Das alten Jahr vergangen ist.
Snabbt jagar stormen våra år...
Sveerige..!
Nyårsmelodierna ligger redan klara på den inre skivtallriken.
Lika vemodigvackra allihop.
Passar min själs läggning.
Och ändå inte.
Jo visst har jag lagt ros på grav även detta år.
Visst går åren fort, och visst är hemlandet mig kärt.
Men det har inte varit ett år av vemod.
Utan av uppbrott och bladvändning.
Vad står på nästa sida?
Pensionering inför kommande utmaning.
Bil- och husförsäljning och jul i sommarstugan.
Farväl till jobb och vänner och Härnösand.
Snart har jag skottat mig fram till ett USA-visum,
kan lämna snöskyffeln och ge mig iväg med hustrun.
Ser fram emot ett spännande år.
Samtidigt - med en kusin på IVA efter en bilkrock -
vetskapen om korthet, skörhet, evighet.
Idag lever jag.
Tack.
31 december 2012
27 december 2012
Äntligen över
Som jag har väntat.
Nog för att december alltid är en tung månad.
Jovisst, advent lyser upp, men ändå.
Solen gömmer sig,
vintermörkret regerar,
natten leker med dagsljuset,
hyllar iskylan.
Vi har inte sett solen på hela december.
Det har varit molndag efter molndag,
snönatt efter snönatt.
Och ett och annat snöoväder.
Men idag,
en vecka efter krönet,
midvintersolståndet,
kom hon,
Solen!
Jovisst,
kall och blek och kortfattad,
mycket kortfattad,
men Solen!
Löftesrik.
Ljus.
Kontrastrik.
Vi myllrar ut med våra kameror
under de två timmar
solen är uppe.
Plåtar hej vilt.
Snödrivor, vita granar, ett iskallt torp, en översnöad skogsskördare.
En uppskottad stig, en välplogad väg, en vacker röd stuga.
Rena soleuforin.
Äntligen är vi över det värsta mörkret!
Nog för att december alltid är en tung månad.
Jovisst, advent lyser upp, men ändå.
Solen gömmer sig,
vintermörkret regerar,
natten leker med dagsljuset,
hyllar iskylan.
Vi har inte sett solen på hela december.
Det har varit molndag efter molndag,
snönatt efter snönatt.
Och ett och annat snöoväder.
Men idag,
en vecka efter krönet,
midvintersolståndet,
kom hon,
Solen!
Jovisst,
kall och blek och kortfattad,
mycket kortfattad,
men Solen!
Löftesrik.
Ljus.
Kontrastrik.
Vi myllrar ut med våra kameror
under de två timmar
solen är uppe.
Plåtar hej vilt.
Snödrivor, vita granar, ett iskallt torp, en översnöad skogsskördare.
En uppskottad stig, en välplogad väg, en vacker röd stuga.
Rena soleuforin.
Äntligen är vi över det värsta mörkret!
25 december 2012
Juldagen 2012
För första gången på väldigt länge kunde jag sitta tillsammans med min kära Åsa i kyrkbänken under midnattsmässan. Hon har alltid varit i tjänst, först på Café Trädgårn och sedan på midnattsmässan. Och det har varit bra och mycket upplevelsefullt, det med.
Jag har kunnat vara med som volontär på Trädgårn och göra jul för dem som annars inte skulle få mycket till jul. Men nu när hon har påbörjat sin tjänstledighet och väntar på visum till sitt nya jobb, kunde vi avnjuta julaftonen utan några offentliga förpliktelser alls.
Åsas efterträdare klarade skivan med glans, såväl caféet som mässan. Och vi fick uppleva mässan sida vid sida som vanligt folk. Fantastiskt.
Jag har kunnat vara med som volontär på Trädgårn och göra jul för dem som annars inte skulle få mycket till jul. Men nu när hon har påbörjat sin tjänstledighet och väntar på visum till sitt nya jobb, kunde vi avnjuta julaftonen utan några offentliga förpliktelser alls.
