Novemberkänslor

November tränger sig på.
Jag är inte riktigt förberedd på allt det gråa.
Alla löv håller på att vara nedblåsta.
Vart tog allt det vackra vägen?
Inga guloranga drivor längre utom vid det gamla bönhuset.
Där verkar det inte finnas vare sig kratta eller vaktmästare.
Jag går förbi där under varje hundpromenad.
Han gillar drivan skarpt. Den fungerar som doftbank.

Det är mörkt och blir nu bara mörkare för varje dag.
Resten av året får vi stiga upp i högst varselljus, om ens det.

Molnen tar över och hotar med himlagråt som förmörkar mörkret.

De senaste dagarna har det dessutom blåst hårt.
De sista löven har gjort ett sista flyktförsök ända upp till andra våningen.
Fåglarna har farit, endast kajor och skator tumlar runt i vindarna.
Norra sundet blir svartare och suicidalare för var dag.

En märklig tid egentligen. Kollosalt deppig. Oemotståndlig i sin tragik.
Är det det björnen känner när den gräver ner sig för vintern?
Ingen idé fortsätta. Det blir inte bättre än så här.
Jag går i ide.
Bra idé.

Och så sammanfaller den här tiden med allhelgonatiden.
Och det är döden och requiem och gravljus och minnesgudstjänster
tills det inte längre råder minsta tvekan om att vi är dödliga,
att allt ska ta slut.

Här får vi för att det spritter i benen runt valborgsmäss.
Säga vad man vill om oss nordbor. Det vi gör, gör vi med besked.
Tar ut svängarna ordentligt med naturens växlingar.
Fröjdar med hela kroppen om våren
och deppar järnet i november.
Så är det och så ska det va'.

Vemod?
Nej, här pratar vi svårmod.