Flight 4184

Man slutar aldrig att fråga.
Har man varit med om en traumatisk förlust, så finns alltid frågorna där.
Som nu det malaysiska flygplanet, som försvunnit med hundratals passagerare.
Deras anhöriga kommer att fråga och fortsätta fråga. Och om det kommer en dag då man vet vad som hänt deras kära, så kommer de ändå att fortsätta fråga. För man nöjer sig aldrig med svaren. Varje svar skapar nya frågor, varför-frågor. Idel varförfrågor.

Idag mötte jag en man som aktualiserade mitt livs största förlust. Han var pilot och för tjugo år sedan arbetade han för American Eagle, det flygbolag som mina föräldrar åkte med när de störtade och dog. Så han kände mycket väl till Flight 4184 den 31:a oktober 1994, flyget från Indianapolis som störtade under inflygning till Chicago med 68 personer ombord, bl.a. mina föräldrar.

Det kommer ofta in flygfolk till Norska sjömanskyrkan, ibland piloter och ibland kabinpersonal. De är de nya sjömännen i sjömanskyrkan. Människor som landat i San Francisco och skall tillbringa en dag eller två  här, innan nästa avgång. Precis som sjömännen förr låg och väntade på att på nytt hissa segel mot nya mål. Så dagens pilot kan vara vem som helst. Den här mannen kom in medan jag satt och tog en kaffe i caféet, slog sig ned och började prata med oss.

Rätt snart kom samtalet in på flygfrågor, och sen dröjde det inte många minuter förrän han förstod att mina föräldrar var med olycksplanet från Indianapolis den där oktobereftermiddagen 1994. Han kände alltså mycket väl till händelsen. Han hade till och med tankar och teorier om vad som skedde, liksom han hade tankar kring det nu försvunna malaysiska planet.

Han visste att när det gällde Flight 4184 så var olycksorsaken icing, alltså nedisning av vingarna och därmed förlorad flygförmåga. Jag frågade honom om det, och sedan började han förklara det ena och det andra medan mitt hjärta började banka och jag kände tårarna stiga i ögonen. När han förklarade vad som troligen hade hänt, kom dagen och stunden så nära. Jag kunde nästan se framför mig vad som möjligen hände.

På Åsas fråga vad man har lärt sig av olyckan kom det ett intressant svar. Efter olyckan har man utfärdat ett förbud mot att ligga i s.k. holding pattern i icy conditions. Flight 4184 fick köra runt i molnen utanför Chicago i väntan på sin tur att landa, ett s.k. holding pattern. Och att det rådde risk för nedisning blev alltför uppenbart. Det var tunga moln med regn och kring noll grader.

Piloten jag träffade idag trodde att det under tiden byggdes upp is på vingarna, kanske inte främst på framkanten, för där fanns en boot, en uppblåsbar gummikant som skulle kunna spräcka ev is på vingens framkant. Utan isen satte sig på resten av vingen, på vingklaffen, the flap, och inte minst på den eller de klaffar som fälls upp uppåt över vingen för att bromsa farten. Om detta händer och klaffarna låser sig på ena sidan, tippar planet runt och störtar mot marken. Vilket var precis vad som hände.

Jag lutade mig framåt och lyssnade, samtidigt som mitt inre virvlade runt i fasan av vad som hände mina föräldrar. En fråga fick jag fram:

- Om planet har tippat uppochned, är det nå något piloterna kan göra för att häva en störtning?

- Jo vi är tränade att då försöka räta upp nosen för att stabilisera luftflödet över vingarna igen. Men om någon vingklaff i det läget var fastfrusen av is, så gick det kanske inte.

…så gick det kanske inte.

Trettiotre sekunder av desperat kamp framme i cockpit. Och vad som försiggick inne i kabinen vill jag inte ens tänka på. Men dagens möte med den erfarne piloten fick mitt tjugoåriga minne att kännas i huden, ja under huden.

Man slutar som sagt aldrig att fråga.