Das alte Jahr vergangen ist

Nyår i Luleå - en fin tradition.
Vägen hit snöig och blåsig, fast med lite trafik.
Framme möts vi av en delikat nyårsmiddag med Åsas mor och syster med familj.

Så är då detta år förbi.
Das alten Jahr vergangen ist.
Om några minuter ringer Sveriges domkyrkoklockor in det nya året.

Och ett nytt decennium tar sin början.
Hoppas det blir fredligare än detta gamla.
Må 2010 bli ett fredens och bönens år i våra liv.

Gott Nytt År!
Jan

Inför nyårsraketerna

Varför skjuter vi alltid nyårsraketer och smällare?
Den enda positiva effekten av dem är den korta sekunden himlen lyses upp av ett vackert mönster. Knallen kan för all del vara effektfull även den, men jag är som hundarna - skotträdd och rycker axlarna ur led varje nyårsafton.

Vad är det med oss grabbar, att det ska skjutas och smälla kring oss så mycket..?

Pang, du är döö!
Kasta sten på tjejerna.
Lära sig spotta långt.
Se vem som kan pissa längst.
Träna på att kasta smörgås vid vatten.
Skrika och hojta när vi gör nåt tillsammans.
Leka krig och leka vattenkrig.
Spruta vatten har alltid roat oss gossar.
Träna på att skjuta prick med allting:
snöbollar, stenar, pinnar, papperssuddar, ölburkar, dartpilar, pilbågar, spjut, kpistar...
Vi verkar vilja gilla att skjuta och kasta och göra det effektfullt och imponerande.
Skjuta, spruta - och tjuta.

Är det vår könsidentitet som gör oss så här..?
Hallå alla psykologer!?

Arbetsåret 2009

Färdigjobbat för i år. Släcker datorn och skrivbordslampan kl 12.04. Knappar bort mig på telefonen till på måndag. Vattnar fredskallan och önskar den ett blommande gott nytt år. Smeker förnöjt mitt rensade skrivbord. Och går hem.

Tänk att det förunnas mig att få känna så här!
Att man får ha så mycket roligt och stimulerande på betald arbetstid!
Ja, jag vet, det är nåd alltihop, och därför säger jag också Tack!

För ett år bland underbara arbetskamrater och stimulerande arbetsuppgifter.
För de fem stora Hela världen-dagarna vid årets början, med 375 pers från hela stiftet.
För biskopsvigningen i Kimberley i februari, och prostmötet i Rom (fast jag blev magsjuk).

För alla resor med Tony till visitationer i församlingar eller församlingsdagar.
För högtidsstunder vid de många mötena och mässorna
och för trivsamma eftersnack med Lena och Tony och Britt.

För Kyrkans grundkurs och förmånen att få prata mission med kursdeltagarna.
För Internationella rådet och SKRUV (H) och SKUT-rådet och EFS i Mittnorrland
och alla andra härliga människor som Vill nånting med kyrkan.

För ekumeniska möten, med frikyrkorna eller med grannstiften i öst och väst.
För präst- och diakonvigningar, i januari och juni, och allt arbete kring de helgerna.
För SKUT-resan till Helsingfors efter sommaren

För Vårsta diakonigård, dess välkomnande atmosfär och goda medarbetare.

För besök från våra vänstift i Slovakien, Sydafrika och vår nya kontakt i Lincoln, England.
För alla goda samtal och utmanande frågor tillsammans med dem.
Särskilt för att vi i höst kunde välkomna Chris Hendricks att vara här en dryg månad för att skriva ned sina erfarenheter som returmissionär i Svenska kyrkan.

För att jag fick vara liturg i Uppsala domkyrka när biskop Tony avslutade kyrkomötet.
Att jag fick ta så stort ansvar för arbetet med biskopsskiftet i oktober-november.
Att allt gick så bra och att högtiderna blev starka.
Att vi fick fira mässan Mellan himmel och jord kring biskop Tony vid hans avsked,
och att han hedrade medarbetaren Chris från Sydafrika med att utnämna honom till prost.

För vår nya biskop Tuulikki, och hennes lediga och öppna sätt.
För glada stunder i fikarummet, särskilt vid fredagsfikat.
För kamratskap och laganda och goda kontakter med domkyrkan.

Jodå, det finns förstås en del i det gångna året som känns svårare att tacka för,
men det här ljusa överväger absolut.
Så efter arbetsåret 2009,

Tack allesammans!
Tack gode Gud.

Filmbikt

Får jag komma med en bekännelse?
Okey, här är den:
Indiana Jones.
Jo jag sa Indiana Jones.

Har suttit klistrad framför teven ikväll
och sett på raffel a la James Bond fast i historisk miljö.

Helt fascinerande, med otroliga tekniska grejer, hemska dödskallar och underjordiska gångar med automatiska portar och hemska djur.
Skurkarna är skurkar från Sovjet förstås, och det hela rör sig i en halvmytologisk intrig mellan mayafolket och flygande tefat.
Helt lysande påhittat.
Och fullständigt overkligt som en dålig saga med stereotypa karaktärer och en underliggande rasism t.o.m.

Han har mycket emot sig, Professor Jones.
Men han klarar skivan.
Tror det jag.
Han är ju hjälten!

Oplogat

Vi vaknar till en vit värld idag.
Stan är som ett julkort.
Såå vit och vacker i det bleka solljuset.

Det föll massor av snö under ovädret igår kväll,
så jag får skotta mig ut med hunden.
Promenaden blir en stilla meditation över vår stads prioriteringar.

Vår gata, en av stadens huvudleder, visar sig vara helt oplogad klockan nio.
Nåja, dom arma traktorförarna hinner ju inte vara överallt och skotta samtidigt.
Min hund och jag tar oss hjälpligt fram i bilspåren.

Men runt gymnasiet är det liv.
En traktor kämpar frenetiskt för att frilägga parkeringsplatserna och skolgården.
Så vi går in på skolrundan, dvs runt gymnasiet och högstadiet där bredvid.

Jo minsann, också där runt Landgrenskolan har han varit, den idoge skolvännen.
Vi får en enkel och bekväm morgonpromenad runt våra skolor, Mozart och jag.
Tills vi kommer ut på Brunnshusgatan igen.

Nåja tänker jag och pulsar hemåt igen. Dom kommer hit också.
Men sen förflyter dagens timmar.
Och ikväll har Brunnshusgatan ännu inte sett en plogbil!

Skolorna - dom har jullov.
Men jädrar, där är det välplogat.

Hallå - Kommunen!

Annandag - tsunamidag

Annandagen har det inte lätt.
S:t Stefanus dag, den förste kristne martyrens dag.
Att predika på annandag jul har alltid varit en svår utmaning.
Man vill ju inte förstöra julstämningen, men ändå - efterföljelse kan kosta mycket.
Och det måste också sägas som motbild till julefriden.

Annandag jul var blodig och jobbig redan innan 2004. Men då blev den en förödelsens dag.
Idag är det fem år sedan tsunamin, och fortfarande är det hela lika ofattbart.
Ändå hör jag inte till de drabbade. Känner ingen drabbad vad jag vet.
Hade kanske mitt tio år tidigare, månaden efter Estonia.

Jag är rätt tacksam att jag inte behövde predika idag.
Hade förresten inte orkat det med min snuva.
Hade dessutom kommit för sent. Vaknade först tolv.

Nej, annandag jul har blivit en tragikens dag igen, som den egentligen var från början. Fast nu handlar det inte om den modige martyrens starka och dödsföraktande tro, utan om den okända lilla människans dödskamp bland vattenmassor i en naturkatastrof som inte människan rår för.
Det handlar om teodicé, om gudstrons överlevnad överhuvudtaget i en tid då alla mänskliga katastrofer refereras i realtid i våra vardagsrum. Estonia, Flight 4184, 11:e september, Göteborgsbranden, Tsunamin m.fl. m.fl.

Tankar, förhoppningar, böner, tumlar om varandra och sargas av verkligheten.
Trosvissa predikningar stöts och blöts av tidens vågor.
Människan vill hitta svar, kräver förklaringar från den tysta himlen ovanför.
Jag hade gott om bra svar på det mesta för trettio år sedan.
Numera har röstläget tonats ner med kvadraten på avståndet till prästvigningen.

Vissa frågor ska inte ha något svar alls, för varje svar vore ett hån mot den frågandes smärta.
Vissa saker i en människas liv kan vara så djävulska att det ser ut som om mörkret regerar.

Smärta tar tid och måste få ta tid.
Tvivel och frågor likaså.
I midvintermörkret.

Men jag vet att solen brukar komma tillbaka.
Jag vet hur bofinken låter när den sjunger vid vår stuga,
jag vet hur det känns då långfredagsmörker byts i påsk och segerljus.
Då livet segrar över döden och hoppet kommer åter.

Kanske det ändå finns en gud.
Men på annandag jul döljer han sig.

Juldagen

Jag fick Susan Boyles skiva i julklapp.
Vilken fin skiva. Inget spexigt göraspeavtanten-stuk, utan helt seriös.
Enkel, rakt upp och ned precis som hon verkar vara.

När hustrun till slut kom hem efter dagens arbete, skönk vi båda ner och avlyssnade Susans skiva. Skönt med nåt helt annat än Jingle bells även om det är juledag.

Tack!

Sen,

blev det pepparsås istället för skinka.
Jag skyller på förkylningen men var också rätt less på julmat.

Och nu är det bara annandagen kvar. Hustrun skall tjänstgöra i morgon också.
Jag skall nog bestämt strejka från kyrkan och sova mig frisk.
Om jag nu hinner det innan klockorna kallar...

Julnatt

Midnattsmässa i domkyrkan.
Och en ordentlig förkylning i huvudet.
Dvs den riktigt stora känsloupplevelsen kanske inte infinner sig.
Men det gör Jesusbarnet.
Texter, sånger, böner och en inspirerad predikan öppnar vägen för mig till Betlehem.
Och där föds han, gudamänniskan, fridsfursten, min egen frälsare.
Hos mig. Under gudstjänsten.

Välkommen kära Jesusbarn. Ursäkta att jag snörvlar.
Tack att du vill vila i min famn, bo i mitt hjärta, dela mitt liv.
Tack för att du är hos alla som kom till Trädgårn idag.
Tack för en julafton i gemenskap med dom och med de mina.

Tack för att du är med mig också efter allt det här fina,
att du är kvar när alvedonen slutar verka och jag börjar känna mig sjuk.
Tack för att jag inte behöver sova i ett stall eller i en trappuppgång.
Men tack för att du väljer det. Att du inatt är hos dom som verkligen behöver det.
Amen

Dan före dan

Dan före dopparedan, och för första gång på hela hösten känner jag mig lite förkyld.
Har varit med storasyster ut till föräldragraven och tänt ett ljus inför julen.
Sovit middag två gånger och julhandlat.

Ikväll tar jag det lugnt, för att inte säga mycket lugnt.
Har skurat golven men inte gjort mycket mer av nytta.
Ägnar kvällen åt Radio Västernorrlands rimstuga.

Dom är inte kloka.
Dvs helt underbara.
Skapar julstämning med avkopplande galenskap.

Tack Ulla,
Tack Lars T och ni andra!
God jul på er!

I morgon ska vi fira julafton på Café Trädgårn,
där kommunen och domkyrkoförsamlingen anordnar alternativ jul.
Brukar vara varmt och välbesökt.

Hoppas Josef och Maria hittar dit.

Maria har börjat få värkar

Minus 16 grader och Jungfru Maria har fått värkar. Hur ska hon klara det? Hon ska ju föda världens frälsare, men i denna kyla..? Hon ligger i rännstenen i Krakow och Sofia, på en bakgård i östra Berlin eller Stockholms innerstad utan täcke eller änglars lovsång. Och ingen Josef syns där heller. Han nådde inte ända fram så att säga. Så Jungfru Maria är ensam inför julen.

Och ändå inte. Hon har ju oss, dig och mig. Oss som bor varmt trots de sexton graderna, som ligger i bekväma sängar och aldrig har provat rännstenen. Hon har ju oss. I morgon infaller förmodligen värsta julshoppardagen. Det är då vi kan ställa upp för Maria. Hur mycket kostar en natts billig logi? En filt? En kopp kaffe? Alla vi som läser detta har råd att ge Maria en julklapp inför sitt födande.

Hjälporganisationerna är många. Men jag vill av hela mitt hjärta vädja om en gåva till Svenska kyrkans internationella arbete. Vi kallar detta arbete Hela världen, för vi känner Guds maning att nå den utsatta människan var hon än bor i hela världen med helande och nytt hopp. Pg 90 01 22-3 eller Bg 900-1223. I alla församlingar inom Svenska kyrkan pågår just nu vår julkampanj för Hela världen. Ta med din gåva till någon av julens gudstjänster och tänk på Jungfru Maria som har börjat få värkar.

