Trettondagshelgen med KGF

Varje jullov under min gymnasietid åkte jag till KGF:s vintermöten på Hampnäs folkhögskola utanför Örnsköldsvik. 2-6/1 var vikta för detta läger. Och inget betydde mer för min andliga växt under ungdomsåren än dessa möten. Jag minns tideböner i aulan, iskalla vandringar till HHN, som det hette, i Själevads kyrka. Jag minns hur vi väcktes av sång i korridoren: ”Morgonens rodnad över bergen brinner. Stilla från jorden nattens skugga svinner. Låtom oss alla inför Gud nedfalla, honom tillbedja.” Och när vi nattades, sjöng ledarna Så går en dag än från vår tid.
En sådan kväll kom studenten Sven Kempe in på mitt rum och såg mitt nyinköpta exemplar av Den svenska tidegärden. Han slog sig ned på sängkanten och visade mig hur jag kunde använda den. Det uppskattade jag mycket.

På Hampnäs gick jag för första gången till bikt. Ledarna talade alltid om möjligheten till själavårdande samtal och bikt under mötet. Den präst som var själavårdsvakt satt på kvällen ett par timmar i en av sidobyggnaderna, och ett ljus i fönstret var signalen att han var ledig för samtal. Under dagen innan hade jag frågat K-J om jag kunde få komma till bikt, och han sade välkommen. Och så bad han mig skriva ned mina synder på en papperslapp och ta med den. Det gjorde jag, och med bankande hjärta knackade jag på hans dörr. Han frågade om jag ville samtala först, men jag sa att det nog inte behövdes och höll fram min fullskrivna lapp. Jag fick böja knä vid ett litet altare med tända ljus och be en färdigskriven bön om förlåtelse. Och så nämnde jag de synder jag hade skrivit ner och skämdes omåttligt åt, att han nu fick veta vilken dålig människa jag var. När jag tystnade, riktade han så en fråga till mig: Tror du att min förlåtelse är Guds förlåtelse? Ja, sade jag. Och han fortsatte: Då är ock i kraft av Guds ords löfte fast och visst att Gud förlåter dig alla dina synder. Och denna dina synders förlåtelse tillsäger jag dig på Jesu Kristi befallning i Faderns och Sonens och Den helige andes namn. Amen.
Och sedan tog han min syndalapp och rullade ihop den, stack den i altarljuset och lade den sedan på ett fat där den förkolnade.
- Så här, sade han, så här är nu dina synder inför Guds ansikte. Gå i frid och synda icke mer.
Och jag stapplade ut genom den långa korridoren ut i den stjärnklara kvällen. Och var förlåten.

En annan som också ofta var själavårdsvakt var Sten Lundgren. Han var dessutom också exeget och hjälpte oss med våra bibelfrågor under bibelstudierna. En annan programpunkt jag minns är när Britt-Louise M, som hade börjat studera juridik, pratade sig varm för en världsregering.

Mellan de serösa programpunkterna samlades stiftets KGF-are i foajén utanför aulan och gymnastiksalen, för där var lastrummet, och det var alldeles dimmigt av rök. Där lärde vi oss röka så gott som allihop. Och där satt Hans Nyberg med sin gitarr och vi sjöng våra sånger och lärde oss de senaste Beatleslåtarna.

Sista kvällen hölls traditionsenligt en högtidlig dans i gymnastiksalen, en kadrilj med höviska turer.

Vintermötena på Hampnäs hölls alltid parallellt med Luleå stifts vintermöte på Älvsbyns folkhögskola. Från det ena mötet till det andra skickades ofta hälsningstelegram. Ett år då Jonas Jonson var huvudtalare på Hampnäs, fick vi ett telegram från Älvsbyn med endast ett bibelställe där det stod: ”Och de gjorde alla bättring vid Jonas predikan. Men se, här är vad som är större än Jona.” Under vintermötena övade alltid en möteskör inför Trettondagens högmässa. Det är för mig  guldkantade minnen när vi stod på läktaren i Själevads kyrka och sjöng det gammalkyrkliga introitus: Loven Herren, alla hedningar. Prisen honom, alla folk. Och kollekten gick till missionen.

Inget har haft större inflytande på mitt yrkesval än dessa återkommande vintermöten under mina tonår. Jag tackar Gud för de åren och sörjer bara att KGF, Kristliga Gymnasistförbundet, sedermera Kyrkliga Gymnasistförbundet, gick i graven i och med inkorporationen med det nya Kyrkans Ungdom.