Tvenne musikhöjdare

Jag har inte lyssnat på eller spelat mycket musik under årets första månad. Knappt något alls.
Men det var inget nyårslöfte heller. Jag kan hör och häpna vara lite less på allt som låter, även musik. Söker ofta tystnad. Sätter sällan på en radio eller skiva och håller mig aldrig med ljudkulisser av musik. För om jag gör det så kan jag inte göra något annat, utan då måste jag lyssna aktivt och ta ut ackorden som spelas, eller följa basgången, eller nynna med.

Men detta dygnet! Jag säger då bara...
Igår kväll visste jag att hustrun skulle sitta i timmar med det gångna årets kyrkostatistik. Och själv var jag inte på något toppenhumör precis. Ville ingenting särskilt utan satte mig för att slösurfa lite på Youtube. Det skulle jag inte ha gjort.
För där fanns en 3 tim lång fullständig föreställning av Figaros bröllop med subtexter både på italienska och engelska. Så att jag äntligen kunde förstå lite av handlingen.
Alltså var jag helt såld ända till slutackordet klockan elva. Tur att man kan ta sig kisspauser mellan akterna. Jag satt som klistrad, även om det inte var den bästa föreställningen jag sett. Det var nog en inhoppad yngre Contessa, som skrällde lite och saknade utstrålning. Min favorit hittills på Youtube (har ju inte sett operan i verkligheten ännu) är den med Dorothea Röschmann som grevinnan. Där pratar vi om en oerhörd utstrålning i hennes stora aria Dove sono, där hon sjunger om sin saknad av den kärlek som greven en gång gav henne.

Alltnog, jag njöt ändå igår kväll så jag grät när det var slut.
Helt betagen av musiken, så himmelskt skön, fantasifull och detaljrik.
Och billigt knark var det också. Det var klart svårt att koppla ned mig till sovnivå efteråt...

Och som om det inte räckte, så var hustrun och jag på konsert idag, en eftermiddagskonsert på Davies Symphony Hall, där SF Symphony gav ett Bach- och Mozartprogram. Först Bachs underbara Orkestersvit nr 3 i D-dur som jag alltid har älskat, särskilt första och sista satsen. Sedan två för mig okända sopranarior av Mozart, framförda av sångerskan Lydia Teuscher.
Efter paus sjöng hon en helläcker bröllopskantat av Bach, BWV 202. Så liten, så annorlunda, så njutbar. Och till slut framförde San Francisco Symphony Mozarts symfoni nr 31, Parissymfonin. Den fick jag inte riktig kontakt med, det var något spretigt, okoncentrerat över den symfonin. Men naturligtvis helt njutbar ändå. En heltänd Paul Goodwin på dirigentpulten var en fröjd att se.

Så - först kom ingenting, sen kom ingenting, sedan allt.
Ikväll ska jag nog akta mig för Youtube.
Fast, bara en liten stund... Det kan jag väl?
Här är Dove sono.

Varningsskyltar

Jag körde idag igenom Kaliforniens fruktträdgård.
Dvs från Los Angeles till San Francisco längs Highway 5 som går genom Central Valley.
Längs den vägen passerar man mil efter mil efter mil av frukt- och vinodlingar.
Och nu verkar säsongen ha börjat, för där var traktorer överallt längs snörräta rader.
Sannerligen en överväldigande syn.
Vi pratar här om säkert 30-40 mil med jättelika odlingar längs vägen. Jag inser att det är härifrån som Kalifornien förser resten av USA och världen i övrigt med välsmakande och vitaminrika läckerheter.

Men jag noterade också alla skyltar längs motorvägen. Och de hade ett allvarligt budskap:
Water = Jobs!
No water = No jobs = High Food Costs!

Mil efter mil med nödrop ur växthuset.
Fight for the Water!
Solve the Water Crisis Created by the Politicians!

Ännu stod fruktträden där kala utan löv, till synes döda.
I olika nyanser av grått och violett.
Andra odlingar dignade av mogna orangea frukter.
En skylt visade: Mandarines, och sen var det mandarines ett par kilometer.
Sen stod det And Lemons too.
Och en till: Enjoy more citrus!
Humor.

Farmare efter farmare lockade med sina produkter inför den kommande växtsäsongen.
Men varvade också enhälligt med bistra sanningar.
Food Grows where Water Flows.
Help us to get water from the State!
Med mera dylikt.

Jag passerade massor av gröna kullar med betagande motiv för konstnärer och fotografer.
Jag såg stora fåglar segla över fälten
och en vattenkanal som slingrade sig genom dalen för att förse alla med vatten.

Det sköna och hotade kaliforniska växthuset.