Fast allra viktigast - Tänk om hon ringer på vår dörr i jul, eller om vi ser henne i vår närhet? Ett vänligt ord i julbrådskan, ett extra telefonsamtal till den vi nästan hade glömt bort, en påringning hos våra grannar och ett God Jul, sånt kan ge Maria hopp och styrka nu när det är dags för henne.

Gud välsigne dig och din jul!
Jan

Hos datadoktorn

Väl framme i Stockholm idag vägrar min laptop tjänstgöra. Slår över i nåt som jag tror kallas DOS-läge och uppmanar mig att starta om i felsäkert läge. Och detta efter en dag som bjudit på nog med utmaningar. Jag menar att ta sig ned längs södra norrlandskusten i det ymnigaste snöfall.

Så jag startar om i alla möjliga lägen, felsäkert och felsäkrare och felsäkrast och ofelbart och gud vet vad. Men ingenting fungerar. Den bara slår över i svartvitt och utfärdar stormvarning i systemet. Och här har man kämpat hela dagen för att till slut få en egen lugn stund på nätet.
Ja, jag vet att min dator är gammal och har hoppat i bilen längs efyran halva dan. Men den har klarat det förr. Nu är den alltså körd och goodbye.

Men det är nu ungdomen visar sin styrka.
Knappt har jag suckat över mitt öde förrän Pontus tar min laptop och börjar detektivarbeta i systemrutinerna och ute i cyberrymden. Och efter en halvtimme har han bytt drivrutiner för det trådlösa nätverkskortet och.... så fungerar allt igen.

Jag kapitulerar.
Jag vet vad en tråd är och vad trådlös är. Vet vad ett nät, ett verk och vad ett kort är, men saknar helt begrepp om vad det har med min lilla dator att göra. Det är som sjukhuslatin för en patient. Säger noll. Huvudsaken doktorn vet vad han ska göra.
Och det vet min doktor.

- Ja, säger han lågmält efter min långa väntan i väntrummet. Nu rullar den på. Nu kommer den inte att besvära dig mer.
!!
?
!

Och, ja nu funkar den igen, fast den är gammal och skruvar saknas i bottenplattan och en tangent är borta för alltid.
Heja Toshiba!
Tack doktorn!

Saab och Köpenhamn - och så min egen lilla värld

Det blev en tung dag för många idag, när Köpenhamnmötet slutade utan framsteg.
Och en tung dag för alla i SAAB-koncernen, särskilt Trollhättan, när bilmärket nu läggs ned.
Båda beskeden var nog i och för sig väntade, men ändå. Man vill ju tro att allt går.

I min lilla småstadsvärld har dagen mest handlat om Hit och Dit, dvs flyttfirman.
Vi har burit ner och burit upp och kört det sista ifrån Hovsgatan.

Sen har min räddare i nöden tagit mig på stan för julhandel.
Det är nu inte min starkaste sida. Jag blir smått paralyserad av att Nu Måste Det Ske.
Men huj vad det gick. Inom en timme så var allt klart.

Och ikväll har amerikasystern anlänt, glad åt att stan är vit och julig.
Skönt att hon är här.

I morgon är det vi som ska på resa för att tomta för barn och barnbarn söderut.
Vi hörs.

Quelle est cette odeur

Ja, så enkelt var det nu inte. Med granen menar jag.
Tog in den i förmiddags, och ju mer den tinade, dess mer fylldes lägenheten av dess odör.
Jag for på stan och kom tillbaka, men baxnade redan i dörren åt den skarpa lukten.

Och när hustrun kom hem...
Uuut med eländet!
Vi var faktiskt helt ense om det.

Jag fick hiva vår trehundrakronors barrgran ut över balkongräcket
och stuva in den i bilen igen samt köra till försäljaren.
- Jo men visst. Ta en annan du. För satan. Jag säljer inga dåliga grejer.

Och den nya granen lovade dyrt och heligt att inte lukta skunk.
Liten och fin var den också, så jag hoppades detsamma.
In med den i skuffen och hem.

Och sedan -
väldoft,
harmoni.

Jag ser mig själv begå riten -
sätta upp granljusen från 1957
som ännu fungerar,

hänga upp röda pumlor på lämpligt avstånd från ljusen,
sen hänga upp näverstjärnorna på lämpligt avtånd från pumlorna,
och d:o tomtar och virkade vita stjärnor, samt glitter.

Och allt detta till de underbara tonerna av Umeå studentkörs julskiva.
Särskilt den subtila, enkla, skira, franska Quelle est cette odeur,
en helt ljuvlig julhymn, sin titel till trots.

Vad är det som doftar?
Herdarna känner att det är nåt i luften
och drar sig mot Betlehem, mot stallet.

Och nu står den där, vår nya gran,
medan den andra ligger på gräsmattan utanför blomsterhandlaren pga sin odeur..
Så motsägelsefull är julefriden ibland.

Man kanske borde övergå till plastgran..?

Grantider

I år gick det riktigt smidigt, det här med att skaffa julgran.
Jfr fjolårets pers.
Samma datum.

Jag bara körde till blomsteraffären där de säljer julgranar,
såg en snygg, tog den och bar till bilen,
gick in och betalade och så var saken klar.

Inga diskussioner vare sig där eller hemma.
Det var lugnt.
Nu står den på balkongen i väntan på vår husvärme.

Det blir nog i morgon, för ute är det 16 grader kallt ikväll.
Den får ju inte förfrysa sig...
Granstackarn.

Vinter!!!

Äntligen!
Idag kom snön.
Och därmed vintern.

Hösten och senhösten har varit extremt mörk och grå.
Inget talade för en vit jul.
Nu hörs andra tongångar.

Idag har snön vräkt ner till allas lycka.
Under de närmaste dagarna kommer kylan att fortsätta.
Tänk om vi till och med får en vit jul..?

Mozart lycklig. Hoppar i snön och funderar över varför allt nu plötsligt är vitt.
Husse tar fram halsduken till vinterjackan och hukar i blåsten.
Men är förstås glad.

Tack Växjö!

Oj vilken fin Luciamorgon från Växjö domkyrka i morse! Helt betagande. På något sätt känns Lucia mer än julen som är så belamrad, så överhängd av glitter och mat och Kalle Anka. Sankta Lucia fascinerar genom sin blotta uppenbarelse, och förstås genom alla de vackra sångerna som sjungs om henne. Själv säger hon ingenting men talar ändå.
Och det sjöngs många ovanliga luciasånger, skojiga och lite busiga t.o.m.

Det kändes i morse som om hon verkligen är julens förebud, att ljuset kommer, att snart föds han som är världens ljus. Och det behöver vi sannerligen, vi som famlar omkring i midvintermörker och dödsskugga och undrar hur vi ska orka.

Inom parentes: Nog har vi allt tur som bor på norra halvklotet. För här stämmer både jul och påsk med naturens växlingar. Våra vänner i Sydafrika har varm sommar och semestertider just nu när vi talar om det folk som vandrar i mörkret. Eller påskens budskap om det liv som värmer det frusna och föder nytt liv i det som var dött. I syd har dom höst då i april. Slut på parentesen.

Alltnog, i domkyrkan ställde biskop Tuulikki dagens två gestalter mot varandra, den goda, blida Lucia mot den beske, kantige, smått argsinte Johannes döparen. Det var ett spännande upplägg. Som jag fattade det menade hon att båda behövs. Johannes döparen, den obekväma sanningssägaren i klimatdebatten, t.ex. Och Lucia som håller hoppet vid liv i oss, hjälper oss att tro på det goda.

Jo vi har en sol

Jo vi har en sol!
Det stod klart för mig idag då jag helt plötsligt fick en strålkastare rakt i ansiktet i trafiken.
På Facebook hade jag hotat med ett midvinterblot för solens återkomst,
men som tur är behövdes det inte. Hade ju varit lite besvärande typ med tanke på mitt arbete nära en kristen biskop.

Och under hundpromenaden nyss kunde jag njuta av Orion, Tvillingarna, Cassiopeia, Svanen och Lyran och förstås Karlavagnen. Kände mig som en sjöfarare som efter veckor av vilsenhet äntligen kan navigera efter stjärnorna igen.

Nu ska det visst också äntligen bli kallare, så att vi får vinter.
Det är ju ändå tredje advent i morgon,
och om en vecka kommer amerikasystern,
och då måste det ju bara svensk vinter, eller hur?

Leedig daaag!

Här har man flåsat sig igenom september, för att inte tala om oktober och november, och halva december snart.
Och då!
En dag då vi inte behöver kravla ur sängen kvart i sju utan kan somna om tretton gånger och slå upp de ljusblå närmare lunch än frukost. Och det mitt i julmånaden. Fantastiskt. Välsignat! Tack!!

Lösa tidningens korsord till en kopp kaffe. När hände det sist?
Se hustrun i ögonen och fråga: Vad ska vi göra idag?
Dvs inte redan veta det.
Dagen är inte förutbestämd!
Frihet att välja själva.

Göra egna ärenden på stan, bl.a. leta julgran.
Som tur är hittar vi ingen.
Fara ut till stugan och och kolla att allting är lugnt.
Och lugnt är det till den grad att vi nästan borde fira jul därute.
Där ute i friden börjar de första juleflingorna falla.
Fast bäcken är fortfarande strid och inte alls redo för köldgrader än.

Åter till stan och en fika på Café Trädgårn.
Ja, jag vet. Det kallas beroende.
Göra några ärenden till på stan och veta att inga plikter piskar ryggen.
Komma hem och packa ur kassar, tända ljusbågar. Byta lampa i en av dem.
Förbereda för tvättstuga ikväll, men utan den vanliga stressen.

Sätta på Lutherska missionskyrkans skiva Hosianna, som bara är den bästa av dem alla.
Näst efter Luleå kammarkörs julskiva.

Och i morgon är vi också lediga...

Apropå vinterblot

Facebook är roligt.
Jag säger det trots att jag är med i gruppen Vi som inte förstår vitsen med Facebook men är med ändå. Nu var det visserligen ett par år sedan, och tiderna förändras. Just nu tycker jag FB är en utmärkt mötesplats mellan vänner som vill vara vänner men inte nödvändigtvis höra varandras ljuva röster varje kväll.

Jag har fått många kommentarer till mitt hedniska utfall häromdagen. Riktigt rörande måste jag säga. En broder sviktar i tron, och vips skyndar elva vänner fram för att stötta. Det kallar jag kristligt sinne! Och vilka underbara kommentarer!
Man borde svikta oftare.

Kram på er!

En mamma med en dopfråga

Hur dåliga får vi vara som kyrka på att lotsa föräldrar fram till dopet??
Den frågan får jag efter en högintressant dag om dopet i vår kyrka. Vi får ikläda oss rollen av en nybliven mamma som funderar på om hon skall döpa sitt barn. Hon sätter på datorn och googlar på sin församlings kyrka där hon kanske vill döpa. Men där hittar hon mest historiska essäer om den gamla fina kyrkan, inte så mycket om hur hon kan få döpa sitt barn där.

Så småningom hittar hon församlingsnamnet och kommer till dess startsida. Där finns om hon har tur en knapp som heter dop. Hon trycker förväntansfullt och får upp en sida som heter Dopritualet i Svenska kyrkan, alltså exakt vad som sägs och görs under ett dop.

Men det är inte riktigt det hon söker. Hon är liksom inte framme där ännu. Finns det nån att prata med om när och var man kan döpa. Och måste man ha lång vit klänning på pojken..?
Och varför ska jag döpa honom? Han har ju redan ett namn, eller?

Vi har så mycket att berätta om, och blir så glada åt att vi kan använda internet lite och få ut vår information. Så vi skriver och skriver långa texter om ditt och datt. Men vad är det mamman därute har för frågor? Eller paret som funderar på att gifta sig, eller familjen som drabbas av sorg? Har vi funderat på det?

Av de församlingar som vi tittade på idag så fascinerades jag åt ett par inom vårt stift som hade ett tydligt användarperspektiv i sin information på hemsidan. Det gäller säkert många fler också. Men kolla gärna Södra Jämtlands pastorat eller Svegsbygdens församling. Dom håller på att bygga upp intressanta hemsidor. Båda ställena har samma upplägg. Ett bra upplägg.

Vi har bestämt en del att lära av varandra.
Kanske du har tips på fler bra sajter?

Klimatfråga?

Är ute och går med hunden då det händer.
Då stunden är inne som stannar klockan,
som får trafikljuden att tystna,
som fryser alla människornas rörelser till stillbilder omkring mig.

Det ligger något i gräset som...

Borta är alla förväntningar på klimatmötet i Köpenhamn.
Borta alla mina rätta åsikter igår.
Bara detta händer, detta möte
mellan mig och mitt måste.

Stunden blir till ett skarpt läge,
en fråga om privatmoral, eller låt oss säga självaktning.
Ingen publik, ingen församling samlad,
gör det inte i tjänsten, ingen ser det.

