Sommaren 2013

Det är sista kvällen på länge i Ytterskog.
I morgon sover vi i stan för att på tisdag morgon anträda resan västerut.
Känns bra. Det är verkligen dags nu.

Men nog blev sverigesemestern helt annorlunda än våra drömmar.
Vi har egentligen ingen känsla av att ha fått någon rekreation.
Och detta fastän jag inte har gjort annat än vilat under de gångna veckorna.

I morgon är det sex veckor sedan min bypass-operation.
Då kan jag lägga stödvästen från Karolinska åt sidan.
Den har hittills suttit på dag som natt.

Då känns det som om första perioden av min konvalescens är avverkad.
Fortfarande måste jag ta det mycket försiktigt med allt vad jag gör.
Inte lyfta tungt eller vrida och bända på överkroppen.

Men jag får så smått börja köra bil igen och utföra enklare sysslor
som att gå och handla.
Men om kroppen säger ifrån så är det bara att lyda.

Det är jobbigt det här att jag ännu inte kan lita på min kropp.
Som idag på morgonen. Jag bar lätta kassar två vändor till bilen.
Sen satt jag där med dubbelslag och lätt obehag medan hustrun körde oss in till kyrkan.

Högmässan blev vår sista i Sverige på länge.
Domkyrkokören sjöng vackra anglikanska hymner
och domkyrkoorganisten Fredrik Sixten avtackades.

Och Jesus var där och ingav hopp i mitt inre.
Dagens ämne talade också starkt.
Det gäller att vara rik inför Gud, för allt jordiskt måste vi en dag lämna.

Själv stod jag för 1½ månad sedan helt ovetande på gravens kant.
Jag hade faktiskt kunnat stupa vilken dag som helst och dö.
Dock, Gud ville annorlunda och sparade mig ett tag till.

För detta är jag enormt tacksam,
liksom för en hustru som hela tiden hjälpt mig igenom.
Plus att jag den gångna veckan har fått mitt sjätte barnbarn.

Nu ställer jag om siktet mot framtiden.
Kanske lite ödmjukare inför livet och människorna omkring mig.
Fortfarande trött och lite undrande.

Men jag lever.