Femton år sedan

Då var de 78 resp 75 år gamla.
Skulle ha varit nittio och mer idag.
De var på hemväg från USA
men kom aldrig hem.

31 oktober, en svart dag.
Tur att det i alla fall är Alla helgons dag idag.
För den lyser.

Jag tar på den svarta kostymen
och går till högmässan om en stund
för att tända två ljus
och sedan tre ljus vid deras sida.

Sedan åker jag med L och I upp till graven och tänder ljus.
Det är tur att vi har de här ritualerna till hjälp för vår famlande saknad.
Men jag önskar dem inte tillbaka.
Inte nu längre.

Hoppas vi får sjunga 172 idag:

De skall gå till den heliga staden,
de skall samlas i himlen en gång.
De skall häpna gå in genom porten
till en okänd värld, till ett annat liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny jublande sång.

De skall minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De skall glömma det onda och svåra
i en gammal värld, i ett svunnet liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta den levande Herren,
de skall se honom sådan han är
och förvandlas iljus till hans likhet.
Deras hopp han var, deras liv han är.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

Cyklamen

Glömde cyklamen igår,
när jag skrev om allhelgonakänslorna.
Men idag köpte hustrun en cyklamen
och då kände jag att med den på bordet
har vi allhelgona i huset.

Och nu är barn på ingående.
Det artar sig till en svensk Thanksgiving.

Snart allhelgona

Det vänder mot Allhelgona.
Ett lugn fyller luften
mitt bland alla plikter och brådskor.
Kransar och ljung på gatuförsäljarens bord.
Gravljus nära kassan.

Höstlov i skolan,
en möjlighet att resa bort
eller hem
och hälsa på,
vara tillsammans.

Parken städas från lönnlöv.
Gässen ropar farväl uppe i skyn.
Marinan är tom,
vinterdäcken på.
Kvällarna mörka.
Vintertid.

Femton år på lördag.
Tur att åren går och tar ut avstånd
från smärtan.

Lär mig du skog att vissna glad
en gång som höstens gula blad.
En bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Lär mig du fågel med din flykt
att bryta upp och färdas tryggt
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag mot ett evigt paradis
min blick och längtan vänder.

Att vi ännu har varandra...

Vänsterhänthet och sånt

En gång var det fel att vara vänsterhänt. Högernormativiteten gällde.
Halta och lytta var en skam, utvecklingsstörda skulle gömmas undan i vrårna.
Det var också fel att prata tornedalsfinska i skolan. Svenskan var det enda rätta språket. Sen lärde vi oss att somliga föds vänsterhänta och utvecklas bäst om de får fortsätta vara det. Och att tornedalingarna måste få tala sitt miänkielä för att de är födda med det. Att olika funktionshinder finns, att de som bär på handikapp inte får skuldbeläggas eller diskrimineras. Fördenskull sprids inte vänsterhäntheten som en löpeld, och tornedalsfinskan är inget handikapp, och inte heller något hot mot svenska språket.

Idag vet vi att några faktiskt föds homosexuella. Och måste få vara det. Homosexualitet är ingenting man väljer. Den bara finns där liksom vänsterhäntheten. Om vi öppnar äktenskapet för dem, så betyder inte det att heteronormativiteten sätts ur spel. Samhällslivet är ändå uppbyggt på heterosexualitetens grund, liksom hushållsverktyg normalt görs för högerhänta.

Vad ska vi lära våra barn i skolan? Ja varför inte att den allra största delen av mänskosläktet har en heterosexuell läggning, medan en liten del är homosexuella. Båda läggningarna finns och alla människor har samma värde. Och att det är viktigt att ungdomarna försiktigt och ansvarsfullt söker sin egen sexuella identitet.

En och annan bloggkommentar jag har fått har en underton av skräck, av en panik som om Harmageddon står för dörren i och med kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan. Som om alla kulturbärande normer med ens sätts ur spel. Som om hbt vore en farlig pandemi.

Äktenskapet är inget nytestamentligt sakrament. Jesusordet "Därför skall en man lämna sin fader och moder och hålla sig till sin hustru..." är inget äktenskapets instiftelseord. Jag ser inget problem med att även andra bibelord kan användas i vigselakten för att stryka under kärlekens och trohetens betydelse i vårt samliv.

Det kyrkan nu gör uppfattar jag som att den öppnar en viktig dörr för en länge föraktad grupp. Kyrkan visar att hon står för långsiktiga trofasta relationer mer än för tillfälliga kontakter. Hon bejakar mångfalden i Guds skapelse och säger att även de homosexuella har rätt att med Margareta Melin bedja:

Jag är fin för du har skapat mig.
Jag är dyrbar för du älskar mig.
Skön är jag i dina ögon,
en ädelsten i din hand.

Läs gärna K G Hammars krönika i DN häromdagen.

Dagen efter

Som bedövad efter den stora urladdningen i helgen har jag gjort helt andra saker idag:
Bytt till vinterdäck på bilen.
Köpt en gravlykta som jag tänt på mina föräldrars grav inför 15-årshelgen.
Rensat hängrännorna på sommarstugan.
Gjort ett återköp på COOP.
Tagit fyra promenader med hunden i duggregnet.
Donat med K:s papper till mäklaren.
Frågat om akvariet i djurbutiken.
Varit gräsänkling och ätit rester.

