Idag har jag tur vad gäller vädret.
Dagen börjar uppe i Seattle, två timmars flygtid norrut.
Där bor systersonen med sin familj och jag har tillbringat helgen med dem.
Seattlevädret är 1. Oberäkneligt. 2. Oberäkneligt. 3. Oberäkneligt.
Hade planerat att stiga upp och klippa deras vårlånga gräsmatta innan flyget skulle gå.
Igår var det ju så soligt och fint.
Men därav blir det intet idag. För det regnar.
Efter frukost skiner dock solen igen, och vi bestämmer oss för en utflykt under förmiddagen.
Den halvtimme det tar att göra i ordning oss själva och inte minst deras lille 1 1/2-åring,
innebär att när vi sätter oss i bilen, börjar det regna igen.
De luttrade Seattle-föräldrarna vill ändå, fulla av förtröstan, att utflykten skall bli av.
Så vi skyndar ut till deras bil för att åka ut till Discovery Park nära fjorden som leder in mot Seattle. Där finns en fin och orörd park att strosa, vandra, lunka, löpa i.
Föga inspirerade ger vi oss iväg.
Systersonen förbereder sin morbror på att i värsta fall blir det här bara en biltur...
En halvtimme förflyter i trafiken under relativ tystnad.
Mina arma värdar känner väl att de måste hitta på något när jag äntligen har kommit till dem.
De vill ju visa sin stad. Och det är precis vad som sker.
Seattle är en stad i ständigt novembergrått om vintern.
En mossbelupen stad på grund av hav och regn.
Vi kommer ut till Discovery Park och parkerar.
Ingen gör sig någon brådska att komma ut ur bilen.
Det droppar därute.
Men vi tar tjuren vid hornen, stärkta av min värdfamiljs lakoniska utsaga:
Om man bor i Seattle får man inte låta sig hindra av lite regn, för då kommer man aldrig ut.
Den lille stoppas omsorgsfullt ner i en ryggbärsele med såväl storm- som regnskydd.
And off we go, In the early morning rain...
-Jan is going to be soaked, hör jag framför mig mellan mina två värdar, när de ser hur jag är klädd.
Jag klafsar efter deras stövlar i mina gymnastikskor (ja, jag vet, det heter inte så numera).
Inte många intressanta diskussioner förs under vandringen.
Men vi kommer ut mot havet.
Och där bevars! Klarnar det upp.
Jag ser havsviken, fjorden och där bortom en ö.
Min värd förtäljer mig att där, bortom ön reser sig mäktiga berg ut mot havet.
Jovisst, säkert..! Jag ser bara dis, dimma och regnmoln.
Men solen lyser likväl och den lille får gå och undersöka stigen.
Han hittar inte många stenar. Blir snart grinig och vill bli buren.
Promenaden blir rätt begränsad, så att säga både i tid och rum.
Molnen hänger tunga, men så länge vår utflykt varar, är det uppehållsväder.
Vi kommer så småningom hem till deras hem på NE 90th Street.
Jag stänger min väska, kramar familjen och får skjuts ut till Seattle/Tacoma Intl.
Under vägen ut dit öser regnet ner. Vi ser en dåre våga sitt liv i en omkörning i regnet.
Och så - Vips lustigt är jag nere i San Francisco igen.
Där hänger molnen tunga och det droppar lite medan jag väntar på shuttlen till parkeringen.
Vid parkeringen är det lugnt, inte en droppe medan jag hämtar ut bilen.
Beger mig ut på Highway 101 den halva timmens körning upp till the SF City.
Då får jag slå på vindrutetorkaren. Det duggar.
Nej det småregnar faktiskt.
Jag parkerar i backen nedanför kyrkan och går med min handbagageväska ner till oss.
Väl inkommen inom hemmets trygga väggar hör jag på nyheterna att man förväntar två timmars förseningar i flygtrafiken ikväll på grund av "the Storm".
"The Storm" är inte mer än ett med svenska mått mätt ordinärt regnväder.
Men visst, här i det torkdrabbade Kalifornien är det ovanligt med regn överhuvudtaget.
Så minst blöta blir i teven snart till "a Storm" med ty följande förseningar.
Nu när klockan är åtta drygt på kvällen, skvalar det faktiskt ner ordentligt där ute.
Jag är glad att Västernvädret inte har spelat mig ett större spratt idag.
Fast förresten - nu har regnet slutat.
Eller kanske inte...?