Försöker ignorera, titta åt ett annat håll, prata med hunden som nosar i gräset.
Börjar diskutera vad det spelar för roll i det globala sammanhanget vad jag gör här och nu.
Det är säkert mycket viktigare att debattera i Köpenhamn och skriva viktiga avtal.
Eller att åtminstone låtsas blogga om det.

Men tiden stannar, barnbarnsbarnen tittar och tevekamerorna går.
Stunden infinner sig då jag inte får abdikera.
Samtidigt- vad spelar det för roll i det globala sammanhanget?

Jag låter stororden vara,
ser barnbarnsbarnen i ögonen och
böjer mig ner och plockar upp det ur gräset.

Och gatan får liv, klockan tickar vidare.
Kamerorna och barna försvinner.

Så mycket dramatik för så lite:
Det uttjänta bortslängda AA-batteriet
som jag stoppar i fickan och tar hem till återvinningen.

Vill kanske tro att det jag gör gör skillnad.

Klimatet!

Så börjar äntligen klimatmötet i Köpenhamn, dock utan sonhustrun min.
Hon siktade hela året emot det, men dom får klara av det utan Sofia.
Hur nu det skall gå.

Detta möte är hur viktigt som helst.
Men dagens lokaltidning porträtterar i stället en tvärvigg här i stan,
som förnekar den globala uppvärmningen och tror att allt är väl med moder jord.

Det lustiga är att han basar över en institution som skall främja landsbygdens odlingar,
Hushållningssällskapet, grundat av Gustaf III, men tydligen inte lika upplyst som denne.
I hushållningssällskapets fina hus är Härnösands stift hyresgäst...

Jag ser det så här.
Antingen klimatförändringarna är s.k. normala eller onormala svängningar, så måste vi göra något åt dem och det snabbt. Annars eskalerar de snart utom vår möjlighet till påverkan. Och redan hotas Bangladesh och flera stillahavsöriken. Om Himalayas isar smälter ner, kommer miljarder människor att sakna färskt vatten. Om Antarktis smälter kommer havet att stiga metervis. Hur går det då med Holland och t.ex. London?
Skall vi vänta tills våra närmaste miljoner hemlösa kommer hit och söker bidrag till nya odlingslotter av vår hyresvärd?
Nej. vi måste agera nu.

Hur hård kommer inte våra barnbarns dom att bli över oss, om vi inte försöker förhindra en global klimatkatastrof redan under vår generation? Oljeberoendet måste snarast ersättas av miljövänligare drivmedel och grönare el.
Vårt ansvar kräver det.

Tvätta fönster!

Första hellediga söndagen för oss båda sedan första oktober tror jag.
Vi går inte ens i kyrkan. Slöar länge och börjar sedan intet ont anande med julgardinerna...

För, Om! man ska byta gardiner, så Måsste man Bara Tvätta Fönstren!
Vilket inte är så lätt emedan vi just nu håller på med en renovering av husets balkonger. Balkongräckena är borttagna och dörren ordentligt barrikaderad av en tvärslå på utsidan, för att vi inte ska lulla ut och dratta ner från balkongen. En tre våningar hög byggställning står i stället på plats utanför huset. På den kilar balkongkillarna upp och ned om dagarna.
Alltså kan man tvätta fönsterna!

Inte utan en gryende vånda griper jag mina verktyg: hink med varmt vatten, disktrasa och tvättsvamp i ena handen, och fönsterputsflaska, fönsterskrapa och torkpapper i den andra. Sedan går jag med tunga steg som Dead man walking nedför vår trappa och runt huset fram till byggställningen.

Som tur är håller det på att vara mörkt. Så att grannarna kanske inte ser. Man får ju inte klättra där. Det Ska man inte göra heller inser jag. Fast för sent. För nu är jag redan bortom all återvändo. Vi ska ju Byta Gardiner!!

Ställningen slamrar som om gångplattorna ligger löst. Och svajar det inte också? Jag har båda händerna upptagna av fönsterputsgrejerna och får försöka hålla balansen ändå. Tar Gud i hågen och äntrar uppför de ranka aluminiumtrapporna i hopp om att våra grannar inte ska få dåndimpen av att se ett spöke klättra utanför deras balkonger.

Vår balkong ligger lika högt som promendaddäcket på en finlandsfärja. Byggnadsställningen till och med gungar lite däruppe. Dock sjunger jag ingen sjömansvisa. Tar i stället ett ångestkliv på darrande knän från ställningen in på den nycementerade balkongen utan räcken. Och där gör jag sedan det man Bara Måssste Göra när man ska byta gardiner. För då måste man tvätta fönsterna! Det är ju bara så Självklart. Det vet ju alla!

Fönsterna är fulla av små små cementpluttar som måste skrapas bort. Det har jag inte räknat med och följaktligen inte tagit på mig ytterkläder. Det tar en evighet att peta bort pluttarna med naglarna innan jag kan tvätta de fyra fönsterna. Jag kan upplysa om att nedkylningsfaktorn är rätt stor på promenaddäck i rykande storm. Och att slipmånen på mina naglar är minimal. Nej, jag klagar inte. Allt för konsten!

Alltnog, fönsterna blir till sist rentvådda,
och jag lyckas ta mig ner utför fartygssidan med livet i behåll.
Och nu - hänger de finaste röda julgardiner i våra storarumsfönster.
Och adventsstakarna speglar sig i de blänkande fönsterrutorna.
Till allas fröjd och trevnad.

Vad gör man inte för julen...

Missionsauktion

Min diakon och jag kör tidigt till församlingsgården och börjar ställa i ordning.
Bär lådor med informationsmaterial och vinster till barnlotteriet
och rollups med bilder och Hela världen-loggan, och...
Andra i internationella gruppen anländer och börjar duka och koka kaffe.

Bära stolar och kolla ljudanläggningen, och hej och välkommen!
Å visst ja, jag ska ju hämta Ulla N!
Kastar mig i bilen och kör och hämtar Ulla som väntar med kassar fyllda med bakverk till auktionen.

Förstämning i församlingsgården.
Stig Wallin har dött på morgonen,
5 i 12-rörelsens grundare, idag den 5/12... några timmar före femitolv-mötet på torget i Härnösand. Får man säga att han valde sin dag?

Folk samlas och tittar på mattorna, vantarna, bullarna, ljusen.
Köper lotter och börjar ta för sig av kaffet, smörgåsarna och sötfikat.
Kl 13 sjunger barnkören av hjärtans lust flera fina adventssånger.
Vi sjunger Hosianna, hälsas välkomna och en tyst minut hålls för vår avhållne Stig.

En klubba överlämnas till vår nestor Nils P, som varit auktionist alltsedan urkyrkans dagar.
Och en livlig auktion tar vid, bl.a. av fina kostfotografier av härnösandskonstnären Caj-Åke Hägglund. Spänningen böljar fram och tillbaka, livligt refererad av auktionisten.

Två timmar senare är allt över.
De 70 deltagarna packar ihop sina syltburkar och virkade scarfsar och böcker och änglar och tack för en underbar eftermiddag och vad roligt att du kunde komma och vi får vara nöjda.

Ja verkligen - 13.750 kr till julkampanjen för Svenska kyrkans internationella arbete, som handlar om barnens situation i vår värld.
Nu tändas tusen juleljus... Sången ljuder över vår stad.

Vi har fått vara med om att tända ljus för några barn långt borta i länder
som vi har långt till, men som våra partnerkyrkor har begärt vårt stöd till.
Det känns Meningsfullt.

Mycket meningsfullt.

Thank God it's Friday

Fredag före andra advent.
Mulet, grått, några snöflingor,
och tvättstugan!

Manglingen av alla lakan,
tid för eftertanke.
När annars?

Välsignade tvättid.
Hinner tänka igenom allt:
barn, hustrur, biskopar, och hur julen ska bli.

Vika ihop det torra,
tumla det ännu våta,
torka ur tvättmedelsfacket.

Snart kaffe med hustru och tiggande hund,
och en lång genomgång av dagen som gått.
Med första adventsljuset, före kycklingsalladen.

TGIF!

Ordningen återställd

Så ja.

Nu är hustrun åter i huset efter en dryg veckas barnvaktande hos sonen.
Hunden vild av glädje. Bostadsrättsföreningen likaså.
Hon hinner inte mer än ur bilen på gården så dyker folk på ordföranden med frågor.

Uppe i lägenheten går hon ett varv runt och hummar gillande åt mina adventsförsök.
Du har gjort fint här hemma.
Vi tar en kopp kaffe och sen smäller hon av ett par timmar efter den sömnlösa natten.

Jag ställer mig vid köksbänken och börjar med middagen,
entrecote med potatisgratäng och grönsallad enligt hennes beställning.
Skärandes potatisen känner jag att mitt hjärta ler.

Nej, Obama!

Neej!
Hur kan du prata om nedtrappning av kriget i Afganistan
och samtidigt skicka dit truppförstärkningar på 30 000 man?
Det stämmer inte.

Du verkar gå i samma fälla som presidenterna Lyndon B Johnson och Richard Nixon!
Hur kan du tro att det fattiga Afganistan egentligen utgör ett hot mot ditt megaland?!
Faktum kvarstår: Un pueblo unido jamás será vencido.
Det blev Nixons läxa.

Akta dig så att inte ditt valspråk Yes we can förbyts i sin motsats!

Och du som snart ska till Oslo för att ta emot Nobels fredspris.
Tur att det inte är i Stockholm...

Prästkandidater!

Oj vad roligt det är! Att träffa blivande medarbetare i vår kyrka alltså. Idag har den ynnesten förunnats mig genom mötet med fyra blivande präster i vår kyrka och vårt stift.

Under morgonens fullmåne åkte jag till Uppsala och träffade dem några timmar mitt på dan. Fyra prästkandidater, alldeles snart färdiga med hela sin långa utbildning. Redo för tjänst.

Först åt vi lunch tillsammans och bekantade oss lite, sen satte vi oss i ett helseriöst samtal om vad som komma skall, vigningshelgen i allmänhet och vigningsmässan i synnerhet.

Att vi är kallade av nåd, utvalda av nåd och sända med nåden som föda i ränseln.
Ja, just så sa jag inte, men det låter så vackert att jag skriver det här.

Att det allmänna prästadömet på dopets grund är basen,
sen har vår kyrka en ordning med särskilt ordinerade medarbetare.

Att vi sänds ut till att predika Guds Ord,
inte våra egna favoritåsikter.

Att människor måste kunna "läsa" oss, och att dom bara kan det, om vi lever som vi lär,
och om vi i våra liv "bär vittne om försoningens hemlighet."

Att vi behöver ha ett levande intresse för våra församlingsbor,
empati, varsamhet och aktning för dem, om det ska bli några riktiga präster av oss.

Att Gud har kallat, Gud har följt oss hela vägen, och Gud ska följa oss ut i tjänsten också på samma sätt som en god förälder följer sitt barn på alla dess vägar.

Att vi på stiftet också vill följa dem och ge dem råd i deras nya roll, i deras omställning från studier till yrkesliv, från Uppsala till Hässjö, Sundsvall, Nätra och Örnsköldsvik.

Jag är priviligierad som får vara med om såna här dagar med samtal om allt möjligt från djupaste teologi till hur logi ska ordnas och vilka släktingar som kommer.

Präst- och diakonvigningarna är mycket stora stiftshögtider, och bör ses som stora församlingshögtider med. Jag hoppas på en stor uppslutning den 10:e januari.

Kom och smaka.
Det är starka varor.

Faddergala??

Jag blir riktigt arg.
Med enorma pengar köper en biståndsorganisation programtid i TV för en faddergala. Beställaren kan med sin ekonomi mycket väl sopa mattan med alla andra aktörer på insamlingssmarknaden i Sverige.

Samtidigt börjar vår kyrka sin julkampanj för Hela världen, Svenska kyrkan internationella arbete. Under temat Nu tändas tusen juleljus vill kyrkan lyfta fram barnens situation i vår värld. Men vad har vi för chans? Ingen. Tevegalan får säkert in långt mer pengar på en kväll än vår kyrka under en månad.

Och ändå måste jag få säga:
Jag är stolt över att Svenska kyrkan inte håller spektakulära faddergalor för sina givarmedel!

Svenska kyrkan satsar hellre på en hel bys utveckling än på ett utvalt barn i byn. Varför? Lutherhjälpen provade på sin tid att ha fadderbarn, men övergav det. Man märkte att det lätt skapade orättvisor och avundsjuka när ett barn blev utvalt i en by. Barnet fick pengar och gåvor, säkert givna i god tro, av omsorg och med gott syfte. Men de andra barnen då? Familjen blev snart illa sedd i sin omgivning av dem som ingenting fick. Och ingen i byn förstod varför just denna familj blev utvald. Jo, egentligen förstod man, men det fick inte sägas, inte inför kamerorna... Och i slutändan har ingen utveckling skett utom av hat och misstro.

