Komma hem

Fastän det ännu är augusti börjar gula löv att singla.
Igår avnjöt jag sommarens allra sista dag i stugan med sol och tjugo grader.
Ikväll är hösten här med regn och blåst.

Sommaren har bjudit på gott väder och kära besök av barn och barnbarn.
Jag har varje stund njutit av att vara i Sverige, Ångermanland, Härnösand.
Har satsat järnet på att landa i allt det nya/gamla, eller ska vi säga det nygamla.

Vi har ju bott här tidigare.
Allt är sig likt,
fast ändå inte.

Mellan mig och hemstaden ligger ännu en annan stad i en annan stat i ett annat land,
San Francisco, Kalifornien, USA.
Jag landar fortfarande.

För tre och ett halvt år sedan blev det mig förunnat  att som nybliven pensionär ramla rakt in i ett enormt äventyr, att som medföljande make utan förpliktelser få uppleva en av världens vackraste och mest fascinerande städer och där delta på ideell basis i Svenska kyrkans liv och utmaningar.

Under tre år och tre månader fick jag leva med helt andra människor och förutsättningar än här.
Många unga familjer och deras barn blev mig mycket kära, många äldre svenskamerikaner likaså.
Och en norsk utlandskyrka blev helt otippat mitt andliga hem.

Jag fick lära känna nya omgivningar:
Russian Hill, Fisherman's Wharf, Columbus Street, Market Street, Castro, Haight-Ashbury...
Safeway på Bay Street, Walgreen's på Columbus och de små kabelvagnarna på Hyde Street.

Och Golden Gate Bridge, Alcatraz Island rakt ut i bukten, samt Napa och Sonoma Valley.
Och allra mest den underbara utsikten från vår balkong mot Bay Brigde och Coit  Tower,
varifrån papegojorna dagligen överflög vårt hus under skrik och skrän.

Alltsedan återkomsten till Sverige har jag känt en skrivmässig vilsenhet.
Vad ska jag skriva om allt det fantastiska nya
som jag fick uppleva där borta och som knappt någon här hemma frågar efter??

Återvändarens sorg och dilemma.
Det upplevda går tydligen inte att dela.
Härav min skrivtorka.

Tror jag.
Men jag lever.
Och mår bra.

Hemma i Härnösand.