Det är segt i november. Vintern har kommit tidigt så det är vitt ute vilket lyser upp kvällar och nätter. Men ändå. Mörkret bara tätnar, och själen dras in i en dimma där allting blir motigt och knotigt. Tankar och själsliv går trögare och känslorna fryser fast i kälen.
Tur att ett barn är oss fött.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
man fryser lätt i den här gråheten!
SvaraRaderaKänner igen!Och tack och lov för barnet som lyser upp i mörkret.
SvaraRadera