Åsas efterträdare klarade skivan med glans, såväl caféet som mässan. Och vi fick uppleva mässan sida vid sida som vanligt folk. Fantastiskt.
Idag när det grydde framåt kl 9 vaknade jag till liv. Efter en kopp kaffe och en snabb okulär besiktning av ägorna genom fönstret tog jag på mig min urgamla röda vinteroverall och gick ut till morgonpasset med snöskyffeln i drivorna. Sedan avnjöt vi en TV-gudstjänst i ryggläge samt en rolig Händel-konsert och halva Ronja rövardotter, innan syster Ulla och svägerskan Kathy kom ut till vår igloo på juldagskaffe. Jätteskoj, särskilt som det är helt unikt att båda två, som till vardags bor i USA, just nu är här och kan komma förbi på kaffe. Många familjer vet inte hur bra dom har det. Men just nu har vi det också. Till all lycka hade Benka plogat vår väg under Händelkonserten, så de hade rena autobahn hit till oss. Och jag skyndade mig ut och tände islyktan och en marschall vid bron. Det är så roligt med Kathy. Hon vet ingen gräns för sin entusiasm över allt svenskt hon får uppleva under sin korta sverigevistelse. Jag är så tacksam för mina två, nej tre systrar.
Sedan lägrade sig mörkret och friden över Ytterskog.
Hustrun och jag tog oss en ficklampspromenad i mörkret längs autobahn
och inpräntade alla snötyngda granar i minnet.
Ute lyser vår marschall.
Och vi ska nu äta middag.
18 december 2012
Stugliv
En vecka har vi nu bott i Ytterskog i vår fina lilla sommarstuga.
Inget yrkesarbete för någon av oss,
inget radhus att ansvara för,
inget bohag nästan, och ingen hund.
Vi är färdiga för uppbrott men ställer oss in på att stanna här några veckor till.
Men det betyder inte att vi saknar göra.
En enda morgon har jag sluppitt skotta en timme för att komma ut till bilen. En enda.
Här har fallit ca 65 cm snö under veckan, och då är det bara en sak som gällt,
och det är att hålla de viktigaste vägarna öppna, dvs till bilen och till vedboden
och att ha en ficklampa tillreds vid sängen.
Jodå, vi har elvärme, men med dessa snömängder över granar och elledningar,
så vet man av erfarenhet att strömmen kan gå när som helst.
Lyckligtvis är det inte särskilt kallt, men ändå.
Ovanpå den vanliga snöskottningen så var det idag dags för vinterns första taksnöröjning.
En vanlig vinter gör jag det tidigast i januari-februari.
Det gällde att få ner den meter snö som hade packats på storstugans tak,
och att sedan få undan snöraset från gångvägarna därunder innan det fryser ihop.
Ja man lär sig.
Men jag är rätt mör i ryggen nu, och ändå är hela baksidan av taket kvar att skotta.
Sedan har ju K och M fått barn, väl tajmat med tanke på att mormor ännu var kvar.
Så vi har gett dem lite coachning inför allt det nya under den här första veckan.
Jag vet inte hur allt det här skulle ha gått om vi dessutom hade haft arbeten att sköta.
Vi har haft fullt med jobb utan ett jobb.
Inget yrkesarbete för någon av oss,
inget radhus att ansvara för,
inget bohag nästan, och ingen hund.
Vi är färdiga för uppbrott men ställer oss in på att stanna här några veckor till.
Men det betyder inte att vi saknar göra.
En enda morgon har jag sluppitt skotta en timme för att komma ut till bilen. En enda.
Här har fallit ca 65 cm snö under veckan, och då är det bara en sak som gällt,
och det är att hålla de viktigaste vägarna öppna, dvs till bilen och till vedboden
och att ha en ficklampa tillreds vid sängen.
Jodå, vi har elvärme, men med dessa snömängder över granar och elledningar,
så vet man av erfarenhet att strömmen kan gå när som helst.
Lyckligtvis är det inte särskilt kallt, men ändå.
