Vädergnäll

En morsdagshelg har passerat som saknar motstycke när det gäller dåligt väder.
Regnskurar, blåst, en solglimt, sen hällregn och blåst, en ännu mindre solglimt och sen störtregn och typ full storm.
Man har fått skynda sig ut med hunden mellan duscharna.
Ronny Eriksson säger att svensken är så grunddeppig att när det är fint väder så kallar han det för uppehålls-väder.
Nåja - Godt majeregn gif, lät dugga tätt ner, heter det ju i sången. Och majregn är nog bra för växten.
Men inte blev det någon grillhelg precis.

Eritrea

Vi har varit på kalas idag.
Vi har varit utomlands idag.
En man på hustruns café bjöd oss till Eritreas nationaldagsfirande.

Ja egentligen firas den dagen den 24:e maj, för det var då för tjugo år sedan som Eritrea blev ett fritt land. Men här flyttar man dagen till helgen.

En enkel kvarterslokal i Härnösand värms under några timmar under en leende afrikansk sol. Glada människor, grannar och vänner som hejar och skrattar och välkomnar.
Rätt få eritreaner faktiskt. De flesta är från Somalia eller Etiopien. Och så några svenskar.
En brokig blandning av hudfärger, av unga och gamla, av kristna och muslimer.
Som i himlen tänker jag.

Till den värmande afrikanska solen hör också dofterna. Och smakerna. Ljuvliga aromer och en dignande buffé med injera och pepparsås och mycket annat härligt.
Och ögon som lyser över att några svenskar faktiskt ville komma.

Egentligen rätt likt en midsommarafton i en svenskkoloni långt borta när jag tänker efter. Känslan är nog densamma om än inte menyn. Att ha en alldeles egen hemdag när man är så långt hemifrån. Det behöver man om man ska orka vara utomlands så länge som de här vännerna.

Underlig vår det här

Den arabiska våren.
Hoppfull sommarvärme redan i påskas.
Usama Bin Ladin och Ratko Mladic.

Och här och nu - grått och vått och kallt
som om tiden vänt om.
Det borde vara sommar nu.

Inte isande askregn.

Frälsarkransen

Sitter här med Frälsarkransen runt min högra handled.
Inte för att den är snygg.
Inte för att den är manlig.

Varför?
Vet inte.

Något av en längtan, en saknad kanske.
En bön som stannade av.
Ett liv i Gud som...

Du finns här, runt min handled, vad jag än tror och gör!
Du får inte lämna mig nu!

Pärlor som kryckor..?
Eller den ärligaste bön jag bett?
Kroppslig, synlig, innifrån.

Ett rop!
Gud!!

!!!

Det är härligt

Att krypa in i ett blåställ och ta på sig stövlar.
Ta med nyckeln till bodan och gå ut på bron.
Se sig om i solskenet och höra bofinkarnas sångtävling.

Ta fram kratta, skyffel och skottkärra och rulla in bakom stugan.
Kratta under elstolpen där hackspetten haft sin vintersmedja.
Köra bort hundratals urätna grankottar.

Gå ned över vitsippsängen till stranden.
Se ut över sjön.
Känna på vattnet att snart kommer årets första dopp.

Sen upp och ta fram grillen.
Tända grillen.
Röding på grillen!

Det är härligt.

Stiftets världsdag!

I strålande sol, om än sval, samlades Härnösands stifts internationellt engagerade idag till Mellansels folkhögskola och en fullmatad heldag, som vi valt att kalla Stiftets världsdag.
Jag är fortfarande förvånad att så många kom. Vi var 140 personer samlade i skolans gymnastiksal. Många hade stigit upp i ottan för att ta sig tvärs över landet. Jag hejade på en dam från Åsarna som hade stigit upp före fyra för att komma iväg.
Vi var tvungna att tränga ihop hela programmet under en dag, eftersom det saknades möjligheter till övernattning. Och ändå kom dom alla! Fantastiskt roligt. Det internationella arbetet är på gång i våra församlingar, det känns så.

