30 augusti 2013

Möda

Hemma javisst, men ingen direkt avkoppling.
Idel möda och frustration.
Uppförsbacke.

Jag kan  inte göra någonting.
Får inte lyfta mer än ett kilo, får inte ens dra på stödstrumporna själv,
har ingen ork alls och måste vila efter minsta ansträngning.
Igår tänkte jag diska. Kom bara till glasen. Där tog det stopp.
Gruvar mig för nätter och mörker, hittar ingen bekväm sovställning.
Har en liten stödväst runt bröstet som klämmer åt dag och natt. Den ska jag ha i sex veckor.
Hjärtat slår obehagliga dubbelslag på morgnarna mest, men det lär kunna gå över med tiden.
Och så alla dessa piller. Jag som aldrig förut har medicinerat. Känns konstigt, onaturligt.

Så vad gör jag.
Jag löser korsord, andas djupa andetag och inväntar bättre tider.

28 augusti 2013

Det är över

Såja, det var Stockholm det.
Den här gången blev det inget roligt besök i huvudstaden. Det blev hjärtoperation.
Nu är hustrun och jag åter hemma i Ångermanland och kan pusta ut.
Den långa om än snabba tågresan upp gick bättre än jag trodde. Jag intog strömsparläge i min stol och sparade på energin så gott det gick. Satt mest och vilade blicken på de förbirusande skogarna och ängarna, hur man nu gör det. Men det gjorde jag, tröttlycklig över att allt har gått så bra.

Hemma i sommarstugan togs vi emot av två systrar och en svåger med leende famnar
och med Hemlagad Mat. Efter tre veckor av sjukhusmat smakade det himmelskt.
Och vi fick berätta.

Idag skiner en blekare sol över vår gräsmatta än sist jag såg den.
Det blåser och löv faller hela tiden.
Jag har helt missat augusti månad känns det som. Och den som lär ha varit så strålande.
Men jag hade kunnat missa mer,
mista allt.

Tänker på mina medpatienter på Karolinska och Rehab och är glad över hur vi kunde stötta varandra i den gemensamma bedrövelsen. Tänker på all den kvalificerade vård jag har fått och på den förmånen jag haft av en aldrig svikande hustru vid min sida. Och på barn och vänner som hört av sig på olika sätt.

Jag har sagt det förr här på bloggen, men jag säger det igen.
Jag är tacksam.

"Bjuder en mänska till stilla kärleksfest
oss kyliga och tröga som folk är mest,
lägger som himmelsk läkning för djupa själasår
en vän, fri från beräkning, sin hand i vår,
synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd,
då sitter vid vår sida en gud förklädd."  (Hjalmar Gullberg)


26 augusti 2013

Sjukgymnastik

Nej, det blev ingen hemresa till Ytterskog idag. Doktorn skickade mig i stället tillbaka till Karolinska för en kompletterande undersökning. Men jag lyckades slippa därifrån utan att bli insydd igen. Och här på Saltsjöbadens rehabavdelning verkar man nu nöjd med mig och tycker att jag kan åka hem i morgon. Biljetter är köpta och tåget går 14.22 från Stockholm C. Men nu har jag lärt mig att inte ta ut några segrar i förskott, så nu ordar vi inte mer om det.

I stället för hemresa blev det sjukgymnastik på eftermiddagen, d.v.s. gruppgympa med tio andra halta och lytta nere i källaren. Egentligen har jag ett stort inre motstånd mot företeelsen.
Men jag hade inget att skylla på, kom tillbaka lite för fort från KS... Det handlar säkert om att jag irriteras åt att tvingas inse min egen dåliga ork. Vi tar hissen tre trappor ner och tassar sen ut i korridoren tysta och krokiga som fattighjon till världens tråkigaste gympalokal. Där finns i princip ingenting men i alla fall pallar som vi kan sjunka ned på. 

- Välkomna! Vad roligt att så många kunde komma idag. Sitt nu skönt på pallarna och så lyfter vi benen ett och ett till musiken. Och ni som har operationssår på magen, var försiktiga med att lyfta benen för högt, och ni som har västar efter en thoraxoperation, kom ihåg att inte sträcka armarna i sidled längre bakåt än till öronen, så att ni inte sträcker i såret.
Såja, då börjar vi.

Och vi börjar. Det blir benlyft och bensträck till Nu tändas åter ljusen i min lilla stad. Och det blir simtag och sidvridningar till The winner takes it all, och andningsövningar och äppelplockning till Twighlight time. Och bresa till tonerna av Thank you for the Music. Och vi lyfter och bänder och sträcker ut och sjunker ihop och reser oss upp och sätter oss igen och ingen tittar på den andra, för det är lika pinsamt nyttigt för oss allihop. Dessutom har jag fullt schå med att ta ut ackorden på låtarna som spelas. Det är jobb det med.