Ovanpå den vanliga snöskottningen så var det idag dags för vinterns första taksnöröjning.
En vanlig vinter gör jag det tidigast i januari-februari.
Det gällde att få ner den meter snö som hade packats på storstugans tak,
och att sedan få undan snöraset från gångvägarna därunder innan det fryser ihop.
Ja man lär sig.
Men jag är rätt mör i ryggen nu, och ändå är hela baksidan av taket kvar att skotta.
Sedan har ju K och M fått barn, väl tajmat med tanke på att mormor ännu var kvar.
Så vi har gett dem lite coachning inför allt det nya under den här första veckan.
Jag vet inte hur allt det här skulle ha gått om vi dessutom hade haft arbeten att sköta.
Vi har haft fullt med jobb utan ett jobb.
13 december 2012
Oj vilken vecka!
För en vecka sedan, torsdag den 7/12, är det snöoväder, och då kommer vår flyttbil.
Vårt bohag bärs ut och körs för magasinering till Södertälje.
Sängar, bokhyllor, sittgrupp, matgrupp, pianot, cellon, gitarren, teven och all bråte
som vi omgett oss med i Härnösands finaste radhus.
Vi ställer in oss på att få flyttstäda i lugn och ro under andra adventshelgen.
Men därav blir intet. På lördag morgon ringer Åsas dotter K. Vattnet börjar sippra och hon har fått värkar. Sedan handlar hela den dagen om henne och hennes barnafödsel.
Vi lyckas ta oss ut på skogsvägen till riksnittio i snövädret.
Och kl tolv kör jag den blivande modern, hennes man och moder till länssjukhuset i Sundsvall. K har fem minuter mellan värkarna och det känns lite bråttom.
Vad händer då?
Jo vi hamnar i världens bilkö på grund av två plogbilar längre fram som plöjer väg i 30 km/tim. Har aldrig varit med om en längre färd mellan Härnösand och Sundsvall.
Men det går bra.Vi hinner fram gott och väl.
K skrivs in och läggs på en förlossningssal. Och kl 23.25 föder hon en son efter ett otroligt imponerande förlossningsarbete tillsammans med sin man M. Ja jag vet, för både den blivande mormodern och hennes make är närvarande under hela förlossningen.
Känslan är otrolig. Filmer spelas upp för mig från mina tre egna barns födelse i Uppsala 1971 och Boden 1973 och 1981. Nu är det trettioett år sedan sist och, ja just ja, just så här är det. Obeskrivligt och välsignat. Klockan fyra på nattmorgonen kommer vi hem till vår tillfälliga bostad i skogen. Och finner att vägen från riksnittio inte är plogad. Så vi får pulsa från bilen in till vår stuga där vi stupar isäng kl 05.
Sedan handlar andra advent 2012 om att ett barn har kommit till oss från Gud
liksom alla våra barn och barnbarn tidigare.
Vi pendlar mellan sjukhuset och flyttstädningen av radhuset.
Och stupar däremellan isäng ute i skogen.
Och så igår kommer dagen.
Vi har städat färdigt, gnott i prång och skrymslen,
i skåp och lådor, bakom element och ovan dörrfoder,
och kan överlämna huset närmast kliniskt rent till vår köpare.
Efter att ha lagt nycklarna på bordet och tagit emot hans betalning,
kör vi till länssjukhuset för att hämta hem den nya familjen.
Tack och lov att vi båda har slutat våra jobb. Hur hade gått annars?
K och M och deras lille son trängs in vår lilla Skoda Fabia.
(Ja, vi har skaffat en riktig bilbarnstol.)
Och sedan kör vi i triumf tillbaka till Härnösand,
Tror vi ja.
