Sista mars

Idag har våren kunnat anas i Öbacka.
Vi har haft sol och ljum vind från syd som fått det att smälta och droppa och rinna.
Helt underbart.

Fåglarna fick fnatt och sjöng om kärlek.
Jag hejade på två vandrare när jag visslande gick ner mot stan.
Såg en gymnasist med bara shorts på benen och det skyltas påsk i affärerna.

Mars får ge sig.
Bra kämpat, men nu kommer slutsignalen.
Ny match i morgon:

April.

Uppsala ToR

Idag har jag rest tur och retur Uppsala för att träffa fyra prästvigningskandidater inför deras vigning i juni. Anlände i tillräckligt god tid för att hinna få en fika med dotter L före mötet.
Hon var på väg att åka bort ett par dar och låsa in sig med en teologisk tegelsten på engelska som hon ska recensera. Puh, jag såg den. Skulle kunna ta knäcken av den bäste.

Sen gick jag till Pastoralinstitutet och träffade våra fyra blivande präster för en genomgång av vigningshelgen i stort och smått. Så nu vet jag vilka de är, och förhoppningsvis vet de lite mer vad som förestår.
Såna här träffar är bland det roligaste jag vet. Men resan ner och upp känns lång med tåg. Tur att jag kunnat sitta och jobba under färden.

Det har varit än hit och än dit nu ett tag. Roligt förvisso, men det tar på.
Det är som jag sagt förut: Mycket glädje tröttar det också.

Håller på vara dags för nedvarvning och tid med min vän.

Församlingshögtid

Biskopsvisitationer är fantastiska.
Jag får vara med om såå mycket.
Var ska jag göra av med allt!

Glädjen i att medarbetare får höra att det dom gör är viktigt och bra.
En kantor, en församlingsassistent, en frivillig medarbetare.
Alla växer vi av uppmuntran.

Diakoner som verkar långt från glamouren och gör som Jesus,
ser sina församlingsbor, tröstar dem, sporrar dem, följer dem.
Och präster som verkar tro på det dom gör och predikar.

Men inte minst, glädjen i mötet mellan biskopen och församlingen.
Hur EFSare, kyrkoråd och kyrkonämnd, kyrkvärdar och kyrkoherden
får känna att biskopen bryr sig, lyssnar, ger råd.

Och musiker!
Hur olika och ändå lika hängivna i ert kall.
Glädjen i era ögon när högmässan idag lyfter från golvet.

Det heliga mötet mellan himmel och jord,
mellan Gud och mig i nattvarden.
Vid vissa kommunioner kan jag nästan ta på heligheten.

Höra tystnaden andas.
Låta allt onödigt vika för den älskandes blick.
Sluta ögonen och bara se!

Försoningen
Famnen
Föräldern

De glada ansiktena vid visitationstalet.
Jag står och håller biskopsstaven under biskopens tal,
och ser hur ryggar rätas, huvud höjs, blickar blir stadiga.

Och mitt i allt detta stora och heliga,
Härliga människor och varma handslag
i kyrkgången och i församlingshemmet.

Så många att jag som vanligt blir sen ut till bilen när vi ska åka hem.
Men jag hinner återlämna nyckelharpan och tacka för lånet.
Och få orgelnoter och en CD som en av musikerna spelat in och ville ge.

Sen - Tack för i veckan! Tack kära ni!
Tack Eva!
Vi ses..!

En dag för hela världen

Idag har jag fått vara med om två jättefina arrangemang för Svenska kyrkans internationella arbete.

I Härnösand ordnade domkyrkoförsamlingen och Härnösands landsförsamlingar en gemensam aktivitetsdag på torget. Ett tält sattes upp där man kunde få information om kyrkans internationella projekt, fyndigt åskådliggjorda. En skolklass hade målat flaggor på alla de länder där Svenska kyrkan har samarbetspartners. De bildade ett riktigt flaggspel under tälttaket. Där såldes prästost av ortens präster och där kunde man köpa lotter och startkort i Livsloppet, en tipstävling om jordens vattenförsörjning.

En utställning med info om kyrkans internationella arbete var uppsatt i konsthallen i gamla polishuset. Och där kunde man köpa en kopp rättvist kaffe. Varje timme sjöng körer, och appeller hölls från Nordeas trappa.

Biskop Tony inledde med den första appellen och Högsjö kyrkokör sjöng. Jag kunde inte låta bli att glida in i tenorstämman och sjunga med...

Många frivilliga gick omkring på stan och skramlade med bössor för Hela världen. Härnösands centrum myllrar av folk på lördagar, och torget är stans hjärta. Lena från Högsjö och Åsa från domkyrko som varit motorer i arrangemanget myste som solar. Annars var det minsann ont om sol. Det formligen vräkte ner snö, vilket tyvärr påverkade allt folk som vi hade tänkt skulle komma och myllra på torget...
Men vad gör det? Stämningen var på topp liksom känslan av att vi får vara med och göra något för andra och dessutom göra det tillsammans, som Svenska kyrkan i Härnösand.

Sen åkte jag med biskop Tony upp till Arnäs ovanför Örnsköldsvik, där vi bevistade ett jazzcafé i församlingshemmet. Även här var församlingens internationella grupp arrangör. En gång per termin anordnar de ett lördagscafé kl 14, en mycket lyckad satsning. Mycket folk kom, ca 120 pers. De betalade 100 kr i entré, vilket oavkortat gick till fasteinsamlingen. Lotter såldes liksom Sackeus-varor. En jazzkvartett underhöll och bjöd på ett energiskt och stämningsfullt Monica Zetterlund-program. Vi fick kortfattad och nyttig info om behovet av rent vatten. Och så ingick ett gott fika som internationella gruppen bjöd på. Ett enkelt och inkomstbringande koncept. De fick ju in 12000 kr till Hela världen.
Sen höll biskop Tony tio minuters Lördagstankar om Vänskap. Mycket tänkvärt.
Och jazzgruppen sjöng som avslutning en egen fin version av Jesus för världen givit sitt liv.

Som stiftsmedarbetare med fokus på de internationella frågorna kan jag inte annat än känna stolthet och glädje över det jag har sett bara idag.
Och jag vet att liknande Hela världen-aktiviteter görs över hela stiftet i dessa dagar.
Nästa söndag, Palmsöndagen, avslutas fastekampanjen.