En härligt avkopplande dag således.

Biskopens avsked mellan himmel och jord

Biskop Tony har nu tagit sitt officiella avsked av Härnösands stift.
Igår lade han ned herdestaven vid en oförglömlig mässa i domkyrkan.
Fast formellt är han stiftets biskop i två veckor till, då hans efterträdare blir vigd.

Mässan vi firade var temamässan Mellan himmel och jord, som skrevs till Världens fest i Åre 2007. Textförfattare är Jonas Jonson, bördig från Jämtland och fram till pensionen biskop i Strängnäs. Musiken är skriven av härnösandskantorn och kompositören Hans Nyberg.

Det var en helt underbar gudstjänst!
När jag tänker på den tänker jag på mångfald, relevans och globalitet.
Mångfalden både syntes och hördes. Med alla sångare var det över hundra som medverkade med olika uppgifter.
Det samiska inslaget var tydligt och vi sjöng halleluja på teckenspråk.
De tre verserna på Gloria sjöngs av vardera en kvinna, ett par flickor resp. en man.
Evangeliet lästes av vår sydafrikanske gäst, och dess kärnord upprepades sedan på sydsamiska, teckenspråk och finska.
Det förekom jojk, och fint avstämd liturgisk dans av en grupp ungdomar från Nordingrå. Domkyrkan var smyckad av samerna, så att den var en fröjd för ögat.
Stiftets kontraktsprostar medverkade liksom flera diakoner och lekmän från olika håll i stiftet.
Nidaros bispedömme hade skickat en av sina prostar som deltog i nattvardsutdelandet.
Men trots detta myckna, kändes gudstjänsten som en helhet.

Och relevansen? Texten speglar naturens lidande på grund av människans framfart i världen, människans ansvar för sina handlingar, och vår sorg över allt vi har ställt till med i och med att t.ex. isarna smälter och havet stiger. Men över denna trasighet spänner ändå Gud sin löftesbåge i skyn, tecknet på hans förbund med människan alltsedan Noa.
Och förbönsmomentet lyfter fram det moderna globaliserade samhällets problem och behov.

Till relevansen hör också musiken. Och vilken musik sen! Lika inspirerad och inspirerande den som texten, med modernt halvpoppigt stuk blandat med folklore och gospelsound. Stilfullt och oerhört medryckande! Man vill inte sluta sjunga. Kapellmästare Hans Nyberg och hans jättekör från olika församlingar lyfte gudstjänsten till höga höjder.

Ja käre, jag låter som om en reklamkanal.
Om jag skulle nämna något som jag inte är nöjd med, så är det det som alltid händer i en stor kyrka: Det är svårt att se vad som händer i koret. Vi hade behövt en storbildsskärm för att visa all fin symbolik där framme. Men jag hoppas de som satt långt bak ändå kände sig med.

Biskopens predikan var ett starkt testamente till stiftet kring ögon och blickar och hur Gud ser på oss. Jag hoppas den snart kommer upp på stiftets hemsida.

Globaliteten då?
Ansvaret för hela Guds skapelse lyste fram hela tiden i sånger och texter. De närmare 700 i kyrkan fick ge kollekt till Svenska kyrkans internationella arbete samt till Svenska kyrkan i utlandet, alltså vår verksamhet bland svenskar utomlands.
Mot slutet av gudstjänsten gjorde biskopen en hedersutnämning av kyrkoherden Chris Hendricks från Kimberley i Sydafrika till prost i Härnösands stift. Prost honoris causa heter det på fin kyrkiska. Vi säger hedersprost till skillnad från kontraktsprostarna som är biskopens förlängda arm ut mot församlingarna. En hedersprost får titeln för något han eller hon har uträttat för stiftet, medan kontraktsprosten får den för något han eller hon förväntas göra. Tidigare har biskop Tony utnämnt endast fyra hedersprostar. Jag är mycket stolt och glad över att en afrikansk präst nu fått denna utmärkelse.

Vi brukar säga att den som missar en mässa, han missar en massa.
Och när det gäller gårdagens mässa, så stämmer det på pricken.

Efteråt hölls en mottagning på S:t Petrilogen där alla som ville fick tillfälle att säga tack och farväl till biskopsparet.
Och idag tog de sin nya lilla bil och körde ner till Tumba och sitt nya hem och sin nya tillvaro i sin kära gamla församling.
Vi önskar dem allt gott.

Kyrkomötets avslutning

Har varit i Uppsala idag på avslutningen av årets kyrkomöte.
Minglade lite i universitetets foajé och lyssnade till avtackningen av de två biskopar som går i pension, Tony Guldbrandzén och Caroline Crook.

Sedan fick jag vara med om en höjdare.
Hade nämligen äran vara liturg under avslutningsmässan i Uppsala domkyrka.
Det kändes mäktigt och mycket hedersamt.

Nu är jag hemma igen.
Och i morgon samlas stiftet för att ta avsked av biskop Tony och hans Britt.
Godnatt.

En historisk dag

Idag har Svenska kyrkan som första kyrka i hela världen beslutat sig för att öppna äktenskapet för samkönade par. Jag tror vi har beslutat rätt i sak, men processen har gått väl fort. Timingen kan ifrågasättas eftersom kyrkan har tvingats hasta fram ett beslut under hotet om att annars mista vigselrätten. Och det oroar att biskopsmötet är så delat i frågan.
Men nu är det gjort, och jag gläder mig över det faktum, att en grupp som så länge har varit föraktad och särbehandlad nu lyfts upp och erkänns av kyrkan.

