Söndag på Hyde Street

Idag besteg jag Hyde Street-backen för tredje dagen i rad.
Och jag märker faktiskt en skillnad mot för förut. Gruvar mig inte för backen längre.
Blir inte så flåsig även om pulsen visst stiger, blir inte så omåttligt svettig som tidigare.

Jag öppnade kyrkdörren och steg in med min tacksamhet för att delta i den norska gudstjänsten. Det var så kärt att komma tillbaka. Folk kom fram och kramade om och var så glada att se oss igen. Och sedan började gudstjenesten. Seriös, lugn och människonära som alltid när norske sjömansprästen Hans-Jörgen Svartvasmo leder. Jag blev så välsignad.

Men sedan blev jag trött, mycket trött. Orkade knappt med kirkekaffet och alla fina mennesker. Och ändå hade jag slumrat till en stund innan vi gick till kyrkan.
Så är det, så dubbelt, både uppmuntrande framgång och ingen kraft alls.
Hem till sängen, och där sov jag en stund till faktiskt.
Ja jag vet att vi också är i en besvärlig tidsomställning ännu.

Sedan när jag hade kvicknat till igen, gick vi ner till turiststråket kring Fisherman's Wharf och beskådade folkvimlet och satte oss i solskenet en stund på en trottoarrestaurang.
Då log livet igen.
Men nu ikväll längtar jag bara till sängen igen.

Jag ska nog inte gå uppför kirkebakken i morgon
utan ta det lugnt och vänta in kropp och själ lite i stället.