Vad är kvar

Idag har jag arbetat med kroppen.
Hjälpt en kompis köra skrot till soptippen.

Vad är skrot?
Gamla kuddar och filtar från sjuttitalet, javisst.
Gamla avlagda kläder och böcker och möbler.
Gamla korgar och skor och lådor.

Men vad säger vi om gamla pussel som barnen lagt?
Gamla hemmagjorda byggklossar, och dockor och nallebjörnar?
Var går gränsen?

Någonstans inom oss vill vi alltid ha allting med oss,
oavsett hur gammalt det är.

Någonstans har vi alltid barnen och barnbarnen i vårt knä,
läggandes alla dessa pussel som aldrig blev lagda,
ritande och målande i alla dessa omålade målarböcker,
spelande hockeyspel och fia och china-schack med - vem då?

Vad ryms i en flyttkartong?
Minnen, javisst, men vad mer?
Vad återstår när soptippen fått sitt och släkten fått sitt?

De levande,
dom som väntar på oss,
efter flytten.

Dom hjälper oss att släppa taget
om grejerna,

se ögonen
se leendena
bejaka alla minnen

och gå vidare.

Ingenting omöjligt

Under intressanta visitationsdagar får jag nu följa biskopen runt i Arnäs, Gideå och Trehörningsjö församlingar. Tänk att det finns så brinnande, kompetenta och kloka medarbetare långt in i skogen, dit kameror och reportrar aldrig når!
Är det så att idealiteten ökar ju högre upp man kommer?

Jag har sett vackra byar och fina kyrkor,
älskade och vårdade av sin bygd,
med klockor som fortfarande kallar till Gud.

Under veckan har orden från ängeln Gabriel till jungfrun Maria följt mig:
För Gud är ingenting omöjligt.

För Gud är ingenting omöjligt.
Budskapet har synts i medarbetarnas berättelser och glada vittnesbörd om vad som sker i församlingarna. Det har känts i sångerna och och i biskopens ögon när han samtalade med ungdomarna i kväll:
-Kanske du ska tänka på om du ska bli präst eller diakon eller nåt annat inom kyrkan?

För Gud är ingenting omöjligt.
Orden har burit de förtroendevalda i deras strävan att möjliggöra det bästa tänkbara församlingsarbetet för kommande tider.

Och har synts i kyrkoherdens lugna, fasta och trosvissa blick.
För Gud är ingenting omöjligt.

Ja det verkar nästan så,
Nolaskogs.

Jungfru Marie bebådelsedag

Idag är det nio månader till juldagen.
Jungfru Maria får änglabesök och en gudahälsning.
Hon ska bli med barn och föda världens frälsare.

Det är idag undret händer.
Inkarnationen.
Gud blir människa.

Heliga konception av gudomligt och mänskligt.
Och till jul får vi se underverket:
En gudamänska till jorden är född.

Jag har alltid älskat Jungfru Marie bebådelsedag.
Jag är född nära vårdagjämning och Marie beb.
Det år jag föddes var födelsedagen Marie beb-söndagen.

Marie bebådelsedag, en dag nära Livet.
Ett klappande modershjärta.
Som kan kännas, ja t.o.m. höras om jag blir riktigt stilla.

Guds modershjärta.
Guds fadershjärta.
Ty i honom/henne är det som vi lever, rör oss och är till.

Ofattbara mysterium.
Oändliga famn och klappande hjärta.
Jag tillber dig.

Biskopsvalet del 5

Så har vi då valt biskop.
Men inte fått någon.
Svart rök ur Sixtinska kapellet.

Valutgången finns på www.svenskakyrkan.se/harnosandsstift

Inte överraskande att Tuulikki leder. Inte heller att Ingemar avancerade.
Dom blir nog bra båda. Men jag hade unnat Tor att komma längre.

Jag röstade i Vibyggerå kyrka tillsammans med Härnösands-Kramfors kontrakt.
Det hela gick väldigt fort. Sen fick vi tacos i församlingshemmet, och kaffe.
Kändes inte lika märkvärdigt som det faktiskt var.

Och nu stundar biskopsvisitation hos en av de fem biskopskandidaterna.
Life goes on.
Vi har inte bytt än.

Biskopsvalet del 4

I morgon kväll vet vi kanske vem som blir vår näste biskop.
Ja kanske redan vid lunchtid.
Valet är kl 10-12 på elva olika ställen runt om i stiftet.
Själv åker jag och de övriga stiftsprästerna till Vibyggerå kyrka för att rösta tillsammans med Härnösands-Kramfors kontrakts präster och elektorer.

Ett är säkert. Vem vi än får så får vi en duktig person till ny biskop.
Fördel Tuulikki Koivunen Bylund, domprosten i Uppsala, får man väl säga efter provvalet och hearingen. Men kanhända hon får lite motstånd i alla fall.
Vår domprost Tor Frylmark ligger nog bra till. Han kan stiftet redan och behöver ingen startsträcka. Han kan fullfölja de initiativ som biskop Tony har initierat.
Ingmar Söderström vann nog en del poäng på hearingen. Han kan också bli bra men känner inte alls till stiftet. Så i valet mellan honom och de två återstående väljer jag nog hellre Eva Nordung Byström som jag känner och värderar mycket. Bror Holm är inte min kandidat. Han får nog bra många röster ändå. Han kan nog byta hatt och klara jobbet. Men han gav det svagaste intrycket under utfrågningen. Och har det emot sig att KyrkA har agerat mycket märkligt och aggresivt mot stiftet på senare år.

Om Tuulikki vinner, och mycket talar ju för det, så får vi en biskop som är aktiv och massmedial, pigg på nya grepp, from och öppensinnad, lärd och disputerad, men en som inte vet nåt alls om oss och som bara har några få år på sig, c:a fem om hon har hälsan tills hon är sextiosju.
Synd bara att hon ska måsta bo i den stora biskopsgården, hon och katten...

Jag håller med om att tiden är mogen för en kvinna som biskop i Härnösand. Fast om det är könet som ska avgöra så är det en form av diskriminering det med.
Kompetens och lämplighet är det viktiga och avgörande för mig.

Som sagt- i morgon vet vi.

Skön söndag

Denna dag har varit en av de unika då ingen av oss haft några plikter eller inbokningar.
Vi har inte ens gått i kyrkan, och det säger en del om vårt behov av ledighet. Går och räknar dagarna till vår semestervecka om en och en halv vecka.
Idag har vi tjuvsmakat på ledigheten.

Fikade på säng och mornade oss länge.
Sen körde vi ut till stugan och satt och låg och läste och vilade.
Jag sov middag två gånger.
Började läsa Jonas Gardells bok Om Jesus.
Klart intressant även om jag somnade efter andra resp. tredje kapitlet.
Men det säger mer om mig än om boken.

Det var mulet och någon minusgrad. Mozart hade hur skoj som helst på skaren.
Fast också han var lite slö och sov gärna middag han med.

Hemkomna igen fortsatte dagens förfall med att vi beställde hem pizza.
Vi har ju så smått börjat äte LCHF.
Men icke denna helg från födelsedagen och till idag, dvs tre dagar i synd och skam.
Vi hade till och med oss en chokladkaka till stugan. Aj aj.

Kvällen slöts med en spännande Beck-film. Så nu är man lagom uppskärrad inför natten.
Nej inte riktigt. Fast så lite film som jag konsumerar så tål jag inte så starka varor egentligen. Även den kommande veckan ser ut att bli spännande, med biskopsval och biskopsvisitation.

Det ska nog gå bra efter denna sköna söndag.

Matchen

Första perioden var vår.
Vi körde massor av grejer från Britts källare till församlingsgården.
Satte upp bord och tejpade banderoller med Hela världen
och förberedde allt för dagens loppis.
Folk var vidtalade att skänka vinster och baka bröd till försäljningen.

Andra perioden blev motig.
Loppisen kom inte med i predikoturerna och inte heller i församlingens annons inför helgen.
Internationella gruppen som hade jobbat så inför den här dagen.
Och så skiter sig annonseringen helt och hållet, så när som på en pytteliten förstoringsglasannons i dagens tidning på väl undanskymd plats.

Vi kom igen i mitten av perioden och insåg att några ändå borde ha sett den
och några såg säkert veckonytt förra söndagen samt affischerna.
Fast vi får säkert bära tillbaka alla grejer till källaren efteråt. Och stoppa allt bröd i frysarna...

Tredje perioden.
En taggad internationell grupp möttes på morgonen. Inga sura miner.
Jag körde och hämtade Ulla med typ fjorton kassar med nybakat kaffebröd.
Tog kort på gänget före nedsläpp.
Sen kom det folk.
Det kom folk!
Och tittade och köpte vaser, ljusstakar, lampor, lotter, fula tavlor och fina tavlor och satte sig och skrattade kring kaffeborden och köpte Livsloppet-startkort och pratade och trivdes.
Och Tor pratade om rent vatten och vikten av ett sånt här frivilligarbete i församlingen och hur duktig gruppen varit osv.
Jag tänkte Yes! Mål!

Efter tre timmar kunde vi konstatera att vi fått in 10.600 kr till Svenska kyrkans internationella arbete.
Och allt bröd var som bortblåst, och bara ett par omöjliga grejer kvar.
Vi satte oss ner i omklädningsrummet och pustade ut med laget.
En sista kopp kaffe med gruppen och lite eftersnack.
Glada ögon, stolta miner.

Vi vann matchen trots allt.

Sextioett

Jag väcktes i morse av hustruns skönsång:
Ja må han leva, ja må han leva...
Den lycklige unghunden hoppade genast upp på min mage
och sa att nu vill jag ha morgonfika!
Efter sången fick jag en skjorta, slips och tröja och löfte om något annat
som kommer att visa sig om någon vecka.
Mozartgubben gav mig en beep-leksak...

Det är alltså på det viset att jag fyller år idag.
Inget jag är särskilt glad åt, men nu är det så.
Tacksam dock att jag ännu en dag fått stiga upp utan smärta eller ångest
som så många andra.
Nej, i stället fylldes vår morgonstund av något annorlunda:

Den största tanker som anlöpt Härnösands hamn lossade ankar och bogserades ut framför våra ögon.
Sånt får mig i stämning.
Vi har ju världens bästa vy över norra hamninloppet.
Vi kunde stå och läppja på morgonens färskpressade jos, medan det stora tankfartyget drogs ut och runt av två ivriga bogserbåtar, tills det kom i rätt riktning för att själv ta sig ut ur norra hamnen..

Ikväll har jag fått en fin present i form av en god middag designad Kristina och Mats.
Syster Annika kom också medförande en enormt god gräddtårta, precis som den skall vara.

Och så ringde barn och barnbarn, och allt var okey med dom.
Vad ska jag säga annat än Tack?

Tack!

Påven och sexualetiken

Påven har rest till Afrika och sagt sitt Nej! till en kontinent sjuk av HIV/AIDS.

Och hans män i Brasilien har bannlyst en mor vars nioåriga dotter blev gravid med tvillingar efter att ha våldtagits av sin styvfar. Modern såg till att rädda dotterns liv genom en abort och begick därmed en svår synd.
Styvfadern däremot fick snabbt Guds och kyrkans förlåtelse.

Jag undrar:
Hur kan människans reproduktion vara så helig att den alltid är viktigare än andra hänsyn?
Ser inte påven att den benhårda regeletiken kolliderar andra regler, typ kärleksbudet?
Vad är det som säger att de två embryon som flickan bar skulle vara mer värda än flickan själv?

Och varför måste alltid sex vara oskyddat?
Jo för att Gud ska få bestämma om det ska bli ett barn.
Det är inte människans sak menar man.
Men människan bestämmer ju i normala fall om hon ska ha sex:
-Vi gör det.
Genom det beslutet får miljoner levande sädesceller chansen att vinna loppet. Skulle paret däremot vänta till i morgon, så skulle alla de miljoner cellerna ha dött och ersatts av andra. Därmed kan man hävda att människan genom sina normala val i livet interfererar med Guds planer och bestämmer när det ska bli barn och inte.

De två katolska exemplen på olycksaliga etiska ställningstaganden visar på att kärleksbudet måste få vara korrektivet till alla andra etiska normer. En norm är inte god endast av den anledningen att den vill värna livet. Bara om dess konsekvenser i det enskilda fallet blir goda kan den anses god.
Påvens Nej till kondomer skyddar inte livet utan ödelägger livet för miljontals människor som av fruktan för Guds straff och kyrkans exkommunikation nu känner sig tvungna att ha oskyddat sex.

