Har förberett tre stora stiftshögtider idag,
och pratat med Norge, Slovakien och Sydafrika.
Samt njutit av lönnlövens färgskala utanför mitt arbetsrum.
Däremellan har jag försökt tralla på gårdagens sånger
men har känt mig som mina arbetskamrater,
låg och långsam.
Vår chef går vidare som Rucklet säger.
För att njuta sitt otium måhända.
Eller gå vidare till nya uppgifter.
Men vi är kvar och behöver efter honom en ny ledare.
Tur att hon är i antågande, vår utsedda nästa biskop.
Den här tiden har varit alldeles för lång.
Nåja, så fort som dagarna går just nu,
är den säkert över snart,
ingenmanslandskänslan.
Det är något som måste dö, lämnas.
För att något nytt skall kunna komma.
Men sorg tar tid.
Den här veckan sitter vi vid en dödsbädd, ursäkta liknelsen.
och har börjat acceptera det svåra beskedet,
att vår biskop inte kommer att finnas kvar på sitt rum efter i morgon.
Nu har han bara en enda arbetsdag kvar före sitt stora avsked den 24:e.
Sen måste vi gå vidare och vända oss emot det nya ledarskapet.
Det kommer säkert att gå bra, alla tecken tyder på det.
Men gårdagens avtackning sitter fortfarande i kroppen.
Den vemodiga kärleken.
Hur ska det då inte kännas på lördag kväll om en dryg vecka?
I onsdagsmässan ber vi f.n. för dem båda.
Det är nog bäst det.
Både dom och vi behöver det, tror jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
och i uppsala är lättnaden stor... efter lång tid av knepigheter får vi gå vidare.
SvaraRaderaÖnskar er lycka till. Det lär behövas.
Det är viktiga känslor som du sätter ord på. Känslor som jag inte tror "får" finnas på så många arbetsplatser.
SvaraRaderaDu Anonym!
SvaraRaderaVilken citronsur och cynisk kommentar du levererar! Dessutom med feghetens anonymitet.
Skulle du själv vilja bli uthängd som du här hänger ut? Läs Matt 7:12 /Jan
Nja, jag är nog mer lättad än sur och cynisk. Och hoppas faktiskt att det ska gå bra för er.
SvaraRadera- och ja, jag har nog blivit feg. Trist men sant.