Svenska kyrkan har valt en annan insamlingspolicy. Vi satsar hellre på kollektivet än på individen, på byn i stället för på en enskilde. Vi låter alltid vår lokala samarbetspartner styra valet av mål för utvecklingshjälpen från Sverige. För i utvecklingsarbetet handlar det alltid om samarbete, vad människorna i utvecklingsländerna kan åstadkomma tillsammans, inte vad en enskild givare med sin ekonomiska makt lyckas förverkliga.

Vad en faddergala kan åstadkomma är ett glamouröst och oproportioneligt fokus på en speciell artist eller annan person, som genom sitt givande har lyckats hjälpa en enskild från fattigdom till framgång. Och vad signalerar det? Jo att lycklige, den starkare vinner. Att den utsatte inte har en chans.
Svenska kyrkan vill med sin kanske lite tråkiga insamlingspolicy ställa sig på de utsattas sida. På deras sida som inte blev utvalda av TV-teamet eller superartisten, men som är människor ändå.
Genom att satsa på utvecklingshjälp för en hel by eller stadsdel i t.ex. Addis Abeba eller San Salvador, kan vi få vara med och hjälpa hundratals, ja tusentals hjälpbehövande i stället för en enda.

En faddergala kan säkert få oss att känna oss goda och generösa, men det är inte det som är viktigt. Det viktiga är vad våra insatser ger för resultat på långt sikt.
Må vi besinna det.

Äntligen 1:a advent!

Sitter efter en mycket fin dag i församlingens hägn och försöker känna efter.
Vad är det med första advent?
Varför kryper den så lätt under skinnet?

Är det alla de många första adventer jag upplevt?
Tärna, Högsjö, Härnösand, Uppsala, Boden, Fredrika, Tanzania, Umeå, Luleå,
och så Högsjö och Härnösand igen?

Är det alla de årstidsmarkerande ritualerna som ger trygghet, kontinuitet, kasam,
som jag tolkar som Guds närhet och tilltal?
Människans behov av upprepning? Min egen fyr i tillvaron?

Mina funderingar får mig att sätta på Bachs Juloratorium.
Och jag förflyttas till Härnösands domkyrka 1965 och 1966.
Jag och Pappa i tenorstämman.

Jauchzet, frohlocket! Med Rudolf Lövgren på dirigentpulten.
Jag kan tenorstämman i princip utantill.
Så långt årsritualerna.

Men än mer – känslan av ett Kungabesök!
I Tärna, Högsjö, Härnösand, Uppsala, Boden, Fredrika, Tanzania, Umeå, Luleå,
och så Högsjö och Härnösand igen.

Fattar vi det?
Han är här.
Mitt ibland oss!

Eller är det för att jag just nu verkligen behöver hans hembesök..?

Advent?

"Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om."

Det har visst blivit advent.

Jo jag har försökt.
Städat lite, tvättat några fönster, burit ner lådor från vinden och plockat upp adventsstakar. Som faktiskt fungerade allihop. Bytt ett par mattor. Hjälpt vicevärden sätta upp belysning i gårdsgranen. Strukit gardiner och hängt upp. Satt julstjärnor i fönstren och hängt upp två adventsstjärnor. Samt varit på en helgsmålsbön och spelat till psalmsången När vintermörkret, Bereden väg, Hosianna och Gå Sion.

Och ändå...
Ändå inte.

Inte än.

Fredag före 1:a advent

Bra med en ledig dag ibland.
Man hinner tänka efter.
Har njutit av att kunna göra det jag själv vill och väljer.

Sova länge på morgonen.
Väckas av en ilsken telefonsignal och sedan förgäves försöka somna om.
Stiga upp och för en gångs skull läsa både TÅ och DN.

Iväg till dopsamtal med en familj inför morgondagens högtid.
Sen hämta Mozart hos dagmatten och köra ut till stugan och graven.
Stressig höstbäck, men i övrigt himmelsk stillhet.

Idag är det femton år sedan mina föräldrar begravdes.
Gravstenen talar om smärtan.
Namnen och Jesusbilden om hoppet.

Hur mycket har inte hänt sedan dess?
Det allra mesta positivt.
Tack.

Förändringar

De här dagarna säger stiftet tack och goodbye till sina gamla politiker. Stiftsfullmäktige är samlat till ett något avslaget höstmöte, det sista för denna mandatperiod. Cirka en tredjedel av dem kommer inte tillbaka utan avgår i och med dessa dagar.

Kära möten, kära ansikten,
vi har haft mycker roligt ihop och huur ska det nu gå när ni slutar, osv.

Ja hur ska det gå. Några slutar för att de vill sluta. Andra slutar fast de skulle vilja fortsätta, men det ville inte väljarna. Och i deras ställe kommer nästa månad nya fräscha (?) krafter. Vad vet dom om kyrkan, och vad kommer dom att tillföra och ändra?
Vi får se.

Det har varit några jobbiga dagar för min del. Det stundar förändringar på kansliet, och sånt känns. Vi har bytt biskop och får nu ett nytt stiftsfullmäktige, som ska välja en ny stiftsstyrelse, som ska bestämma arbetsorganisation för den arbetsmodell som fullmäktige har beslutat.
Vem står för kontinuiteten? Vem ska hjälpa vår nya ledare in i allt det nya?
Hur ska allt bli?!

Ute regnar det som vanligt.
Där handlar det om kontinuitet i alla fall.

Lång dags färd

Inte nog med att hon från gryningen på Midlanda hinner flyga över Atlanten till New York under en och samma dag, och i dagsljus till och med. Genom ett sms får jag dessutom omedelbart besked om att hon har landat. Och nån timme senare ser jag henne med barnbarnet i lycklig famn i ett mms på min telefon.

Alltså! Vad tekniken förmår! Hela grejen känns därför inte stort mer än om hon hade bilat hem till mor i Luleå. Vilket hade tagit nästan lika lång tid.

På facebook har jag fått en hel lista med "goda råd" för min gräsänklingsvecka. Vilka rådgivare har jag inte begåvats med..!

Min egen dag har varit mer jordnära så att säga. Mycket intressant tillsammans med vår nya biskop och hennes första möte med de tio kontraktsprostarna. Dom förnekade sig inte. Stämningen var på topp vid middagen.

Och nu är dagen slut för min del. Sängen hägrar.
Hustrun får allt hålla sig vaken sex timmar till, typ.

Godnatt.

Tidigt tidigt

Tidigt tidigt lyfter ett flygplan från ett dimmigt Midlanda mot Göteborg.
Sen är hela dagen dimmig. Jag hinner liksom aldrig vakna.
Konstigt att man kan vara så genomandes trött.

Och lika tidigt i morgon bitti ska min vän lyfta mot New York.
Då tror jag jag går i ide en vecka.
Snarrrk-strejk.

Domssöndag i domkyrkan

Åter en regnig dag.
Det är domssöndag.
Men vad gör det, dottern och mågen är ju här.

Jag har lett högmässan i Härnösands domkyrka. Predikade över Människosonens dom, Matt 25. Och kände att det bar. Ramvikskören sjöng flera fina passande sånger under Emma Ekebjörks inspirerande ledning. Det var som att vara hemma i Högsjö.

Dottern och mågen kom dit, vilket förstås var särskilt roligt.
Hennes kommentar efteråt var härlig och typisk:
- Bra jobbat, farsan. Du fick ihop det i din predikan.

Alltså, det är roligt att vara förkunnare, när jag känner att jag har ett budskap att förmedla. Det här var typ första högmässan under detta år, så jag var kanske lite nödig.
Kanske man skulle återgå till församlingsprästeriet..?

Rrruule Brritannia!

Thanks UK!
Thanks for Last Night of the Proms.

Äntligen missade vi inte utsändningen av den sista promenadkonserten från Royal Albert Hall i London. Det är en ritual som bara inte får missas. Men vi har gjort det ett par år nu. Så suget var stort. Ikväll sändes Last Night of the Proms 2009.E n helt lysande konsert, helt präglad av England, från G F Händel och framåt.

Fascinerande hur denna konsert får hundratusen engelsmän ut i parkerna för att sjunga med.
Fascinerande hur den kan sprida en stämning som får håren att resa sig långt i fjärran.

Känslan av ett enat folk, sammansvetsat genom århundraden genom män som Rickard Lejonhjärta, Lord Nelson och Winston Churchill. Hotat och bombat, kallat till krig för fredens sak, (förutom Falkland och Irak).
Enat och ändå mångkulturellt. Förenat av sin monarki och sina sånger.
Jerusalem, Land of Hope and Glory och Auld Lang Syne är bara några.
Men då de ljuder i Albert Hall, då lyfter taket och hela London sjunger med. Och när hela England, hela Storbritannien hyllar sina hjältar, då njuter jag. Vet inte riktigt varför. Det är så underbart barnsligt fosterländskt, så härligt överdrivet brittiskt och samtidigt så oerhört proffsigt rent musikaliskt, att jag faller platt.

Det är nog så att jag behöver mina musikritualer.
Som Last Night på hösten och Nyårskonserten från Wien.
Grieg på våren och P-B på sommaren.

Last Night of the Proms 2009.
Ett landmärke som ska passeras.
Så att man vet var man är.
Inför vintern.

Yngsta dottern här!

Ikväll kom yngsta dottern med make till Härnösand. Eftersom det inte händer varje dag, städade vi, tvättade vi, handlade vi och stod i som om kungen skulle anlända.

Dagen inleddes med att vi vinkade av den sista biskopsvigningsgästen på Sundsvall C för vidare befordran mot Sydafrika. Sen kände vi oss så lediga att vi unnade oss att strosa omkring och shoppa, och! Till Och Med Gå På Konditori!

Sen hem till mathandel och städ och tvätt, så att vår lägenhet skiner.
Och nu är Lillis här med sin Niclas och vi har fått en underbar kväll tillsammans.
Tack Gode Gud!
Men eftersom klockan är långt över midnatt så säger jag inte mer än så.
Fast du vet hur djupt jag känner det, visst?
Jan

Två välfyllda dagar

Så är jag då hemma igen efter att ha kramat barnbarn och diskuterat teologi och kyrkliga framtidsplaner med goda kollegor. Mycket intressanta dagar faktiskt. Träff igår med de internationella handläggarna inom Svenska kyrkan, och idag med de ekumeniska handläggarna, dvs i stort sett samma gäng.
Samtal om Världens fest i Växjö, Världens kurs som snart kommer ut som grundkurs för församlingarnas internationella grupper, det nya ombudssystemet för det internationella arbetet m.m. Och idag en förmiddag kring de ekumeniska reaktionerna på kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan. Väl upplagda dagar med mycket information och diskussion. Jag känner mig priviligierad som får ta del av så mycket intressant på betald arbetstid.

På hemresan skiver jag söndagens predikan och läser på om en missionell kyrka.
Väl hemma far vi direkt till domkyrkoförsamlingens internationella grupp som träffas för att planera för julkampanjen. Ikväll har jag hand om köket. Skönt.

Och allra sist när vi kommer hem, får vi lov att ta oss an två stupfulla ungdomar ute på gatan.
Ja visst ja. Det här med tron handlar inte om teologier och teorier, smarta idéer eller kyrklig karriär.
-Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig, säger Jesus på söndag.

Molfal! Jag älskal dej!

Barnen rusar i min famn nere i trappan.
- Hej Morfar! Och så kram, kram.
I mun på varann berättar dom fjorton saker var, innan vi kommer till deras dörr.
- Nu måste du krama din dotter, Morfar.
T njuter av rollväxlingen.

Dom drar in mig i sina rum.
- Här är min koja. Titta så fin!
- Och titta här Morfar!
Leksaker visas, sängen, dinosaurierna, mjukdjuren och de bästa böckerna.

E:s rum är tapetserat av hennes teckningar. Hon berättar om allt och visar upp den hemmagjorda rekvisitan till sagorna sina. Jag får höra om skolan och om förskolan och hur man med rätt klädsel kan gömma sig bra ibland buskarna på skolgården.

Och Harry Potter och Michael Jackson och vet du Morfar..?!
Jag blir alldeles rusig.

Efter den gångna månadens arbetstopp har jag åkt till Uppsala för två dagars konferens, och sover över hos L. Mitt i morfarsruset minns jag mina barns morfar i Skellefteå, när han satt och höll om sina barnbarn:
- Det här gör gott för hjärtat.

Så sant, så sant.

Grått!

Hur länge kan det vara grått, nermulet och regnigt?
Dagen har små chanser.
Surväder! om man ska vara ärlig.

Svårt tacka Gud.
Svårt vara positiv.
Ro på bara!

Känner man efter,
så vill man inget!
Bäst att inte.