Vid ett av mina första besök i Sydafrika för några år sedan besökte jag Cape Orange-stiftets domkyrkra S:t Paul's church i Kimberley. På en pelare i kyrkan hade man "spikat upp några teser", dvs tejpat upp en affisch med den lutherska kyrkans HIV/AIDS-policy. Ju mer jag läste, dess mer fylldes jag av vördnad och beundran inför denna lilla kyrka.

Affischen varnade för HIV/AIDS-epidemin med ett ABCD:
A means Abstinence. Avhåll dig från sex om du inte är säker.
B: Be faithful to your partner in marriage.
C: Use a condom for safer sex.
D: Remember that AIDS can lead to Death as there is no cure.

Här bryter kyrkan medvetet mot flera tabun i den afrikanska kulturen. Hon gör det därför att Kristi kärlek tvingar henne. Hon ger rättframma råd utan att hymla och gör det av omsorg om sina små.

Längst ned på affischen stod ett gott Gudsord ur Romarbrevet: "Nothing can separate us from God's love." Som en själavårdande hälsning mitt i AIDS-ångesten.

När såg jag senast en utmanande affisch i domkyrkan här hemma?
Nej, vi ska ju vara så politiskt korrekta, så vi tiger där vi kanske borde tala.
Hade Sydafrikas lutherska kyrka velat smöra makthavarna, hade den sagt att epidemin nog inte alls var så farlig, och att en man alltid har rätt till sex med sin fru, och förresten med alla sina fruar, dvs med vem han vill.

Men här tar man ställning för det utsatta livet genom ett svårt etiskt och kulturbrytande ställningstagande.
Heder åt en sådan kyrka!

Ljuset

Ikväll har jag inte mycket att skriva om.
Inte för att dagen har varit innehållsfattig eller så.
Men för att jag helt enkelt är nöjd och trött efter en god dag.

Det betyder mycket med ljuset just nu.
Morgonljuset som utlovar en god morgon när jag vaknar.
Dagsljuset som utlovar en vår även detta år.

Eftermiddagsljuset som aldrig ger sig.
Följer med hem från jobbet.
Det dröjer kvar fram till Rapport ju.

Och nu närmar vi oss vårdagjämningen,
då solen står över ekvatorn
och dag och natt är lika långa.

Sen tar ljuset över här uppe
och fåglarna kommer
och våren!

Det gäller att sova medan det är mörkt.
Man vet inte, snart kanske det ljusnar.
Godnatt.

Utan ögon

Jag har problem.
En skalm till mina glasögon har gått av.
Det hände i Luleå i helgen,
och de lärde tvistar ännu om vems fel det var.

Sedan dess balanserar min synförmåga på ett ben så att säga.
Hänger på den kvarvarande högra skalmen, men som på ett hår.
Så fort jag tittar för brant ner, dinglar glasen framför nosen.
Jag känner mig naken till vänster och inte så säker.

Gick till en ny optiker i eftermiddag.
Han fixar nog till mitt problem om någon vecka.
Men till dess får jag titta snett och se ut som i serien Ernie,
där någon har slagit någon annan sönder och samman.

Då hänger glasögonen på tvären över ansiktet.
Så känner jag det.
Men vissheten om den nya skalmen fyller mig med hopp,
liksom att jag också ska få nya läsglasögon

Tänk att det här är dagens viktigaste ämne...
Jag har visserligen skrivit till både stiftsstyrelsen och till Sydafrika,
men utan ögon för verkligheten, känns det.
Man behöver ögon för att kunna se.

Vårvinter!

Solen tittar fram en stund idag.
Vad ljus över dataskärmen!

Går till fönstret för att vinkla persiennen
och ser att fredskallan behöver vatten igen.

Tittar ut och ser att det har hänt nåt,
eftersom solen står så högt.

Detta måste upplevas på riktigt.
Går ut på lunchen och kisar mot solen.

Snön syns med ens kornig, ful och gammal,
och har inte en chans emot värmen.

Den gamle kung Bore får ge sig
och rinner besegrad bort nedför rännstenen.

Talgoxen blir vårtokig
och sjunger titta titta titta!

Ett leende bryter fram på torget,
ett ansikte vänds upp mot solen.

Det är bestämt vårvinter!

Tankar under en bilfärd

-Hej då.
-Hej då. Kör försiktigt!
Vi slår igen bildörrarna och lämnar svärmor och Luleå och kör hemåt.

Svärmor Greta. Alltså!
Åsas mor och en 78-årig krutgumma som har full koll på alla barn och bonusbarnbarn.
Ett otroligt föredöme i sin släkt.

Luleå domkyrka.
Där vigdes jag till präst för över 36 år sedan.
Och där vigdes Åsa till diakon för drygt 23 år sedan.

Luleå, platsen också för min fars lärarexamen 1942,
och platsen där bomben om hans och mammas död slog ner 1994,
liksom platsen för mitt svåra men ofrånkomliga uppbrott ett par år senare.

Vi kör ut till E4an söderut, och solen lyser över ett vitt Norrbotten.
Passerar Piteå och avtaget mot musikhögskolan.
Där kom jag in och påbörjade körledarlinjen 1992.

Ner mot Skellefteå trängs många minnen, för härifrån kommer mina barns mor.
Här gifte sig dotter Lina, och det lyser av vårvinter över älven.
Hoppas gamle morfar Thure mår bra. Vi tankar och kör vidare.

Kommer till Umeå. Här känns allt hemma, här har jag bott.
Här landade Brita och jag hemkomna från Afrika en gång.
Här tog Mattias och Lina både körkortet och studenten.

Vi tar omvägen förbi Holmsund och hälsar på faster Kerstin.
Hon blir så glad och minns t.o.m. mitt namn, och pratar Lansjärv med Åsa.
Men när vi stängt dörren minns hon troligen inte besöket.

Vid Umeå flygplats på väg ut till E4 igen, kommer ett plan in för landning från nordväst.
En Mycket Vacker landning.
Jag måste ut i vägrenen och stanna för att riktigt få beskåda touch down.

In på Statoil i Hörnefors av hunger efter en korv med bröd.
Här i Hörnefors, i rosornas kyrka gifte sig Mattias och Sofia.
Sen vidare förbi Yttersjö och Ängersjö och Håknäs, idel släktvaggor.

