Jordfel

Aldrig förut har november slutat så kallt på Midlanda. Inte för att jag var där, men ändå, minus 22 grader drygt! Hela Europa är tydligen insvept i rysskylan. Snö långt nere i Spanien. Här är det ju rätt normalt ändå. 1:a advent brukar kunna nypa i näsan, det vet jag sedan förr.

Igår inträffade ett jordskalv strax väster om Härnösand. En 3:a var det visst. Jag märkte inget där jag satt i bilen på väg in i garaget. Men hustrun trodde nog att jag körde lite för långt, för hon undrade vad som hänt.
Själv tror jag det kallas landhöjning.

Igår kväll svartnade så hela vårt radhus två gånger när jag skulle byta glödlampa i köket. Lite spooky var det, eller vad ungdomen nu säger. Eller kanske ett jordfel. Det gick i och för sig lätt att åtgärda, bara med en vippknapp i jordfelsbrytaren. Jag kände att jag inte ville mixtra mer med takarmaturen utan ringde i stället efter elektrikern idag.

I morse gick strömmen igen, i minussjuttonkylan. All ström försvann i hela kvarteret.
I halva stan. Klart man undrade. Men det berodde visst inte på vårt jordfel eller på jordskalvet igår utan på en grävskopa nere på Kronholmen.
Så - nåt slags jordfel var det tydligen ändå.

I Östersund måste allt dricksvatten kokas för där har man fått avloppsparasiter i friskvattenledningarna. Och i morgon börjar världscuptävlingarna i skidskytte just i Östersund...

Vi lever extremt sårbart i ett totalt beroende av leveranser av värme, mat, el, transporter, hygien, väder. Det måste vara något fundamentalt fel på vårt förhållande till Moder Jord.
Vi säger nog alltför sällan Insha'Allah.

Advent i halv domkyrka

Det har varit en heldag i församlingens hägn.
Jag har sjungit i domkyrkokören i högmässan i vår halva domkyrka. Den renoveras ju som bekant så endast västra delen är användbar. Nästa första advent skall den nyrenoverade kyrkan återöppnas i en TV-sänd gudstjänst. Vi sjöng bl.a. Ropa ut din glädje av vår Fredrik Sixten, Otto Olssons Advent och Rejoyce in the Lord allway. Roligt att få gasta lite. Tenorstämman bjöd på en hel del tillfällen. Kollekten gick till Vårsta vars ordförande höll i kollektvädjan. Predikan var välformulerad och värdig om än lite lång kanske.
Ett udda inslag i gudstjänsten var att Rotaryklubbarna i stan utdelade ett par stipendier innan utgångsmusiken, ett moment som inte hade någon som helst koppling till gudstjänsten i övrigt. Min känsla sade att om det nu alls skulle göras i kyrkan så hade det nog passat bättre under kvällens konsert än i högmässan.

Efter gudstjänsten bjöd internationella gruppen på kyrkkaffe i församlingshemmet och fick in två tusen kronor på första dagen av Svenska kyrkans julinsamling till det internationella arbetet.
Under kyrkkaffet hölls en välbehövlig och kvalificerad information om domkyrkoprojektet, hur kyrkan byggs om och byggs till. Intressant.

Sedan kyrkkaffet var undandiskat for vi hem och jag fick en timme på rygg innan nästa pass. För ikväll har alla församlingens sju körer bjudit på adventskonsert. Då var det så gott som fullsatt i vår halva domkyrka. Ung och gammal sjöng och med församligen sjöng vi flera av våra älskade adventspsalmer. Höjdpunkten var nog när en pojke i gosskören sjöng solot i Pie Jesu, helt klockrent. Kvällen kändes fin, och roligt var det att få stå där och vara med. Fast jag saknade en avrundande andakt, ett tilltal med en bön eller välsignelse av något slag på slutet. Konstigt att inte sånt är självklart i vår kyrka.

Nu är dagen slut och min hals likaså.
Godnatt.

Adventsafton

Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid...
Den sången har följt mig genom åren från Lutherska bönhuset i Ramvik och framåt. Då satt tant Ingrid på orgeltaburetten och pumpade den gamla bönhusorgeln. Nu är det jag som leder sången från Vårsta diakonigårds flygel i bönsalen.