En dag av frågor kring det mesta.
Men samtidigt ljusstrimman -
en fantastisk arbetskompis.

Ett år i bloggosfären

Jag har passerat min ettårsdag som bloggare.
305 inlägg har det blivit sedan 14:e november ifjol.

Det var med stor bävan jag öppnade min blogg.
Var lite nyfiken på det men visste ju inte hur man gjorde.
Men kände rätt snart att jag hittade min form.
Hade ingen lust att göra en fläka ut sig-blogg, eller en struntpratsblogg, eller en torr faktablogg. Vi hade redan en familjeblogg som kom till när vi ville visa bilder på vår hundvalp för två och ett halvt år sedan. Men jag ville få en "bok" att skriva av mig i, en personlig loggbok för tankar "medan årorna vilar."

Jag har tillåtit mig att skriva reflektioner över livets små och större händelser, små poesisnuttar när det känts så, och referat från gudstjänster eller debatter när det känts så. Kalle Anka i mig har bjudit på lite tokigheter, och då har i alla fall jag haft skoj.
Och genom att skriva lär jag mig skriva.
Skriver alltid innan läggdags, men vet sällan förrän jag börjar vad jag ska skriva om.
Så ibland blir det inte så mycket.

Jag har fått mer och mer av kommentarer med tiden, och det tycker jag om så länge som mina kommentatorer håller sig till ämnet och begränsar sig till att ge just kommentarer, och inte använda min blogg för egna debatter. Framöver kommer jag nog att strama upp lite där. Men att bloggen blir ett samtalsrum gillar jag. Precis som på Facebook kan man hålla lite kontakt med sin vänkrets och ha ett samtal på gång med er, få ett hum om hur ni har det, vad som händer osv.

Detta hade varit otänkbart för tio år sedan. Med några knapptryck träffas vi, du och jag i en virtuell skrivarhörna därute i cyberrymden, som egentligen inte finns.
Och känner kontakt.
Märkligt.

Vad ska våra barnbarn hitta på?

Söndagen före domssöndagen

Dagen efter dagen före och dess höjdare.
Långväga gäster åker hemåt,
lämnar oss i novemberrusket.
Snälla, stanna..!

Regn hela dagen idag också.
Dra upp axlarna och krypa ihop under hundpromenaderna.
Jackan hinner aldrig torka mellan gångerna.

Nermulet så att det aldrig blir riktigt ljust.
Bara att ta sats inför den sista branta uppförsbacken mot midvintern.

Nu ska vi igenom domssöndagstiden, den här söndagen och nästa.
Allvarliga söndagar om vaksamhet och ansvar.

Tro om det blir advent sen?

Stiftshögtid med guldkant

Ja, vad ska jag säga?
Jag är tacksam.
Och kan slappna av.

Vi har installerat vår nya biskop och det med besked.
Gudstjänsten flöt på och alla gjorde det de skulle.
Bara det är ju en anledning till tack.

Biskop Tuulikki predikar tydligt och klart över sitt motto, och det går hem.
Massor av folk i kyrkan och domkyrkokören med Fredrik Sixten, och Lars G Fredriksson vid orgeln, domkyrkans härliga personal och kyrkvärdar,och över trettio andra medverkande från hela stiftet, och kontraktsprostarna och Svenska kyrkans unga, och EFS och Missionskyrkan, och Nidaros och Bratislava och Kimberley, och...

Domprosten Tor Frylmark leder mottagandet så lugnt, varmt och fint.
Företrädare för olika grupper hälsar biskopen med bibelord.
Episteln på läses på sydsamiska och dess kärnord på finska, teckenspråk, slovakiska och afrikaans. Evangeliet på engelska.
Känslan av att denna biskopsinstallation gäller fler än oss här.
Tilldrar sig i en världvid gemenskap.

Charitas foras mittit timorem - Kärleken fördriver rädslan
Vår biskops valspråk.
Och en stor nattvardsgång på väg mot framtiden.

Och så mottagningen i S:t Petrilogen efter gudstjänsten.
Glad, förväntansfull gemenskap,
med många varma välkomsthälsningar.

Det som tagit så lång tid att förbereda är över på ett par timmar.
Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut.
Handslag, kappor på, kramar och vi ses,
ut i novembersvartregnet.
Bussar som rullar bort i kvällen.
Plocka ihop presenter och köra till biskopsgården.
Hjälpa de utländska gästerna till hotellet.
Och köra de överblivna smörgåstårtorna till häktet och fängelset.

Men kvar i hjärta och ögon och öron
glädjen över att vi får gå vidare.
Tidevarv som komma och tidevarv som försvinna,
och släkten som följa släktens gång.
Och värmen: Vi får tro på ett liv efter Tony.

Och under allt: Tacksamheten över alla som satsat av sin tid och sina gåvor för att göra denna dag till den högtid den blev.

Högtiden webbsändes och kan återupplevas på Härnösands stifts hemsida.

Dan före dan

Dagen börjar med ett andra vänstiftssamtal. Sedan jobbar jag med att placera medverkande vid morgondagens gudstjänst i domkyrkan på rätt stol och på rätt uppgift. Skriver listor, flyttar folk hit och dit på dataskärmen och blir till slut rätt nöjd. Har då en lista på uppgifter och ansvariga, en annan lista med trettioen sittplatser i domkyrkan, en tredje på vem som ska var vid vilken nattvardsstation, en fjärde lista med tio pers som ska framföra en bibelhälsning inklusive en beskrivning på var de tio ska stå och vem som läser vad, och en femte lista med processionsordningen, alltså i vilken ordning alla ska tåga in i domkyrkan.
Jag ringer hit och dit för att kolla att folk vet vad de ska göra, skriver ut bibeltexter och bär liturgiska kläder. Går till domkyrkan för en genomgång av gudstjänsten med domkyrkans vaktmästare. Och servar en av våra vänstiftsrepresentanter med att ladda in 1400 bilder från hans kamera till hans dator, vilket tar en timme. Och ikväll har vi middag för Slovakiens generalbiskop, vilket resulterar i en välbehövlig kvällspromenad i syfte att lotsa honom till hans hotell.
Känns bra efter en sån hiskelig dag.
I morgon ska vi ta emot vår nya biskop, om nu ingen har förstått det...

Ekumenik är möten

Har idag suttit i intensiva samtal med företrädare för våra vänstift, alltså Härnösands stifts särskilda partners i den världsvida kyrkan. Mycket lärorikt och välgörande. Vi har så mycket att lära av varandra, men det är något som vi ofta glömmer, åtminstone vi svenskar.
Tack vare våra vänner i andra länder är vi en del av något större än vårt eget, har vi en spegel att spegla oss i, några vänner att prata förtroligt med. Och även om det inte märks så mycket ute i församlingarna, så tror jag att dessa samtal behövs på stiftsnivån. Biskopar behöver möta biskopar för samtal och samråd, liksom församlingar mår väl av vänförsamlingar, eller liksom andra yrkesgrupper berikas av att dela sina erfarenheter med varandra.

Nu börjar alltså våra vänner samlas inför högtiden på lördag då vi skall ta emot vår nya biskop. Vi har Sydafrika här, och idag kom Slovakiens lutherska kyrka. I morgon anländer Norge och på lördag hundratals svenskar från kyrka och frikyrka, enskilda och samhällsföreträdare.

Jag kanske inte ens anar hur stort detta är.

En dag för framtiden

Kristendomen har visat sig seg och slitstark och svarar fortfarande mot djupa behov hos oss människor. Kristendomen har framtiden för sig, den står för omistliga värden. Men om kyrkan skall ha en framtid, så beror det på att vi kan behålla henne öppen och demokratisk och fokuserad.

Så ungefär inledde Härnösands nya biskop Tuulikki Koivunen Bylund sitt linjetal till de församlade prästerna och diakonerna idag. Här är några punkter som hamnade på mitt anteckningsblock.

Kyrkan är ett tecken på Jesu närvaro i världen. Hon måste vara en lyssnande, medvandrande kyrka med stor lyhördhet för de frågor som bränner bland hennes medlemmar. Gränsdragningar utåt blir inte lika viktiga om vi sätter Kristus i centrum.

Under sitt tal berörde biskopen flera dagsaktuella frågor, t.ex. förhållandet till muslimerna, miljön, vår livsstil. Och apropå den heta äktenskapsdebatten: Om nu kyrkan måste tala så mycket om könsfrågor, så vore det på sin plats att vi ägnade mer energi åt att tala om könsstympning, sexslaveri och kvinnomisshandel än åt vad folk får göra och inte göra i sina hem.
För det fick hon en varm applåd.

Och hon berörde gudstjänstutveckling, diakonala utmaningar och mycket annat, enkelt och rakt på. Jag tyckte det kändes gott att höra henne. Och även att se hennes lediga och chosefria sätt att inta sin centrala roll ibland oss.

Sedan vidtog ett val till vigningstjänstens, dvs prästers och diakoners företrädare i Domkapitlet. Var det för att dagen började med ett lysande föredrag om jämställdhet som valet resulterade i att en kvinna och därtill diakon blev vald som ordinarie ledamot? Jag röstade på henne men hade svag tro på att det skulle gå igenom. Helt klart var att valresultatet var historiskt, åtminstone inom vårt stift.
Ett spännande, rättvist, klokt och naturligtvis gott val.
Grattis Minna Lehto!

Ny fröken

I skolan var det alltid spännande när man fick en ny fröken.
Idag har Härnösands stifts präster och diakoner samlats med sin nya biskop.
I morgon ska vi rösta in två kollegor som ska sitta med henne i domkapitlet.
Klassens ordningsmän liksom.
Efter första dagen med henne ser jag fram emot fortsättningen.

Tid då murar skall falla

Citat ur dagsaktuell psalm 398 i vår psalmbok.
I mässan tar vi ut i förskott det vi hoppas och tror på:

"Vi reser ett tecken. Rättvisans tecken. Måltid delad med alla.
Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar skall falla."

Därför tar vi varandra i hand och önskar varandra Fred.
Därför tar vi emot honom som förenar oss alla.
Därför är vi sända över gränser.

Mässan är ett drama mitt under Rapport och Aktuellt.

Det är 20 år sedan den märkliga senhösten och julen 1989, då världen höll andan medan Berlin-muren föll och med den hela järnridån.

Att människan ibland kan resa sig och kräva sin rätt.

Att kärleken till frihet, jämlikhet och broderskap fortfarande poppar upp.

Att mänsklig solidaritet kan riva höga murar.
Att viljan att leva trotsar alla dödar.

Känslan av en samhörighet som vägrar ge upp.
En palestinsk familj formulerade sig på en skylt utanför sitt hus
som låg tätt omgivet av israeliska bosättare:
We refuse to be enemies!

Öst- och Västtyskland

Sydafrika

Det går.

Israel - Palestina

och alla andra murbyggen världen runt.

Det kommer en tid då murar skall falla.

Vilken högtid!

Kungen och Silvia på plats inte långt från oss,
men fokus är på kyrkgången.
Storklockan tystnar sist av alla klockorna.
Den nya orgeln börjar sjunga.

Då ser jag Härnösands stifts standar vaja fram i processionen.
Och rörelse griper mig så att jag inte kan se klart en stund.
En lång procession av gosskör och flickkör, medverkande, gäster från världens alla hörn. Och sist alla biskopar i sin hattparad.

Två kvinnor kallas fram och vigs till biskopar i vår kyrka.
Två kvinnor tillsammans, kanske första gången i världshistorien.
Omgivna av kärlek, glädje och förhoppningar.

Bön med handpåläggning och Veni Sancti Spiritus, den riktiga varianten.
Oändligt stilla inför Gud.

De får sina insignier och kläds i full skrud.
Sedan vänder de sig om så att alla får se dem.
Då tar en annan kvinna, biskop Caroline upp en spontan applåd.
Och hela Uppsala domkyrka dånar av en varm, lång glädjehyllning.
Vår nya biskop strålar glad där hon står reslig och fin i stiftets bruna kåpa och mitra med domkyrkans svarta tunga kräkla i vänster hand,
och det stora guldkorset hängande om halsen.

Processionen går ut, stiftets standar vajar bort,
folk börjar myllra, prata och samla ihop sina saker.

Jag packar ihop tre biskopsutstyrslar i min väska,
paketerar staven,
slår in högtiden i sin förpackning,
stoppar in upplevelsen i bussen.
Och tar den hem till Härnösand.

Tack gode Gud!

Biskopsvigning

Nu stundar en helg i Uppsala.
I morgon åker vi med en busslast stiftsfolk till Tuulikkis biskopsvigning.
Det ska bli roligt.

Hustrun och jag har kopplat av ikväll för första gången på över en månad.

Nu byter vi biskop.
Biskop Tony, du är alltid med oss,
men nu vänder vi oss mot biskop Tuulikki.

Och morgondagen.