Insikten att problemet är gigantiskt.
Sierra Nevada måste få sin årsnederbörd.
Det är det det handlar om.
Och vem fixar det..?

Kunglig yra

Det har varit en intressant helg, minst sagt.
Vi har haft besök av kronprinsessan Victoria med prins Daniel och lilla prinsessan Estelle.
Alltså i kyrkan. Inte hemma om nu någon trodde det.

Först var det lite hemligt, det hela. Det svenska generalkonsulatet i San Francisco kontaktade Svenska kyrkan med en förfrågan om man kunde förlägga en träff mellan kronprinsessfamiljen och representanter för den svenska kolonin i SF till Norska sjömanskyrkan med Svenska kyrkan som värd. Det hela skulle vara ett inofficiellt eftermiddagskaffe och ha barnfokus.
Då gick hustrun igång kan jag lova. När jag har sett förberedelserna på nära håll under de senaste veckorna, har jag osökt kommit att tänka på några rader ur Anna Maria Lenngrens dikt Grevinnans besök:

Bevars, vilket fläng både ute och innan...
Hos prästens vad stoj och vad stök!
Ett bud hade kommit att nådig grevinnan
tänkt göra ett middagsbesök.

Det blev Hellyckat.
Konsulatet hade inbjudit 90 pers, varav 30 barn. Och nästan alla kom.
Innan den kungliga familjen anlände, fick den församlade och nervösa menigheten höra
att det skulle bli en träff med prinsessan Estelle i centrum. Och så övade hustrun och jag ett antal barnvisor med församlingen. Och alla började slappna av.

Så kom de då, de väntade hedersgästerna.
En länk här till församlingsbloggens olika inlägg kan ge en bild av det hela.

Generalkonsuln inledde mottagningen, sedan hälsade hustrun välkommen och ledde en sångstund med barnvisor. Det blev Blinka lilla stjärna där och Imse vimse spindel och Du ska inte tro det blir sommar. Och prinsessan Estelle sken upp och njöt av sången och hennes föräldrar och alla inbjudna sjöng med, tacksamma över att inte behöva strama upp sig inför varandra.

Den avspända stämningen satte ribban för hela bjudningen. Efter sångstunden i kyrksalen bjöds på kaffe en trappa upp och ett glatt mingel med alla gästerna. Vad jag såg kom de från olika svenska institutioner och föreningar och skolor här. Och från vår kyrka var de kyrkorådsledamöter inbjudna som hade hemmavarande barn. Från norska kyrkan deltog sjömansprästen och hans familj.

Barnen var i centrum. De satt på främsta bänk. Vi skippade alla högtidligheten och sjöng och hade kul med våra gäster. Åsa bjöd t.o.m. på "Bus-spindelversionen av Imse vimse spindel.
Kakorna och bullarna var bakade i barnstorlek, och de som fick chans att hälsa närmare på de kungliga var nästan alla barn. Äntligen fick de se en riktig prinsessa, förresten två!

Den avsatta timmen gick alltför fort. Säkerhetsmännen hade ett schå att hålla koll på röran kring det kungliga fikabordet dit alla ville fram och hälsa.

Nu ett par dagar senare märker jag att tusentals människor har sett det hustrun lagt ut på Facebook, att hon fått mail från Frankrike och Danmark från tidningar som vill publicera Fb-bilden på de kungliga, den som jag tog! Jag menar, den var allt annat än proffsig. Lite oskarp också som alla bilder jag tar... Och idag är bilden ifråga på Svensk Damtidnings hemsida dessutom!
Jag menar Hallå..! Var det här verkligen Så stort, så märkvärdigt?

Kanske.
Annars så försöker vi i kyrkan behandla alla som vore de kungars kung och herrars herre.
Ambitionen finns där i alla fall.
Men vad kan inte ett sånt här besök betyda för svenskkolonin och vår lilla församling här ,
som är så långt, långt borta från kungariket Sverige?!
Mycket. Jättemycket!

Tack för besöket!

Trettondagshelgen med KGF

Varje jullov under min gymnasietid åkte jag till KGF:s vintermöten på Hampnäs folkhögskola utanför Örnsköldsvik. 2-6/1 var vikta för detta läger. Och inget betydde mer för min andliga växt under ungdomsåren än dessa möten. Jag minns tideböner i aulan, iskalla vandringar till HHN, som det hette, i Själevads kyrka. Jag minns hur vi väcktes av sång i korridoren: ”Morgonens rodnad över bergen brinner. Stilla från jorden nattens skugga svinner. Låtom oss alla inför Gud nedfalla, honom tillbedja.” Och när vi nattades, sjöng ledarna Så går en dag än från vår tid.
En sådan kväll kom studenten Sven Kempe in på mitt rum och såg mitt nyinköpta exemplar av Den svenska tidegärden. Han slog sig ned på sängkanten och visade mig hur jag kunde använda den. Det uppskattade jag mycket.

