Skapelsetro

Midsommar är skapelsens förlovade helg.
Vi firar rätt okyrkligt Guds goda skapelse, allt det sköna som sommaren ger oss.
Och samtidigt som lovsången stiger i denna ljuva sommartid,
finns där det nordiska vemodet.
Sommaren är så kort, det gäller att ta vara på stunden, carpediemstunden.
Längtan och livskänsla.
Denna intensiva midsommarlängtan!

Jag vill tro, att allt detta vackra svenska,
liljekonvaljer, syrener, midsommarblomster
som i år kommer samtidigt här i Mittsverige
är en gåva från Någon till oss.

Vem skaparen är vet vi inte.
Carl von Linné såg i naturen Gud på ryggen.
Skaparen är fördold för våra ögon.
Men genom våra sommarsinnen kan vi erfara att hen finns.
Och det fyller mig med vördnad.

Jag bär på den där skapelsekänslan,
upplevelsen av en Närvaro mitt i  allt det vackra.
Tron på en Skapare är grundmurad i mig sedan mina uppväxtår i Tärnaby,
där fjälltoltan och stormhatten sjöng av fröjd
medan de växte ikapp i fjällsluttningarnas drivhus.

Skapelsetro är Vördnad,
vördnad för det som finns, från minsta kryp till de yttersta galaxerna.
"Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig."
Vördnad, ja respekt för skapelsen.
Vi människor är ej skapelsens herrar utan dess förvaltare.
Ägaren är en Annan.

Och denna känsla av vördnad delar vi med all världens religioner och gudsförnekare:
Det Finns Något Heligt!

Ankomst till landet

Alltså,
det här handlar om Intåg i Sommarhagen av P-B, minst,
eller typ Erwachen heiterer Empfindungen bei der Ankunft auf dem Lande,
för att tala med Beethoven.

Jag anlände igår till Arlanda - Midlanda - Härnösand - Ytterskog - sommarstugan.
Så här såg min Ankunft auf dem Lande ut i går kväll. Helt sagolik.
Då hade jag bakom mig ett dygn av resor över hav och land.

Alltför trött för att kunna känna så mycket överhuvudtaget,
visste jag:
Nu är jag faktiskt här.
I paradiset.

Här är rätt kallt och och blåsigt,
fast det låter egentligen bara som hemma i San Francisco.
Jag sov faktiskt hela åtta timmar första natten, vilket bådar gott för tidsomställningen.

Dagen idag började med en lugn och vacker frukost med utsikt.

Förmiddagen ägnades åt gräsklippning.  

Klippte ända ned till badplatsen samt rev lite ogräs, 

Skurade farstubron och verandan
och bar ut några trädgårdsmöbler.

Med stor vördnad
utförde jag
mina försommar-ceremonier,
för att inte tala om riter.

Körde sen till stan och tittade in på stiftskansliet, mitt gamla jobb, lagom till em-fikat.
Träffade flera kära fd arbetskamrater:
Karin, Ella, Max, Tomas, Inga, Britt-Inger, Eva, Micke, Lars, Charlotta, Hans, Leif, Kicki.
Och så fick jag krama om biskop Tuulikkis efterträdare, biskop Eva.
Senast jag såg henne var hon prosten och kyrkoherden Eva.
Det var jätteroligt att se dem alla.

Det var bra med en kaffetår, för nu började ögonen bli tunga.
För att ta vara på tiden gick jag sen en sväng till lille Simon.
Det var kärt.

Och sedan gällde det att handla något att äta.
For till ICA och tänkte att nu skall jag äta svenskt!
Sagt och gjort, jag köpte ägg och två sortes inlagd sill samt matjes.
Färskpotatis, Köttbullar och Pyttipanna.
Och Lingonsylt icke att förglömma till köttbullarna!
Jag ska ha köttbullar min första dag i Sverige!

Sen hem, helt utmattad av allt det svenska kära.
Tog en öl i solskenet och mådde gott åt de två koltrastarnas sångtävling uppe i träden.
Dagens stress lade sig och jag kände att:
Nu - nu är jag hemma i Sverige, och här jag hör hemma.

Jag fortsatte med att sätta på maten.
Skura den jungfrueliga färskpotatisen och sätta i en panna på spisen.
Ta fram de bästa (och dyraste) köttbullarna ICA hade
och tillaga dem
och känna att Det här, det blir bara sååå gott!

Jag ser på nyheterna under tiden, Svenska nyheter. Även det en urgammal rit kl 19.30.
Jag börjar närma mig Sverige-ritens höjdpunkt.
Lägger upp den ångande potatisen på Strannes gamla fina tallrik med blå rand,
placerar vördnadsfullt några urläckra köttbullar där bredvid.
Häller upp en liten Norrlands Akvavit för att ta till ölen.

Snålvattnet rinner inför ritens fullbordan.
Bara en sak kvar, Höjdaren Lingonsylt.
Med utomordentlig vördnad böjer jag mig inför kylskåpet och tar fram Burken.
Öppnar den varligt.
Och den visar sig innehålla
Hallonsylt.

Alltså,
jag sa Hallonsylt!!

Tror jag behöver sova snart.
Men först ska jag nu begå den ultimata försommarriten:
Lyssna till Beethovens ankomst till landet
i hans ljuvliga 6:e symfoni, pastoralsymfonin
i en oerhört dynamisk tolkning av von Karajan.

Du kan lyssna med, här.

Om en vecka

Om en vecka
är jag förhoppningsvis hemma i Sverige igen med dess sommardofter och fågelsång.
Det känns verkligt overkligt, eller overkligt verkligt.
Biljetten har jag och rutten är bestämd.
Kommer att lämna stillahavskusten och lyfta åt nordost upp över Nordamerika, överflyga Grönland för att sedan nuddande Island glida in över Norge och till slut landa på svensk mark.

Efter två och ett halvt år här i Kalifornien och San Francisco känns det riktigt exotiskt att få komma hem till den svenska midsommaren. Man blir ju liksom hemmablind var man än är. Den stad som nu är mitt hem är ju så otroligt speciell, vacker , utmanande, jobbig och härlig, att man egentligen inte skulle kunna bli mätt på allt det fantastiska.

Men för en kyrkoarbetare är det nu inte ytan som gäller, eller det turistiskt imponerande, även om det också finns där. Rätt fort kommer man in i mänskliga sammanhang där det är djupare saker som gäller. Jag har fått lära känna många nya människor som nu under dessa år utgör min värld, min vänkrets, mitt sociala kitt. De betyder mycket för mig vare sig det är dimma över Golden Gate-bron eller inte. Golden Gate-bron är egentligen vid närmare betraktande inte så mycket märkvärdigare än Högakustenbron därhemma i Ångermanland.
Jo för all del, lite mäktigare och vackrare är den allt.

Men jag känner mig samtidigt väldigt priviligierad som under dessa korta år får vara en del av Kalifornien. Detta hade jag aldrig trott, än mindre siktat mot. Det bara hände i och med att hustrun blev erbjuden tjänst här. Livet här är på många sätt enkelt, inga minusgrader, ingen snö.
Här har jag nu förunnats en spännande början av min pensionärstid med frihet att välja det jag vill göra och vara med om. För det mesta är jag en del av hustruns projekt och spelar och sjunger med barnen, övar orgel och piano och medverkar i de olika församlingsaktiviteterna och försöker bygga ärliga relationer till de många nya bekantskaperna här.
Men det är också så, att jag inte längre orkar tycka att allt nytt är så fängslande och spännande. Jag vilar ofta middag, något helt nytt i mitt liv efter hjärtoperationen för två somrar sedan. Jag försöker vårda min hälsa genom motion och återhållsam kosthållning. Och har lyckats minska min vikt med tio procent på ett år, vilket jag är mycket nöjd med.

Jag märker också hur fort det händer, att de svenska TV-serierna, melodifestivalerna och nyhetsskandalerna börjar kännas onödiga och perifera. Och hur min oro har koncentrerats till det hårdnande andliga klimatet därhemma symboliserat av SD:s frammarsch.

I mångt och mycket liknar min upplevelse av detta nya liv mina tidigare många flyttningar från församling till församling. För att kunna ta in den nya miljön dit jag kommit, måste jag släppa de kära människorna som jag lämnat. Det har alltid känts smärtsamt men alltid fungerat likadant. Dem jag har lämnat, lämnar jag i Guds hand utan att till varje pris kämpa för att behålla dem som vänner. Det gör å andra sidan att jag efter ett långt liv som präst nästan inte har några nära vänner alls. Bara församlingsbor och konfidenter som jag fått dela liv med, så länge det varat.
Men i mitt nya liv som pensionär har jag både tid och glädje i att tacka Gud för de många människor som jag under åren har fått möta, i Boden, Fredrika, Tanzania, Umeå, Luleå, Högsjö och Härnösand, medmänniskor jag har fått följa, älska, kämpa och brottas med.

Jag är så tacksam för den lilla skara av nära och kära som alltid har följt mig och alltid kommer att vara min referensram i livet, en älskad hustru, barn, barnbarn och bonusbarn, systrar, svågrar och svägerskor och deras familjer samt mina kusiner även om vi inte ses så ofta.
I denna lilla skara har jag mina rötter, min kompass,
vart jag mig i världen vänder.

Skogen sover

Fick idag en Facebook-länk av en sångarvän, en länk till sången Skogen sover,
i en gammal inspelning med Hjördis Schymberg.
Helt oväntat kom länken med den skira sången till mig, nära mig,
och därmed lika oväntat mina egna minnen och sommardofter
från barn- och ungdomens kusinträffar i Bastuträsk, Bjurholm.

Jag ser min faster Anna-Lisa Pleje stå vid pianot där Pappa sitter och spelar.
Faster Lisa sjunger med ljus, ljus sopranröst den känsliga sången av Hugo Alfvén,
tillägnad den svenska försommarnatten.

Under något år tog hon sånglektioner för Hjördis Schymberg,
och när jag nu hör den gamla inspelningen,
kan jag direkt höra Faster Lisa sjunga Skogen sover av Alfvén.

De tyckte om att sjunga ihop, syskonen Sjöberg.
Så fort det var släktträff hos Plejes, blev det sång vid pianot, mest nationalromantiska sånger, typ Grieg, P-B, Stenhammar, Sibelius, Hannikainen och Merikanto.
Vad har inte dessa stunder betytt för mig!

Faster Lisas och Pappas röster har sedan länge tystnat här på jorden.
Men det behövs bara ett Youtube-klipp så hör jag dem igen.
Tack, Carina S i Luleå!

Och nu är det bara en dryg vecka kvar,
tills jag får se och höra Den Svenska Sommaren själv musicera!
Där skogen sover bara en kort kort stund innan konserten fortsätter.

Här är sången.