Det är adventsafton och domkyrkoförsamlingen har helgsmålsbön på Vårsta. På något sätt känns det som om alla gamla diakonissor och biskopar är där och deltar i vår sång: När vintermörket kring oss står, och Hosianna, och Bereden väg för Herran, och Det susar genom livets strid, och sist den nya, otroligt fina För dem som vandrar i mörkret.

Psalmskatten är en av vår kyrkas största tillgångar. Jag är enormt tacksam över vår kyrkas psalmer och att jag får vara med och sjunga över dem till nästa generation, till framtiden.

Om du ännu inte har upptäckt den resurs som finns i vår psalmbok så vill jag gratulera dig. Då har du verkligen en skatt att upptäcka!
En välsignad advent önskar jag dig.

Ljusstakar

Så har då höstens el-pärs passerat, dvs den afton inför första advent då alla femtiotre ljusbågar och elva adventsstjärnor ska upp i fönster och dörrar och trappor och prång.
Det är lika nervöst varje år: Ska alla glödlampor fungera? Ska alla sladdar räcka till eluttagen?
Nervositeten känns redan vid lunchtid: Insikten att vi än en gång ska sätta upp adventsljusen i ett nytt hus. En lätt vresighet infinner sig vid fyratiden, men den kan också i och för sig tolkas som min fokusering inför utmaningen.

Hemkommen bär jag adventslådor från tredjevinn' och plockar fram ljusbågar och möblerar ut dem i fönstren. Det blir så fint så fint. Men den där ska nog inte vara där utan där i stället. Och den lilla röda passar nog bäst på Olovs skänken i hallen, tycker du inte det?

Hustrun svarar inte, för hon sitter totalkoncentrerad och syr nya julgardiner. Vi sätter upp dem både i kök och vardagsrum, röda och fina. Och det blir så fint och juligt.

Uppe i sovrummet får jag problem.
Två likadana ljusstakar ska stå i våra två sovrumsfönster, men den ena lyser inte. Jag hämtar en ny glödlampa från vinden och skruvar först bort en i första ljuset och sätter dit den nya för att se om den ska lysa. Det handlar om en sjuarmad ljusstake. Den lyser inte.
Jag skruvar bort den andra lampan och provar med den nya. Inget resultat. När jag har gått varvet runt och den förbenade ljusbågen är mörk som synden, börjar jag kalkylera hur många möjligheter en sjuarmad ljusstake egentligen har innan måste lysa. Det kan ju vara två eller tre lampor som har gått vid vårvinterns flytt från lägenheten till radhuset. Hur många kombinationer måste jag prova..? Men min helklassiska studentkompetens klara inte den huvudräkningen.

Säkert en kvart står jag där och skruvar i och ur små glödlampor och försöker hålla reda på vilken av dem som är den nya, intakta. Efter det trehundratrettiofjärde försöket långt efter middagsmaten har kallnat kommer hustrun upp till sovrummet och undrar vad jag håller på med. Min vresighet har vid det laget ökat till orkanstyrka.
Då Säger Människan: Det är ju bara att prova vilken av de sju lamporna som inte lyser i den andra hela staken. Svårare än så är det ju inte. Fattar du inte det..?

Jag havererar nånstans kring försök 347 och kapitulerar inför kvinnans absoluta överlägsenhet över mannen när det gäller logik.
Tyst försöker jag gömma undan min arsenal av nya glödlampor till ljusbågarna.
Faktum är att det ju är ganska enkelt att kolla om en adventsstake fungerar... Eller hur..?

Bromma

Sitter på Bromma flygplats i en SAAB 2000 och det är snöyra utanför. Vi kommer inte iväg i tid för det är många plan som skall avisas innan de får lyfta. Under tiden sitter jag och låter tiden gå. Har ingen tidning eller bok att ta till så jag låter tanken vandra. Mina ögon faller på trafikledartornet, och då ser jag något.

Nedanför tornet på plattan står ett gammalt flygplan från andra världskriget, en flygande fästning. En ung dristig flygkapten går ombord för att kolla att allt är klart med maskinen. Därefter kommer passagerare som alla ska åka ut på sin första flygning. Två av dem känner jag igen, fast de är unga och nygifta. De är på väg till Etiopien för att bli mina föräldrar. De stiger omborg och spänner fast sig sittande i två rader mitt emot varandra. Kapten von Rosen gör klart för start, och flygmaskinen brummar iväg i snöyran. Det är december och året är 1945.

