Månlandningen 40 år

Jag har alltid fascinerats av rymden. Präster gör kanske det, söker Svaret därovan.
När jag bodde i Boden spenderade jag många mörka vinterkvällar på rygg i en solstol och med en kikare för ögonen. Njöt av att lära mig hitta på himlavalvet, stjärnbilderna, de största stjärnorna och planeterna. Eller Andromedanebulosan, och t.o.m. den lilla astrakanröda stjärnan vid Cepheus fot.

Igår var det fyrtio år sedan människan satte sitt fotavtryck på månen. Därför var det skönt att regnet fick oss att stanna i stan där vi har en TV. Så jag fick min fascination tillfredsställd och det med råge. Det var ju en hel temakväll kring jubileet.

Gör såsom Abraham gjorde, blicka mot himmelen opp.
Medan du stjärnorna räknar, växer din tro, ditt hopp.
Så sjunger vi i den gamla sången Löftena kunna ej svika.

Men för mig växer inte min bibeltro av himlaskådandet, utan mitt vetande.
Däremot kan jag säga att min vördnad växer. Inför det till synes oändliga.
Någonstans där ute måste Svaret finnas, jag kan inte tro annat.
Men ju mer vi vet, desto större blir frågorna. Så svaret gömmer sig.

För mig växer det sunda tvivlet av det jag förstår.
Att världen är så stor så stor, och Lasse, Lasse så liten.
Jag får mer och mer problem med de enkla svaren.

Kanske årmiljarderna som gått sedan dag 1 rymmer Svaret,
men för mig döljer det sig.
Jag vill så gärna få in Gud i ekvationen,
men tänk om den går att lösa utan antagandet om en gud.

Fast egentligen försöker jag inte pressa in Gud i naturen, utan det är tvärtom.
I naturen har jag alltid sett den mäktige, påhittige, estetiske skaparen.
Och i den kristna inkarnationens teologi har jag alltid kännt Gud mänskligt nära.
Fast inte alla dagar förstås.
Men jag bärs av det och närs av det - och hoppas att det jag tror är sant.

Snart är vi i augusti. Då kan jag börja leta efter stjärnorna igen efter sommarens ljusa nätter.
Då ställer jag mig och tittar rakt upp, för där finns då Andromeda med sin nebulosa, vår grann-galax i rymden. Det dröjer en stund tills ögat har vant sig och hittat den lilla suddiga fläcken som är en hel stjärnvirvel. Helt nära oss. Bara två miljoner ljusår borta...
Och jag blickar mot himmelen opp och säger:
-Hej Andromeda. Vi har samma Gud, du och jag.