Förändringens tider

Lyssnade ikväll på den långa debatten i kyrkomötet om äktenskapet. Inläggen var många och uttryckte stora meningsskiljaktigheter. Men något som förenade var omsorgen om kyrkan och den sakliga, seriösa tonen i debatten.
Jag kunde inte slita mig utan blev kvar vid datorn i flera timmar, medan tårarna rann.
Stod nämligen vid köksbänken och skar tjugo lökar till fredagens pepparsås på internationella festen. Det kommer sextio pers till församlingsgården och inleder helgens internationella fest- och inspirationsdagar. Men då kommer inte jag att vara där, för jag ska delta med biskop Tony i kyrkomötets avslutningsmässa i Uppsala och sedan köra upp till Härnösand med honom.

Det känns tajt nu med allt som måste funka till helgen. Inspirationsdagarna för kyrkans internationella arbete kommer att leda över i lördagens mässa kl 15 i domkyrkan. Mässan Mellan himmel och jord producerades till Världens fest i Åre för två år sedan blir stiftets avsked av biskop Tony. Det kommer att bli en fin högtid, om än vemodig. Men jag tror att vi på kansliet och även stiftets församlingar nu börjar se framåt liksom säkert även han gör.
Livet går vidare med nya förtecken för oss alla.

Prästen i böneskola 3

Vår samtalsgrupp kring Frälsarkransen träffades igår.
Jagpärlan och doppärlan stod i fokus.
Skapelsen och tillhörigheten.

Jag är fin för du har skapat mig
Jag är dyrbar för du älskar mig.
Skön är jag i dina ögon,
en ädelsten i din hand. (Margareta Melin)

Det är inte ofta jag tänker så när jag ställer mig framför spegeln på morgonen.
Jantelagen är hård där.

Men skapelsen är ju god, den utstrålar sin skapares skaparglädje.
Alltså borde jag tänka om lite där vid spegeln.
Tänka att jag enligt Rom 8 är fri ifrån bl.a. jantelagen
och kan vara stolt över att vara människa.

Doppärlan ligger alldeles bredvid jagpärlan.
Den är stor och vit, alldeles som Guds förlåtelse och nåd,
som jag har fått mig lovat i mitt dop.
Löftet om barnaskap,
glädje bortom graven.

Två tankar att ta med i min bön i veckan.
Guds glädje över sin skapelse
Och det stora att jag får vara en döpt kristen.

Gott ledarskap

Idag har jag fått höra flera värmande exempel på gott ledarskap i kyrkan.
Eftersom det inte händer så ofta vill jag försöka komma ihåg dem här.

En distriktskyrka i en stad får en ny präst.
Han går in i verksamheten utan att välta allt över ända.
Han visar intresse för de andra i personalgruppen, ger sig tid att lära känna dem.
Han visar intresse för kyrkobesökarna, pratar och skämtar med dem, så att de slappnar av.
Han pratar med folket ute på torget och välkomnar dem till kyrkan.
Han sprider känslan av acceptans runt omkring sig, så att man känner sig trygg och betydande.
Han tycker om ungdomarna och sjunger med konfirmanderna.
Får igång riktigt glada familjegudstjänster.

Fantastiskt roligt, men måste det vara en missionär från Afrika för att det ska fungera..?!

Han stannar i två år.
Hur går det sen?

Det beror på oss.

Surströmming

Efter att ha läst alla griniga kommentarer över förra inlägget, känner jag för att skriva
Surströmming.

Jag har nämligen ätit surströmming idag med min gode vän från Sydafrika. Efter kyrkan följde han med oss till stugan där vi öppnade en burk Söderbergs från Ulvön.
Han är svenskare än jag på den punkten, vann över mig med 6-4.
Lule-bon våran åt matjessill...
En härlig känsla, att sitta hemma i Sverige i en röd stuga med vita knutar med en surströmmingsklämma i hand och prata om den kyrkliga situationen i vårt vänstift långt borta. Så nära kan det vara till Sydafrika.

Apropå Tobbes blogg

Jag har skrivit en kommentar till min kollega och vän Torbjörn Lindahls blogg ikväll.

Nej, det är inte en lätt fråga kyrkomötet står inför nästa vecka. Att säga något annat vore att sakna empati och kärlek till kyrkan. Ska Svenska kyrkan acceptera den könsneutrala äktenskapssyn som riksdagen har tagit? Ska Svenska kyrkan säga ja till könsneutrala vigslar?

För många kristna svindlar tanken lika skräckslaget som i Amerika för hundrafemtio år sedan, när man var i färd med att fatta det kontroversiella och obibliska beslutet att slaveri var fel: Det står ju så klart i Bibeln att slaveri är rätt: Jesus godkänner det, Paulus likaså. Hela samhället som Gud har skapat bygger på över- och underordning! Att säga något annat är att tala mot skapelseordningen.

Och ändå -
Hur mycket Bibelns bokstav än godkänner slaveriet, så säger Bibeln utifrån kärleksbudet och den gyllene regeln ett rungande Nej till slaveriet.

