Lördagkväll i San Francisco

Det skymmer över San Francisco.
Sakta faller mörkret, men inte så sakta som hemma i Sverige.
Ljusen tänds allteftersom i min lilla glugg österut.
Där långt borta ser jag Yerba Buena Island, ön som genom Bay Bridge förbinder San Francisco med Oakland. Under bron glider just nu ett jättestort containerfartyg ut åt vänster för att runda den halvö som vår stad är byggd på, och genom nålsögat Golden Gate Bridge stäva ut på Stilla havet med kurs mot Kina. Här är en oerhört livlig handelsförbindelse med Kina, Sydkorea och Japan. Varje dag anlöper och avgår enorma fartyg i en jämn ström.

På andra sidan det stora havet ligger först Japan, sen Koreahalvön och sen Kina.
Som jag skrev häromdagen, finns där en liten ettrig fjällämmel som fullständigt suicidal är beredd att attackera även den största jätte. Det skrämmer. Och inte blir det bättre av att signaler kommit idag, att Iran nu är beredd att sluta upp bakom Nordkorea för att bekämpa USA. Tur att Fidel Castro tagit till brösttoner mot sin frände där borta.

Nu är det nästan helt mörkt här. Det spektakulära ljusspelet på Bay Bridge syns tydligt.
Så har det inte varit under dagen. Här har varit en riktig gråvädersdag med dimma och ett envetet duggregn. Kalifornien behöver förvisso regn, mycket regn. När dagen började såg jag ingenting alls av utsikten mot Yerba Buena och broarna. Men nu ser jag desto mer.

Det beror till en del på mitt dagsverke!
Jag hade i förväg bestämt att denna gräsänklingsdag skulle fyllas av Vårstädning.
När jag såg gråvä're i morse höll jag på att finna en anledning att inte!
Men det sket sig, regnet slutade, så till slut tog jag sats.

Fyra timmar senare kunde jag konstatera under intagandet av en välsmakande öl av märket Peroni, att verandan var sopad och skurad, räckena likaså. Och perspektivfönstren ut från vår matplats sken nytvättade och glada. Arbetet krävde säkert tjugo vattenbyten. Spindelvävarna och sotet visste ingen ände. Jag undrar när den verandan utsattes för makeup sist. Men nu var det dags.

Jag menar, nästa veckoslut kommer vår kyrkoherde som gäst i vårt hus. Då måste vi ju visa upp oss! Men det må väl vara: På tisdag redan kommer kärestan tillbaka från New York och barnbarnen, lagom korsögd måhända för att till fullo se och inse hur vacker vår utsikt har blivit. Men då ska det vara snyggt här.

Nu är vårstädningen klar och vi kan börja inta vår uteplats. Temperaturen stiger sakta upp mot +20 om dagarna, vilket blommor och buskar och fåglar har märkt. Vi har en kolibri här som svävar omkring mellan sina näringsställen på vår lilla bakgårdsträdgård. Och två små söta duvor som vill bygga och bo alldeles mellan vår uteplats och grannens. Och på den lilla inneträdgården växer buskar och bananträd i en prunkande sämja.

Nu är det alldeles mörkt ute.
Jag ser bara ljusen från husen närmast och från bron därborta.
Och i förgrunden - en skinande ren veranda,
beredd att möta solen och våren.