För om vi på nervägen fick problem med att komma fram, så är det ett intet emot vad vi nu möter. Vid Midlanda hamnar vi i en bilkö igen med den unga familjen och blir sittande där i en hel timme medan en lättare krock röjs undan där framme. Den unga modern i baksätet är hungrig, och jag fruktar att även hennes son snart ska vakna och krisa. Till slut tar jag saken i egna händer och kör om till höger om hela den framförvarande kön och svänger in mot Söråker. För då kan man sedan ta snedvägen upp till Torsbodamacken och komma ut på E-fyran där igen. Väl inne i Söråket gäller det att i snöfallet hitta avfarten till E-fyran och Statoilmacken. Men jag inser att min erfarenhet är mycket ringa av Söråker, så det är bäst att stanna och fråga. Men vem är ute en kväll som denna?
Jo där är äntligen en människa ute och skottar.
Jag stannar och frågar hur man bäst tar sig ut till efyran.
En förvirrad sydostasiatisk min möter mig under en kapuschong.
- Efylan, jaså efylan,,! Jag hämta kata. Du fål se kata.
- Ghaaa..!!
När jag sedan får se kartan, inser jag var avtaget mot E4 norrut är och hittar min väg.
Tack och lov. Vi kommer fram innan den lille Simon vaknar. Vi kan levera honom med föräldrar tlll hans första hem. Sen kör jag med hustrun åter ut till skogen och stapplar isäng.
Så här har det varit, helhektiskt den senaste veckan.
Och ändå skulle den inte kunnat vara mer levande!
Vårt bohag bärs ut och körs för magasinering till Södertälje.
Sängar, bokhyllor, sittgrupp, matgrupp, pianot, cellon, gitarren, teven och all bråte
som vi omgett oss med i Härnösands finaste radhus.
Vi ställer in oss på att få flyttstäda i lugn och ro under andra adventshelgen.
Men därav blir intet. På lördag morgon ringer Åsas dotter K. Vattnet börjar sippra och hon har fått värkar. Sedan handlar hela den dagen om henne och hennes barnafödsel.
Vi lyckas ta oss ut på skogsvägen till riksnittio i snövädret.
Och kl tolv kör jag den blivande modern, hennes man och moder till länssjukhuset i Sundsvall. K har fem minuter mellan värkarna och det känns lite bråttom.
Vad händer då?
Jo vi hamnar i världens bilkö på grund av två plogbilar längre fram som plöjer väg i 30 km/tim. Har aldrig varit med om en längre färd mellan Härnösand och Sundsvall.
Men det går bra.Vi hinner fram gott och väl.
K skrivs in och läggs på en förlossningssal. Och kl 23.25 föder hon en son efter ett otroligt imponerande förlossningsarbete tillsammans med sin man M. Ja jag vet, för både den blivande mormodern och hennes make är närvarande under hela förlossningen.
Känslan är otrolig. Filmer spelas upp för mig från mina tre egna barns födelse i Uppsala 1971 och Boden 1973 och 1981. Nu är det trettioett år sedan sist och, ja just ja, just så här är det. Obeskrivligt och välsignat. Klockan fyra på nattmorgonen kommer vi hem till vår tillfälliga bostad i skogen. Och finner att vägen från riksnittio inte är plogad. Så vi får pulsa från bilen in till vår stuga där vi stupar isäng kl 05.
Sedan handlar andra advent 2012 om att ett barn har kommit till oss från Gud
liksom alla våra barn och barnbarn tidigare.
Vi pendlar mellan sjukhuset och flyttstädningen av radhuset.
Och stupar däremellan isäng ute i skogen.
Och så igår kommer dagen.
Vi har städat färdigt, gnott i prång och skrymslen,
i skåp och lådor, bakom element och ovan dörrfoder,
och kan överlämna huset närmast kliniskt rent till vår köpare.
Efter att ha lagt nycklarna på bordet och tagit emot hans betalning,
kör vi till länssjukhuset för att hämta hem den nya familjen.
Tack och lov att vi båda har slutat våra jobb. Hur hade gått annars?
K och M och deras lille son trängs in vår lilla Skoda Fabia.
(Ja, vi har skaffat en riktig bilbarnstol.)
Och sedan kör vi i triumf tillbaka till Härnösand,
Tror vi ja.