Jag vet inte följderna av det beslut som nu troligen kommer att fattas nästa vecka.
Jag kan känna en ekumenisk ängslan. Kommer vi att dömas som oportunister och ogudaktiga?
Kommer Kristi kyrka att kunna härbärgera oss och fortsätta be för oss?
Kommer våra systrar och bröder i andra kyrkor att förstå, att Kristi kärlek tvingar oss?
Att någon måste gå före och hävda det som vi upplever som rätt.
Liksom dom som bekämpade slaveriet inte hade något val.

Kyrie eleison.

Mission i retur

Vi har ett intressant projekt på stiftskansliet i höst. Att dokumentera det arbete som den sydafrikanske prästen Chris Hendricks gjorde i stiftet på nittiotalet och i början av 2000-talet.
Inför det arbetet har Chris kommit hit och arbetar nu med oss under en dryg månad.
Idag var vi uppe i Örnsköldsvik på ett möte i Sörlidens församlingsgård. Först fick vi fira en enkel vardagsmässa som kyrkoherde Stefan ledde tillsammans med sin engagerade diakon Anna-Lena och sin duktiga kantor Erika. Under utdelandet knöts årtiondena ihop, då Chris kom fram och delade ut nattvarden med Stefan. Fint.
Efter mässan fick vi en sagolik lunch framdukad av gårdens församlingsvärdinna Sara. Chris framförde hälsningar från sin familj och berättade vad som blivit av döttrarna och hur hustrun mådde. Och sen samlades en mindre grupp till samtal om Mission i retur-tiden.
Med oss var en professionell redaktör Urban från kyrkokansliet. Jag frågade och Urban skrev. Och det samtalet vittnade om vilket enormt intresse som för tjugo år sedan fanns i församlingen inför det ovanliga, att Svenska kyrkan och Örnsköldsviks församling skulle få ta emot en missionär från Afrika. Nyfikenheten var mycket stor i hela samhället, och den familjen togs emot med öppen famn i hela stan och framför allt inom kyrkan.

Mission i retur eller som det heter på engelska, Mission to the North, var ett initiativ av Svenska kyrkans mission i syfte att ge svenska församlingar en möjlighet att ta emot medarbetare från systerkyrkor i syd. Övik nappade på detta erbjudande, och det gjorde också familjen Hendricks från Sydafrika. Och nu försöker vi skriva ned det hela och samla material.

Vilken betydelse hade det här för Örnsköldsvik? Svårt veta, men engagemanget har bevisligen fortsatt. Kontakterna med Sydafrika har hållit. Många i församlingens Mission i retur-grupp har rest dit och fått vänner för livet. Banden mellan våra två stift, Härnösands stift och Cape Orange-stiftet har vuxit sig starka. Vi talar nu om COD som vårt vänstift.

Under senare år har vi haft mycket intressanta projekt ihop, t.ex. retreatverksamhet och diakoniutveckling. Och i somras var Gabrielle, en av våra prästkandidater där nere och gjorde en månads församlingspraktik, en erfarenhet som säkert sitter i hela livet.
Och så bönen. Varje onsdag morgon ber vi får våra systrar och bröder i Cape Orange vid mässan i domkyrkan.

Inget av detta skulle ha skett om inte Chris med sin familj hade landat på Örnsköldsviks flygplats strax före jul 1991.

Ingenmansland

Har förberett tre stora stiftshögtider idag,
och pratat med Norge, Slovakien och Sydafrika.
Samt njutit av lönnlövens färgskala utanför mitt arbetsrum.

Däremellan har jag försökt tralla på gårdagens sånger
men har känt mig som mina arbetskamrater,
låg och långsam.

Vår chef går vidare som Rucklet säger.
För att njuta sitt otium måhända.
Eller gå vidare till nya uppgifter.

Men vi är kvar och behöver efter honom en ny ledare.
Tur att hon är i antågande, vår utsedda nästa biskop.
Den här tiden har varit alldeles för lång.

Nåja, så fort som dagarna går just nu,
är den säkert över snart,
ingenmanslandskänslan.

Det är något som måste dö, lämnas.
För att något nytt skall kunna komma.
Men sorg tar tid.

Den här veckan sitter vi vid en dödsbädd, ursäkta liknelsen.
och har börjat acceptera det svåra beskedet,
att vår biskop inte kommer att finnas kvar på sitt rum efter i morgon.

Nu har han bara en enda arbetsdag kvar före sitt stora avsked den 24:e.
Sen måste vi gå vidare och vända oss emot det nya ledarskapet.
Det kommer säkert att gå bra, alla tecken tyder på det.

Men gårdagens avtackning sitter fortfarande i kroppen.
Den vemodiga kärleken.
Hur ska det då inte kännas på lördag kväll om en dryg vecka?

I onsdagsmässan ber vi f.n. för dem båda.
Det är nog bäst det.
Både dom och vi behöver det, tror jag.

En god ledare

Den här dagen har stiftskansliets personal avtackat sin biskop.
En avhållen stiftschef går i pension.
Det får mig att tänka på vad som gör en ledare till en god ledare.

Den öppna dörren till chefsrummet.
Gemenskapen i fikarummet.
Delandet av vardagens mångahanda.

Mod att gå in i konflikthärdar.
Vishet att veta när det är dags och inte.
Kärlek att vänta på knoppar som växer.

Vara påläst,
komma i tid,
avsluta i tid.

Driva frågor,
ge förtroende och ansvar,
men ge personalen del av framgångarna.

Ta sig själv med en nypa salt
och skratta åt allt elände ibland,
men däremellan ta itu med det.

Stänga dörr och mun för rykten och skvaller
och hålla sig till det som alla kan höra.
Veta vem som en fråga berör och inte.

Ha en vision och jobba efter den
men anpassa vägen dit efter omständigheterna
och de människor som ska bära dig dit

Vara seriös i sin satsning och stå vid sitt ord
men också kunna koppla av.
Dvs: Kunskap, glädje - och lite tango...

Tack, Tony!

Dagen efter

Ibland går det fort att komma ner från förklaringsberget.
Måndag morgon. Rådda i mailboxen och ringa Sydafrika och reda ut och planera det ena och det andra, och fråga den och den om det och det. Jag hinner inte med, och dagarna går för fort, och hur ska vi få allt klart till biskopsskiftet. Och vad har vi glömt i planeringen. Och när kommer nu alla internationella gäster, och hjälp jag har inte deras program klart än.

Och mitt i denna stressmånad sätter vi dessutom igång ett spännande projekt, utvärderingen av Mission i retur-programmet på 90-talet. Hur smart är det? Det är hur skoj som helst, men tid tar det.
Ikväll har vi haft besök i internationella gruppen av stiftets sydafrikanske gäst. Han talade över ämnet Missionär i Sverige. Intressant. Jag bjöd på pepparsås.

Ikväll känner jag mig lite låg och trött och dagen efter. Och i morgon ska personalen ta avsked av biskop Tony. Tur att det maskeras i en trevlig fest. För egentligen känns det här ordentligt. Det är jobbigt med avsked. Om en månad är växlingen gjord. Då är den här halvårslånga Hello-Goodbye-fasen över.

Tack till Tåsjö

Upp i gryningen. Kokar en termos kaffe och gör smörgåsar som om jag ska ut i älgjakten.
Kör och hämtar mina reskamrater och sätter kurs mot norr.
Tjugofem mil rakt upp i Ångermanlands inland, så högt man kan komma.

Vi ser en älg och fem jaktlag efter vägen.
Samt en tjäder och en järpe.
Sen kommer vi fram till Tåsjö.

Liksom en massa andra, som idag vallfärdar till sin kyrka för att med sin biskop fira
en sån märklig sak som att sju församlingar har slagit sig samman till ett pastorat,
dvs att de får en gemensam kyrkoherde och en gemensam ekonomi.

Men som dom firar!
En stor pastoratskör sjunger så att kyrktaket lyfter sig.
Det är Tacksägelsedagen idag, mycket passande.

Tåsjö gränsar till den lilla församling som vi gästade ifjol.
Då skrev jag en av mina allra första bloggar: Stor liten församling,
och det var 16 november och den skulle passa idag också.

Jag känner likadant idag.
Stolthet och vördnad över bygder som klöser sig fast och vägrar ge upp.
Bygder som samlar sångare Gud vet varifrån, så att biskopen säger att han får ståpäls.

Då hette kyrkan Bodum, idag Tåsjö.
I Tåsjö finns en numera mycket känd och modern orgel, samt ett ovanligt klockspel.
Och denna dag en massa människor från sju församligar runt om i skogarna.

Därframme vid mikrofonen, en stillsam, ödmjuk kyrkoherde,
vars välkomstord riktigt värmer,
och sen den lokala prästen som leder så fint och strålar av stolthet.

Och många många andra som tillsammans gör gudstjänsten så fin och levande.
Och en nattvardsgång som aldrig vill ta slut.
Och till sist en lovpsalm med kräm i orgeln och morr i basen. Mmm.

Kyrkkaffe i ett församlingshem så fullsatt, att jag och min vän från Sydafrika får ståplats.
Helt underbart.
Hur ofta händer det?

Och smörgåstårtan begynte taga slut...
Men som genom ett vinunder i Kana kommer det mer,
och vi låter oss smaka.

En hälsning av biskopen och en hälsning från kristna syskon långt borta i Afrika.
Vi sjunger Vandra med oss för vägen är lång
och får höra att vi hör ihop och har en väg att gå tillsammans.

Det är bara såå bra.
Leve Strömsunds pastorat!
Leve obygden!

Prästen i böneskola 2

Hej E,
Tack för din kommentar till min förra böneblogg!
Jag ska försöka svara så gott jag kan.

Nog har jag förstått att du ber, fast du tar spjärn emot oss kyrkliga. Jag tror att alla människor har en gudslängtan i sitt inre, och därför ber vi. Och du, varför skulle vi behöva skämmas för att vi längtar efter Gud och ber ibland? Det är ju djupt mänskligt.

Du säger att du inte fattar det man mässar i kyrkan. Om det tänker jag så här.
När vi samlas i kyrkan på söndag eller till gudstjänster under veckan, är det för att vi har den här gudslängtan inombords. Men det kan vara svårt att veta hur vi ska uttrycka oss inför Gud. Därför finns det fasta ordningar som vi följer i Svenska kyrkan. De har prövats, stötts och blötts under århundraden och visat en sällsynt överlevnadsförmåga. Högmässans ordning eller liturgi som vi ofta säger, innehåller böner, texter och sånger som kanske verkar som mässande till en början. Men ju mer vi öppnar oss, dess mer öppnar sig orden och hjälper oss närmare bönen och bönens centrum som är Gud.

Jag är ju präst och har under många år lett gudstjänsten i kyrkan om söndagarna. Men vet du, aldrig har jag känt det som om jag bara mässar tomma ord. De färdigskrivna bönerna och sångerna gör jag till mina ungefär som när jag hör en bra låt på radion som sätter ord på det jag känner. Prästens uppgift är att leda församlingens gemensamma bön, det är det det handlar om på söndagarna. Inte att mässa tomma ord.

Du skriver att du ber rätt vad det är utan att reflektera över om det är bön.
Jamen Bra! Fortsätt med det. Jag tror att Gud hör dig, även när du inte vet att du ber. Många av dina bloggar upplever jag som böner. I skrivandet, bedjandet och levandet, om man kan säga så, tror jag att Gud söker oss och vill kalla oss närmare. Inte för att döma utan för att välsigna och leda.

Det finns inga godkända böner. Bön som beds av hjärtat är det som gäller. Men kyrkans gudstjänst kan ge oss böner, färdigskrivna eller sjungna i t.ex. psalmboken som hjälper oss att formulera oss och hitta rätt.

Du nämner Frälsarkransen. I de flesta församlingar känner man till biskop Lönnebos underfundiga böneradband som kallas Frälsarkransen. Det säljs också på många bokbord. Jag skulle önska dig en grupp som den jag är med i. En sådan studie- eller bönegrupp kan ge mycket. I min förra blogg om Prästen i böneskola länkade jag till Frälsarkransens hemsida. Och nu har jag gjort det igen. Kanske det i din närhet finns nån kyrka som vet mer om bön enligt frälsarkransmodellen.

Fortsätt att be massor som du säger, tills du får bönesvar.
Du verkar vara på G.
Gud också.

Jan

Nobels fredspris

Alltså Hallå!
Kom inte den här utnämningen lite för tidigt?
Att president Obama får Nobels fredspris känns lite pinsamt.

Jo visst, han har börjat bra och utlovat en radikal omsvängning i USA:s relationer med omvärlden. Men han har bara suttit ett år än..!
Lova är lätt, hålla är svårare.
Det finns inte människa på jorden som just nu har högre förväntningar på sig än Barack Obama. Varför låter ni inte honom vara, så att han kan omsätta sina löften i verkligheten?! Dagens utnämning lägger bara ytterligare bördor på hans axlar.
Eller är det här just vad han behöver för att fortsätta trots alla hemmafrågor?

Men fredspriset..?
Det land som han fick ärva, utkämpar just nu två krig långt långt borta från sitt lands gränser, alltså angreppskrig. Och han har framför sig att fatta beslut om ytterligare förstärkning av USA:s trupper i Afganistan med 40.000 man. Hade man inte kunnat vänta med utnämningen tills världen fått se vad det blir av detta?
Utnämningen av Barack Obama som mottagare av Alfred Nobels fredspris framstår som märkligt och måhända som tecken på att det fattas kandidater detta år. Varför väntade ni inte ett par år, så att vi fick se hans löften infriade? Då hade vi hälsat dagen besked med acklamation .

Helle Klein som jag länkar till här, säger det så bra.

Dagens summa

Kreativ planering av Mission i retur-projektet.
Uppmuntrande nyheter om sjuk arbetskamrat.
Stressig lunch-rusch till ICA inför kvällen.
Kär körning av blivande pensionär med maka till stockholmståget.
Rolig första gudstjänstplanering med nyinflyttad Electa.
God surströmming med bostadsrättsföreningen.

Tack.

Sorry vänner

Ikväll blir det nog ingen blogg.
Sorry, vänner.

Ibland är hjärtat fullt av en massa obloggbart.
Det är nog en sån kväll ikväll.

Vi återkommer.

Touchdown

Idag kl 15.20 landar en 737:a på Midlanda, tio minuter före tidtabell.
Anflygningen är från nordnordväst och landningen sker mjukt i solsken och vindstilla.
Medan stockholmsplanet taxar in mot gaten, skyndar jag mig mot ankomsthallen.

Med detta plan landar en långväga gäst,
min käre prästkollega och vän från Sydafrika, Chris H.
Han kommer bland de sista nerför trappan och ser mig inte där jag står i folkvimlet vid väskbandet. Jag smyger upp bredvid honom och säger:
-Reverend Hendricks, I presume?
Den sitter bra. Han skiner upp och kramen blir sååå stor.
Det är tre år sedan han var här senast.

I och med denna landning börjar sex spännande veckor i Härnösands stift. Chris var på 90-talet missionär i retur i vårt stift, och ska nu ägna besöket åt att dokumentera sina erfarenheter av detta. Om vi har framgång, kanske det kommer att leda till någon stiftspublikation framöver. Han ska också göra besök i några församlingar och hinna delta i biskopsskiftets högtider, innan han i mitten av nästa månad lyfter mot söder igen.

För mig är den här solskenslandningen över höstskogen ner mot Midlanda inte bara vacker, utan den är ett bönesvar. Länge har jag hoppats på denna möjlighet, och när min vän till slut kommer ut genom svängdörren, ser jag mina förhoppningar förkroppsligade.

Jag tror på delande av liv, bön och erfarenheter mellan nord och syd. Jag tror att vi alla har något att ge varandra, att vi behöver varandra i den världsvida kyrkogemenskapen.
Och tänk om det är så att den afrikanska kristenheten har något som vi saknar? Kanske glädje, kanske genuin förtröstan på Gud, kanske livsvisdom. Då kan vi behöva kontakt med Afrika, inte för att ge utan för att få.

En insikt:
När jag såg 737an landa, såg jag en efterlängtad missionärs återkomst till missionsstationen.
Ombytta roller typ...

Prästen i böneskola

Jag har börjat i en samtals- och bönegrupp kring Frälsarkransen, biskop Martin Lönnebos svenska radband. Ikväll fick vi stifta bekantskap med Gudspärlan, den första och den största av alla arton. Gul som solen, ja gyllene visar pärlan på Den som mitt liv är helt beroende av, mitt upphov, min mening och mitt mål. Gud, den förste och den siste i mitt liv och i mitt radband. När jag har gått varvet runt kommer jag tillbaka till Gud. Därför kallas pärlbandet också för Livets pärlor.

Jag har vetat om Frälsarkransen länge men aldrig satt mig in i den, än mindre bett med den. Och jag har alltid tyckt att pärlbandet ser tjejigt ut, eller som Made in förskolan. Nu ska jag försöka erövra radbandet och göra det till mitt eget böneband. Spännande, hoppfullt och osäkert, som att bestämma sig för att börja banta.
I kvällens samtal, undervisning och bönestillhet fanns i alla fall ingenting tjejigt eller förskolemässigt. Å andra sidan är det kanske just det jag behöver, en enkel bönemetod för barnet inom mig som ropar efter Gud. Nån sa ju: "Om ni inte vänder om och blir som barn, skall ni aldrig komma in i himmelriket."

-Gud!

Resetankar

Den fina konferensen avklingade idag och vi kramade Boel farväl till nästa gång.
Sen bar det hemåt.
Susande norrut var jag kvar i det jag sett och hört.

Vi var flera härnösandsstiftare där; det bådar gott.
Dagarna präglades av en prestigelös, pirrig energi.
Man skulle också kunna kalla den glädje och framtidstro.

Regnskurar över Uppland men vad gör det.
Tänk att det finns människor som vill ge av sig själva till kyrkan.
Vi skulle verkligen behöva en sån här konferens uppe hos oss.

Regnskurarna övergår i duggregn.
Är det bara hos oss som kyrkoarbetare månar mer om sin arbetstid än om sin nästa?
Var syns det i våra församlingar att vi präster är villiga offra tid och engagemang för Jesus?

Tyvärr, våra hjärtan håller på att svalna
som Dalälvens svartvatten.
Jesus, rör vid oss präster, rör vid oss och värm våra hjärtan.

Vi passerar Ljusnan som rinner genom Hälsinglands mörka skogar.
Ett ljus har tänts i mörkret.
Människor som vill ge av sin fritid till Kristus.

Ett bra ord som sades av Nora Blaasvaer var:
Gnäll inte över den kyrka som du lever i,
utan lev i den kyrka som du drömmer om.

Sluta gnälla och lev! Bra sagt.
Jag får nog sluta ondgöra mig över likgiltigheten och professionalismen
och över att de anställda inte går i kyrkan utom på betald arbetstid.

Jag måste försöka släppa allt som jag ser som tecken på död och singlande höstlöv,
och börja leva i den vår jag själv tror på och drömmer om.
Hur ska annars de likgiltiga och överprofessionella fatta vad Gud vill ge dem?

Jag behöver själv söka Gud i bön och gudstjänst,
och ge för intet eftersom jag har fått för intet,
gå den extra milen med den medmänniska som Gud sänder i min väg.

Vi passerar Ljungan och Indalsälven.
Guds källa har vatten till fyllest.
Tankarna lugnar ned sig och landar till slut hemma på Brunnshusgatan.

Det är här det ska börja.
Bland flygande lönnlöv och regnrusk,
men med levande Jesus och alla hans volontärer.

Oj så mycket energi!

Det är skillnad på konferenser.
En del tar mer än de ger, kostar mer än de smakar.
Inte så den här.
Efter ett helt dygn med ett par hundra ideella medarbetare i Svenska kyrkan, tror jag nästan det finns hopp för henne, vår gamla mor.

Den här konferensen har flödat av energi,
av tro på det vi står för, stolthet att få vara med och bygga kyrka.
Vart ska detta leda...?

Det kanske ordnar sig i november när det stora vemodet rullar in...
Eller också håller vi på att bygga på det som kommer att hålla och bära en dag när folkyrkotiden är ett minne blott.
Spännande är det.

Dagen har varit fylld av goda föredrag och ett och annat segt seminarium.
Lite märkligt var det att lyssna till en man som satt på en stol och pratade entonigt i en monolog på en timme och en kvart under en konferens om delaktighet..!
Det var undantaget som bekräftade regeln.
Annars har dagen varit bra, fylld av liv och lust och vindens pust.

Frivillighet i kyrkan

Kör söderut med hustrun, förlåt, domkyrkodiakonen.
Vi ska båda till samma konferens i Farsta, Stockholm.
Ett vackert soligt höstsverige som nu lämnat sommaren bakom och väntar vinter.
Precis som Svenska kyrkan.
Efter år av gott om folk och god ekonomi går vi mot kärvare tider.
De anställdas kyrka väntar vinter, och hur blir det då?

Konferensen anordnas av Ideellt forum, ett nätverk inom Svenska kyrkan, http://www.ideelltforum.se/

Vi trixar oss fram till Hökarängen, Farsta och hittar Söderledskyrkan helt nära Tisdagsvägen, där min barndoms farbror Olle och tant Gertrud bodde.
En jättestor kyrkobyggnad, nästan ett fort eller andligt kärnkraftverk.
Här har min biskop har varit kyrkoherde. Hans namn står på väggen i foajén.

Tvåhundrafemtio entusiaster från hela landet samlas för att vi alla delar samma vision.
Vår kyrka måste släppa in volontärerna.

Ikväll får vi höra ett gediget, väl förberett och andeburet föredrag om frivillighet av den norska generalsekreteraren i Kirkens SOS, Nora Blaasvaer. Det var inte igår jag hörde ett så givande föredrag. Hoppas vi får tillfälle ta emot henne i Härnösands stift en dag.
Hennes huvudbudskap är att de frivilliga är inte något extra i församlingen utan kraften, inte ett tillägg till vårt arbete utan essensen.

Jag saknade bara en samlande psalm och bön i början. Var det oviktigt?
Denna konferens har i alla fall börjat mycket bra.
Tack Boel och Fredrik.

Ledig eftermiddag?

Ledig i eftermiddag. Men jag tror jag ringer Chris och hör hur allt är inför hans resa hit.

Hej Chris. Du reser på måndag. Det är bara några dagar dit. Vad kul att du kommer. Har ditt visum kommit?
Inte?! Aj aj då. Vad kan vi göra?
Okey, jag ringer svenska amabassaden i Pretoria. Hej då.

Hej, jag ringer från Härnösand angående en visumansökan som har hakat upp sig nånstans. Jag undrar om ni kan hjälpa mig att undersöka det?
Det var snällt. Tack jag väntar så länge.

Var den ofullständigt ifylld? Vad är det som saknas då?
Jo jag fyllde i en blankett, Referentbilaga E eller vad den hette och faxade den till min vän.
Ska personbevis bifogas? Ja men det kan han ju bara skaffa själv där nere.

Va?! Ett personbevis på mig erfordras??! Jag trodde det gällde Chris' identitet.
Så ni stänger om en timme och det måste faxas senast i morgon bitti???
Ja - tack då. Jag får se vad jag kan göra. Tack.

Personbevis? Då går man till pastorsexpeditionen? Nehej, det var för tjugo år sedan.
Då far jag till skatteförvaltningen. Nehej jag har ingen bil. Jag provar deras hemsida.
http://www.skatteverket.se/ , just det. Få se nu. P som i personbevis. Där ja. Usch nu är det bråttom.
Logga in med E-legitimation och skriv ut på din egen dator. Bra, men vad tusan är E-legitimation? Det vet säkert hustrun, och hon ska komma hem nu närsomhelst.
Kan det ha nåt att göra med koddosan här på skrivbordet.

Hej, vad bra att du kommer för nu är det kris med Chris' visum. E-legitimation, dosan ja. Logga in, ja. Men det funkar inte.
Sladd? Vilken sladd? Jaha okey, den här som det står E-legitimation på. Så fiffigt...! En sladd...
Knappa, knappa, skriva tusen koder tusen gånger och klockan går. Men till slut rasslar skrivaren ut min sanna identitet på ett papper från Skatteverket, där står det att jag finns och är jag. Jag får även en helt ny upplysning, nämligen att jag invandrade till Sverige 1948-07-14. Det visste jag inte. Tro om jag behövde visum för att komma hem efter att ha kommit till världen i Afrika?

Jag måste ner på jobbet och faxa iväg personbeviset. Kommer strax tillbaka. Hej då.
Kör så snabbt det går ner till stiftskansliet, där jag konstaterar att jag tog min jobbväska med mig med faxnumret till Pretoria, men inte personbeviset.
Kris! Hem igen och hämta eländet som ligger där jag la det och bara väntar.
Tillbaka till jobbet, det går på två hjul i svängen in på parkeringen.

Hallå, var har vi ett försättsblad? Jag måste skriva vilken visumansökan det gäller och att det syns att det kommer från Härnösands stift!
Mitt kära stöd och arbetskamrat rusar runt i huset efter att ha sett min panik. Kommer tillbaka med en bunt. Tack!
Få se nu. Dom stänger strax. Texten uppåt, så där ja. 0027 12... och Start.
Efter mycken tvekan godkänner maskinen mitt manus och sänder det fort som tanken till Sydafrika. Jag ringer upp ambassaden och ber att få tala med Mrs Janet.

Hej, nu har jag faxat personbeviset.
Okey, jag väntar medan du kollar i faxen.
Har det kommit? Verkligen?? Tack Gode Gud.
Så - då ordnar det sig? I morgon blir det klart? Toppen.

Tusen tack. Hej då.
Puh.

Ledig eftermiddag, jo kyss dig.