Ambassadintervju

Idag var dagen som vi väntat på i två månader.
I mitten av november bokade Åsa tid för visumintervju på USA:s ambassad,
och fick som första lediga dag och tid den 10:e januari.
Under mellantiden har vi inte haft så mycket annat för oss än att sälja radhuset,
avsluta jobben, flytta ut till sommarstugan, ta del av ett barns födelse,
fira jul med nära och kära samt åka till Luleå med det nyfödda gossebarnet.

Men idag var det så äntligen dags.
Man hade skrämt upp oss:
Det gäller att vara där i tid, dom är stenhårda,
låter en stå därute i vinterstormen och vänta på sin tur.
Sen släpps man in till en rigorös säkerhetskontroll, innan man kommer in till intervjun.

Och visst bävade vi.
Steg av buss 69 vid Ambassaderna och smög upp mot amerikanska ambassaden.
Jo där stod en liten huttrande skara i morgondiset och väntade i en kö.
Som vid en busshållplats utom att det inte handlade om att komma ombord på en buss,
utan att komma in i USA.
Mycket riktigt var säkerheten total kring ambassadbyggnaden.
Vi pratar Saltviksanstalten eller Fort Knox.
Taggtråd ovanpå taggtråd och kameror i alla vinklar och vrår.

En i taget släpptes in med mössan i hand efter en okulärbesiktning av skosulorna.
Man kunde ju ha nåt förbjudet därunder.
Passkontroll och security-check av kropp och bagage.
Förresten fick man inte ha nåt bagage med sig alls.
Vi hade en tygpåse med ansökningshandlingarna. Det var okey.

Sen in på amerikanskt territorium, please follow the yellow arrow to that building.
Femtio personer i ett väntrum, de flesta i tjugo-trettioårsåldern. Jag definitivt äldst.
En kölapp och var god sitt ned och vänta på er tur.
Spännande. Vad händer nu?

Nummer efter nummer ropas upp och folk går fram till luckan.
En vänlig men korrekt dam kollar att den sökande har med sig alla dokument.
Pass,  postkvitto på betald visumansökan, personbevis, arbetstillstånd, foto.
Och ej att förglömma ett rekommenderat och frankerat kuvert i vilket passet skall återsändas.

Många har till vår förvåning förglömt kuvertet eller fotot
eller att alla familjemedlemmar skall ha en kopia av arbetstillståndet.
Slokörade får de lämna ambassaden och försöka fixa det saknade innan kl 11.30!
Annars är det bara att boka en ny intervjutid på nätet nån gång i februari...

Darrande går vi fram till luckan när nr 44 plingar upp på skärmen.
Åsa räcker fram sina dokument. Därefter jag mina.
Snabbt konstaterar den mörkhåriga damen att alla papper tycks vara i ordning.
Viker ihop dem och sätter gummiband omkring
och säger att vi strax kommer att bli uppropade för en intervju.

Vi väntar och väntar och hör och ser hur andra kallas fram till avrättning vid båsen B-F.
Så blir det vår tur.
-Mrs Asa Shoberg - and hennes man! To B!
Vi bestiger shavotten.

Det enda bödeln vill är att ha våra fingeravtryck.
Först vänstra handens fingrar, sedan högra, och sist tummarna.
- Det går lättare om du smörjer fingertopparna lite med svett från pannan.
Det är inte svårt. Finns gott om.

Därefter får vi sitta ännu en stund i väntan på Intervjun.
Så detta var inte allt utan bara början.

-Mrs Shoberg and family, please come to E.
Inget bås eller rum, bara en lucka som till vilken bioföreställning som helst.
Och en ljushårig amerikanska som lugnt frågar hustrun
varför hon vill till USA,
hur många församlingsbor hon får i San Francisco,
hur många medlemmar Church of Sweden har
och hur länge man har skickat medarbetare utomlands.

Där kan jag som kyrkohistoriskt påläst flika in: Sedan 1600-talet.
Okey, and what will you do, sir?
Den frågan har jag förberett mig på och svarar stolt leende:
I am a retired pastor and will take care of my wife.
Och med det låter hon sig nöja.

Sedan. Uttalar. Hon. Orden!
De förlösande Orden:
-Your Visa has been approved. You will have it within a week.

Blixt och dunder och fyrverkeri till toner av Händel!
Yesss, we got it!
Vi tumlar ut från USA rakt ut i morgonvimlet vid Berwaldhallen och Sveriges Radio.
Och inser att ingen alls varit det minsta otrevlig eller översittardryg.
Till och med den förut så bestämde svenske dörrvakten vid porten ler vänligt och säger
att ja det är verkligen synd om alla som skall stå därute i kylan.
Särskilt synd om dom som stod där och frös under snöstormarna före jul.

Ute på gatan möter vi en hysteriskt stirrande medmänniska som ser ut att ha sprungit ett marathonlopp för att hinna fixa det där sista innan dörrarna stängs till hennes drömmars land. Hon småspringer uppför backen mot porten med tungan hängande i världens flås.

Men vi glider ned mot busshållplatsen
och känner
att nu
börjar
vi
vara
på väg.