För om vi på nervägen fick problem med att komma fram, så är det ett intet emot vad vi nu möter. Vid Midlanda hamnar vi i en bilkö igen med den unga familjen och blir sittande där i en hel timme medan en lättare krock röjs undan där framme. Den unga modern i baksätet är hungrig, och jag fruktar att även hennes son snart ska vakna och krisa. Till slut tar jag saken i egna händer och kör om till höger om hela den framförvarande kön och svänger in mot Söråker. För då kan man sedan ta snedvägen upp till Torsbodamacken och komma ut på E-fyran där igen. Väl inne i Söråket gäller det att i snöfallet hitta avfarten till E-fyran och Statoilmacken. Men jag inser att min erfarenhet är mycket ringa av Söråker, så det är bäst att stanna och fråga. Men vem är ute en kväll som denna?
Jo där är äntligen en människa ute och skottar.
Jag stannar och frågar hur man bäst tar sig ut till efyran.
En förvirrad sydostasiatisk min möter mig under en kapuschong.
- Efylan, jaså efylan,,! Jag hämta kata. Du fål se kata.
- Ghaaa..!!
När jag sedan får se kartan, inser jag var avtaget mot E4 norrut är och hittar min väg.
Tack och lov. Vi kommer fram innan den lille Simon vaknar. Vi kan levera honom med föräldrar tlll hans första hem. Sen kör jag med hustrun åter ut till skogen och stapplar isäng.
Så här har det varit, helhektiskt den senaste veckan.
Och ändå skulle den inte kunnat vara mer levande!
07 december 2012
Ambivalens
Efter några intensiva flyttdagar kan jag nu konstatera att huset är tomt,
vårt bohag på väg till magasinering i Södertälje,
och att vi har börjat städa ut oss ur radhuset.
Hoppas att rätt saker for med flyttbilen och inte fel,
typ sånt som vi kommer att behöva i USA eller nästa sommar här hemma.
Det har gått väldigt fort det här. Vi fick gno järnet för att hinna sortera och slänga och bestämma innan dom kom. Och sedan blåste det bara till, och så var sagan all i världens bästa och trivsammaste radhus. Jag ser fram emot vårt amerikaäventyr men har under de senaste dagarna mest känt sorg. Det här med att skicka bort lille Mozart tog mig ordentligt. Jag har haft märkbart svårt att riktigt fokusera och komma igång med det som måste göras. Tur att jag är gift med en drivande arbetsledare.
Ett bekymmer dessa dagar har också varit snön. Det är knappt man kommer sig in till torpet med bil nu, fast Benka plogar då och då. Det snöar igen på en natt och då får jag handskotta mig de hundra metrarna över bäcken och upp till bilen. Sen gäller det att inte köra fast.
Och på hemvägen från stan får jag ta fart ute på gamla efyran och braja in på vår skogsväg förbi den öppnade bommen och hoppas att farten räcker för kurvbacken.
Hittills har det gått bra som tur är.
Ikväll när alla tak och väggar var sopade, kunde vi se fram emot en middag hos vänner i grannskapet. Det blev en härlig och tröstande kväll, samtidigt som även det umgänget präglades av avskedskänslor.
Varför är inget antingen-eller bara? Varför måste allt vara så både-och...??
Jag menar, vi vill göra det här och ser fram emot att få komma till San Francisco och bo där ett par år. Men det förutsätter en massa uppbrott, och det känns. Vi har båda två slutat jobb som vi trivts med. Häromdagen körde jag hunden till en jättefin fostermatte, men det vill jag helst inte tänka på för då kommer tårarna. Vi har sålt vårt radhus och nu också brutit upp från ett jättetrivsamt hem. Och vart vi än går möter vi människor som visar sorgsna ansikten. Grannarna tycker det är snopet att vi flyttar efter bara två år. Församlingsbor har svårt att förstå att vi inte vill bo kvar och fortsätta inom kyrkan här.