Tack

Veta hela dagen
Middagsfrågan löst.
Veta hela dagen
Värden hämtar!

Komma till ett hem,
upplyst, fyllt av doft.
Vänskap som värmer.
Glädje i ögonen.

Bordet dukat
ljusen tända
rykande gryta
vinet djuprött

Kära samspråk
Längesedan
Varma blickar
Nya möten

Värdars värme
skämt och skratt
brasan brinner länge

Känslan

Liv!

Storfrämmande

Idag fick Härnösand storfrämmande från Sydafrika. Nej inte Chris H, han var förra månadens special guest. Och han är fortfarande här. Men idag anlände hans biskop, William Bowles, av Chris kallad BBB, Bishop Bill Bowles. Bill har varit i Sverige flera gånger förut, senast för tre år sedan, men då i egenskap av kontraktsprost och vice biskop. Det var i samband med en konferens om diakoni på Vårsta. Nu kommer han som ny biskop i vårt vänstift Cape Orange Diocese.
Och med hans ankomst börjar det dra ihop sig till stiftshögtid igen. För kommande söndag vigs Tuulikki Koivunen till ny biskop i Härnösands stift. Vigningen sker i Uppsala domkyrka och är därmed inte bara en stiftsangelägenhet utan en festdag för hela Svenska kyrkan. För första gången vigs samtidigt två kvinnor till biskopar.
Jag ser fram emot det.

Andra steget i vår trestegsraket är alltså under antändande. Första var för två veckor sedan när vi tog avsked av biskop Tony. Och tredje steget blir mottagandet av biskop Tuulikki nästa lördag den 14:e.

Fast denna månraket innebär en hel del ansvar för oss i marktjänsten, så kan jag inte hjälpa, att jag tycker sånt här är vansinnigt roligt, spännande, berörande, högtidligt.
Kort sagt kul.

Novemberkänslor

November tränger sig på.
Jag är inte riktigt förberedd på allt det gråa.
Alla löv håller på att vara nedblåsta.
Vart tog allt det vackra vägen?
Inga guloranga drivor längre utom vid det gamla bönhuset.
Där verkar det inte finnas vare sig kratta eller vaktmästare.
Jag går förbi där under varje hundpromenad.
Han gillar drivan skarpt. Den fungerar som doftbank.

Det är mörkt och blir nu bara mörkare för varje dag.
Resten av året får vi stiga upp i högst varselljus, om ens det.

Molnen tar över och hotar med himlagråt som förmörkar mörkret.

De senaste dagarna har det dessutom blåst hårt.
De sista löven har gjort ett sista flyktförsök ända upp till andra våningen.
Fåglarna har farit, endast kajor och skator tumlar runt i vindarna.
Norra sundet blir svartare och suicidalare för var dag.

En märklig tid egentligen. Kollosalt deppig. Oemotståndlig i sin tragik.
Är det det björnen känner när den gräver ner sig för vintern?
Ingen idé fortsätta. Det blir inte bättre än så här.
Jag går i ide.
Bra idé.

Och så sammanfaller den här tiden med allhelgonatiden.
Och det är döden och requiem och gravljus och minnesgudstjänster
tills det inte längre råder minsta tvekan om att vi är dödliga,
att allt ska ta slut.

Här får vi för att det spritter i benen runt valborgsmäss.
Säga vad man vill om oss nordbor. Det vi gör, gör vi med besked.
Tar ut svängarna ordentligt med naturens växlingar.
Fröjdar med hela kroppen om våren
och deppar järnet i november.
Så är det och så ska det va'.

Vemod?
Nej, här pratar vi svårmod.

Balkongrenovering

Vår bostadsförening håller på att renovera balkongerna.
Efter år av resonemang har vi kommit till beslut och städslat en balkongrenoverare, fast det heter nog inte så. Heter säkert entreprenör, för det heter allt nuförtiden.

Dom har rest ställningar vid alla balkonger för att kunna springa upp och ned på utsidan av huset. Och det gör dom, fast inte precis springer. Det är mycket som skall okulärbesiktigas innan arbetet kan börja. Väldigt mycket. Och sen är det helg. Jaha..?

Nästa vecka börjar med en ren terrorattack. Förrän hanen har galit står dom med två gigantiska borrmaskiner och borrar i varsin balkong så att hela huset hoppar. Blomkrukor skakar ner ur fönstren och ljusstakar från rumsborden och alla som kan flyr huset.

Sen börjar dom kasta prick med betongbitarna. Tala om att det är oturligt att gå under stegarna.. Kvar hänger över tjugo stympade balkonger, taggiga och skämmiga. Helt utan pondus.
En lastbil kommer och kör undan containern med betongresterna. Sen är det helg igen... en vääldigt lång helg.

Efter en veckas total stiltje är dom plötsligt här igen, nu med plankor, hammare och spik.
Och mellan morgonens och lunchens hundpromenad har de byggt formar för gjutning av den Nya balkongen. Den Utökade. För nu ska vi få 25 cm mer balkong! Då börjar gubbarna titta fram ur sina holkar till lägenheter. Står och besiktigar minsta rörelse. Viktigast är det förstås att se till så att den enorma cementkranen kan sina saker. En cementbil med en säkert tjugo meter hög kran-slang kommer nämligen och blåser upp cementen till tredje våningen på en grisblink. Då förlåter gubbarna allt dröjsmål på en gång. Men fortsätter för säkerhets skull att med bistra miner inspektera och kommentera. För man vet ju aldrig.

Sen får vi erbjudande om att passa på att glasa in balkongerna medan ställningarna är kvar.
Panik i husen. Svåra beslut utan betänketid. Jo förresten bygglovet gäller i fem år.
Men ändå. Nu börjar föreningens damer gå i gång. För vi vill då absolut ha vår balkong inglasad, men det borde väl föreningen stå för! Och vi vill absolut inte glasa in, för det blir så hett, och vi är ändå inte här på sommaren. Osv.

Så - hälsoläget har aldrig varit bättre i bostadsrättsföreningen. Alla har nåt att vänta på, alla har nån marodör att klaga på, och alla pratar med alla för att bestämma hur man ska göra, och ingen har tid att ondgöra sig över ungdomarna som kastar cigarettpaket på gården eller grannarna som tjuvlägger sina sopor i Våra tunnor!

Länge leve bostadsrättsföreningen!

Flyttfirman Hit och Dit

Idag var det dags igen för flyttfirman Hit och Dit.
K hade beställt flytt till sin nya lägenhet,
och då är det klart man ställer upp.
Flytta grejer är så påtagligt och märks så fort. Ungefär som ogräsrensning.
En skön avkoppling från all teologi och allt kyrktjafs.

En flyttning möjliggör ett uppbrott, en förändring i livet, en ny fas.
En flyttning öppnar framtiden, vänder ett blad i boken.
Vetter mot morgondagen.

Jag har en underbar flyttkompis. En som alltid ställer upp.
Vi är flyttfirman Hit och dit.
Fullständigt hoptrimmade efter dessa år.
Som Roy och Roger,
som Magnus och Brasse:

"När du skall flyt-taa.
kan vi göra nyt-taa.
Vi flyttar hiit,
vi flyttar diit..." (Citat: Fem myror...)

Han heter Mats.
Mats är min radarkompis i flyttbranschen.
Vi vet precis hur den andre tänker.
Parkerar jag bilen, så går han direkt dit bak
och öppnar släpvagnens dörrar och fäller ner lämmen.

Lyfter jag soffan si, så lyfter han si.
Och vrider jag så, så parerar han så.
Går jag till vänstra sidan av billuckan för att ta teven,
så går han automatiskt på högra sidan.

Ställer jag ner sängen på släpvagnens kant,
så är han genast där för att ta vid och lyfta.

Behöver jag dricka ett glas vatten,
så gör vi det tillsammans.
Vill nån vila på andra våningen, så gör vi det och torkar oss om pannan.

Och inget onödigt prat, om känslor och politik och Gud och sånt.
Nej, vi jobbar och säger nåt när det behövs, som
-Passa hörnet där,
eller
- Vi tar det försiktigt, ett steg i taget.
- Ja, precis.

Vi packar flyttlasset med omsorg, så att inget skaver eller faller.

Vi får mycket gjort, Mats och jag.

Slöar inte, är lagom arbetsgiriga.
Vill få det gjort.

Idag bar vi fyrtiotre trappsteg ner och sen trettio trappsteg upp:
en dubbelsäng, två sängbord, en soffa, ett rumsbord, fyra bokhyllor, en hörnhylla och ett sminkbord, tre vitrinskåp, en teve med tillhörande tevebänk, flyttlådor och ICA-kassar i mängd fyllda med böcker, dockor, julgrejer, kuddar och gud vet vad.

Till slut sa vi till varandra fem tunga ord:
- Nu är man rätt trött.
- Yooo, man är det, bekräftade den andre på en norrländsk inandning.

Då var vi färdiga.

Femton år sedan

Då var de 78 resp 75 år gamla.
Skulle ha varit nittio och mer idag.
De var på hemväg från USA
men kom aldrig hem.

31 oktober, en svart dag.
Tur att det i alla fall är Alla helgons dag idag.
För den lyser.

Jag tar på den svarta kostymen
och går till högmässan om en stund
för att tända två ljus
och sedan tre ljus vid deras sida.

Sedan åker jag med L och I upp till graven och tänder ljus.
Det är tur att vi har de här ritualerna till hjälp för vår famlande saknad.
Men jag önskar dem inte tillbaka.
Inte nu längre.

Hoppas vi får sjunga 172 idag:

De skall gå till den heliga staden,
de skall samlas i himlen en gång.
De skall häpna gå in genom porten
till en okänd värld, till ett annat liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny jublande sång.

De skall minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De skall glömma det onda och svåra
i en gammal värld, i ett svunnet liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta den levande Herren,
de skall se honom sådan han är
och förvandlas iljus till hans likhet.
Deras hopp han var, deras liv han är.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

Cyklamen

Glömde cyklamen igår,
när jag skrev om allhelgonakänslorna.
Men idag köpte hustrun en cyklamen
och då kände jag att med den på bordet
har vi allhelgona i huset.

Och nu är barn på ingående.
Det artar sig till en svensk Thanksgiving.

Snart allhelgona

Det vänder mot Allhelgona.
Ett lugn fyller luften
mitt bland alla plikter och brådskor.
Kransar och ljung på gatuförsäljarens bord.
Gravljus nära kassan.

Höstlov i skolan,
en möjlighet att resa bort
eller hem
och hälsa på,
vara tillsammans.

Parken städas från lönnlöv.
Gässen ropar farväl uppe i skyn.
Marinan är tom,
vinterdäcken på.
Kvällarna mörka.
Vintertid.

Femton år på lördag.
Tur att åren går och tar ut avstånd
från smärtan.

Lär mig du skog att vissna glad
en gång som höstens gula blad.
En bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Lär mig du fågel med din flykt
att bryta upp och färdas tryggt
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag mot ett evigt paradis
min blick och längtan vänder.

Att vi ännu har varandra...

Vänsterhänthet och sånt

En gång var det fel att vara vänsterhänt. Högernormativiteten gällde.
Halta och lytta var en skam, utvecklingsstörda skulle gömmas undan i vrårna.
Det var också fel att prata tornedalsfinska i skolan. Svenskan var det enda rätta språket. Sen lärde vi oss att somliga föds vänsterhänta och utvecklas bäst om de får fortsätta vara det. Och att tornedalingarna måste få tala sitt miänkielä för att de är födda med det. Att olika funktionshinder finns, att de som bär på handikapp inte får skuldbeläggas eller diskrimineras. Fördenskull sprids inte vänsterhäntheten som en löpeld, och tornedalsfinskan är inget handikapp, och inte heller något hot mot svenska språket.

Idag vet vi att några faktiskt föds homosexuella. Och måste få vara det. Homosexualitet är ingenting man väljer. Den bara finns där liksom vänsterhäntheten. Om vi öppnar äktenskapet för dem, så betyder inte det att heteronormativiteten sätts ur spel. Samhällslivet är ändå uppbyggt på heterosexualitetens grund, liksom hushållsverktyg normalt görs för högerhänta.

Vad ska vi lära våra barn i skolan? Ja varför inte att den allra största delen av mänskosläktet har en heterosexuell läggning, medan en liten del är homosexuella. Båda läggningarna finns och alla människor har samma värde. Och att det är viktigt att ungdomarna försiktigt och ansvarsfullt söker sin egen sexuella identitet.

En och annan bloggkommentar jag har fått har en underton av skräck, av en panik som om Harmageddon står för dörren i och med kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan. Som om alla kulturbärande normer med ens sätts ur spel. Som om hbt vore en farlig pandemi.