Vi passerar avtagsvägen till Bjurholm.
Den är alltid så kär, vägen upp till Rötterna.
Nästa gång måste det bli morbror Allans tur.

In i Västernorrland och kurs mot Örnsköldsvik.
Landskapet blir turbulent och vackert,
landet som Gud skapade när han både log och vredgades.

Själevads kyrka, min Farfars barndomskyrka,
min ungdoms lägerkyrka,
och ett år Sveriges vackraste kyrka t.o.m.

Vi dånar upp mot Skuleskogen, där molnen går lågt.
Och glider ner mot bergen och ådalarna som möter med mera sol.
Ångermanälven, ja jag säger bara det: Ångermanälven!

Den majestätiska Högakustenbron, som vågar språnget över.
Och på andra sidan, idel kära marker!
Högsjö kyrka med mors och fars grav, min barndom, ungdom och mina jaktmarker.

Undrar hur det ser ut vid stugan i Ytterskog ikväll?
Vi tar det en annan gång när vi orkar bättre.
Vinkar i alla fall till paradiset över skogen vid Furusjön.

Och när skymningen börjar gråfärga plogkanterna, blinkar jag höger in mot Härnösand.
Min gamla hemstad tar emot med den vita domkyrkan i mitten.
Min och Åsas kära nav i nuet.

Vi hämtar en lycklig hund hos dagmatten, och stannar en kort stund senare på vår gård.
Stiger ur bilen och sträcker på armar och ben
och känner att luften är frisk och aftonen mild.

Och att nästan hela livet har rymts i denna resa.

La voix

Så har då svenska folket utsett en favoritlåt ännu ett år .
Melodifestivalen.
La voix hette låten som vann.
Rösten.

Hon hade röst hon som sjöng den, operasångerskan.
Rätt låt vann i mitt tycke.
Möjligen höll jag också på den som kom sist.
Men jag har inte följt festivalens kvarts- och semifinaler, så jag vet inte vem som sjöng vad.

Allmänt känns programmet himla överspänt.
Jag blir trött redan av de första minuterna, och att alla gör till sig och försöker vara vara hippa.
Det hela verkar oerhört påkostat. Ofantliga summor spenderas på strunt.

Hm, gubbvarning?
Ja kanske, men i så fall bjuder jag på det.
Jag är ju snart sextioett, så jag bjuder på en till:

Det var bättre låtar förr.
Och sångarna hade mera själ i rösten,
la voix.

En missionell kyrka

Under vinterns arbete med att lansera Svenska kyrkans nya koncept för det internationella arbetet har jag haft anledning att fördjupa mig i vad som menas med mission.
Förr sågs det som en speciell kallelse att bli missionär. Men numera ses mission mer och mer som ett uttryck för den kristna kyrkans huvuduppdrag.
Ungefär så här tänker jag idag:

Kyrkan bedriver inte mission.
Kyrkan är mission, dvs sänd till sin samtid med ett uppdrag.
Gud är missionens subjekt.
Gud är den som sänder och vi får vara medarbetare i Guds mission.

Idag används ordet mission ofta som uttryck för ett företags affärsidé eller programförklaring.
Då används ordet i gärna i den engelskspråkiga varianten Míssion. President Bush talade om "Our mission in Irak". Företag talar om sitt Mission statement, sitt uppdrag.

Vilken är då vår mission som kyrka idag?

På första trosartikelns plan (Vi tror på Gud fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare) sänder Gud oss och alla andra männisor att ta ansvar för allt skapat, uppfylla jorden, råda över allt levande, bruka jorden med förstånd och måtta, organisera mänsklig samlevnad etc.
Jag tror att all mänsklig samlevnad, kultur, politik och ekonomi är goda Guds ordningar som ingår i vår mission, vårt uppdrag som människior. Därför kan och skall vi som kristna samarbeta med alla goda krafter för jordens överlevnad, för klimat och miljö, demokrati och mänskliga rättigheter.
Inte bara kristna har denna kallelse. Som kristen tror jag att Gud använder alla slags människor för sina goda syften. Även den icke-kristne politikern har Guds uppdrag att bygga ett gott samhälle och bygga fred.

På andra trosartikelns plan (Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår Herre) har den kristna kyrkan ett särskilt uppdrag, nämligen att berätta om Jesus Kristus, hans liv, hans död för oss och hans uppståndelse från de döda. Det han har gjort för oss är så unikt och så viktigt att människor måste få höra om det. Därför skall vi fortsätta vittna om Jesus och hjälpa människor in i ett personligt lärjungaskap som hans efterföljare.

På tredje trosartikelns plan (Vi tror ock på den helige Ande) är vårt uppdrag att genom gudstjänst, undervisning, diakoni och mission bygga kyrka och församling, alltså en gemenskap kring Jesus. Kyrkans uppdrag är att fortsätta hans verk till dess han kommer åter.

Detta är med några korta ord vad jag upplever som kyrkans mission, hennes uppdrag.
Mission är alltså inte något begränsat, något som handlar om att skicka pengar och missionärer till Afrika. Det är allt som kyrkan gör och är i den världsvida gemenskapen.

Mission är egentligen inte alls en verksamhet, något vi skall göra. Mission är att vara, vara i Guds sändning av sin kyrka. Det är inte enstaka människor som är kallade till mission, utan det är kyrkan som är kallad till mission.

Därför är mission något som hör till kyrkans väsen.
Kyrkan är inte i första hand missionerande, hon är missionell.
Alla våra församlingsverksamheter görs därför att kyrkan är sänd i världen. Hon har Guds uppdrag på alla tre trosartiklarnas plan, och vi alla döpta har del av denna kallelse.
Det betyder att allt som sker i våra kyrkliga församlingar sker därför att kyrkan är missionell, dvs till sitt väsen utåtriktad, sänd med ett mandat att tillsammans med andra människor ta ansvar för Guds jord, vittna om Jesus och locka enskilda till efterföljelse, samt bygga en gemenskap och ställa upp för de utsatta så långt vi orkar och kan.

Denna syn på missionen har blivit så levande för mig under denna vinter. Därför vill jag dela dessa tankar med dig.
Vad tror du?
Reagera gärna, protestera, problematisera, här, eller på min jobbmail, jan.sjoberg@svenskakyrkan.se

Stad i mörker

Nu har hustrun och jag tagit långhelg och kört upp till svärmor i Luleå.
Upp till Umeå var trafiken normal.
Men sen började Matcherna.
Kvartsfinalerna i ishockey-SM.
...Lika med folktomt.

