En sorg i rosenrött

W A Mozarts pianokonsert nr 20 i d-moll tonar ut i rummet.
Det är fredag afton och jag kopplar av efter en begravning.

Denna konsert är inte något jag sätter på till vardags, för den kryper under skinnet på mig.
Jag köpte skivan för den 21:a konserterns skull, Elvira Madigan-konserten, beroende på att jag för länge sedan köpte noterna. Men snart upptäckte jag att det fanns en pärla till på skivan, nämligen d-mollkonserten.
Den är ett verk av den store mästaren som faktiskt uttrycker mörka känslor, vilket inte var så vanligt, ej heller särskilt passande på galanteriets tid. Allt skulle smeka furstarnas öron. Men i den här konserten förmår inte Mozart hålla det inne, ungefär som i pianosonaten i a-moll. Här märks det redan från början. En orolig ansats som antyder upprörda känslor. Där finns något jobbigt som kompositören/pianisten måste få ur sig. Samtidigt vävs det in i de vackraste tongångar och helt förföriska avslut.

Första satsen antyder först det jobbiga. Sen exploderar det, bekämpas och bearbetas i genomföringen, för att inte tala om i kadensen. Endast motvilligt lägger det sig till ro i sluttakterna.

Andra satsen är oerhört skir, närmast sårbar i sitt huvudtema, och helt gudomligt vacker. Satsen går i B-dur, en pålitligt positiv tonart. Pianot prövar detta positiva i försiktiga, harmoniska och minimalistiska slingor. Det håller en stund, men sedan förändras karaktären. Det allvarliga och upprörda återkommer och tar över i ett oerhört stormigt mellanspel i g-moll som närmast för tankarna till Beethovens Sturm und Drang.
Känslorna är otroligt starka. Mozart kan inte fortsätta låtsas, han kan inte tiga med vad det nu än är han känner. Det bara kommer och måste ut. Så småningom går utbrottet över. och han återvänder till det skira B-durtemat, som liksom lägger allt det upprörda tillrätta.
Denna sats är bland det vackraste och mest engagerande jag vet. Och huvudtemat är dessutom rätt lättspelat.

Sista satsen fortsätter uppgörelsen i en upprivande Beethoven-inledning som slår fast att problemet verkligen inte är över. Pianisten och orkestern kastar jobbiga saker mellan sig, och jag vet inte om det leder fram till något. Frågorna kvarstår när konserten är över.
Men musiken är helt gudomlig och kan avlyssnas på ytan som en typisk Mozartkonsert.
Det är kanske bäst så...
Eller..?

Som sagt, det är inte till vardags jag sätter på denna musik.
Men idag har jag alltså haft en begravning, vilket inte heller händer så ofta.
Månne det är därför Mozart-musiken sitter som smäck i mig idag?