Tjugo år av saknad

Jag gillar inte oktober.
Den här tiden på året är jag ofta nedstämd och det har med flygolyckan att göra,
den som tog mina föräldrars liv. Nu på fredag är det exakt tjugo år sedan det hände.
Och det är märkligt att saknaden fortfarande känns så påtagligt.
Sorgen har väl gått över men saknaden är kvar och är stor.

Det var den 31:a oktober 1994. De var på hemväg från min syster som då bodde i Indianapolis, Indiana och skulle mellanlanda i Chicago. Men under inflygningen mot O'Hare fick det lilla tvåmotoriga Flight 4184 is på vingarna i det bistra vädret och föll till marken från 3000 meters höjd. 33 sekunder tog störtningen. Alla ombord, 68 personer miste livet.
Jag vill helst inte tänka på det.

Nu kommer de berörda familjerna att samlas till en minneshögtid för att hedra de omkomna.
I morgon flyger Åsa och jag upp till Chicago, och syster Ulla med sin vän bilar upp från Asheville, North Carolina. Vi kommer att närvara vid en hearing kring olyckan och hur flygsäkerheten har förbättrats som ett resultat av den. Vi kommer att träffa en massa människor som vi bara har en enda hemsk sak gemensamt med, och med dem åka ut till olycksplatsen i byn Roselawn söder om Chicago. Planet slog ned i ett sojafält där. Där har nu The Families and Friends of Flight 4184 iordningställt ett monument som skall invigas. Det är en mur vid vägen där stenar med namnen på de omkomna har murats in. Jag har redan sett kort på två stenar nära varandra: Sven-Lennart Sjöberg, Sweden, och Eva Maria Sjöberg, Sweden.

Denna flygolycka är bara en av många många. Massor av människor har bryskt ställts inför fullbordat faktum att deras kära ryckts ifrån dem i olika olyckor och katastrofer. Men att generalisera hjälper föga. För mig är den här olyckan mitt livs stora trauma som jag inte hade den minsta beredskap för. Mamma och Pappa flög mycket eftersom vi barn, inte bara Ulla som gifte sig och bosatte sig i Amerika, utan även Annika och jag tidvis bodde utomlands. Att resa var en helt normal ingrediens i deras liv alltsedan deras allra första flygning som nygifta till Addis Abeba i december 1945.  De dog som de levde kan man säga. Och de dog tillsammans och det gick fort.
Jag försöker se det så.

Och de hade båda levt länge, 78 resp 75 år. Mamma var obotligt sjuk och ville hälsa på Ulla en sista gång. Därför for dom. Om de hade levat idag så hade de troligen inte levat idag, tänker jag. Det hjälper mig att släppa dem och själv leva vidare. Men att rationalisera hjälper heller inte mycket. Gör det ont så gör det ont. Och det gör det ibland. Särskilt i oktober.

Jag glömmer aldrig min kollega Birgitta S i Luleå och hennes tröstande ord dagarna efter olyckan:
- Jan, du får tänka att när det där flygplanet störtade, så skyndade sig alla Guds änglar ned till det där sojafältet för att ta emot dina föräldrar och alla andra ombord.
De orden har följt mig nu i tjugo år. Jag tar med mig dem upp till Chicago i morgon.