Är ute och går med hunden då det händer.
Då stunden är inne som stannar klockan,
som får trafikljuden att tystna,
som fryser alla människornas rörelser till stillbilder omkring mig.
Det ligger något i gräset som...
Borta är alla förväntningar på klimatmötet i Köpenhamn.
Borta alla mina rätta åsikter igår.
Bara detta händer, detta möte
mellan mig och mitt måste.
Stunden blir till ett skarpt läge,
en fråga om privatmoral, eller låt oss säga självaktning.
Ingen publik, ingen församling samlad,
gör det inte i tjänsten, ingen ser det.
Försöker ignorera, titta åt ett annat håll, prata med hunden som nosar i gräset.
Börjar diskutera vad det spelar för roll i det globala sammanhanget vad jag gör här och nu.
Det är säkert mycket viktigare att debattera i Köpenhamn och skriva viktiga avtal.
Eller att åtminstone låtsas blogga om det.
Men tiden stannar, barnbarnsbarnen tittar och tevekamerorna går.
Stunden infinner sig då jag inte får abdikera.
Samtidigt- vad spelar det för roll i det globala sammanhanget?
Jag låter stororden vara,
ser barnbarnsbarnen i ögonen och
böjer mig ner och plockar upp det ur gräset.
Och gatan får liv, klockan tickar vidare.
Kamerorna och barna försvinner.
Så mycket dramatik för så lite:
Det uttjänta bortslängda AA-batteriet
som jag stoppar i fickan och tar hem till återvinningen.
Vill kanske tro att det jag gör gör skillnad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar