Här är vi

Välkommen till San Francisco!
Den svenska kyrkoherden i Kalifornien, Pernilla Håkansdotter Olsson tar emot oss på ankomstdagen för en vecka sedan.

Det här är ett hörn av vår lilla lägenhet på 2632 Hyde Street, Apt C, San Francisco CA 94190, USA. Här ska vi bo tillfälligt medan en annan lägenhet renoveras. Vi trivs redan i vår tvårummare.

Det här är vår gata Hyde Street. Den är som synes väldigt brant. Bilden är tagen från norska kyrkan ner mot gatan där vårt hus ligger.

Första söndagen här åkte vi en jungfrutur per bil, en liten automatväxlad Ford, över Golden gate-bron. Ärligt talat känns den inte märkvärdigare än Högakustenbron, kanske bara något bredare och pampigare i sin röda färg.

Målet var en liten luthersk kyrka i Tiburon på andra sidan. Där firade vi gudstjänst inbjudna av några svenskar som tillhör den kyrkan plus att de är med i Svenska kyrkan i San Francisco.

 

 

Efter gudstjänsten åkte vi ned till stranden och betittade vår nya bro på avstånd.

Visst är det lite av HK-bron över den?

 

 

 

Ja, här ska vi nog trivas!

 

 

 

Som ett gott tecken svävade två örnar över berget norr om bron då vi körde hem.

Dom mådde gott dom med.

 







Dags för bron!

Nu ska vi äntligen få se Bron!
Golden gatebron!
Förväntningarna är skyhöga.
Vi kliver på sightseeingbussen och parkerar oss på övre däck.
Idag behöver vi inte hålla koll på trafiken utan kan njuta ostörda av åkturen.

Det är måndag och Åsa är ledig.
Efter att ha häckat inomhus hela förmiddagen tar vi sats.
Vi bestämmer oss för att åka på en stadsrundtur för att få se var vi har hamnat.
Jag betalar 2 x 30 dollar, glad åt att vi hittade en billig tour.
Vi glider iväg däruppe på soldäck och drar igen jackan.
Eftersom det är januari och ”bara” elva grader varmt,
känner jag mig nöjd som har handskarna med.

Färden går västerut längs norra stranden mot Bron.
Där är mycket att se. Vår guide Victor pratar på.
En helt annan sak är att han talar en underlig rotvälska
och att högtaleriet verkar tidigt femtiotal.
Vi snappar upp det vi kan medan bussen kommer allt närmare.

Någon kilometer före Bron får jag knäppa igen en knapp i kragen.
Jo jag har tänkt på att det kan bli kallt och har tagit på mig flera lager.
När vi börjar närma oss Bron, börjar det blåsa.
Jag menar Blåsa.
Knäpper igen också den övre kragknappen  i min vinterjacka.
Vinden tilltar och bussen kör säkert femtio km/tim.
Och vi har valt fel våning om man säger så.

När Bron börjar torna upp sig där framme,
får jag lov att ta tag i mina glasögon, så hårt blåser det.
Och ögonen svider, jag känner att jag får ögoninflammation och gråstarr och glaucom.
Jag ger upp och blundar.
Blundar när vi äntligen..!

- Okey folks, säger Victor, that was the Golden Gate Bridge!
Och bussen vänder in mot stan igen.
Jag öppnar försiktigt mina igenmurade ögon
och är såå glad att jag äntligen fick se Bron...

Från andra sidan

Ja då är jag och hustrun på andra sidan så att säga.
Nio timmar efter Sverige, i USA, Kalifornien och staden San Francisco.

Resan gick bra när vi väl kom iväg. Avskedet från barnen var allt annat än roligt. Och sen blev vi sittande i planet på Frankfurts flygplats i två timmar innan det kunde lyfta. Kön till avisningen var så lång. Väl uppe i luften hade vi nästan elva timmar framför oss. Men det gick bara bra. Flygningen tog oss mellan Norge och England över Island, Grönland och Kanada till västra Nordamerika och San Francisco.

Väl framme möttes vi av vår nya kyrkoherde Pernilla Håkansdotter Olsson och kantorn Brittmarie Sixtensson, båda från svenska församlingen i Los Angeles. Efter varma välkomstkramar tog de oss en timme norrut från flygplatsen upp till SF. Den kuperade staden ligger på en halvö som sluttar brant ned mot San Francisco-bukten. På den norra branten med en vidunderlig utsikt ut över bukten och fängelseön Alcatraz ligger norska sjömanskyrkan, och där är svenska församlingen inhyst i ett nära och gott samarbete med norrmännen. Två kvarter nedanför längs gatan Hyde Street finns ett gult trevåningshus i trä där vi nu ska bo. Vi har fått en fin, möblerad liten lägenhet, lite kall kanske, så vi går i sockar och tröjor här inne.

Från vår lägenhet upp till kyrkan är det kanske 200 meter, men otroligt brant. Det är rena slalombacken. Jag har aldrig sett en så brant gata förut. Och längs den kör bilar och inte minst den berömda spårvagnen Cable car, som dras upp av en vajer under gatan under stort slammer. Jag kommer att lägga ut bilder här på bloggen så småningom, så att ni får se.

Ute är det mellan elva och femton grader varmt. Sedan vi kom har det varit mulet och dimmigt med duggregn och bara lite sol. Och när solen har visat sig har det varit med bakom dis och dimma, så den berömda Golden gate-bron har jag hittills bara sett siluetten av.
Och då har jag tänkt att en sån där bro har vi hemma i Ångermanland också, liks...

Vi har fått några dagars fin introduktion till livet här och till Åsas arbete som diakon i den svenska församlingen. Åsa har suttit mycket med sin kyrkoherde, medan Bittan har visat mig runt i omgivningarna och pekat ut var jag kan köpa mat och annat. Så vi har på en gång gått in i våra nya roller, hustrun som yrkeskvinna och jag som hennes butler. Och på kvällarna har vi provat lite olika matställen och pratat och lärt känna Pernilla och Bittan lite närmare. De är helt underbara människor och kyrkoarbetare. Jag kände genast igen ”missionärs-andan” från Tanzania-tiden. På en gång blir man syster och bror, knyter an och tyr sig till varandra, fast man inte känner varandra alls egentligen. För man behöver varann och är hänvisade till varandra. En härlig känsla som gör att man lättare står ut med det stora avståndet hem.

I fredags blev vi introducerade till några av svenskarna här. Det var i samband med ett mycket trevligt sjuttioårskalas. Och igår lördag gick vi ut på en första shoppingrunda. Idag skiner solen och det ser ut att bli en jättefin dag. Vi ska nu åka över Golden Gate och fira gudstjänst i en liten luthersk kyrka dit vi bjudits in av några svenskar.

Till veckan får vi bredband i vår lägenhet. Det ser jag fram emot.
Vi hörs.

Tack Härnösand!

Sista morgonen i sommarstugan på ett tag.
En blekt gul men hoppfull sol tittar upp över horisonten och luften är klar och kall.
Minus femton grader ute på bron när jag knarrar iväg till vedboden.
Fyller på mer ved till braskaminen.

Vi packar det sista och känner att något nytt börjar.
Vi lämnar Härnösand, kanske för gott, kanske inte.
Det beror på var vi får en landningsbana efter denna utflykt från Sverige.
Tur att vi i alla fall har stugan kvar som ankare i bygden.

Vi lämnar barnbarn, barn, syskon, släkt och vänner,
och många kära grannar, arbetskamrater och församlingsbor.
Vi lämnar många fina upplevelserika gudstjänster i domkyrkan
och i mitt fall lämnar jag även yrkeslivet och går mot en okänd framtid.

Ikväll tar vi tåget till Arlanda.
I morgon bitti flyger vi  till Frankfurt och sen nonstop till San Francisco.
Och där har kyrkoherde Pernilla i svenska församlingen lovat möta oss.

Till alla kära varma ögon och händer och kramar i Härnösand med omnejd,
till hela stiftet vill jag säga ett jättestort Tack för de här åren!
Gud vare med er var och en tills vi ses igen.

Sista helgen här

Nu gör vi allting för sista gång.
Fredagsfika på våra tidigare jobb.
Alla var så rara i stiftets fikarum och önskade mig lycka till.
Fick t.o.m. Guds välsignelse av stiftsdirektorn. Sånt värmer.

I eftermiddag kom ett par kära vänner ut till skogen och sa hejdå.
Så är det. Ett sista möte, en sista liter mjölk, ett sista brev, ett sista telefonsamtal.

Vi har inte börjat packa än. Det tror jag vi gör på söndag.
Men vi skriver upp allt som ska kommas ihåg.
Listan är ganska lång nu.

Idag har vi haft -22 grader här men kunnat glädja oss åt två nya värmeelement
som sattes in av en helsympatisk elektriker från grannskapet.

På måndag afton lämnar vi Härnösand för en natt på Arlanda.
Tisdag morgon flyger vi till Frankfurt och sedan nonstop till San Francisco.
Om Gud vill.

Det kryper närmare.

Nedräkning!

Som jag skrev häromdagen var vi i torsdags på den obligatoriska ambassadintervjun.
Idag kom våra pass med posten och en hel sida upptogs av ett stort visum till USA.
Så - nu ser vi inga hinder.
Vi bokar biljetter och hoppas vara i San Francisco nästa vecka den här tiden.
Ännu rätt ofattbart, men spännande.

Själaföda

Det är under prästvigningsretreaten för fyrtio år sedan i biskopsgården i Luleå.
Vi är tio som skall prästvigas efter genomgångna utbildningar och prov.
Under ett kaffesamtal kring vårt kommande predikouppgift säger så vår värdinna,
- och det är det enda sagda jag minns från den helgen -
Hon säger med en bekymrad min:
- Men - varför ska ni präster alltid predika, om ni ändå inte har nåt att säga..?
Rakt ut i luften sådär: ...om ni ändå inte har nåt att säga...?
Det blir rätt tyst runt bordet kan jag lova. Vad säger biskopinnan, hur törs hon??
Till en början klingar hennes ord vanvördiga inför vårt förestående höga kall.
Men ju äldre jag blivit, desto mer ligger i hennes ord en förståelse, ett stänk av nåd över alla präststackare som måste leverera en predikan varje söndag. Den goda fru Ingegerd Hellsten  hade nog fått mycket snömos i öronen under sina många år i kyrkbänksämbetet och skulle gärna ha befriat oss från predikotvånget om hon hade kunnat.

Jag har sedan den dagen predikat i fyrtio år, åtminstone i trettio av dem. Och känt det vara en stor, viktig och rolig uppgift. Men alltid lika svår och nervös. Jag har ju sällan haft utskrivna manus utan mest bara stolpar på ett papper. "...och Gud må förlåta mig somliga rader, för jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals..."
Ju äldre jag blivit, desto svårare har förkunnelseuppgiften känts. Och det beror nog till en del på en inre osäkerhet om vad jag ska predika. Livet har blivit mer mångtydigt med åren och tvivlen starkare. "Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut. Alla gamla sånger dom är vals och håller inte alls", sjöng Anders Fugelstad. Och lite så är det. Under de sista tio åren har jag som stiftspräst inte heller hållit mer än några enstaka gudstjänster per år, och det har faktiskt känts bra. Har helt enkelt inte varit så prediko-nödig om uttrycket tillåts. I unga år var jag däremot väldigt nödig och kunde utan vidare predika i en trekvart. Jag var ju i Norrbotten bevars. En kollega från Stockholm hamnade efter prästvigningen i Skellefteå med alla dess bönhus och kapell. Efter några år sökte han sig därifrån med orden:
- Om man ska vara präst i Skellefteå landsförsamling, ska man vara skapad så att munnen börjar gå så fort man ser ett bönhus.
Han kämpade mycket med sina predikningar och kände sig måhända lite mager om bena i den fromma Skellefteåbygden.

Det är inte lätt att tala offentligt, det är en sak. Men att vara förkunnare innebär dessutom att man utifrån Bibelns ord ska försöka tolka vad som kan vara Guds ord till oss idag. Predikanten ska utbedja sig ett budskap att förmedla till sin församling. Därför är förberedelsen i bön och studium så viktig. Den som sitter i kyrkbänken märker rätt snart om predikanten har läst på texten, tagit den till sig och fått ett budskap att framföra. Och nu ska jag klaga lite. Många predikningar jag hör känns som ett evigt knådande med degen och dess bibelingredienser och inte som ett utdelande av bröd till hungriga i bänkarna. Det blir mycket knådande men lite bröd. För en del präster verkar inte församlingen ens vara i fokus under predikan.

Hur mycket beror det på mig som åhörare, min förberedelse och andliga aptit, och hur mycket beror på predikanten? Är det månne så att vi brödutdelare själva är så undernärda, att vi inte orkar ut med det levande brödet? Har vi förlorat evangeliets kärna och stjärna, Kristus? Har hantverket blivit viktigare än produkten? Har arbetstidsregler och lediga dagar blivit viktigare än vad och vilka vi skall vara till för?

Det berättas om Thomas av Aquino, katolska kyrkans store medeltida normalteolog, att han satt och skrev på sitt stora verk Summa theologica, som med skolastisk precision skulle förklara den kristna tron. Plötsligt stod där Kristus vid hans sida, tittade över hans axel och sade: Du skriver bra om mig Thomas.

Tänk om det är sant att det finns en älskande gud bakom allt, tänk om det är sant att Jesus lever och kan hjälpa oss med våra livs dilemman som skulden och döden, då har vi  som predikanter ett unikt budskap att dela,  en helt underbar brödkaka att både själva leva av och även dela ut till de andligen hungriga. Brödet som mättar hunger.
I stället för att bara stå där och knåda tankar och möjliga bibeltolkningar är vår uppgift att se till att våra församlingsbor får själaföda.

Jag är nog lite predikonödig iaf.

Ambassadintervju

Idag var dagen som vi väntat på i två månader.
I mitten av november bokade Åsa tid för visumintervju på USA:s ambassad,
och fick som första lediga dag och tid den 10:e januari.
Under mellantiden har vi inte haft så mycket annat för oss än att sälja radhuset,
avsluta jobben, flytta ut till sommarstugan, ta del av ett barns födelse,
fira jul med nära och kära samt åka till Luleå med det nyfödda gossebarnet.

Men idag var det så äntligen dags.
Man hade skrämt upp oss:
Det gäller att vara där i tid, dom är stenhårda,
låter en stå därute i vinterstormen och vänta på sin tur.
Sen släpps man in till en rigorös säkerhetskontroll, innan man kommer in till intervjun.

Och visst bävade vi.
Steg av buss 69 vid Ambassaderna och smög upp mot amerikanska ambassaden.
Jo där stod en liten huttrande skara i morgondiset och väntade i en kö.
Som vid en busshållplats utom att det inte handlade om att komma ombord på en buss,
utan att komma in i USA.
Mycket riktigt var säkerheten total kring ambassadbyggnaden.
Vi pratar Saltviksanstalten eller Fort Knox.
Taggtråd ovanpå taggtråd och kameror i alla vinklar och vrår.

En i taget släpptes in med mössan i hand efter en okulärbesiktning av skosulorna.
Man kunde ju ha nåt förbjudet därunder.
Passkontroll och security-check av kropp och bagage.
Förresten fick man inte ha nåt bagage med sig alls.
Vi hade en tygpåse med ansökningshandlingarna. Det var okey.

Sen in på amerikanskt territorium, please follow the yellow arrow to that building.
Femtio personer i ett väntrum, de flesta i tjugo-trettioårsåldern. Jag definitivt äldst.
En kölapp och var god sitt ned och vänta på er tur.
Spännande. Vad händer nu?

Nummer efter nummer ropas upp och folk går fram till luckan.
En vänlig men korrekt dam kollar att den sökande har med sig alla dokument.
Pass,  postkvitto på betald visumansökan, personbevis, arbetstillstånd, foto.
Och ej att förglömma ett rekommenderat och frankerat kuvert i vilket passet skall återsändas.

Många har till vår förvåning förglömt kuvertet eller fotot
eller att alla familjemedlemmar skall ha en kopia av arbetstillståndet.
Slokörade får de lämna ambassaden och försöka fixa det saknade innan kl 11.30!
Annars är det bara att boka en ny intervjutid på nätet nån gång i februari...

Darrande går vi fram till luckan när nr 44 plingar upp på skärmen.
Åsa räcker fram sina dokument. Därefter jag mina.
Snabbt konstaterar den mörkhåriga damen att alla papper tycks vara i ordning.
Viker ihop dem och sätter gummiband omkring
och säger att vi strax kommer att bli uppropade för en intervju.

Vi väntar och väntar och hör och ser hur andra kallas fram till avrättning vid båsen B-F.
Så blir det vår tur.
-Mrs Asa Shoberg - and hennes man! To B!
Vi bestiger shavotten.

Det enda bödeln vill är att ha våra fingeravtryck.
Först vänstra handens fingrar, sedan högra, och sist tummarna.
- Det går lättare om du smörjer fingertopparna lite med svett från pannan.
Det är inte svårt. Finns gott om.

Därefter får vi sitta ännu en stund i väntan på Intervjun.
Så detta var inte allt utan bara början.

-Mrs Shoberg and family, please come to E.
Inget bås eller rum, bara en lucka som till vilken bioföreställning som helst.
Och en ljushårig amerikanska som lugnt frågar hustrun
varför hon vill till USA,
hur många församlingsbor hon får i San Francisco,
hur många medlemmar Church of Sweden har
och hur länge man har skickat medarbetare utomlands.

Där kan jag som kyrkohistoriskt påläst flika in: Sedan 1600-talet.
Okey, and what will you do, sir?
Den frågan har jag förberett mig på och svarar stolt leende:
I am a retired pastor and will take care of my wife.
Och med det låter hon sig nöja.

Sedan. Uttalar. Hon. Orden!
De förlösande Orden:
-Your Visa has been approved. You will have it within a week.

Blixt och dunder och fyrverkeri till toner av Händel!
Yesss, we got it!
Vi tumlar ut från USA rakt ut i morgonvimlet vid Berwaldhallen och Sveriges Radio.
Och inser att ingen alls varit det minsta otrevlig eller översittardryg.
Till och med den förut så bestämde svenske dörrvakten vid porten ler vänligt och säger
att ja det är verkligen synd om alla som skall stå därute i kylan.
Särskilt synd om dom som stod där och frös under snöstormarna före jul.

Ute på gatan möter vi en hysteriskt stirrande medmänniska som ser ut att ha sprungit ett marathonlopp för att hinna fixa det där sista innan dörrarna stängs till hennes drömmars land. Hon småspringer uppför backen mot porten med tungan hängande i världens flås.

Men vi glider ned mot busshållplatsen
och känner
att nu
börjar
vi
vara
på väg.

Ny arbetstermin?

Idag är dagen då Sverige har återgått till arbetet inför vårterminen.
Mina facebookkompisar har tävlat om att vara trögast åter i jobbet:
- Hur ska jag kunna komma ihåg mina datakoder? Komma upp i tid? Få energi till knoget?
Och då tänker jag efter lite grann och frågar mig medan jag plockar undan julprydnaderna:
Hur känner du det då, när nu en hel härlig arbetstermin ligger framför,
ja ett helt nytt härligt arbetsår, och du inte får vara med?

Och jag måste svara helt ärligt:
Jag vet inte, för sedan jag pensionerades den första november,
har jag inte haft tid alls att fundera över det.
Jag och hustrun har haft fullt schå med att förbereda oss för vår flytt,
dvs avsluta våra jobb, sälja en bil, sälja radhuset, slänga sånt som inte ska vara kvar.
Tänk att det kan vara så mycket, vi som har flyttat vartannat år i Härnösand...!
Besöka kära barn och barnbarn och även få besök.

Direkt efter flyttbilen kommer en bäbis till andra advent, och jag blir extramorfar i ett huj.
Och julen i stugan, och systrar och svägerska från Amerika
och dotterson från Amerika och pepparsås med hela släkten.
Och nyårsresa med bäbisen till väntande morfar i Luleå,
goda middagar och fikastunder med hustruns syskon,
och så hem igen till fas två.

Dvs på allvar lista allt som måste göras innan vår utresa,
fundera över hur hela kyrkokansliet kan ha stängt så länge.
SKUT- hallåå!
Sitta på kvällarna och ruva över alla emigrationsfrågor.

Vilka mer ska kontaktas, elbolaget, försäkringsbolaget?
Har vi sagt upp tevelicensen,
har vi alla papper i ordning inför visumintervjun?
Vad behöver vi säga till dem som ska sköta stugan?
Var ska vi tvätta kläderna nu? Hugga upp en vak i sjön..?
Och vems soptunna kan vi drabba med våra återstående soppåsar?

Dessutom har en hel del tid ägnats åt att besöka länets sjukvårdsinrättningar.
Lyckligtvis bara som chaufför och extramorfar.
Men jag är imponerad över alla som sliter för vår hälsa och dessutom orkar vara trevliga.

Men åter till frågan om arbetsterminen.
Hur känns det, Jan, att inte få återgå till arbetet?
Svar: Otroligt skönt. Oförskämt skönt.
Kanske ett ämne för ett mer djuplodande blogginlägg.
Men inte ikväll.
Kan bara säga att jag är tacksam över alla dem som håller igång samhället och kyrkan
när jag själv inte är förvärvsarbetande längre.

Under en stjärnklar himmel

Närmare midnatt kommer vi hem till vår stuga i skogen.
Ovanför Wiks torpet lyser himlen starkt av stjärnor.
Det var länge sedan.
Orion, Tvillingarna, Kusken och Oxen,
kring vars horn planeten Saturnus rör sig.

Vi stannar upp och känner på ordet Mäktigt.
Säger till varann att för ett år sedan precis ikväll hade vi sorg,
sedan Åsas mamma hade dött.
Men att vi idag också får fira femtonårig bröllopsdag.
Mäktigt det med.

Vinterresa

Har idag kört ett spädbarn vid namn Simon
från hans första besök hos morfar i Luleå
till hans hem i Härnösand.

Gissa om det har känts stort.