Sist kommer den Stora Skräcken. Trappträningen. Då utmanas vi i mycket milda ordalag av vår milda sjukgymnast att försöka ta de tre trapporna i stället för hissen. Eller så långt vi orkar.
Jag biter ihop och går tillsammans med halva gänget med mycken möda och stort besvär de 72 trappstegen upp till avdelningen. Långsamt, långsamt och pust och stön som om det handlade om Mount Everest. En våning upp väntar två stolar, så det gäller att planera loppet. Jag pausar och tompratar lite med de andra gubbarna och vi försöker skratta åt oss själva fast våra ögon skriker. Och sen traskar vi vidare. På nästa våning väntar en härlig bonus för dem som hinner först, nämligen två jättesköna fåtöljer. Och sen är det bara själva toppbestigningen kvar och den har ju sin egen triumferande energi.

Yes, det gick idag med!

25 augusti 2013

Tre veckor

Tanken stiger med solen.
Jag har varit på sjukhus i tre veckor nu.
Och det har troligen på sikt räddat mitt liv.
En stor tanke att ta in.
Men jag vet, och jag tackar.

Blodkärl har flyttats till nya positioner
och sedan har det nya bärarlaget kring hjärtat trimmats ihop.
Personalen här på Saltsjöbadens rehabavdelning har varit helt fanastisk.
Doktor Ulrika har med olika undersökningar och ordinationer lyckats bemästra både flimmer och extraslag och fått de nya blodkärlen att ta sina platser och roller.

Det har alltså handlat om att lära det arma nyopererade hjärtat att gå i takt igen.
Det hade mitt hjärta visst glömt, det gick obeslutsamt.
Men nu verkar laget samlat och redo för världen där ute.
Idag blir min sista dag på rehab och i morgon åker vi hem, hustrun och jag,
dvs hem till vår sommarstuga utanför Härnösand.
Gissa om det skimrar?

Bara jag tar mig över bäcken.

23 augusti 2013

Uppvaknande

"Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.
Fri från den krävande virveln sjunker resenären mot morgonens gröna zon."
Orden är Tranströmers.

Jag drar ifrån gardinen från mitt franska fönster.
Och jag får en ny dag.
Vet inte alls vad jag har drömt, har hoppat från den nivån.
Men landar mjukt i den nya gåvan.

Det är bara tre veckor sedan jag förstod att det inte handlade om dålig kondition.




22 augusti 2013

I am back!


Sakta sätter sig vår lilla grupp i rörelse. Nu gäller det. Alla är lika spända inför utmaningen.
Uppgiften synes oss svår, men det sluttar ju i alla fall utför till att börja med.
Jag är i Saltsjöbaden på rehab efter min hjärtoperation, och nu ska vi se hur mycket jag tål.
Den vänliga lilla sjukgymnasten påminner om att det inte är någon tävling det här, var och en går så långt hen kan. Tur det. Även om flera i gruppen likt mig har ett nyrenoverat och väl klappande hjärta så är vi minsann inga duracellkaniner. Uppgiften är att gå hundra meter från sjukhusets entré längs bilparkeringen ner mot vattnet och sedan tillbaka. Det är på den nivån jag nu rör mig. Inget blåställ, inga gamla förråd som ska rivas, inget mer slit i ris och bråte för min del i sommar. Men nu ska jag försöka gå etthundra meter till att börja med.


Vi lullar iväg ner mot vattnet och fortsätter till en gul brevlåda. Vid orienteringskontrollen vänder jag lydigt tillbaka.  Några som varit här längre fortsätter längs vattnet. Men inte jag och de andra nykomlingarna. Vet inte hur mycket vi orkar. Men det går bra. Och med dessa tvåhundra meter börjar min väg tillbaka till livet.

 

 

02 augusti 2013

Vanans makt...

Som jag berättade igår så revs vår gamla boda igår.
Innan dess bar vi in dess innehåll i lillstugan.
Och sedan jobbades det på som bara den, tills vår gråning låg där med pannan mot marken.
I morse var jag tidigt där och fortsatte att riva och slita i bråten.
Sedan handlade dagen om annat.

När vi sedan kom hem ikväll och jag skulle tända grillen för fredagsmiddagen,
vad gjorde jag då?
Jo, jag tog bodanyckeln och gick bort till bodan med nyckeln i handen.
Först när jag var där och skulle stoppa nyckeln i låset,
såg jag att där icke finns någon boda mer.
Alltså, hur disträ får man vara?


01 augusti 2013

Vilket dagsverke!

Augusti inleddes med en heldagsrivning av den gamla bodan från 50-60-talet nånstans.
Åldringen skulle inte klara en vinter till.
Taket bågnade som en nersutten sadel och golvet var nu mer mylla än trä,
så det var dags att skicka den ärevördiga gråningen ut på sin sista färd.
Med hjälp av vännen Peter samt hustrun avlövades och avlivades förrådet samt jämnades med marken.
Det hela tog sex timmar, men nu är det gjort.

Den gamla bodan var det sista från Strannes tid.
Må stugan liksom gymnastikmagister Stranne vila i kärt minne bevarad.
Snart ska en ny byggnad uppstå som Fågel Fenix ur askan.