-ter!

Utgångsprocession
till tonerna av
Intåg i Sommarhagen.

Hyllrensning

Idag har jag röjt i mina hyllor för att få plats med framtiden.
Så är det. Har man för mycket i sina pärmar så får inte framtiden plats.
Ring ut det gamla. Ring in det nya!

Jag klarar inte att ha för mycket gammalt omkring mig.
Mer än fem år bakåt blir baktungt.
Då börjar jag leva på minnen.

Men roligt är det att bläddra i min företrädares pärmar
och se hur dom gjorde då, på hennes tid.
Hitta några guldkorn och slänga resten.

Blicka tillbaka på mina egna sex år och jämföra och tänka vad fort åren går.
Hitta de kära Världens festpärmarna och börja nynna på Gunhilds VF-sång.
Känna hur otroligt roligt detta projekt var och hur hellyckat det blev.

Svenska kyrkan blev så tagen
att ingen trodde sig om att våga förrän om tre år
Men nästa år samlas vi i Växjö första helgen i juni.

Plocka ut gammalt arbetsmaterial och ge plats för morgondagen.
Medan programmet Sommar tonar och påminner.
Det är strax dags att knappa in semester.

Tjugofem pärmar tömdes idag.
Nu har jag plats för två biskopar,
den nuvarande och den som är i vardande.

Och ute glöder den varmaste dagen som sommaren ger.