Knappt en enda bil på E4 norr om Umeå.
Skellefteå spelade nere i Jönköping.
Inte en käft var ute i Skellefteå.

Och Luleå spelade nere i Göteborg och förlorade med dunder och brak.
Dvs åkte ut ur slutspelet.
Ingenting funkade för vårt lag ikväll.
(Jag är liksom gift med Luleå hockey. Åsa är faster till keepern Mattias Modig)

Ju längre upp vi kom, desto mörkare blev det.
I Piteå fanns fortfarande hoppet kvar.
Men när vi passerade Norrfjärden släcktes det sista ljuset.
Luleå fick ge sig och Frölunda gick vidare till semifinal.
Det hjälpte inte ens att det stod Jesus är Herre på en skylt bredvid vägen.

Framme i Luleå hängde ett stort sorgflor över Bergnäsbron.
Ett sorgens mörker låg över de snötäckta gatorna.
Ingen mänska var ute.
Alla satt inne och pch deppade och skyllde på domartabben igår.
Det var Därför! det gick som det gick.

Tur att det finns syndabockar utanför laget.

Och för en stund sen ringde en modstulen målvakt till sin farmor för att få lite tröst.
Det tror man inte när man ser dom på isen,
Hjältarna.

Heja Lule!
Kom igen till hösten!
Ni är kvar i elitserien.

Och Mattias, du är ju bara bäst!

Personaldag

Min arbetsplats har hållit på i ett och ett halvt år med en organisationsöversyn.
Idag har vi suttit igen i en personaldag i syfte att ge ännu lite bränsle på elden.
Men jag vet inte om det blev så mycket till brasa. Vi är tålmodiga och gör som vi blir tillsagda, för vi vill ju inte bli obekväma för vår arbetsgivare. Det är ju bevars begynnande besparingstider.

Undrar om han, hon den det, dvs arbetsgivaren tror att spelet kallas fair play.
Dom gör ju ändå som dom vill, med verksamheten och oss anställda.
Jovisst är det bra att vi efterfrågas och ges talartid och betraktas som remissinstans.
Men det känns ibland som en kattens lek med råttan.
Varför dra ut på det hela i två år? Är det för att processen kräver det?
För att gå varsamt fram, eller för att vi ska ges en känsla av delaktighet?

Svårt är det i alla fall med demokrati, viljan att inkludera, integrera, vara juste och rättvis. Särskilt när det så väl märks att det skall framgå, framskymta, synas.

Snälla, snabba på processen! Det är tungt att gå mot golgata.
Från allra första dagen har vi alla bävat för våra jobb.
Bestäm er. Låtsas inte som om vi har något att bidra med och säga till om.
Ge oss besked.

Församlingsbesök kring mission

Under kvällens snöyra har jag varit på ett församlingsbesök och talat om Svenska kyrkans internationella arbete. Det gläder mig att acceptansen är så hög för sammanslagningen av det världsvida arbetet till ett gemensamt och även för benämningen/mottot Hela världen samt den gemensamma loggan.
Det jobbas på ute i församlingarna för årets fasteaktion som handlar om behovet av rent vatten på vår jord.
Inte en suck hördes ikväll om varför vi övergett namnen Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission. Utan bara Tut, tut!
Skönt.

Och så är det så roligt att få prata om vårt uppdrag i Guds mission.
Att mission är hela kyrkans uppdrag att vårda och värna Guds skapelse, att vittna om Jesus Kristus, samt att bygga församling och kyrka till dess han kommer åter.
Kyrkan är missionell.

Jag ska blogga om det nån kväll.
Nu är det alldeles för sent för såna djupheter.
Godnatt.

Fräls oss från ondo

Så har jag då sett filmen Deliver us from evil, om den katolske prästen som sexuellt utnyttjade barn och trots det skyddades av sin kyrka. Då filmen gjordes hade över 100.000 anmälningar kommit in om sexuella övergrepp av katolska präster i USA. Och ändå räknar man med att 80% av övergreppen aldrig blir anmälda.

Det är lätt att säga: Ja det är katolska kyrkan. Det var väl det jag misstänkte.
Att exkludera sig själv och tänka att riktigt så hemska är inga andra.
Men vad vet vi?
Vad händer mitt ibland oss här hemma i Sverige?
Hur många barn och ungdomar har inte fått sina liv allvarligt skadade eller till och med förstörda inom vår kyrka? Varje år uppdagas övergrepp även här.

Men samtidigt känner jag en tacksamhet åt att vår svenska kyrka är organiserad som den är med demokratisk transparens på alla nivåer. Här går det helt enkelt inte att mörka illgärningar som i ett strikt hierarkiskt system. Och våra biskopar och kyrkoråd har blivit modigare när det gäller att vidta åtgärder när övegrepp händer.

Jag är också tacksam över att vår kyrka inte kräver celibat av sina präster och diakoner. Det var i och för sig endast för två generationer sedan som prästerna behövde biskopens tillstånd till att gifta sig. Och diakonissor, dom var väl i det närmaste per definition celibatärer.
Vi tillerkänns idag rätten att leva ett normalt familjeliv, även om det inte är problemfritt i landets prästgårdar heller. Det är en styrka för en kyrka med företrädare som lever i stabila relationer och därmed kan möta sina församlingsbor med trygghet och förståelse.

Det är som om Jesus själv förutsåg de problem som hans kyrka skulle ställas inför, då han talade om kvarnstenar till halsband åt dem som förför hans minsta vänner. En hemsk dom, men när man ser hur de drabbade lider kan man ibland känna att den vore rättvis.
Samtidigt måste vi som en evangelisk kyrka hävda att även den grövsta förbrytare kan få förlåtelse: "Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror." (Sv.ps 228)

Det som var det mest skrämmande med kvällens film var känslan av att prästen egentligen inte alls förstod hur han hade skadat sina offer. Han verkade inte ångra det han gjort, han bara önskade att det hade varit ogjort: It should never have happened...
En oförmåga till empati på gränsen till sjuklighet.

Sånt känns iskallt.

Inför ett TV-program

Nu strax skall ett TV-program visas om hur människor fått sina liv förstörda av kyrkans företrädare. Om det är något som gör mig upprörd så är det när kyrkans män skaffar sig makt och inflytande över människor och ruinerar deras liv för att nå privata mål.

Jag vill egentligen inte se programmet men måste nog.
Det är bara att koka en kanna te och ställa in sig på det värsta.

Fjällfolk och läkaretik

En tevekväll med stor spännvidd.
Först två attentat, ett i Bagdad och ett på Nordirland.
Men det är man så van vid att det inte riktigt berör.

Men sedan visades den underbara filmen Hjordeliv, om tre samekvinnors liv och tankar.
Helt lysande filmkonst, och mycket nära men varsamma porträtt av de tre,
vars liv som renskötare hotas från alla håll.

En kärleksförklaring till fjällens människor,
en naturfilm med oändlig skönhet
och ett tankeväckande inlägg i debatten om Storsverige och Sapmi.

Sverige har inte ännu ratificerat FN:s konvention om urfolkens rätt.

Filmen för mig tillbaka till min barndoms Tärnaby och besöken inne i Joesjö och familjen Omma. De bodde i en riktig kåta och skiljde sina renar i Atoklintens skugga.
Men oj vad vi hade respekt för lappongas lasson. Dom kunde ju fånga oss!

Därifrån till programmet Agenda som diskuterade medicinsk etik i terminalvården.
Detta med anledning av att en läkare häktats i veckan i Stockholm misstänkt för att i höstas ha gett aktiv dödshjälp till ett spädbarn.

Var går gränsen för människans ansvar inför de tekniska hjälpmedel hon förfogar över?
När blir det dags att stänga av respiratorn, sätta ut livsuppehållande åtgärder,
ge så starka doser smärtlindring att de bokstavligen tar livet av patienten?

Naturnära liv gentemot svåra högteknologiska dilemman.
Vacker höst med glödande ripbärsmattor vs sterila sjukhusmiljöer.
Lugna trygga samekvinnor vs debattstressade läkare och generaldirektörer.

Skaplig spännvidd i TV-utbudet.
Två gripande miljöer, så helt olika men så inflätade i varandra.
Fjället och staden, rennäringen och sjukvården.

Människan i sin storhet och utsatthet.
Med sin frågan till Makten:
I vems intresse fattas besluten?

En strimma sol

Mars är här.
Vintern vänder mot vår.
Men bara lite.

Ser jag rätt att lite barmark har smält fram närmast huset?
Hör jag rätt att kråkorna är i friartagen?
Är det inte lite lite vår, när jag blir våt om fötterna av snömodden?

Morgonen ljusnar tidigt över en vit värld.
Det blir senare och senare kväll.
Ljuset håller på att vända matchen.

Och idag, efter evigheter av gråväder, moln och dimma:
En strimma sol under en kort timmes tid.
Som en bekräftelse av det jag känner.

Älskade mars, löftesrika vintermånad.

En viktig dag

Jo, visst har jag arbetat på stiftskansliet idag.
Jo, visst har jag läst tusen viktiga mail och ringt,
och pratat viktiga saker med mina arbetskamrater.

Men i eftermiddag har jag gjort det jag länge sett fram emot.
Jag har tömt lägenheten på återvinnings-sopor.
Det känns utan tvivel som dagens viktigaste insats.

Kört två vändor till återvinningen på Jaktstigen
och skeppat tidningar, pappförpackningar, tomflaskor och burkar,
glödlampor, batterier, kraschade keramikskålar, osv.

Tänk att en så handfast syssla kan fylla mig med sådan lust!
Och jag har sopat hundhår och bytt lakan i sängen.
Samt försökt laga en LCHF-middag.

Sånt-
är viktigt.
Vissa dagar kan teologin slänga sig i väggen.

Uffes begravning

Den här dagen när hustrun skall rusta till begravningskaffe på Café Trädgår'n,
ligger hon pall i nåt som verkar vara influensa.
Det blir inte alls någon begravning för hennes del.

Jag hade blivit ombedd leda begravningsgudstjänsten efter Uffe, en av Trädgår'ns stamgäster. Och förutom att jag gladde mig åt att få vara lite församlingspräst för en dag, så kändes det också hedrande att få uppgiften. Var och varannan dag tittar jag ju in på Trädgår'n och språkar lite med gästerna och personalen. Så jag hade hunnit lära känna Uffe lite, mest genom Ingvar, min barndomskamrat.

Och nu känner jag att jag vill berätta om hans begravning.

Uffe hade ingen familj och inga släktingar. Gösta, som varit som en fosterfar åt honom, var den närmaste. Han och många andra slöt upp och kom till domkyrkan. Det var Uffes kompisar och det var vänner från LP-Öppen gemenskap på Pingstkyrkan, och det var Elaine och Ulla, som alltid sitter ett par timmar på Trädgår'n och pratar med killarna. Elaine fick nu rycka in i Åsas ställe och läsa några texter under begravningen. Det gjorde hon så bra. Allt kändes så fint. Lugnt och värdigt, alltsammans. Men sorgligt förstås. Vi sjöng 217 Gud för dig är allting klart, 764 Håll om mig, samt 249 Blott en dag. Lars spelade på orgeln Dagen är nära och Jesus bleibet meine Freude. Värdigt och fint.

Och sedan hade vi en stilla och fin minnesstund på Trädgår'n. Där hade Bosse och Elisabeth med hjälp av Anneli, Eva och Mats dukat och brett mackor och plockat fram tårta.
Och vi hade ställt fram ett kort av Uffe på byrån i salongen.

Under minnesstunden berättade folk om sina minnen av Uffe och vi lyssnade till en sång av Lars Winnerbäck som Uffe hade tyckt om. Och Lena läste några dikter och hyllade Uffe för hans goda kamratskap.
Många gick ut och rökte och kom in igen,
och troligen gick nog en och annan ut och tog sig ett järn för att orka.
Det var lite rörelse mest hela tiden. Men det gjorde ingenting. Det fungerade för alla.

Till slut var det dags att avrunda dagen. Alla hade varit så spända inför den och ängslats inför hur den skulle gå. Inna stannade kvar längst, det var en tung dag för honom.

Det var en brokig men en kär liten församling jag hade idag.
De fick med sig bibelordet av Jesus från Matteus 11:

Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor. Jag skall skänka er vila.
Tack Gud.