Äktenskapet är inget nytestamentligt sakrament. Jesusordet "Därför skall en man lämna sin fader och moder och hålla sig till sin hustru..." är inget äktenskapets instiftelseord. Jag ser inget problem med att även andra bibelord kan användas i vigselakten för att stryka under kärlekens och trohetens betydelse i vårt samliv.

Det kyrkan nu gör uppfattar jag som att den öppnar en viktig dörr för en länge föraktad grupp. Kyrkan visar att hon står för långsiktiga trofasta relationer mer än för tillfälliga kontakter. Hon bejakar mångfalden i Guds skapelse och säger att även de homosexuella har rätt att med Margareta Melin bedja:

Jag är fin för du har skapat mig.
Jag är dyrbar för du älskar mig.
Skön är jag i dina ögon,
en ädelsten i din hand.

Läs gärna K G Hammars krönika i DN häromdagen.

Dagen efter

Som bedövad efter den stora urladdningen i helgen har jag gjort helt andra saker idag:
Bytt till vinterdäck på bilen.
Köpt en gravlykta som jag tänt på mina föräldrars grav inför 15-årshelgen.
Rensat hängrännorna på sommarstugan.
Gjort ett återköp på COOP.
Tagit fyra promenader med hunden i duggregnet.
Donat med K:s papper till mäklaren.
Frågat om akvariet i djurbutiken.
Varit gräsänkling och ätit rester.

En härligt avkopplande dag således.

Biskopens avsked mellan himmel och jord

Biskop Tony har nu tagit sitt officiella avsked av Härnösands stift.
Igår lade han ned herdestaven vid en oförglömlig mässa i domkyrkan.
Fast formellt är han stiftets biskop i två veckor till, då hans efterträdare blir vigd.

Mässan vi firade var temamässan Mellan himmel och jord, som skrevs till Världens fest i Åre 2007. Textförfattare är Jonas Jonson, bördig från Jämtland och fram till pensionen biskop i Strängnäs. Musiken är skriven av härnösandskantorn och kompositören Hans Nyberg.

Det var en helt underbar gudstjänst!
När jag tänker på den tänker jag på mångfald, relevans och globalitet.
Mångfalden både syntes och hördes. Med alla sångare var det över hundra som medverkade med olika uppgifter.
Det samiska inslaget var tydligt och vi sjöng halleluja på teckenspråk.
De tre verserna på Gloria sjöngs av vardera en kvinna, ett par flickor resp. en man.
Evangeliet lästes av vår sydafrikanske gäst, och dess kärnord upprepades sedan på sydsamiska, teckenspråk och finska.
Det förekom jojk, och fint avstämd liturgisk dans av en grupp ungdomar från Nordingrå. Domkyrkan var smyckad av samerna, så att den var en fröjd för ögat.
Stiftets kontraktsprostar medverkade liksom flera diakoner och lekmän från olika håll i stiftet.
Nidaros bispedömme hade skickat en av sina prostar som deltog i nattvardsutdelandet.
Men trots detta myckna, kändes gudstjänsten som en helhet.

Och relevansen? Texten speglar naturens lidande på grund av människans framfart i världen, människans ansvar för sina handlingar, och vår sorg över allt vi har ställt till med i och med att t.ex. isarna smälter och havet stiger. Men över denna trasighet spänner ändå Gud sin löftesbåge i skyn, tecknet på hans förbund med människan alltsedan Noa.
Och förbönsmomentet lyfter fram det moderna globaliserade samhällets problem och behov.

Till relevansen hör också musiken. Och vilken musik sen! Lika inspirerad och inspirerande den som texten, med modernt halvpoppigt stuk blandat med folklore och gospelsound. Stilfullt och oerhört medryckande! Man vill inte sluta sjunga. Kapellmästare Hans Nyberg och hans jättekör från olika församlingar lyfte gudstjänsten till höga höjder.

Ja käre, jag låter som om en reklamkanal.
Om jag skulle nämna något som jag inte är nöjd med, så är det det som alltid händer i en stor kyrka: Det är svårt att se vad som händer i koret. Vi hade behövt en storbildsskärm för att visa all fin symbolik där framme. Men jag hoppas de som satt långt bak ändå kände sig med.

Biskopens predikan var ett starkt testamente till stiftet kring ögon och blickar och hur Gud ser på oss. Jag hoppas den snart kommer upp på stiftets hemsida.

Globaliteten då?
Ansvaret för hela Guds skapelse lyste fram hela tiden i sånger och texter. De närmare 700 i kyrkan fick ge kollekt till Svenska kyrkans internationella arbete samt till Svenska kyrkan i utlandet, alltså vår verksamhet bland svenskar utomlands.
Mot slutet av gudstjänsten gjorde biskopen en hedersutnämning av kyrkoherden Chris Hendricks från Kimberley i Sydafrika till prost i Härnösands stift. Prost honoris causa heter det på fin kyrkiska. Vi säger hedersprost till skillnad från kontraktsprostarna som är biskopens förlängda arm ut mot församlingarna. En hedersprost får titeln för något han eller hon har uträttat för stiftet, medan kontraktsprosten får den för något han eller hon förväntas göra. Tidigare har biskop Tony utnämnt endast fyra hedersprostar. Jag är mycket stolt och glad över att en afrikansk präst nu fått denna utmärkelse.

Vi brukar säga att den som missar en mässa, han missar en massa.
Och när det gäller gårdagens mässa, så stämmer det på pricken.

Efteråt hölls en mottagning på S:t Petrilogen där alla som ville fick tillfälle att säga tack och farväl till biskopsparet.
Och idag tog de sin nya lilla bil och körde ner till Tumba och sitt nya hem och sin nya tillvaro i sin kära gamla församling.
Vi önskar dem allt gott.

Kyrkomötets avslutning

Har varit i Uppsala idag på avslutningen av årets kyrkomöte.
Minglade lite i universitetets foajé och lyssnade till avtackningen av de två biskopar som går i pension, Tony Guldbrandzén och Caroline Crook.

Sedan fick jag vara med om en höjdare.
Hade nämligen äran vara liturg under avslutningsmässan i Uppsala domkyrka.
Det kändes mäktigt och mycket hedersamt.

Nu är jag hemma igen.
Och i morgon samlas stiftet för att ta avsked av biskop Tony och hans Britt.
Godnatt.

En historisk dag

Idag har Svenska kyrkan som första kyrka i hela världen beslutat sig för att öppna äktenskapet för samkönade par. Jag tror vi har beslutat rätt i sak, men processen har gått väl fort. Timingen kan ifrågasättas eftersom kyrkan har tvingats hasta fram ett beslut under hotet om att annars mista vigselrätten. Och det oroar att biskopsmötet är så delat i frågan.
Men nu är det gjort, och jag gläder mig över det faktum, att en grupp som så länge har varit föraktad och särbehandlad nu lyfts upp och erkänns av kyrkan.

Förändringens tider

Lyssnade ikväll på den långa debatten i kyrkomötet om äktenskapet. Inläggen var många och uttryckte stora meningsskiljaktigheter. Men något som förenade var omsorgen om kyrkan och den sakliga, seriösa tonen i debatten.
Jag kunde inte slita mig utan blev kvar vid datorn i flera timmar, medan tårarna rann.
Stod nämligen vid köksbänken och skar tjugo lökar till fredagens pepparsås på internationella festen. Det kommer sextio pers till församlingsgården och inleder helgens internationella fest- och inspirationsdagar. Men då kommer inte jag att vara där, för jag ska delta med biskop Tony i kyrkomötets avslutningsmässa i Uppsala och sedan köra upp till Härnösand med honom.

Det känns tajt nu med allt som måste funka till helgen. Inspirationsdagarna för kyrkans internationella arbete kommer att leda över i lördagens mässa kl 15 i domkyrkan. Mässan Mellan himmel och jord producerades till Världens fest i Åre för två år sedan blir stiftets avsked av biskop Tony. Det kommer att bli en fin högtid, om än vemodig. Men jag tror att vi på kansliet och även stiftets församlingar nu börjar se framåt liksom säkert även han gör.
Livet går vidare med nya förtecken för oss alla.

Prästen i böneskola 3

Vår samtalsgrupp kring Frälsarkransen träffades igår.
Jagpärlan och doppärlan stod i fokus.
Skapelsen och tillhörigheten.

Jag är fin för du har skapat mig
Jag är dyrbar för du älskar mig.
Skön är jag i dina ögon,
en ädelsten i din hand. (Margareta Melin)

Det är inte ofta jag tänker så när jag ställer mig framför spegeln på morgonen.
Jantelagen är hård där.

Men skapelsen är ju god, den utstrålar sin skapares skaparglädje.
Alltså borde jag tänka om lite där vid spegeln.
Tänka att jag enligt Rom 8 är fri ifrån bl.a. jantelagen
och kan vara stolt över att vara människa.

Doppärlan ligger alldeles bredvid jagpärlan.
Den är stor och vit, alldeles som Guds förlåtelse och nåd,
som jag har fått mig lovat i mitt dop.
Löftet om barnaskap,
glädje bortom graven.

Två tankar att ta med i min bön i veckan.
Guds glädje över sin skapelse
Och det stora att jag får vara en döpt kristen.

Gott ledarskap

Idag har jag fått höra flera värmande exempel på gott ledarskap i kyrkan.
Eftersom det inte händer så ofta vill jag försöka komma ihåg dem här.

En distriktskyrka i en stad får en ny präst.
Han går in i verksamheten utan att välta allt över ända.
Han visar intresse för de andra i personalgruppen, ger sig tid att lära känna dem.
Han visar intresse för kyrkobesökarna, pratar och skämtar med dem, så att de slappnar av.
Han pratar med folket ute på torget och välkomnar dem till kyrkan.
Han sprider känslan av acceptans runt omkring sig, så att man känner sig trygg och betydande.
Han tycker om ungdomarna och sjunger med konfirmanderna.
Får igång riktigt glada familjegudstjänster.

Fantastiskt roligt, men måste det vara en missionär från Afrika för att det ska fungera..?!

Han stannar i två år.
Hur går det sen?

Det beror på oss.

Surströmming

Efter att ha läst alla griniga kommentarer över förra inlägget, känner jag för att skriva
Surströmming.

Jag har nämligen ätit surströmming idag med min gode vän från Sydafrika. Efter kyrkan följde han med oss till stugan där vi öppnade en burk Söderbergs från Ulvön.
Han är svenskare än jag på den punkten, vann över mig med 6-4.
Lule-bon våran åt matjessill...
En härlig känsla, att sitta hemma i Sverige i en röd stuga med vita knutar med en surströmmingsklämma i hand och prata om den kyrkliga situationen i vårt vänstift långt borta. Så nära kan det vara till Sydafrika.

Apropå Tobbes blogg

Jag har skrivit en kommentar till min kollega och vän Torbjörn Lindahls blogg ikväll.

Nej, det är inte en lätt fråga kyrkomötet står inför nästa vecka. Att säga något annat vore att sakna empati och kärlek till kyrkan. Ska Svenska kyrkan acceptera den könsneutrala äktenskapssyn som riksdagen har tagit? Ska Svenska kyrkan säga ja till könsneutrala vigslar?

För många kristna svindlar tanken lika skräckslaget som i Amerika för hundrafemtio år sedan, när man var i färd med att fatta det kontroversiella och obibliska beslutet att slaveri var fel: Det står ju så klart i Bibeln att slaveri är rätt: Jesus godkänner det, Paulus likaså. Hela samhället som Gud har skapat bygger på över- och underordning! Att säga något annat är att tala mot skapelseordningen.

Och ändå -
Hur mycket Bibelns bokstav än godkänner slaveriet, så säger Bibeln utifrån kärleksbudet och den gyllene regeln ett rungande Nej till slaveriet.

Jag vet inte följderna av det beslut som nu troligen kommer att fattas nästa vecka.
Jag kan känna en ekumenisk ängslan. Kommer vi att dömas som oportunister och ogudaktiga?
Kommer Kristi kyrka att kunna härbärgera oss och fortsätta be för oss?
Kommer våra systrar och bröder i andra kyrkor att förstå, att Kristi kärlek tvingar oss?
Att någon måste gå före och hävda det som vi upplever som rätt.
Liksom dom som bekämpade slaveriet inte hade något val.

Kyrie eleison.

