Vi har åkt upp till Luleåsläkten. Gottar oss åt mormorsmaten och alla Åsas syskon och kopplar av. Jag sover mycket, och däremellan håvar jag in erkännande ord från mina svågrar för altanen. Visar kort på den och larvar mig.
Idag har vi gått på stan och shoppat. Och båda två frapperats av att vi inte träffat en enda människa vi känner eller ens känner igen. Jag är ändå född här, säger hustrun. Då hör jag mig själv säga: Men det är faktiskt tolv år sedan vi flyttade härifrån.
Tolv år! Jag menar, mina dopbarn i Örnäset håller på att vara i tonåren! Ofattbart.
Under dessa tolv år har mycket vatten flutit under Bergnäsbron, och så när som på släkten är inte stan den stad vi kände. Vi har flyttat om våra bopålar ordenligt under dessa år och känner oss mycket hemma i Härnösand och Härnösands stift.
En rätt skön insikt egentligen. Man måste släppa en gren för att nå nästa. Man måste lämna några för att kunna möta andra. Livet måste levas framlänges. Gårdagen är förbi, morgondagen har du icke sett, men idag hjälper Herren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar