Det tar mig flera undanflykter innan jag kommer igång:
melodikrysset, två kaffestunder med hustrun, och en tupplur.
Sedan repar jag mod och reser mig upp som en man, kliver i den blå overallen, drar på mig stövlarna, greppar tumstocken och börjar mäta ut platsen för vår nya altan. Hur man nu gör det, när man inte har en modern lasermätare eller en jättevinkelhake? Jo här kommer mig realskolans geometrilektioner till hjälp och undsättning.
Altanen skall bli stor, 4.8 x 4.8 är det tänkt. Och si, då minns jag med ens att diagonalen i en kvadrat är sidan x 1,4. En kunskap som legat förborgad i ett halvsekel och nu ploppar fram som en självklarhet. För säkerhets skull går jag in och kollar med ungdomen som bekräftar att jo, diagonalen i en kvadrat är roten ur 2. Och det vet jag att roten ur 2 är 1,424629 i runda tal så där.
- Varför kan du inte komma ihåg andra viktiga saker också..? hör jag från kärestan när jag skyndar ut igen.
Jag skruvar alltså ihop två plankor till den uppmätta längden 6,72 m och mäter av där diagonalen skär sidolinjen. Och så likadant åt andra hållet.
Sen vidtager mysteriet. Det stämmer inte. Altanen blir smalare längst ut än inne vid väggen. Jag blir stående i stupor så att flickorna innanför sommarstugefönstret undrar hur det står till. Tittar ner, tittar mot väggen, tittar åt vänster och åt höger, men mest rakt ner. För efter noggranna mätningar har jag 4,8 m inne vid väggen men 4,7 m ute vid altanens ytterkant. Jag mäter om säkert fjorton gånger och kommer till samma resultat. Till slut börjar jag undra om det kan ha att göra med jordens rundning, eller rumtidens krökning eller kvantfysikens oförutsägligheter. Min altan blir med ens ett olösligt filosofiskt problem.
Till all lycka kallas patienten in för kaffe med hustru och ungdomar. Jag får tala ut om mina tvivel på Newton och på hela jädra altanidén. Genast tar Pontus upp sin mobil och klickar fram dess kalkylator och säger sen mycket ödmjukt och försiktigt, att Jan, 4,8 x 1,4 blir 678 och inte 672.
Okey, där torskade mitt sifferminne på altanprojektets allra första uträkning. Hur sned och vind ska inte den här altanen bli i slutändan när det börjar så här?
Jag tackar för kaffet och för Newtons återupprättelse och går ut och mäter upp den rätta diagonalen (varför vill jag hela tiden skriva diakonalen?) och sen ligger den där i kvadratisk harmoni, vår nya altan, om än endast som nedslagna hörnstolpar.
Innan mygg och sviare tar kål på mig hinner jag börja gräva tre hål för plintar.
Marken vägrar och är stenhård.
Men det är jag också...
Så nu är
första spadtaget
taget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Heja, heja, Jan!! Första varvet avklarat! Ulla
SvaraRaderaDiakonalen eller diagonalen, so what?
SvaraRaderaJag hade några elever i Norrlands inland som vägrade säga annat än "twäschöve". Nå, då fick de säga det då, så envisades jag med mitt ord lika mycket. Bara sådär så att de skulle vara bekant med det om de skulle stöta på det någon annanstans.
Förresten så finns det nåt som heter ställtid. (Se Bodil Jönssons tio tankar om tid.)
SvaraRaderaStenhård karl mot stenhård mark - vattna den! (eller vänta på regnet)
SvaraRaderaHallå Ebba, du verkar kunna det här..!
SvaraRadera