Mission i retur

Vi har ett intressant projekt på stiftskansliet i höst. Att dokumentera det arbete som den sydafrikanske prästen Chris Hendricks gjorde i stiftet på nittiotalet och i början av 2000-talet.
Inför det arbetet har Chris kommit hit och arbetar nu med oss under en dryg månad.
Idag var vi uppe i Örnsköldsvik på ett möte i Sörlidens församlingsgård. Först fick vi fira en enkel vardagsmässa som kyrkoherde Stefan ledde tillsammans med sin engagerade diakon Anna-Lena och sin duktiga kantor Erika. Under utdelandet knöts årtiondena ihop, då Chris kom fram och delade ut nattvarden med Stefan. Fint.
Efter mässan fick vi en sagolik lunch framdukad av gårdens församlingsvärdinna Sara. Chris framförde hälsningar från sin familj och berättade vad som blivit av döttrarna och hur hustrun mådde. Och sen samlades en mindre grupp till samtal om Mission i retur-tiden.
Med oss var en professionell redaktör Urban från kyrkokansliet. Jag frågade och Urban skrev. Och det samtalet vittnade om vilket enormt intresse som för tjugo år sedan fanns i församlingen inför det ovanliga, att Svenska kyrkan och Örnsköldsviks församling skulle få ta emot en missionär från Afrika. Nyfikenheten var mycket stor i hela samhället, och den familjen togs emot med öppen famn i hela stan och framför allt inom kyrkan.

Mission i retur eller som det heter på engelska, Mission to the North, var ett initiativ av Svenska kyrkans mission i syfte att ge svenska församlingar en möjlighet att ta emot medarbetare från systerkyrkor i syd. Övik nappade på detta erbjudande, och det gjorde också familjen Hendricks från Sydafrika. Och nu försöker vi skriva ned det hela och samla material.

Vilken betydelse hade det här för Örnsköldsvik? Svårt veta, men engagemanget har bevisligen fortsatt. Kontakterna med Sydafrika har hållit. Många i församlingens Mission i retur-grupp har rest dit och fått vänner för livet. Banden mellan våra två stift, Härnösands stift och Cape Orange-stiftet har vuxit sig starka. Vi talar nu om COD som vårt vänstift.

Under senare år har vi haft mycket intressanta projekt ihop, t.ex. retreatverksamhet och diakoniutveckling. Och i somras var Gabrielle, en av våra prästkandidater där nere och gjorde en månads församlingspraktik, en erfarenhet som säkert sitter i hela livet.
Och så bönen. Varje onsdag morgon ber vi får våra systrar och bröder i Cape Orange vid mässan i domkyrkan.

Inget av detta skulle ha skett om inte Chris med sin familj hade landat på Örnsköldsviks flygplats strax före jul 1991.

Ingenmansland

Har förberett tre stora stiftshögtider idag,
och pratat med Norge, Slovakien och Sydafrika.
Samt njutit av lönnlövens färgskala utanför mitt arbetsrum.

Däremellan har jag försökt tralla på gårdagens sånger
men har känt mig som mina arbetskamrater,
låg och långsam.

Vår chef går vidare som Rucklet säger.
För att njuta sitt otium måhända.
Eller gå vidare till nya uppgifter.

Men vi är kvar och behöver efter honom en ny ledare.
Tur att hon är i antågande, vår utsedda nästa biskop.
Den här tiden har varit alldeles för lång.

Nåja, så fort som dagarna går just nu,
är den säkert över snart,
ingenmanslandskänslan.

Det är något som måste dö, lämnas.
För att något nytt skall kunna komma.
Men sorg tar tid.

Den här veckan sitter vi vid en dödsbädd, ursäkta liknelsen.
och har börjat acceptera det svåra beskedet,
att vår biskop inte kommer att finnas kvar på sitt rum efter i morgon.

Nu har han bara en enda arbetsdag kvar före sitt stora avsked den 24:e.
Sen måste vi gå vidare och vända oss emot det nya ledarskapet.
Det kommer säkert att gå bra, alla tecken tyder på det.

Men gårdagens avtackning sitter fortfarande i kroppen.
Den vemodiga kärleken.
Hur ska det då inte kännas på lördag kväll om en dryg vecka?

I onsdagsmässan ber vi f.n. för dem båda.
Det är nog bäst det.
Både dom och vi behöver det, tror jag.

En god ledare

Den här dagen har stiftskansliets personal avtackat sin biskop.
En avhållen stiftschef går i pension.
Det får mig att tänka på vad som gör en ledare till en god ledare.

Den öppna dörren till chefsrummet.
Gemenskapen i fikarummet.
Delandet av vardagens mångahanda.

Mod att gå in i konflikthärdar.
Vishet att veta när det är dags och inte.
Kärlek att vänta på knoppar som växer.

Vara påläst,
komma i tid,
avsluta i tid.

Driva frågor,
ge förtroende och ansvar,
men ge personalen del av framgångarna.

Ta sig själv med en nypa salt
och skratta åt allt elände ibland,
men däremellan ta itu med det.

Stänga dörr och mun för rykten och skvaller
och hålla sig till det som alla kan höra.
Veta vem som en fråga berör och inte.

Ha en vision och jobba efter den
men anpassa vägen dit efter omständigheterna
och de människor som ska bära dig dit

Vara seriös i sin satsning och stå vid sitt ord
men också kunna koppla av.
Dvs: Kunskap, glädje - och lite tango...

Tack, Tony!

Dagen efter

Ibland går det fort att komma ner från förklaringsberget.
Måndag morgon. Rådda i mailboxen och ringa Sydafrika och reda ut och planera det ena och det andra, och fråga den och den om det och det. Jag hinner inte med, och dagarna går för fort, och hur ska vi få allt klart till biskopsskiftet. Och vad har vi glömt i planeringen. Och när kommer nu alla internationella gäster, och hjälp jag har inte deras program klart än.

Och mitt i denna stressmånad sätter vi dessutom igång ett spännande projekt, utvärderingen av Mission i retur-programmet på 90-talet. Hur smart är det? Det är hur skoj som helst, men tid tar det.
Ikväll har vi haft besök i internationella gruppen av stiftets sydafrikanske gäst. Han talade över ämnet Missionär i Sverige. Intressant. Jag bjöd på pepparsås.

Ikväll känner jag mig lite låg och trött och dagen efter. Och i morgon ska personalen ta avsked av biskop Tony. Tur att det maskeras i en trevlig fest. För egentligen känns det här ordentligt. Det är jobbigt med avsked. Om en månad är växlingen gjord. Då är den här halvårslånga Hello-Goodbye-fasen över.

Tack till Tåsjö

Upp i gryningen. Kokar en termos kaffe och gör smörgåsar som om jag ska ut i älgjakten.
Kör och hämtar mina reskamrater och sätter kurs mot norr.
Tjugofem mil rakt upp i Ångermanlands inland, så högt man kan komma.

Vi ser en älg och fem jaktlag efter vägen.
Samt en tjäder och en järpe.
Sen kommer vi fram till Tåsjö.

Liksom en massa andra, som idag vallfärdar till sin kyrka för att med sin biskop fira
en sån märklig sak som att sju församlingar har slagit sig samman till ett pastorat,
dvs att de får en gemensam kyrkoherde och en gemensam ekonomi.

Men som dom firar!
En stor pastoratskör sjunger så att kyrktaket lyfter sig.
Det är Tacksägelsedagen idag, mycket passande.

Tåsjö gränsar till den lilla församling som vi gästade ifjol.
Då skrev jag en av mina allra första bloggar: Stor liten församling,
och det var 16 november och den skulle passa idag också.

Jag känner likadant idag.
Stolthet och vördnad över bygder som klöser sig fast och vägrar ge upp.
Bygder som samlar sångare Gud vet varifrån, så att biskopen säger att han får ståpäls.

Då hette kyrkan Bodum, idag Tåsjö.
I Tåsjö finns en numera mycket känd och modern orgel, samt ett ovanligt klockspel.
Och denna dag en massa människor från sju församligar runt om i skogarna.

Därframme vid mikrofonen, en stillsam, ödmjuk kyrkoherde,
vars välkomstord riktigt värmer,
och sen den lokala prästen som leder så fint och strålar av stolthet.

Och många många andra som tillsammans gör gudstjänsten så fin och levande.
Och en nattvardsgång som aldrig vill ta slut.
Och till sist en lovpsalm med kräm i orgeln och morr i basen. Mmm.

Kyrkkaffe i ett församlingshem så fullsatt, att jag och min vän från Sydafrika får ståplats.
Helt underbart.
Hur ofta händer det?

Och smörgåstårtan begynte taga slut...
Men som genom ett vinunder i Kana kommer det mer,
och vi låter oss smaka.

En hälsning av biskopen och en hälsning från kristna syskon långt borta i Afrika.
Vi sjunger Vandra med oss för vägen är lång
och får höra att vi hör ihop och har en väg att gå tillsammans.

Det är bara såå bra.
Leve Strömsunds pastorat!
Leve obygden!

Prästen i böneskola 2

Hej E,
Tack för din kommentar till min förra böneblogg!
Jag ska försöka svara så gott jag kan.

Nog har jag förstått att du ber, fast du tar spjärn emot oss kyrkliga. Jag tror att alla människor har en gudslängtan i sitt inre, och därför ber vi. Och du, varför skulle vi behöva skämmas för att vi längtar efter Gud och ber ibland? Det är ju djupt mänskligt.

Du säger att du inte fattar det man mässar i kyrkan. Om det tänker jag så här.
När vi samlas i kyrkan på söndag eller till gudstjänster under veckan, är det för att vi har den här gudslängtan inombords. Men det kan vara svårt att veta hur vi ska uttrycka oss inför Gud. Därför finns det fasta ordningar som vi följer i Svenska kyrkan. De har prövats, stötts och blötts under århundraden och visat en sällsynt överlevnadsförmåga. Högmässans ordning eller liturgi som vi ofta säger, innehåller böner, texter och sånger som kanske verkar som mässande till en början. Men ju mer vi öppnar oss, dess mer öppnar sig orden och hjälper oss närmare bönen och bönens centrum som är Gud.

Jag är ju präst och har under många år lett gudstjänsten i kyrkan om söndagarna. Men vet du, aldrig har jag känt det som om jag bara mässar tomma ord. De färdigskrivna bönerna och sångerna gör jag till mina ungefär som när jag hör en bra låt på radion som sätter ord på det jag känner. Prästens uppgift är att leda församlingens gemensamma bön, det är det det handlar om på söndagarna. Inte att mässa tomma ord.

Du skriver att du ber rätt vad det är utan att reflektera över om det är bön.
Jamen Bra! Fortsätt med det. Jag tror att Gud hör dig, även när du inte vet att du ber. Många av dina bloggar upplever jag som böner. I skrivandet, bedjandet och levandet, om man kan säga så, tror jag att Gud söker oss och vill kalla oss närmare. Inte för att döma utan för att välsigna och leda.

Det finns inga godkända böner. Bön som beds av hjärtat är det som gäller. Men kyrkans gudstjänst kan ge oss böner, färdigskrivna eller sjungna i t.ex. psalmboken som hjälper oss att formulera oss och hitta rätt.

Du nämner Frälsarkransen. I de flesta församlingar känner man till biskop Lönnebos underfundiga böneradband som kallas Frälsarkransen. Det säljs också på många bokbord. Jag skulle önska dig en grupp som den jag är med i. En sådan studie- eller bönegrupp kan ge mycket. I min förra blogg om Prästen i böneskola länkade jag till Frälsarkransens hemsida. Och nu har jag gjort det igen. Kanske det i din närhet finns nån kyrka som vet mer om bön enligt frälsarkransmodellen.

Fortsätt att be massor som du säger, tills du får bönesvar.
Du verkar vara på G.
Gud också.

Jan

Nobels fredspris

Alltså Hallå!
Kom inte den här utnämningen lite för tidigt?
Att president Obama får Nobels fredspris känns lite pinsamt.

Jo visst, han har börjat bra och utlovat en radikal omsvängning i USA:s relationer med omvärlden. Men han har bara suttit ett år än..!
Lova är lätt, hålla är svårare.
Det finns inte människa på jorden som just nu har högre förväntningar på sig än Barack Obama. Varför låter ni inte honom vara, så att han kan omsätta sina löften i verkligheten?! Dagens utnämning lägger bara ytterligare bördor på hans axlar.
Eller är det här just vad han behöver för att fortsätta trots alla hemmafrågor?

Men fredspriset..?
Det land som han fick ärva, utkämpar just nu två krig långt långt borta från sitt lands gränser, alltså angreppskrig. Och han har framför sig att fatta beslut om ytterligare förstärkning av USA:s trupper i Afganistan med 40.000 man. Hade man inte kunnat vänta med utnämningen tills världen fått se vad det blir av detta?
Utnämningen av Barack Obama som mottagare av Alfred Nobels fredspris framstår som märkligt och måhända som tecken på att det fattas kandidater detta år. Varför väntade ni inte ett par år, så att vi fick se hans löften infriade? Då hade vi hälsat dagen besked med acklamation .

Helle Klein som jag länkar till här, säger det så bra.

Dagens summa

Kreativ planering av Mission i retur-projektet.
Uppmuntrande nyheter om sjuk arbetskamrat.
Stressig lunch-rusch till ICA inför kvällen.
Kär körning av blivande pensionär med maka till stockholmståget.
Rolig första gudstjänstplanering med nyinflyttad Electa.
God surströmming med bostadsrättsföreningen.

Tack.