Samtidigt har jag märkt att många också säger att vi förstår att det kan vara stimulerande med en omväxlande utmaning. Ni gör säkert rätt som passar på när chansen ges.
Fast vi skulle vilja ha er kvar.
Det är både och, alltihop. Hela livet egentligen.
vårt bohag på väg till magasinering i Södertälje,
och att vi har börjat städa ut oss ur radhuset.
Hoppas att rätt saker for med flyttbilen och inte fel,
typ sånt som vi kommer att behöva i USA eller nästa sommar här hemma.
Det har gått väldigt fort det här. Vi fick gno järnet för att hinna sortera och slänga och bestämma innan dom kom. Och sedan blåste det bara till, och så var sagan all i världens bästa och trivsammaste radhus. Jag ser fram emot vårt amerikaäventyr men har under de senaste dagarna mest känt sorg. Det här med att skicka bort lille Mozart tog mig ordentligt. Jag har haft märkbart svårt att riktigt fokusera och komma igång med det som måste göras. Tur att jag är gift med en drivande arbetsledare.
Ett bekymmer dessa dagar har också varit snön. Det är knappt man kommer sig in till torpet med bil nu, fast Benka plogar då och då. Det snöar igen på en natt och då får jag handskotta mig de hundra metrarna över bäcken och upp till bilen. Sen gäller det att inte köra fast.
Och på hemvägen från stan får jag ta fart ute på gamla efyran och braja in på vår skogsväg förbi den öppnade bommen och hoppas att farten räcker för kurvbacken.
Hittills har det gått bra som tur är.
Ikväll när alla tak och väggar var sopade, kunde vi se fram emot en middag hos vänner i grannskapet. Det blev en härlig och tröstande kväll, samtidigt som även det umgänget präglades av avskedskänslor.
Varför är inget antingen-eller bara? Varför måste allt vara så både-och...??
Jag menar, vi vill göra det här och ser fram emot att få komma till San Francisco och bo där ett par år. Men det förutsätter en massa uppbrott, och det känns. Vi har båda två slutat jobb som vi trivts med. Häromdagen körde jag hunden till en jättefin fostermatte, men det vill jag helst inte tänka på för då kommer tårarna. Vi har sålt vårt radhus och nu också brutit upp från ett jättetrivsamt hem. Och vart vi än går möter vi människor som visar sorgsna ansikten. Grannarna tycker det är snopet att vi flyttar efter bara två år. Församlingsbor har svårt att förstå att vi inte vill bo kvar och fortsätta inom kyrkan här.
Samtidigt har jag märkt att många också säger att vi förstår att det kan vara stimulerande med en omväxlande utmaning. Ni gör säkert rätt som passar på när chansen ges.
Fast vi skulle vilja ha er kvar.
Det är både och, alltihop. Hela livet egentligen.
03 december 2012
Avsked
Han följde mig som en hund idag.
Som om han visste.
Vi har alltid haft grejer ihop, Mozart och jag.
Han har följt mig i alla sysslor.
Här i stan och ute vid stugan.
Men idag var det som om han visste.
Fast han inte visste.
Följde mig vart jag än gick.
Ville inte missa ett ögonblick.
Det drog ihop sig till överlämning.
M som så varmhjärtat sagt sig vilja ta honom till sig
var beredd idag.
Och vi insåg att det nog är dags.
Insikten fick mina tårar att stiga.
Det kändes bara så outhärdligt mycket avsked!
Hela dagen följde han mig.
Kollade vad jag gjorde,
tittade på de påsar jag bar till dörren.
Följde mig från rum till rum.
Till slut bar jag hans säck med torrfoder till dörren,
hans kasse med bajspåsar, leksaker och saxar.
Då var det som om han fattade.
Jag satte mig med honom och lät tårarna flöda.
Lilla Killen!
Han slickade min hand.
Sen tog jag fram kopplet och gick mot dörren.
Vår lillle Cavalier King Charles vid namn Mozart
kom och gick sin vana trogen i snaran
och följde mig ut.
Vi gick till bilen med allt pick och pack.