Bredvid vårt plan står ett annat som just nu blåses ren från snö och is. Snart är det vår tur. Jag fascineras av denna flygplats. Den har så mycket av historia. Medan jag sitter i mina tankar taxar en DC3:a in och parkerar under det gamla trafikledartornet. På åskådarterassen bredvid tornet står ett par människor i ivrig väntan. De har kommit ned från Västerbotten för att ta emot sina afrikafarare och äntligen få se sina barnbarn. Ut ur flygplanet stiger så deras dotter med två småbarn. Lillebror ligger i en korg. Han är sjuk men har klarat resan. Hon vinkar upp mot sina föräldrar och skrattar lättad. Hon är äntligen hemma igen. Året är 1948 och det är sommar.

Snön virvlar utanför och vårt plan står fortfarande kvar på plattan. Nu ska tydligen startbanan plogas. Jag lutar mig tillbaka och min blick glider på nytt bort mot den gamla terminalbyggnaden. Takterassen ser bekant ut. Genom snöbyarna ser jag nu några andra stå där. En mor med tre barn som vinkar. Och nu är det sensommar. Nere på plattan står en DC6:a, och bland passagerarna som går ut till planet stannar en man till. Han har en kameraväska hängande från axeln. Han ska ut till Etiopien igen, denna gång för att göra missionsfilmer. Och familjen är där för att vinka av honom. Han vinkar rörd och stiger sedan ombord. Året är 1959.

Och sedan rullar planet ut till start.

A bumpy road to love

Det var en turbulent flygning till Bromma i morse. Det tyckte nog alla utom piloterna.
Jag är i Stockholm för att delta i ett tvådagars ekumeniskt samråd. Svenska missionsrådet och Sveriges kristna råd är huvudmän för de här dagarna. Första dagen har handlat om de två stora ekumeniska möten som ägt rum under detta år, Kyrkornas världsrådsfamiljens hundraårsmanifestation av den allra första ekumeniska missionskonferensen i Edinburgh 1910, och den evangelikala Lausannerörelsens tredje stora kongress, denna gång i Kapstaden.

Intressant är att planeringsprocessen fram till Edinburgh 2010 på grund av brist på organisation och finansiering beskrevs som a bumpy road to love. Ändå blev mötet av.
Och vid Lausanne-mötet i Kapstaden var ledningen oenig om temat för mötet ända tills dagen före start. Och slutdokumentet skrevs för säkerhets skull redan före mötet.

Gud sig förbarme!
Ändå kan jag inte hjälpa att jag brinner för det här att vi kristna ska kunna hitta varandra trots olikheter och tjafs.
Egentligen borde man brinna för något mer framgångsrikt.

Ambivalens

Här yr snön och det blir vitt och fint.
I södra Sverige är det fullt kaos i trafiken.

Här övar vi och nynnar på adventssånger inför 1:a advent.
På Koreahalvön dånar granater.

Livet är motstridigt, nyckfullt.
Livet är sällan helt och hållet.

Oftast både och.
Vad ska man känna egentligen?

Ljus i mörkret

Från Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg kommer idag mycket glädjande nyheter. Barnbarnet Johannes andas nu själv, är vaken och söker kontakt. Hjärtat fungerar helt normalt med fint blodflöde och bra egen rytm. Hans mor Sofia har fått sitta och hålla honom i famnen några timmar. Han pratade mycket med henne och var aktiv.

Sofia har under den här tiden börjat blogga om det som hänt. Jag kan varmt rekommendera hennes blogg: Klicka här.

Lördagsgodis

Det här blir en bra dag.
Jag sover och drömmer järnet till kl nio.
Stiger upp och rastar hunden.
Morgonen är gråkall, luften ren och frisk.

Sätter på kaffet och melodikrysset.
Familjen samlas och löser det lätt.
Sen till stan och en fin liten lunchkonsert i domkyrkan.
D-moll-toccatan och Wachet auf med vår virtuose organist.
Och en kaffestund med mingel längst bak i kyrkan.