På Hampnäs gick jag för första gången till bikt. Ledarna talade alltid om möjligheten till själavårdande samtal och bikt under mötet. Den präst som var själavårdsvakt satt på kvällen ett par timmar i en av sidobyggnaderna, och ett ljus i fönstret var signalen att han var ledig för samtal. Under dagen innan hade jag frågat K-J om jag kunde få komma till bikt, och han sade välkommen. Och så bad han mig skriva ned mina synder på en papperslapp och ta med den. Det gjorde jag, och med bankande hjärta knackade jag på hans dörr. Han frågade om jag ville samtala först, men jag sa att det nog inte behövdes och höll fram min fullskrivna lapp. Jag fick böja knä vid ett litet altare med tända ljus och be en färdigskriven bön om förlåtelse. Och så nämnde jag de synder jag hade skrivit ner och skämdes omåttligt åt, att han nu fick veta vilken dålig människa jag var. När jag tystnade, riktade han så en fråga till mig: Tror du att min förlåtelse är Guds förlåtelse? Ja, sade jag. Och han fortsatte: Då är ock i kraft av Guds ords löfte fast och visst att Gud förlåter dig alla dina synder. Och denna dina synders förlåtelse tillsäger jag dig på Jesu Kristi befallning i Faderns och Sonens och Den helige andes namn. Amen.
Och sedan tog han min syndalapp och rullade ihop den, stack den i altarljuset och lade den sedan på ett fat där den förkolnade.
- Så här, sade han, så här är nu dina synder inför Guds ansikte. Gå i frid och synda icke mer.
Och jag stapplade ut genom den långa korridoren ut i den stjärnklara kvällen. Och var förlåten.

En annan som också ofta var själavårdsvakt var Sten Lundgren. Han var dessutom också exeget och hjälpte oss med våra bibelfrågor under bibelstudierna. En annan programpunkt jag minns är när Britt-Louise M, som hade börjat studera juridik, pratade sig varm för en världsregering.

Mellan de serösa programpunkterna samlades stiftets KGF-are i foajén utanför aulan och gymnastiksalen, för där var lastrummet, och det var alldeles dimmigt av rök. Där lärde vi oss röka så gott som allihop. Och där satt Hans Nyberg med sin gitarr och vi sjöng våra sånger och lärde oss de senaste Beatleslåtarna.

Sista kvällen hölls traditionsenligt en högtidlig dans i gymnastiksalen, en kadrilj med höviska turer.

Vintermötena på Hampnäs hölls alltid parallellt med Luleå stifts vintermöte på Älvsbyns folkhögskola. Från det ena mötet till det andra skickades ofta hälsningstelegram. Ett år då Jonas Jonson var huvudtalare på Hampnäs, fick vi ett telegram från Älvsbyn med endast ett bibelställe där det stod: ”Och de gjorde alla bättring vid Jonas predikan. Men se, här är vad som är större än Jona.” Under vintermötena övade alltid en möteskör inför Trettondagens högmässa. Det är för mig  guldkantade minnen när vi stod på läktaren i Själevads kyrka och sjöng det gammalkyrkliga introitus: Loven Herren, alla hedningar. Prisen honom, alla folk. Och kollekten gick till missionen.

Inget har haft större inflytande på mitt yrkesval än dessa återkommande vintermöten under mina tonår. Jag tackar Gud för de åren och sörjer bara att KGF, Kristliga Gymnasistförbundet, sedermera Kyrkliga Gymnasistförbundet, gick i graven i och med inkorporationen med det nya Kyrkans Ungdom. 

Nyår vid Lake Tahoe

Ja, nu är man i vintern.

Vi har kört upp till Lake Tahoe i Sierra Nevada

för att fira nyår med LA-barnbarnen.

Det är en fascinerande sjö, 

som ligger ca 1900 m ö h på gränsen mellan Kalifornien och Nevada,

är 500 m djup, och stor som Hjälmaren eller Storsjön i Jämtland.

Lake Tahoe har ett enda utlopp, f n helt torrlagt. 

Vattnet från sjön rinner ner till Nevadaöknen

och når aldrig havet.

Här ligger Squaw Valley där OS hölls 1960.

Hit körde jag igår det yngre gardet i familjen 

för alpina fröjder.

Själv höll jag mig på säkrare mark,

och nöjde mig med att serva de yngsta

i det tunna snölagret på bakgården.

Gott Nytt År!