Och Mozart lämnade vårt hem.
Som om han visste.
Vi har alltid haft grejer ihop, Mozart och jag.
Han har följt mig i alla sysslor.
Här i stan och ute vid stugan.
Men idag var det som om han visste.
Fast han inte visste.
Följde mig vart jag än gick.
Ville inte missa ett ögonblick.
Det drog ihop sig till överlämning.
M som så varmhjärtat sagt sig vilja ta honom till sig
var beredd idag.
Och vi insåg att det nog är dags.
Insikten fick mina tårar att stiga.
Det kändes bara så outhärdligt mycket avsked!
Hela dagen följde han mig.
Kollade vad jag gjorde,
tittade på de påsar jag bar till dörren.
Följde mig från rum till rum.
Till slut bar jag hans säck med torrfoder till dörren,
hans kasse med bajspåsar, leksaker och saxar.
Då var det som om han fattade.
Jag satte mig med honom och lät tårarna flöda.
Lilla Killen!
Han slickade min hand.
Sen tog jag fram kopplet och gick mot dörren.
Vår lillle Cavalier King Charles vid namn Mozart
kom och gick sin vana trogen i snaran
och följde mig ut.
Vi gick till bilen med allt pick och pack.
Och Mozart lämnade vårt hem.
Morgonrodnad
I morse,
när hustrun hade återlämnat både jobbtelefonen och jobbnycklarna,
såg hon mig i ögonen
och sjöng:
Idag är det bara du och jag. Idag är det bara vi två...
när hustrun hade återlämnat både jobbtelefonen och jobbnycklarna,
såg hon mig i ögonen
och sjöng:
Idag är det bara du och jag. Idag är det bara vi två...
02 december 2012
1:a advent
En minnesrik dag.
Åsa slutade som diakon i domkyrkoförsamlingen
och avtackades i högmässan med efterföljande kyrkkaffe.
En maxad sexårsperiod är till ända, och vi kan börja se mot framtiden.
Som grädde på moset blev vi bjudna till syster A på middag ikväll,
och det var hur trevligt som helst.
Debriefing typ, och mycket skratt och glam.
Sen - och nu kommer jag till dagens motbild -
sen beställer vi en taxi hem och säger hej då till släkten.
-Sätt dig i framsätet du, säger hustrun och ger mig pengar.
Jag gör som hon säger. Det gör jag nästan alltid.
-Hej. Taxichauffören och jag växlar en blick medan han frågar vart vi ska.
Sen kommer det bara ur hans mun, sådärsomomdetärensjälvklarfråga:
-Ska det vara seniortaxi?
Ska det vara seniortaxi???
Det behövdes alltså bara en blick på mig för att ställa frågan.
Jaha, det är bara att vänja sig, tänker jag, medan hustrun frustar i baksätet.
Jag får väl bjuda på det efter den härliga adventssöndagen.
Åsa slutade som diakon i domkyrkoförsamlingen
och avtackades i högmässan med efterföljande kyrkkaffe.
En maxad sexårsperiod är till ända, och vi kan börja se mot framtiden.
Som grädde på moset blev vi bjudna till syster A på middag ikväll,
och det var hur trevligt som helst.
Debriefing typ, och mycket skratt och glam.
Sen - och nu kommer jag till dagens motbild -
sen beställer vi en taxi hem och säger hej då till släkten.
-Sätt dig i framsätet du, säger hustrun och ger mig pengar.
Jag gör som hon säger. Det gör jag nästan alltid.
-Hej. Taxichauffören och jag växlar en blick medan han frågar vart vi ska.
Sen kommer det bara ur hans mun, sådärsomomdetärensjälvklarfråga:
-Ska det vara seniortaxi?
Ska det vara seniortaxi???
Det behövdes alltså bara en blick på mig för att ställa frågan.
Jaha, det är bara att vänja sig, tänker jag, medan hustrun frustar i baksätet.
Jag får väl bjuda på det efter den härliga adventssöndagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)