Våraningar

Det händer varje år när ljuset återvänder och vinterns järngrepp släpper för solens värme. Jag får musikaliska våraningar och börjar leta fram Grieg och Sinding bland mina gamla pianonoter. Nu kan jag inte så mycket av Grieg, egentligen ingenting alls ordentligt. Och jag kan absolut inte Sindings Frühlingsrauchsen. Den är långt över min förmåga. Men jag har noterna och har även tagit med dem hit till San Francisco.

Här har vintern inte precis hållit någon i ett järngrepp. Men ändå. Nu när dagarna tydligt blir längre, och fågelkvitter hörs och grödan återvänder till förbrända marker, då tar jag fram mina nordiska noter och lyssnar in vårtonen. För den finns hos Grieg, inte bara i Våren utan i allt vad han skrivit.

Idag satt jag en stund vid Norska sjömanskyrkans nyligen donerade flygel och slog upp mina fyra fem griegnoter. Och njöt. Inte för hur det lät, men för hur det var skrivet. Skönheten och vårljuset kändes och värmde min nordiska själ och mina klavertrampande, vinterfrusna och ljustörstande händer.

Sen, bara för att inte försvinna totalt i naturromantik och sentiment, tog jag också fram en annan norrman, Harald Sæverud och hans Kjempeviseslåtten och hamrade igenom den. Den reser borst emot nazisternas ockupation av Norge och är alltid bra som korrektiv till allt det nordiska känslosamma och ibland nästan alltför vackra...