Hem till lunchfil med några stänk ingefära till.
Njutning.
Kvällens bjudning planeras.
Sen till pianot,
och två Wienervalser senare har novembermörkret bedarrat.

Unnar mig en stund på rygg med datorn i knät.
Tänker på att allt just nu är väl
och att lilleman på IVA börjar öppna ögonen igen
till sina föräldrars stora lättnad.

Ser fram emot kvällen då vi får middagsgäster.
Så jag ämnar nu resa mig ur detta betraktarläge
och ta lite ansvar jag också.

Livet!

Det folk som vandrar i mörkret

Det är segt i november. Vintern har kommit tidigt så det är vitt ute vilket lyser upp kvällar och nätter. Men ändå. Mörkret bara tätnar, och själen dras in i en dimma där allting blir motigt och knotigt. Tankar och själsliv går trögare och känslorna fryser fast i kälen.

Tur att ett barn är oss fött.

Post-op

Lilleman har nu fått sitt hjärta i ordning. Operationen idag har varit lyckad.
Ingen blåser faran över ännu. Men tack till er alla som stöder honom, hans storasyster och föräldrar med uppmuntrande tillrop, tankar och böner. Ni vet inte vad det betyder för oss.
Och samtidigt känns det ovant och lite konstigt att dela allt det här via detta relativt opersonliga medium. I min sextioåriga värld så är det lite omtumlande att skriva en så privat notis, och vips lustigt så är den levererad till alla jag känner och fler ändå.
Men fördelarna är uppenbara.
Tack alla ni som ber till Gud och bryr er.
Jag välsignar er tillbaka.
Farfar.

Operationen

Vår lille bäbis i Göteborg ska tydligen äntligen få sitt hjärta lagat. Två gånger har operationen nu skjutits upp. Det är iofs ett gott tecken eftersom andra barn har ansetts vara i akutare behov av op och iva än han. Men påfrestande två veckor har det varit för den unga familjen. Nu ikväll har kirurgen försäkrat föräldrarna om att lille Johannes är det enda barn som är uppsatt på operationslistan för i morgon. Så nu närmar det sig. Jag är tacksam för goda tankar och förböner för lilleman.

Härlig helg.

Så när som på stuglarmet härom natten har helgen varit härlig.
Först ledde jag ett härligt kursdygn fredag-lördag med 24 internationellt engagerade från nästan lika många församlingar runt om i vårt stift. Ämnet var Sydafrika och dess kyrka.
Sedan lagade jag lövbiff och fyrkantspotatis till middag, och det avnjöts i lugn och ro till tända ljus. Och idag har vi varit hemma precis hela dan och bara jobbat med vårt eget. Hängt upp gardiner, ranor, tavlor och den gamla morfarsklockan. Det blev riktigt hemtrevligt av det hela.
Och så har P och jag skottat snö från altanen och från takfönstrens nischer. Vem kunde tro för en vecka sedan att vi skulle få så mycket snö på en gång?

Nere i Göteborg ska vårt nya lilla barnbarn förhoppningsvis opereras nu under den kommande veckan. Farfar hoppas och ber att allt ska gå bra.

Alarm!

Klockan är 02.35.
Vi vaknar av att båda våra mobiltelefoner signalerar för ett nytt sms.
Yrvakna tänder vi sänglamporna och kollar telefonerna:
LARM STUGAN: Brandlarm: Rökdetektor storstugan!
Då ringer vår fasta telefon.
Och när jag lyfter den luren hörs bara ett tjutande alarm: Ooii, ooii, ooii!!

Med ens är vi klarvakna och inser allvaret.
Hoppar i kläderna, rusar till dörren, drar på stövlar och en ytterrock, tar med hunden och springer till bilen. Kör så fort vi törs i snömodden ut på E4:an och tar sikte på horisonten bort mot vindsnurrorna i norr. Men det är mörkt så vi ser inget. Dessutom regndis som försvårar sikten.

Kl 03 är vi framme vid bommen in till stugan. Men där är så mycket snö att vi inte har nån chans alls att köra in den vanliga vägen. Vi tar nästa infart som är farbar om än oplogad. Vi svänger in på den, Erlings väg, och snirklar oss fram nästan ända fram till hans stuga. Där stannar vi och ger vi oss ut i terrängen för att pulsa sista biten ner till vår stuga. Hittar en liten LED-lampa i bilen och försöker med dess hjälp hitta rätt väg. Mer och mer förbryllade letar vi oss nedför backen där vi för två somrar sedan planterade 196 granar som tack för att vi fick en väg att frakta den nya stugan på.

