En dag av ljus

Och ändå har det inte varit Kyndelsmässodag idag här i USA.
Men en dag av ljus har det varit.
Och ändå har inte solen skinit.
Kanske just därför.
Men inte bara därför.

Det har varit min första söndag sedan återkomsten från nära och kära i Sverige.
Så jag har haft mycket att tacka för i dagens gudstjänst:
Barnen, mina kära barn!
Och hustruns barn, mina kära bonusbarn.
För att inte tala om alla våra gemensamma barnbarn,
åtta stycken i Sverige plus de fyra som finns på den här sidan jorden.

Men inte bara därför.
Det regnade i morse,
och det har det inte gjort på ett helt år, förutom de tre dagarna som jag minns.
Kalifornien är snustorrt och behöver väta.
Kanske det inte blir några viner eller apelsiner det här året?
Det pratas om vattenransonering i vår.
Jag har själv börjat spara på vattnet i diskhon, men vad hjälper det?
Vi behöver en rejäl rotblöta!

Dagens gudstjänst i Norska sjömanskyrkan leddes av deras utlandschef i Bergen, en präst som hette Jan-Tommy och som var väldigt behaglig, samtidigt utmanande. Jag gillar ju de norska gudstjänsterna, de känns så seriösa och omges av så mycket glädje och gemenskap.
Men inte bara därför.

Någon var där som rörde vid mitt hjärta.
Och det var varken prästen eller pianisten eller predikan eller musiken eller kyrkkaffet eller alla de goe norske mennesker. Det var någon Annan. Någon som frågade mig varför jag går förbi alla tiggarna på gatan med försvaret att jag ger min kollekt i kyrkan. Någon som betygade mig sin kärlek, trots alla mina tvivel. Någon som (jag vet det) har löst mina svåraste livsfrågor, men som jag ägnar så lite av min tid.

Det kallas Nåd.
Oförtjänt värme och ljus,
i kyrkan ofta kallad Kärlek.

Ett stråk av denna Nåd föll över mig idag vid nattvardsgången
och fyllde min dag av ljus.
Ja även förkunnelsen, musiken, gemenskapen, samtalen, alltsammans.
Det blev så ljust.
Kyndelsmäss!

Och vi går mot vår.