Dag Sandahls vämjeliga blogg

Ibland förstår jag att människor väljer att lämna Svenska kyrkan.
Präster borde ägna all sin tid åt församlingsvård med Jesu tjänarsinne som förebild.
Men några verkar tro att att det är en Gudi behaglig gärning att svinga svärdet blodigt som Simon Petrus genom att med de fräckaste medel skriva oförskämdheter om sina ledare.
En som verkligen har tränat upp det intill fulländning är kollegan Dag Sandahl i södra Sverige. Han drar sig inte för att bruka de skarpaste vapen för att visa att det är han som är hela Svenska kyrkans herreman på täppan när det gäller att skriva bitska ironier om sin kyrka i allmänhet och sina kvinnliga kollegor i synnerhet. Jag tror att biskopsmötets ansvarsnämnd har viktigare ärenden att behandla än broder Dags bedrövliga karikatyrer av upprördhet.

Det upprör mig också att min käre bloggkollega i Luleå tar eländet i försvar, dessutom med hänvisning till Laestadius’ språkbruk. Nej vänner kollegor, det handlar inte alls om egenrättfärdighet utan om hyfs. Det som du, Dag gör, är att göra kyrkan och Jesu sak en björntjänst. Det väcker inget förtroende. Du verkar njuta åt varje fel du hittar hos din kyrkas företrädare, tar varje tillfälle som ges till att förlöjliga kyrkan, ungefär som om du verkligen vill att kyrkan går under. Om det är så, vilket kanske inte är så otroligt, ta då konsekvenserna av det och lämna den kyrka du avskyr i stället för att spy galla över dina trossyskon och det andliga hem i vilket du blivit döpt.

Jag känner inte igen den äkta profetiska glöden i det ni skriver, bröder.
Jag känner inte igen Jesu herderöst!

Hur någon alls kan vilja stödja Frimodig kyrka i höstens kyrkoval fattar jag inte.
På den väg de nu för sin kamp, vinner de absolut ingen respekt.