Känner mig rätt nöjd med programmet också:
Morgonbön och välkommen till alla, inte minst till Grundsunda församling som förra lördagen mottog utmärkelsen Årets insamlande församling ur kronprinsessans hand vid en ceremoni i Uppsala slott.
Därefter en information av enhetschefen Mattias Nihlgård på kyrkokansliet om namnändringsfrågan.
En rapport av vår teckenspråkiga präst Johan Selin och hans assistent Akar Holmgren från deras gruppresa i mars till det heliga landet.
En genomgång av stiftspedagogen Maria Wålsten om vad som händer i arabvärlden denna vår.
En ny film om vad Svenska kyrkan i utlandet kan betyda för unga vuxna utomlands.
En vuvuzelaspetsad rapport från stiftsresan till Sydafrika i mars, då 25 pers från vårt stift besökte vårt vänstift Cape Orange Diocese.
En rapport av diakon Åsa Sjöberg och Maria Wålsten om deras lansering nyligen av biskop Lönnebos Frälsarkransen i Cape Orangestiftet i Sydafrika .
En sångstund med kantor Gerd Norlander kring sydafrikanska sånger.
Ett sista årsmöte med ombudsnätverket SKRUV (H) som beslöt lägga ner sig.
Och en information om att verket fortsätter om än i andra former genom Referensgruppen för internationella frågor i Härnösands stift.
Däremellan surr och skratt och mingel och kaffe och prat och lunch och eftermiddagskaffe med gruppsamtal.
Och vid avslutningen, en gospellovsång framförd av den tioårsfirande gospellinjen på Mellansels folkhögskola.
Allt detta hanns med mellan 9 och 16.
Och för min del gav det bara mersmak.
Nästa år siktar vi på en fredag kväll och en lördag, 4-5 maj någonstans i Jämtland.

Det kommer så mycket energi ur en sån här dag.
Tack Mia, tack alla, tack Gud!

Vår-haiku

Vitsippsängen lyser.
Ljusgröna björkar.
Lövsångaren on stage!

Hockey-VM

Nähej, det blev inget VM-guld till Sverige ikväll.
Bara silver, om man nu kan säga bara om ett VM-silver.
Men det är väl så det känns ikväll. Dom lät sig köras över på slutet.
Hyvää Suomi, får vi väl säga.
Finland var helt enkelt värda sitt guld. Så är det med det.

Men det roliga med en sån här turnering är också allt runtomkring: Stämningen, bilderna, We will, we will rock you! Och den där töntiga kromatiska orgeltreklangen som höjer sig ett halvt tonsteg varje gång för att öka spänningen. Utan den ingen hockey.

Och så kommentatorerna.
Kommer med den ena tunga plattityden efter den andra.
Riktigt roande. Vad sägs om dessa visdomsord:
- Dom åker bra. Ingen åker och fyller år och tar det lugnt.
- Oj. Där var det grusat.
- Ännu kan mycket hända. Än är det mycket hockey kvar.
- Han var en bra spelare. Kom till match varje kväll.
- Det gäller för Sverige att åka skridskor i mittzonen.
- Nu har dom absolut ingen kräm kvar.
- En tydlig plan B, hoppas det finns en sådan nu.
- 1-1,1-2, 1-3 och sen är det kepsen ner.
- Kniven i bonden.

Underbara ord!

Hemkomst - nedkomst

I förrgår:
Först landar hustrun efter två veckor i Sydafrika.
Sedan nedkommer yngsta dottern Kajsa med en son nere på västkusten.
Och dessa två stora händelser inträffar samma dag inom loppet av några timmar.
Här pratar vi glädjekollision eller stjärnsmäll.

Efter en summarisk rapport vacklar hustrun i säng efter typ 28 timmars hemresa utan sömn. Och smäller av vid min sida.
Jag ligger vaken en stund och tänker på dottern som åkt in på förlossningen.

Klockan 02.30 ringer telefonen. Hustrun hinner grabba telefonen först.
- Hello, svarar hon på god afrikaengelska.
- Hej det är Kajsa.
- Kajsa, hej. Ringer du? Hur är det?
- Jo bra, är Pappa där?
- Nej men Kajsa, han är ju i Sverige, säger den nymornade resenären.
Jag är ju i Sydafrika.
- Men, insisterar den nyblivna modern, jag ringer ju till er hemtelefon!
Har ni vidarekopplat den till Sydafrika?
- Nej, hör jag min vän sluddra ur djupet av sin hemkomst-sömn,
nej, det här är ju min - öhh, min mailadress!

I den stunden inser min dotter att där är bestämt ingen hemma,
så hon lägger på och ringer upp min mobil i stället.

Helt underbart!
En dotterson och därtill ett gott skratt mitt i natten.

Barnbarn!

Så har då undret skett: En helt ny människa är född till världen!
Jag har blivit morfar igen, denna gång till min yngsta dotters första barn.
Allt har gått bra.
Den lille vilar på sin moders mage och bredvid sitter en stolt nybliven pappa.

Om jag känner efter så blir detta helt andlöst stort.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång.
Åter får jag stava på de raderna.

Barnbarn,
en livets återbäring, en enda stor bonusutdelning.

Jag vill tacka livet.

Beredd

Oj vad jag sov inatt! Säkert i nio timmar.
Och vaknade till solsken över Furuvägen.
Gick till familjegudstjänsten i Ängekyrkan med min konfirmand.
Där hittade den gode herden sitt borttappade får.
Och minikören sjöng så man log.

Hemma igen tog jag itu med att olja bron och att städa.
Så nu är det mesta klart inför morgondagen.
Ett plan har nämligen lyft från Johannesburg med Å,
och K har åkt in på förlossningen.
Hur ska jag alls kunna sova..?

För vem?

Jag har varit jätteduktig de senaste dagarna.
Tätat hängrännor, rivit bort en ruttnad veranda,
krattat radhustomten och kört bort skräpet.
Krattat/sopat sommarstugetomten med hjälp av Cramo och Peter,

En facebookkompis undrade om jag inte skulle prova att vara lite mera lat och laid back.
Och jovisst. Jag förstår till fullo frågan, lat som jag är.
Men jag trivs alldeles otroligt bra med dessa konkreta uppgifter på mina lediga dagar.
Det handlar dels om ljusets ankomst, dels om hustruns.
Ljusets: Jag vaknar tidigt av någon anledning. Och av allt som skall göras.
Hustruns: Jag vet hur glad hon skulle bli om åtminstone något är fixat här hemma när hon kommer hem.

Nu är det bara två dagar kvar så har jag henne hemma här hos mig.
Hinner jag skola ut tomaterna..?
Hinner jag skrapa akvariet, olja bron?

Förresten, spelar roll, bara hon kommer hem..!

Jag tror Gud ler

Vilken rolig och givande dag i biskopsgården!
Jag har varit med om en träff med de ekumeniska samfundsledarna/företrädarna inom stiftets gränser. Ett härligt gäng som vågar bjuda på sig själva och ta ut svängarna i samtal och skämt.
Förutom biskopen, jag själv och EFS-distriktsföretståndaren från Svenska kyrkan, var pingst, evangeliska frikyrkan, baptisterna, frälsningsarmén, missionskyrkan och katolska kyrkan där.
Dagens ämne var kyrkan-skolan. Vi fick en lysande föredragning av Peter från kyrkokansliet om den nya skollag som kommer att träda i kraft den 1:a juli. Och Erik från vårt kansli bidrog med tankar kring situationen i stiftet. Sedan följde hur intressanta samtal som helst, bl.a. om hur vi ser på andra religioner.

Vad månde bliva av ekumeniken hädanefter..?
Vi t.o.m. bestämde datum för en gemensam retreat..!

Kampen mot terrorismen

Terrorismen är inte död även om Bin Ladin är det. Den är fortfarande en fruktansvärd företeelse i vår värld, men demokratirörelsen i arabvärlden är ett mycket hoppfullt tecken, och på sikt ett vettigare och kraftigare vapen mot terror än murar och vedergällning.

Jag håller helt med Helle Klein idag:
Nu när Usama bin Ladin är död, måtte också kampen mot terrorismen dö.

USA får inte betrakta andra länder som sin bakgård där man går fram hur som helst. Obama-administrationen måste nu leva upp till sina första löften. USA måste inse att dess anseende är stukat och visa större respekt för andra länder.

Mat, utbildning och rättvisa är tror jag långtidsverkande medel mot terrorismen.

Det här blev nästan stolpar till ett förstamajtal ju.

Usama och spindlar

Jaha, så är då Usama bin Ladin borta, funnen och dräpt. Dessutom dumpad i havet som ett fiskrens. Jag tycker inte synd om honom men så gör man inte med en människa. Han må ha varit en terrorismens möjliggörare, men men även en missdådare har rätt till en värdig begravning. Hur står det till med västvärldens moral om detta är något att jubla över?
Jag har lika svårt för jublet utanför Vita huset som jag hade när Hamas-ungdomar jublade när World Trade Center rasade efter flygattacken.

Annars har jag ägnat kvällen åt att med Å och M i Sydafrika försöka spåra upp och identifiera ett par andra terrorister, nämligen två stora svarta spindlar i deras hotellrum i Kimberley. De var 5 cm mellan vingspetsarna höll jag på att säga. Och de utsatta kvinnorna höll tät sms-kontakt med sin kommandocentral här på Furuvägen tills de fick mod att genomföra en samlad attack. Båda illdådarna blev funna, inträngda och dräpta.
Jag skulle tro att de dessutom sänktes i nån toalettstol...

Efteråt frågade jag M per sms: Hann du ta nåt kort av den?
- Ja, blev svaret, jag fotade besten, men den var läskig även på bild,
så jag raderade båda korten.
Så illa var det...