Tack Uffe.

Biskopsvalet del 3

Härnösands stift har hållit en offentlig utfrågning av sina biskopskandidater.
På onsdagen samlades ett par hundra intresserade till Hotell Södra berget i Sundsvall, där utfrågningen ägde rum.
TV-profilen Sverker Olofsson, prästen och doktoranden Linda Annersten och Svenska kyrkans kultursekreterare Lisbeth Gustafsson ledde hearingen.

De fem biskopskandidaterna som utvaskats genom provvalet i januari var:
Domprost Tuulikki Koivunen Bylund, Uppsala
Kyrkoherde Bror Holm, Selånger
Domprost Tor Frylmark, Härnösand
Kyrkoherde och kontraktsprost Eva Nordung Byström, Arnäs
Kyrkoherde Ingemar Söderström, Örebro

Lyssna gärna igenom utfrågningen på stiftets hemsida www.svenskakyrkan.se/harnosandsstift

Mina egna känslor efter utfrågningen:
Utfrågningen sköttes proffsigt och rättvist.
Stämningen var mycket god bland åhörarna.
Kandidaterna slappnade av mer och mer och bjöd på sig själva.
Alla gjorde bra ifrån sig, några bra+ och andra bra-.
Vem som än blir vår biskop så får vi en duktig biskop.

Så är det.
Nu ska jag sova på saken, så får vi se vem som får min röst den 24:e.

Var god skölj

Gäpe, gäpe min lille ven!
Så sa min barndoms tandläkare, när jag satte mig i hans stol.
Han var från Danmark och gäpe var det enda jag förstod, så jag gapade.
Dr Lentz tog sig an mitt underbett
och gav mig olika tuggbryggor, så att tänderna kom rätt.

Jag har ingen egentlig tandläkarskräck.
Men nog är det otrevligt även om dom säger lille ven.
Sätta sig och gapa och veta att det kommer att göra ont och ta tid och lukta mun och blod.
Och det för dyra pengar.

Jag hade alltså tandläkartid idag.
Fast egentligen träffade jag min tandhygienist.
Med glad saklighet karvade hon tandsten i närmare en timme.
Kan inte förstå att det alls blev något kvar av gaddarna.

Sen har dagen gått åt till att förhålla sig till traumat.
Jag blir känslig av att gå till tandläkaren.
Det sitter liksom i, förnedringen, intrånget, smärtan, blodet.
Som en smärre operation.

Och ändå är det inte något att gorma om.
Som operation betraktat är besöket hos tandläkaren rätt lindrigt.
Det är närmast intressant att märka hur man ligger där på helspänn i stolen och kramar handtagen och försöker låta bli att svälja.
Det handlar om att uthärda vad som än sker.

Lite som livet.

Och så till slut,
när allt hopp är ute:
-Nu kan du sätta dig upp och skölja.

Evangelium!

Städdag

Efter vinterns höjdpunkt vad gäller resor och upplevelser
är det dags för en städdag.
Med stor motivation griper jag mig verket an.

Först en vecka med biskop Tony till Sydafrika,
En ny biskop vigs i Kimberley, Bill Bowles.
Lägg hans namn på minnet.

Jag tar fram dammsugaren och börjar bekriga dammråttorna.

Därifrån direkt till Rom, där påven missar oss.
Men stiftets prostar möter och vi får några hyperintressanta studiedagar.
Firar mässa i katakomberna och besöker Petri och Pauli gravar.

In under soffan och sängarna och in i hörnen!

Synd bara att jag ligger hela första dagen i magsjuka.
Hamnar typ i Birgittasystrarnas isoleringscell
men hinner vara med om prostresans andra halvlek.

Ner i källaren och tar upp pelargoniorna ur mörkret.

Från Rom hem på fredag kväll till väntande hustru och snö.
Lördag fm åker vi ut och skottar stugtaken.
Vackert och tungt. (Se janasa1.blogspot.com.)

Här måste skuras. Tar fram en skurhink och Ajax.

Sen direkt upp till Vemdalen
och igår söndag en inspirerande Hela världen-dag med Härjedalens församlingar.
Rackarn, vad jag har gjort mycket på sistone!

Gnor och gnuggar för att få bort golvfläckarna i köket.

Därför är jag lite trött idag.
Men glad åt att pelargoniorna nu ser ljuset.
Det är snöyra ute men dock mars månad...

T.o.m. toaletterna blir rengjorda. O vad rent det blir.

Jag är trött och undrar var jag är.
Borde gå och sova middag.
Men det blir nog en semla och kaffe i stället.

Tömmer en hel kudde hundhår i soppåsen och känner mig nöjd.

Lagom till kaffet kommer hustrun hem med hunden.
Han blir lycklig och springer runt.
Spanar sen in semlorna.

Gott.

Hela världen-dag i Vemdalen

Idag har jag lett högmässan i Vemdalen inne i Härjedalen.

Där mötte en förväntansfull församling i en vacker liten kyrka i vinterskrud
med en stor, vältränad kyrkokör t.o.m.
Min pappa som var kantor där på 40-talet måste ha fröjdat sig i sin himmel över att kyrkosången ännu blomstrar i hans gamla församling.
Det kändes härligt att få leda gudstjänst igen. Det var länge sedan.

Efter gudstjänsten samlades en skara representanter från Härjedalens församlingar i Vemdalens lilla mysiga sockenstuga. Där ledde Elisabeth, Åsa och jag en eftermiddag kring Svenska kyrkans internationella arbete. Tidigare har jag haft liknande dagar i Sollefteå, Sundsvall, Örnsköldsvik och Östersund.

Det var inte svårt att får igång diskussioner bland deltagarna. Vi försåg dem med missionsteologi, en redogörelse för varför Lutherhjälpen och SKM nu slagits ihop, och vad Hela världen är och inte är i det sammanhanget. Vi visade Hela hela världen-filmen och förklarade Svenska kyrkans insamlingspolicy, och hann även med att inspirera till lokala ideella satsningar och samverkan för vår kyrkas internationella arbete.

I och med denna dag kan jag konstatera att Härnösands stift under årets början har nått c:a 275 intresserade och engagerade församlingsmedarbetare, anställda, förtroendevalda och frivilliga med vårt angelägna budskap.
Och gensvaret har varit mycket stort.
Vi får vara tacksamma.
Mycket tacksamma.