Till slut ser vi den,, stugknuten.
Stugan är intakt.
Ingen eld.
Ingen brand.
Bara natt och mörker och frågor.

Vi snubblar i snön uppför farstutrappan och tar oss in i stugan.
Där är allt lugnt gudskelov.
Stugan är kvar.
Stugan är kvar, Åsa! Den är kvar!!

Vi fattar ingenting, men nollställer larmet, larmar på och stänger om vårt paradis.
Pulsar tacksamma uppför backen tillbaka till bilen. Och backar hela vägen ut på gamla E4:an för att inte köra fast i snön.
Och kl 04 är vi hemma igen.

Spänningen släpper och jag gäspar när jag låser upp vår ytterdörr.
Inser att jag ska upp snart för att leda en kursdag på Vårsta.
Sen slocknar jag i min säng och drömmer starkt tills klockan ringer.
Utan ett larmande sms.

Ruschig dag

En ruschig handfast dag på jobbet. Förbereder mig för ett kursdygn med 24 blivande sydafrikaresenärer. Gör bildspel, skriver körschema, kopierar material, plockar ihop diverse etnografika och ljus, drar ut deltagarlistor och infoblad och sånger, ringer Vårsta och kollar, stuvar alla grejer i två konferensväskor, sätter fram gitarren, skriver att göra lappar om att ta med skivspelare och psalmböcker m.m.
Såna här dagar är välgörande emellanåt.

Novemberkaktus

Det känns i huden att snön är på väg.
Motvilligt ställer jag mig in på undertröjor, långkalsonger och en evig kyla,
som inte bedarrar förrän till Urban Vilhelmina och Blenda.
Det är bara att ta sats.
Har varit ut till sommarstugan och ställt in vintertemperaturen.
Där var stilla och allhelgonavackert.
Det frasade i gräset och rök om min andning.
Is höll på att tysta bäcken.
Frost på marken, frost på altanen,frost på bron, på alla sommarns ställen.
Hann knappt dit så började det skymma.
Sommaren är avlägsen, mycket avlägsen.
Flugsnapparna, badbyxorna, värmen, solen
- ljusår sedan.

Skynda dig älskade, skynda att älska.
Dagarna mörknar minut för minut.

Hemma sätter jag mig i vardagsrummet med Bachs cellosviter.
Drar upp värmen lite
och njuter av blomman i fönstret.

Två timmar med Johannes

- Jag följer med dig till Johannes.
- Okey, det blir bra.
Du I kanske fixar lunchen, och du M kan väl ta hand om E, så får S vila?

Vi går över till avdelning 323, Östra sjukhuset.
En sal för fyra barn. Tvåan på salen är mitt barnbarn Johannes.
Han sover men skall strax få mat.

Jag slår mig ner i fåtöljen.
Mattias räcker mig barnet och trasslar lite med alla sladdar och slangar.
Sen blir jag kvar där i fåtöljen i två timmar.

Ger Johannes modersmjölk ur flaskan.
Och sen är det vår stund.
Johannes och jag.

I två timmar ser vi på varandra och den stora världen omkring oss.
Alla miner i det lilla barnansiktet.
Alla tankar vi tänker tillsammans.

Kontakt.

Och på ditt hjärta

Det lilla nyfödda barnbarnet Johannes döptes idag på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Med sitt hjärtfel behöver han opereras så snart som möjligt, och inför det ville föräldrarna ge honom dopet och på ett synligt sätt markera ett välkommen till livet, till släkten, till Gud och den världsvida kyrkan..

Ibland blir små ord så stora, och små små symbolhandlingar till en hel predikan. Så blev det nu när prästen kom till dopbönen och korstecknandet. Hon satte sig på huk framför modern som satt med den lille i sin famn, han med sladdar och slangar och en liten dator med sig på en rullställning. Prästen Birgitta läste: Tag emot korsets tecken, på din panna, på din mun och på ditt hjärta. Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att bli hans lärjunge.

Korsets tecken, inte nederlagets och dödens tecken,
utan korset som försoningens tecken, och uppståndelsens.
Korset som segertecken. Ta emot det- även på ditt hjärta.
Det blev ord som berörde oss alla.
Starka välsignande ord till helande och livskraft.

Samtidigt som vi upplevde detta tändes många många ljus för honom runt om i vårt land och utöver hela vår jord, tack vare att föräldrarna hade facebookat om det och bett om ljuständning och förbön under doptimmen.
Tänk att så många visar sån omsorg.

Det är starkt.

Bergochdalbana

I förrgår, ett MMS från förlossningen.
En bild på en jättego och trind liten pojke.
Var välkommen lilleman!

Tidigt igår morse, ett SMS från BB.
...allvarligt fel på aorta.
...måste opereras, annars...

Idag, ett telefonsamtal.
Landat med ambulansflyg vid barnsjukhuset.
Inte riktigt så akut som befarat.

Vila för mor och barn nån dag.
Landa i livet lite för den lille.
Söka en balanspunkt i bergochdalbanan för föräldrarna.

Sedan, det oundvikliga.
Gode Gud,
Gode Gud!

Farfar

Andra november brukar inte vara någon höjdardag. Men idag blev den det. I morse föddes nämligen en liten pojke i Uppsala. Och jag är gossens farfar. Mitt i halvtiofikabruset på jobbet kom beskedet. Sedan svävade jag på moln, fick inte mycket gjort under resten av dagen.
Bland allt som tumlat runt och virvlat och brusat i både huvud och hjärta idag vill jag nämna en stor tanke. När jag kom hem tog jag fram datorn, öppnade släktregistret och skrev in det senaste skottet på vårt släktträd, det fjärde barnbarnet på min sida.
Det var då jag såg den. Farslinjen. En rak linje ända ner till Karl XII:s och Bachs dagar.

Farfars farfars farfars farfars farfar till dagens födelsedagsbarn dog 1720.
Här är är alla dessa pappor:
Mattias Sjöberg f 1971,
Jan Sjöberg f 1948,
Sven-Lennart Sjöberg 1919-1994,
Thure Sjöberg 1889-1976
Nils Leontin Sjöberg 1863-1897
Jonas Nilsson Sjöberg 1823-1888
Nils Nilsson 1785-1853
Nils Andersson 1749-1840
Anders Nilsson 1713-1790
Nils Pärson, d 1720

Den lille nyfödde är liksom sin far född i november på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Själv föddes jag i Addis Abeba, Etiopien och min far Sven-Lennart i Edsele, Ångermanland.
Innan dess är det stabilt. De sju äldsta fäderna verkar alla ha sett dagens ljus i Själevads socken, Ångermanland.

Mäktigt på nåt sätt.

Språkträning

Hej och hå vilken utbildningsdag! Rena språkskolan. Jag tror att t.o.m. swahili var lättare att lära än detta. Det handlar om GIP, Svenska kyrkans gemensamma IT-plattform.
Vi har drillats i det idag.

Vad jag har lärt mig? Jo att det innebär en massa fördelar att gå med i GIP i form av sparade pengar, ökad säkerhet, minskad sårbarhet och bättre kommunikation mellan församlingarna. Låter bra, och blir säkert bra, men måste det sägas så krångligt?

Jag har lärt mig om Införandeprocessen av GIP. Den består av Inventering av infrastrukturen, Avtalsskrivning, Inköp, sedan Migrering av data till förtunnade klienter, och Driftsättning icke att förglömma,dvs anslutning till Citrix-miljön. Glasklart, eller..?

En motbild:
- Hej jag skulle vilja köpa en ny bil, och jag behöver den idag. Kan jag få provköra den här?
- Ja absolut. Sätt dig bara ner några timmar så ska jag berätta hur den görs, var den designas, produktutvecklas och tillverkas och hur underleverantörerna arbetar, hur den sätts ihop och testas. Då kommer du att förstå att just denna bil är bilen för dig...

Saknad

Så var det då sexton år sedan idag.
Tände ljus på graven redan igår.
Har hedrat de döda tillsammans med domkyrkokörenoch sjungit Faurés Requiem ikväll.
Vi gjorde också Griegs Ave maris stella och I himmelen.
Tre riktiga höjdare, vill säga.
För att betvinga all saknad.